Lev nu!

Det känns som att saker och ting börjar att lugna ner sej. Kanske inte återgå till det normala, men iaf normaliseras lite... Klumpen i magen har minskat och det känns lugnare på nåt sätt. Omgivningen har fått färger igen och det finns andra känslor än tomhet.

Senaste tidens händelser får mej att vilja leva i nuet mer än tidigare. Att verkligen uppleva och känna in det man gör. Varken se framåt eller bakåt utan bara vara NU. Visst drömmer vi och ser fram emot semester och alla andra resor som vi vill göra, men det är ändå skönt att bara stanna en stund i nuet och smaka ordentligt på stunden som är.

Just nu sitter vi i en simhall, gjorde det hela dagen igår också. Det är vi, ett par andra föräldrar, en tränare, simmarna och Mandisen. Att bara lyssna på sorlet och samtalen är riktigt skönt. Inga tankar, bara sitta här och lyssna på de andras samtal och på musiken som just nu spelas innan tävlingen sätter igång. Att ta sej tid att LYSSNA på hur de runt om mej mår är så viktigt, att de får prata och känna sej sedda. Det kostar så lite, men ger så mycket.

Att njuta av att finnas till och finnas i en gemenskap är viktigt. I fredags ringde en bekant som jobbar på Expressen. Hon behövde hjälp med en artikel och jag ställde förståss upp. Så igår kom det hem en fotograf till oss som fotade mej och Martin. Han fick vara fotomodell på riktigt och ska vara med i en stor tidning för första gången. Jo, vi var ju med förra julen, men då var det bara i nätupplagan och inte så stort. Denna gång är det lixom lite mer på riktigt, då var det mest på skoj. Att få uppmärksamhet är viktigt och att se honom bli fotad var riktigt kul. Han fick den uppmärksamhet som han så länge förtjänat. Imorrn får ni se i tidningen!

Det har alltså hänt en del skoj under veckan som gått, inte bara sorg, men det har varit svårt att ta in när det varit aktuellt. Men nu känns det ändå som jag kan ta det till mej. Vi har ju faktiskt vunnit biljetter till R E A och ska se showen på onsdag. Både Martin och jag är nominerade till olika politiska uppdrag. Imorrn ska vi vara med i Expressen och få lite draghjälp till vår verksamhet. Det händer roliga grejer i vårt liv, dax att fatta det!

.

Hur vill du bli ihågkommen?

Fick faktiskt svar från min kompis igår. Hans förklaring till att vi inte hörts på länge var bla att han har så många projekt på sitt fritidshus att han försummar det mesta och de flesta. Eftersom jag trots allt vet hur han är så kan jag förstår att han gör det, samtidigt så hörde jag i tonen på mailet att han inte var nöjd med den prioriteringen...

Frågan är ju vad som är viktigast? Vad och hur ska man egentligen prioritera? Vill man ha en skön fritid och ett fint boende är det klart att man ska fixa det runt sej. Men vad är det värt när man inte längre finns...? Vad vill man bli ihågkommen för? Ska folk minnas en som den som hade finast hus eller den som hade tid med sina vänner?

Jag har skaffat mej ett nytt mantra: "Det är BARA pengar!" Detta med anledning av att killarna spenderat alldeles för mycket pengar iom dykkursen som de precis börjat. Bara kursen går på 1500 per skalle, sen tillkommer utrustning för ett par tusen, resan till Egypten och uppdyket där. Redan nu är de upp i 10 000 och då har de inte ens satt sin lilltå i vattnet...men efter senaste veckans händelser känns det ändå rätt. De förverkligar sin dröm och gör det NU! De väntar inte och gör som många andra som ska göra en massa saker först. Visst är det mycket pengar, men om de nu vill ha dykcert så är det väl bättre att ta detta tidigt så man kan utnyttja det länge? Utslaget på år blir det ju isf billigare :-)

Skulle något hända någon av dem, så fick de iaf en av sina stora drömmar uppfyllda och det är väl det som är viktigt? Dessutom är det en aktivitet som de gör tillsammans som svetsar dem samman och det är iaf i mina ögon superviktigt. Så jag försöker se det som en investering i ett lyckligare liv. Det är ju faktiskt bara pengar... visst, de där pengarna skulle vi kunna använda till att rusta upp badrummet eller fixa nya skåpluckor till köket. Men blir man lyckligare av ett nytt badrum? Vissa kanske blir det - inte jag!

Jag blir lycklig av att se min familj göra saker de älskar och av att se dem umgås. Att se dem sitta med huvudena tätt ihop och tissla och tassla fyller hjärtat på ett alldeles särskilt sätt. Det är lycka för mej! Jag struntar mer och mer i pengar och ser istället till upplevelser och samvaro. Att göra något tillsammans är mycket mera värt än alla pengar i världen. Jag vill bli ihågkommen som någon som faktiskt satte värde i att umgås med familj och vänner - inte för den som hade mest pengar på banken eller finaste bilen.

Att ge av sin tid är det finaste man kan göra tycker jag. Och det kostar så lite - men ger så mycket tillbaka. Vad tycker du?

.

2 kul grejer

När allt var som värst häromdagen hände faktiskt en kul grej.

När jag öppnade mailen och började läsa så visade det sej att jag vunnit biljetter till R E A ´s julshow, iofs till genrepet - men det gör inte mej något. Genrepen brukar faktiskt vara roligare än de riktiga föreställningarna. Så på onsdag ska jag och Martin ta med oss Junior och Mandisen till Hamburger Börs på show! Kul kul! Martin får iofs komma lite sent, eftersom nån av oss måste jobba... men vi andra tre kan nog äta lite gott för honom också. Han missar bara middagen, inte showen.

Nästa roliga grej hände idag. Jag har varit jätteglad över att vara nominerad till Tingsrätten, men tyckte det var lite synd att Martin inte fick något uppdrag. Men men, sånt brukar lösa sej med tiden. Vart efter man engagerar sej och folk lär känna en, så jag trodde ändå att han hade ett uppdrag nånstans längre fram. Idag när vi går på Maxi ringer min mobil och telefonören i andra änden undrar om jag tror att "min man" passar för ett uppdrag i skatteförvaltningen eller vad det nu hette. De känner honom ju inte utan ville kolla med mej lite först... De frågade även om han var intresserad av migrationsdomstol eller länsrätt, men det sa jag nej till på en gång eftersom jag själv tycker det är obehagliga ärenden. Eftersom Martin stod brevid mej kunde vi konferera samtidigt som jag pratade i telefon och han tackade ja till det som erbjöds.

Han som ringde sa också att de vara glada och kände sej trygga med att ha mej ombord. Sånt käns väldigt bra för självkänslan. Särskilt efter att ha blivit utfryst i andra politiska sammanhang. Som ny i partiet ligger jag lite lågt, men jag känner redan att det är högre i tak och att folk är på ett helt annat sätt än i mitt gamla parti. Äntligen får jag börja göra nytta igen!

.

Min lilla bubbla...

Senaste veckan har varit den värsta i mitt liv tror jag. Jag var långt under isen när min bästa kompis dog för 10 år sedan, men då var det lixom bara en i taget som dog... nu är det 3 på mindre än 6 dygn.

Idag, just nu, är det exakt en vecka sedan helvetet började. Det var då min väninnan och jag började prata över internet och hon sa att hon hört att någon dött i tunnelbanan och att hon var helt säker på att det var hennes son. Jag försökte intala henne att det kunde vara någon annan, men hon var säker. 2.30 ringde hon mej och berättade att polisen varit där...

När man förstått vad som hänt, var det dax för nästa... helt ofattbart! En olycka som tog en älskad familjefars liv. Så onödigt. Innan man har förstått detta, så dog även min moster och trojkan var komplett. Jag gick bara och väntade på den tredje och behövde inte vänta särskilt länge. Det var ganska skönt att det blev så, då slapp jag undra, bäva och vänta.

Just nu känns det som jag inte sovit på hundra år och det trots att jag faktiskt sovit ganska ok på nätterna. Det känns också som jag är innesluten i nån slags bubbla. Inne i min bubbla dämpas ljuden utifrån och den är lite suddig i materialet, så allt blir lite diffust och får ojämna kanter. Det är nog mitt mentala skydd som satt igång. Jag funderar på mycket på livet och vilka jag saknar. Detta fick mej att skriva ett mail till min gamla kompis R. Något hände och vi förlorade kontakten. Vi som var de bästa kompisar man kan tänka sej. Nu har vi inte hörts på väldigt länge och jag saknar honom oerhört mycket. Hela familjen har uppmuntrat mej att ta kontakt med honom igen, så igår skrev jag ett mail och nu väntar jag bara på svar. Om jag inte får något så vet jag inte riktigt hur jag reagerar.

Det har inte blivit mycket gjort här hemma. Vi har mest koncenterat oss på att överleva. Men imorrn är vi lediga och ska förska ta tag i hemmet en del. Baileys klor ska klippas, vi måste handla, det ska bäddas rent i alla sängar och dammsugas. Helgen ska tillbringas i en simhall, så då blir det inte mycket gjort. Men först ska jag ta en lång sovmorgon imorrn och bara känna att jag lever.

.

Det blev tre...

Trojkan är komplett. Dödsbud ska komma tre i taget, jag visste det...

Min mamma ringde mej strax innan lunch idag och berättade att min moster dött under förmiddagen. Det blev alltså tre. Tre dödsbud på knappt sex dyng. Helt sjukt!

Min moster var gammal och väldigt sjuk, man väntade i princip bara på att det skulle ta slut. Så jag kan väl inte säga att jag är superledsen. Luften tog slut kanske man istället kan säga. Jag kände bara att nu orkar jag faktiskt inte mer. Nu måste det vända, det kan lixom inte bli värre.

Jag känner mej som en urvriden trasa. Det känns som jag sitter i en bubbla och folk runt mej mummlar om något som jag inte orkar lyssna på. Trodde inte att jag skulle orka jobba, men faktum är att jag mår bättre nu när jag fått lite av medlemmarnas energi.

Återigen är jag väldigt tacksam över att ha en resa att se fram emot. Sällan har jag längtat så mycket efter semester.

.

Äntligen lite roliga nyheter!

Det har ju inte varit så hejsanhoppsan skoj här hemma på några dagar... men igår fick vi iaf lite att glädjas åt. När postkillen kom hade han med sej ett brev från partiet som jag numera tillhör. Det såg ganska kliniskt ut, mest som reklam... men innehöll något helt annat.

Där stod:
Nu är valberedningen klar och har nominerat dig till uppdrag enligt följande:

Nämndeman, Södertörns Tingsrätt

Vi hoppas att du accepterar nomineringen och att du därmed antar utmaningen att representera oss.

YES!
Det var ju precis det jag ville :-)
Jag satt i Tingsrätten 2001-2004, något av det vettigaste och mest spännande jag någonsin gjort. Dessutom det roligaste... om man nu kan säga att det är roligt att låsa in folk... Man lär sej otroligt mycket som nämndeman och upptäcker väldigt många brister i lagen.

Jag är så glad över denna nominering. Nu ska bara medlemmarna och kommunfullmäktige rösta in mej också... några har ingen aning om vem jag är ens... i kommunfullmäktige kommer nog vissa att gubbarna att sätta i halsen när de ser mitt namn med ny partibeteckning. Men det är faktiskt deras förlust! Håll tummarna för att allt går vägen för mej.

Tyvärr fick inte Martin något uppdrag, men han verkar inte särskilt ledsen över det. Han vill ju börja plugga och hoppas komma in i skolan till våren.

Skönt med ett avbrott i alla ledsna tankar.

.

Vem ställer upp?

När min väninna drabbades av sorg var det många som släppte vad de hade för händerna och störtade till undsättning. Hennes några år yngre lillebror åkte dit direkt och struntade i jobbet. Jag kollade läget med henne under hela den första dagen för att se så hon hela tiden hade sällskap. Hade hon lämnats ensam hade jag åkt dit omedelbums. En annan i vår umgängeskrets tog med henne till gymmet dagen efter osv. Mail, sms, blommor och samtal har strömmat in och hjälpt henne en bra bit på vägen. Så som det ska vara när det värsta händer.

I söndags när min bästa kompis var här började vi prata om detta med att ställa upp. Jag har nämligen insett att ingen annan än mina föräldrar skulle göra så för mej. Min bror bor på Öland och vi har inte den kontakten. Bästa kompisen som jag just då pratade med skulle jag väl iofs kunna ringa när som helst, men hon skulle inte kunna släppa allt för min skull. Hon är nykär, har fyra barn och bor 30-45 minuter bort. Hon skulle komma när hon kunde, inte direkt när jag behövde. Det vet jag och det förstår jag.

Någon annan finns lixom inte. Vad jag vet. Men det kanske dyker upp folk som man inte visste om när det väl behövs? Det är väl det man (jag) får hoppas... och jag hoppas också att jag aldrig kommer behöva ta reda på det... men nog sjutton är tanken jobbig. Jag kan inte med säkerhet veta att någon finns där för mej om eller när jag behöver det. Jag har klarat mej på egen hand förr, så det skulle jag väl kunna göra igen antar jag.

Men jag blir ändå lite avundsjuk när jag ser vilket otroligt stöd min väninnan får och självklart ska ha. Jag missunnar henne det inte. Jag bara undrar vad jag gjort fel.

.

Vad gör lite ont i halsen?

Min väninna frågade mej hur läget är, när det faktiskt är henne man bör fråga... jag svarade: "Halsen känns som en kaktus och jag har ett spännband runt skallen - men jag lever och det gör mina barn också!" Kan låta makabert att säga en sån sak till någon som precis förlorat sin son, men hon förstod hur och vad jag menade. Det är bra, vi känner varandra så väl att det inte behöver förklaras så mycket.

Vad gör igentligen en förkylning? Ja menar, det finns ju en hel del som är värre än lite ont i halsen.

Vi har en knepig situation här hemma, det är faktiskt ganska svårt att stå brevid andras sorg när man själv sörjer. Först har vi då min väninnas familj som vi alla känner och sörjer med. Sen har vi då Juniors kompis som sörjer sin pappa. Pappa K som dog häromdagen är även han otroligt saknad av oss. En härlig människa som lyfte våra simtävlingar. Två onödiga dödsfall som är svåra att förstå. Pappa K skulle bara ut och leta efter katten och trillade ner för ett berg... sånt händer ju inte!

Jag har märkt att jag reagerar starkt på sirener, särskilt när jag inte har familjen runt mej. Jag har sagt till killarna att det får ha lite tålamod med mej ett tag eftersom jag känner mej extra hönsmammig just nu. De bara tittar på mej; ler och säger ok mamma. Min mamma drog pappa till läkaren igår så han kunde få nytt penicillin och de tog även en miljon tester på honom. Han står alltså under kontroll, skönt! Martins mamma är förkyld, men det är det ju många som är just nu så det borde ju inte vara något att oroa sej över.

Livet är skört, det kan ta slut precis när som helst. Man måste ta vara på det och utnyttja tiden man har. Det känns otroligt skönt att ha en resa inplanerad och veta att när allt detta är över med begravningar och grejer, så får vi två veckor i solen och kan bara ta hand om varandra. Just den här semestern känns extra värdefull.

Ta hand om varandra och berätta för den du älskar att han eller hon är värdefull för dej!

.

Så hände det ofattbara en gång till...

Klumpen i magen hade blivit mindre och vi började förstå vad som hänt. Då kommer nästa besked... Junior kommer hem efter träningen och säger något obegripligt. Jag frågar vad han snackar om och han säger "Pappa K är död". Jag reagerar precis som han gjorde i fredagsmorse "VA?". "Pappa K är död, han trillade och dog... eller nåt sånt. Idag tror jag, så ingen vet än vad som hänt" "K som i... Han?" Mmmm

Jag sjunker ner i trappen och frågar mej vad som händer. Natten till fredag får vi alltså veta att en av mina närmaste väninnor förlorat sin son. Nu får vi veta att Juniors simkompis och nära vän har förlorat sin pappa. Pappa K som vi träffade för bara någon vecka sedan och som var glad och såg hur frisk och välmående ut som helst. Pappa K som vi träffat på varenda simtävling sedan 11-12 år tillbaka. Som är lika gammal som jag...

En familj till i kris. En familj till som ska orka ta sej igenom en begravning och sorg. En gång till står vi brevid och kan inte göra mycket annat än att bara finnas till. Å där nånstans sa min kropp ifrån. Sömnbrist, mysko mattider och annat har satt sina spår. Idag sitter jag med ONT i halsen och kan knappt prata. Jag har massor att göra, men ska nog bara ta det lugnt och dricka hinkvis med te. En sak måste jag dock göra: kolla läget med min pappa. Han är sjuk, på ett sätt som min mamma inte sett tidigare. Så jag måste kolla upp honom också, även om det bara blir via telefon eller sms. Inget mer får hända nu.

Helst vill jag samla alla barnen hos mej. Lilla M lovade att komma så fort det går. T är ju i USA, så det är en omöjlighet. Men Stora M borde gå att få hit. Vill ha alla hos mej nu, krama om dem och känna att de är ok. Det är lite jobbigt just nu...

.

Man kan inte mäta sorg

Alla upplever sorgen på olika sätt och reagerar olika på den. Det ser man bara på oss fyra här hemma. Martin som inte har några barn och som "bara" varit med om äldre som dör, reagerar på ett sätt. Jag som varit på alldeles för många "unga" begravningar reagerar på ett och killarna på sitt sätt.

Man kan inte mäta sorg, alla upplever den på olika sätt. Man kan inte säga att den eller den sörjer mer än någon annan. Min relation till den döde och sorgen, är min och kan eller ska inte jämföras med någon annans. Jag har rätt att vara ledsen även om det inte är min son som dött. Jag är inte bara ledsen över personen som inte finns längre, utan även för familjen som drabbats. Sorg är en komplicerad grej, som inte har några rätt eller fel.

Mina barn har varit ganska förskonade från sorg på nära håll. De var för små för att riktigt förstå vad som hände när min bästa kompis dog för 10 år sedan. Men vi har pratat mycket om det. De var på sin första begravning när de var kanske 7-8 år, men då var det en äldre man som begravdes och det fanns en mässingsorkester där. Så det var mest musiken som de kommer ihåg. Nu ska de gå på begravning för en kompis.

Självklart är sorgen tyngst hos föräldrarna. Den sorgen är ju av en helt annan karaktär. Men för en ung människa att möta sorgen genom att en kompis dör måste vara svårt och ofattbart. Det är ju inte meningen att unga människor ska dö. Det är inte meningen av någon ska bli av med sin klass- eller lekkompis pga död. Killarna kommer med frågor då och då. Vi svarar så gott vi kan.

En begravning för en ung människa är något helt annat än för en gammal. Oftast är det många som kommer till kyrkan och många är helt förstörda av sorg. Igår pratade jag och min väninna lite om ceremonin efteråt. Hon känner precis som jag att snittar, vin och prinsesstårta är helt fel och med så många gäster blir det dessutom för dyrt. Fredrik älskade Coca-Cola, han levde på Coca-Cola. Så varför inte ha Coca-Cola och hans favoritkaka? Mammas kladdkaka. Kan tänka mej en och annan som kanske har invändningar mot detta, men det tycker jag faktiskt att de ska skita i.

Klumpen i min mage har blivit mindre, men jag har blivit nojigare när Junior är ute med moppen, men vet att han är försiktig. Senior konstaterade igår att Fredrik nog har hittat en bra backe att cykla i, han älskade att cykla. Han kanske cyklar mellan molnen och skapar en och annan blixt som utmaning. Dessutom tittar han nog ner på oss och gillar säkert uppmärksamheten som han nu får :-)

Han kommer aldrig att bli äldre än 20 år. Han fattas oss.

.

Till alla er...

Denna tillägnar jag alla er som förlorat ett barn. Er dotter eller son finns där någonstans hos er, alltid. You are not alone...

.

Tankar i natten

För er som inte följt bloggen kan jag berätta att de senaste två dygnen varit omtumlande i en negativ bemärkelse. Min väninna har drabbats av det värsta som kan hända; henne son har omkommit i en olycka. När man är nära en familj som drabbats av olycka och sorg, händer mycket i ens egen skalle. Tankeverksamheten är hög, särskilt på nätterna. Martin och jag var helt urlakade när vi la oss igår, ändå låg vi och pratade till långt in på natten.

Vi pratade bla om tacksamhet. Vad är vi tacksamma över? Martin säger en enda sak: han är tacksam över att han till slut har en familj som älskar honom och som har får vara delaktig med. Det har han längtat efter så många år och til slut fann vi varandra. Han har allt han behöver.

För mej är det lite mer... Jag är förståss lika tacksam jag för att han vill ha oss! Men även för att barnen inte är sjukare än de är. Att de inte lockats in i kriminalitet eller missbruk och att de är skötsamma killar. Jag är så otroligt tacksam för att de är just mina! Jag är också tacksam över mej själv som skaffade Baileys. Han hjälper vår familj så otroligt mycket bara genom att finnas till. Han ger oss kärlek och motion, allt vi behöver. Han är vårt syre och ljus.

Vi har ett fint hem att bo i, mat på bordet. Vi har god kontakt med våra föräldrar som fortfarande är vid relativt god hälsa. Vi kan resa. Vi har allt man behöver!

Det finns mycket att vara tacksam för och det försöker jag verkligen tänka på. Särskilt dagar som de här...

.

Vi klarade även den här dagen

Tufft. Tungt. Trist. Så kan man väl sammanfatta dagen. Den första dagen för min väninna utan sin äldste son. Dagen då vi skulle förstå vad som hänt. Kan man förstå? Förstå att en ung människa fullkomligt slitits bort från livet. Förstå att denna unga man inte kommer att flytta hemifrån, gifta sej, lägga sin nyfödd* på sitt bröst och andas in dess doft. Förstå att Fredrik aldrig kommer att bli äldre än 20 år. Sånt kan man inte förstå, det är för svårt att ta in.

Dagen var ett kaos. Skallen fungerade inte alls som den skulle. Vi höll på att åka hem från Ica Maxi med en full kundvagn utan att betala. Vi glömde helt enkelt att lämna scanningsdosan ifrån oss, så när vi skulle betala stod det NOLL på belopp. Efter en stund insåg vi vårt misstag och löste ut oss. Något som annars går på rutin, fanns det inte just nu någon rutin alls för.

På kvällskvisten åkte jag upp till familjen. Jag visste att de haft sällskap hela dagen och var i trygga händer. Vi pratade minnen, läste kommentarer på bloggar, skrattade, grät och pratade ännu mer. De är lugna, trygga med varandra. Men allt tar tid och måste få ta sin tid. Det mesta känns overkligt just nu. Det kommer ta lång tid att acceptera att han inte längre finns med oss.

Senior har fixat med minnesbok i skolan. Så på måndag kommer en bild, tända ljus och en bok finnas framme i biblioteket för den som vill skriva en rad. Det är många i skolan som känner honom och som pratat med Senior idag. På Fredriks Facebook-profil fylls sida upp och sida ner med kommentarer, berättelser och minnen. Skolan är förberedd när hans lillebror orkar komma tillbaka, det känns bra. Och även för de andra eleverna finns en beredskap.

För det är ju så. Det är många som är drabbade utöver familjen. Vi som funnit brevid i 10-15 år. Som umgåtts med familjen och sett barnen växa upp tillsammans med mina barn. Vi som ätit mängder med middagar tillsammans och bytt barn med varandra. Vi sörjer också. Men i nuläget är familjen viktigast förståss. Ändå måste man ge sej själv tillstånd att vara ledsen och ta hand om sina egna känslor.

Här hemma har vi pratat mycket idag. Killarna har reflekterat över hur kort livet kan vara och hur plötsligt det kan ta slut. Baileys har fått ställa upp som kelgris för oss allihopa och det har han inte haft det minsta emot. Livet kommer extra nära när man drabbas av ett sånt här besked. Jag brukar vara bra att ta vara på livet i vanliga fall, men jag kan nog bli ännu bättre. Känns skönt att vi har en resa inbokad och att vi i mycket uppfyllt våra drömmar. Man vet ju aldrig när det är för sent...

.

Ansikten bakom rubrikerna

I natt drabbades en nära väninna av det värsta som kan hända. Hon fick veta att hennes 20-årige son dött i en olycka. Annars när man ser rubriker så läser man bara texten, kanske berörs - men man vet inte vem det handlar om. Idag läser jag texten och inser att jag vet vem de skriver om... en mycket obehaglig upplevelse som jag gärna hade varit utan.

Jag satt vid datorn med vänninan på en chat mellan ca 23-02 medan hon ringde runt till sjukhus och poliser för att få veta mer. Klockan 2 kom Polisen och ringde på hennes dörr. Tidigare hade hon förvarnat att hon skulle lämna datorn en stund, nu blev det bara tyst. Då visste jag! En stund senare ringer hon och bekräftar det jag redan vet. Hennes son är död. Han finns inte mer. Han fattas henne.

Vi pratar en stund, hon är ganska lugn. Hur bemöter man någon som precis mist sin son? Jag vet inte. Jag bara är. Hon får prata. Jag sticker in små frågor, försöker trösta. Men det går ju inte att trösta. Kanske lindra? Det går nog inte heller. Jag säger att hon måste försöka sova lite, hon måste orka imorrn. Finnas för sin familj. Själv ligger jag länge och vrider mej i sängen. Martin och jag pratar en stund, slumrar och pratar lite till. Baileys ligger mellan oss och lugnar oss genom att bara finnas.

Jag somnar till slut vi 4.30 och vaknar när killarna ska gå till skolan. Jag berätta för dem vad som hänt och de reagerar på helt olika sätt. Så är det. Alla reagerar olika och hanterar sin sorg på olika sätt. Jag ser att Junior inte förstår vad jag säger. Han säger VA? flera gånger och jag upprepar. Senior tittar på snön. Det går inte att ta in att en person man känt sen han var liten inte längre finns.

Jag sätter mej vid datorn och skickar ett kort mail till vänner och bekanta som jag vet känner familjen. Nu vet de och kan ställa upp för familjen på det sätt som de själva känner är bäst. Alla är bestörta. Man vet inte vad man ska säga eller göra. Jag ska äta lite frukost och sen åka upp till familjen. Idag ska mormor få veta, hon kommer blir helt förstörd. Jag vet inte var man börjar när en person dör. Läkartider ska avbokas, begravningsbyrån ska väljas och kontaktas mm mm. Var börjar man?

Jag börjar med att bara vara där. Så löser sej säkert resten...

.

Intressant samtal

När jag var ute med hunden härom dagen träffade jag på två killar i 13-14-årsåldern. Jag vet många som tar omvägar om grabbar som står mitt på gångbanan och "låter", men det gör inte jag. Det finns oftast ingen anledning att undvika dem.

Den ena grabben hade en chipspåse i handen som han bjöd ur till sin kompis. När jag och Baileys gick förbi sa han "Ursäkta? Vill du smaka?" Jag började skratta och tackade nej. Då frågade han vad hunden hette och undrade om jag inte var lite för tunt klädd, det var ju ändå lite kallt.

Han ville så uppenbart ha kontakt och blev väldigt glad när jag både stannade och pratade med honom. Vi pratade några minuter och sen var jag tvungen att gå. Jag gav honom några få minuter av min tid och han var nöjd. Det kostade mej inget, men gjorde honom glad. Han gav mej ett ärligt leende och förgyllde min dag. Vi fick alltså ut något av våra få minuter tillsammans, bägge två.

Jag tycker det är viktigt att ge ungdomar uppmärksamhet. Det bästa jag vet är att prata drömmar med tonåringar. De flesta har såna fantastiska drömmar som de kanske inte fått berätta om förr. När de väl öppnar sej och börjar berätta är det inget stopp på dem :-)

Det sorgliga är ungdomar som inte har några drömmar... de som inte har någon framtidstro eller någon som lyssnar på dem. Dessa är knepiga att prata med och få igång ett samtal, men med lite envishet brukar de släppa taget om sina misstankar mot mej som vuxen och prata lite iaf.

Ett samtal kan betyda så otroligt mycket. Ungdomar är kloka människor som har mycket att förmedla. Ge dem en chans nästa gång du får en möjlighet. Du kommer bli berörd och en mycket klokare person, jag lovar...

.

Nyckel & Sax

Jag har letat efter handledartillstånden perciiiis överallt, flera gånger till och med. Men har inte hittat dem...

I bakhuvet hör jag Martins röst: lägg en nyckel och en sax i ett fönster så kommer du hitta det du söker. Det låter ju så larvigt, men har faktiskt fungerat förut... å vad har man att förlora. Så för en stund sedan la jag en nyckel och en sax i köksfönstret och glömde bort det medan jag åt lunch.

När jag satte mej vid datorn nyss fick jag för mej att återigen titta i den blå platsmappen där jag förvarar alla papper som rör killarnas olika körkort. Å ta mej sjutton om tillstånden inte låg där! Snyggt ihopvikta lite ihoptryckta mellan några andra papper. Jag har tittat där flera gånger, men inte sett dem!

Nu är papprena kopierade i flera ex och utplacerade i bilar och på anslagstavlan i köket. Nu kan de inte komma bort! Så nu är det bara att köra och hoppas att körkortet finns i Seniors hand inom ett år. Spännande!

Hur larvigt det än låter... lägg en nyckel och en sax i ett fönster, du kommer hitta det du söker. Testa får du se!
.

Nu är vi där igen...

Så var det dax igen... att leta efter ett papper! Den här gången är det våra handledartillstånd som är borta. Martin, morfar och jag gick handledarutbildning med Senior och morfar fick sitt tillstånd först. Detta kopierades upp och las i våra olika bilar. Ett tag senare fick Martin och jag våra, men då var det dax för semester och sånt så det blev inte av att kopiera och lägga dessa i bilarna. Nu var det dax att ta tag i körandet eftersom moppen ska ställas av och då måste vi ju ha de där tillstånden. Å jag kan inte hitta dem!

Jag har letat överallt och hittar bara morfars som redan finns i ett antal kopior. Det som är bra är att man får en massa papper slängda och lite ordning, men till vilken nytta då när man ändå inte hittar det man letar efter??? Nu är frågan: kan man få kopior från transportstyrelsen? Vad kostar det? Hur lång tid tar det?

Nån som vet?

.

Detta tar jag med mej...

Helgen blev riktigt bra trots sömnbrist :-)

Nu har jag hunnit smälta lördagens upplevelser och det är speciellt en sak som jag tänker på. Jag är så otroligt glad att jag återfått kontakten med L. I skolan var han en rikitgt strulpelle som "mamma mrinda" skulle få ordning på. Det var inte så lätt att som 12-13-åring försöka få en 2 år äldre kille på rätt väg. Men jag gjorde så gott jag kunde och tydligen lyckades jag liiite iaf. Jag har tänkt väldigt mycket på L och på hur hans liv blev. Några år efter skolavslutningen sågs vi väldigt snabbt på T-centralen och jag fick då veta att han hade en lärlingsplats nånstans. Han hade klarat sej undan missbruk och annat otrevligt.

Sen sågs vi igen för ett par år sedan. Då var det ca 20 år sedan vi sågs senast och jag kände så väl igen leendet - men kunde inte placera honom. Här står en man framför mej med det charmigaste leendet man kan tänka sej och jag vet att jag känner honom, men vet alltså inte vem det är... men när han säger: Det är ju jag, L! Faller alla bitar på plats och jag blir så otroligt glad! I lördags kändes jag minsann igen honom, nu har vi nämligen haft kontakt på Facebook ett tag.

Igår satt vi och pratade lite över internet, chattade alltså och bestämde att vi ska ses för en fika eller eventuellt en matbit inom kort. Den här gången ska vi minsann inte tappa bort varandra och det är något vi är rörande överrens om. L har varit med mej sedan andra klass upp till nian, sen tappade jag bort honom i 20 år - det ska inte hända igen. Nu ska han vara med mej resten av livet, om han vill alltså. En guldkille som haft det trassligt hemma, men som rest sej och tagit tag i sitt liv. Han har numera familj och är en mycket engagerad familjefar, särskilt när det gäller barnens skolgång. Han är långt ifrån den där skolgrabben som jag försökte få ordning på och det är riktigt intressant att se :-)

Jag är säker på att våra familjer kommer att trivas ihop och göra många roliga grejer tillsammans och det ser jag verkligen fram emot!

.

Resumé klassträff...

Så var det då dax för den där klassträffen som jag bävat lite inför.

Jag tog tåget in till stan i ganska god tid och träffade J på tåget. Vi hade stämt träff med L för en fika, för att "mjuka" upp oss lite. J, L och jag pratade utan stopp i 2 timmar! Sen var det dax att gå mot Blekholmsterassen där vi skulle träffa resten. Vi var först...

Efter en stund kom det några fler men ingen som vi kände igen, det visade sej att de var får andra skolor i Botkyrka. Då kunde man ju hoppas på att få träffa några från gymnasieklassen också. Efter ytterligare en liten stund kom R, jättekul! Å direkt därefter kom även L, Y och I tillsammans med några från en parallellklass. Totalt blev vi 7 från vår klass, 10 från hela skolan och 63 från Botkyrka. Å visst fick jag träffa gymnasiekompisar! D och R från min klass var också där!

Det var himla synd att det inte kom fler och det var definitivt inte värt 400 spänn! Men de som kom var väl de trevligaste kanske? Vi pratade oss hesa iaf och det är väl ett gott tecken? Det var spännande att höra de andras minnen. Killarna hade ingen aning om hur grupperade tjejerna hade varit och hur mycket mobbing som förekommit. L som var en av de mest utsatta hade förträngt en hel del som hon blev lite förvånad över att jag berättade. R berättade att han tyckte det var knepigt att vilja plugga och få bra resultat i en klass som var allt annat än intresserade av skolarbete. Alla kunde iaf konstatera att man mognar med tiden och tur är väl det?

Nu ska vi försöka samla klassen på facebook där vi har en egen grupp. Vi är hittills 10 stycken, bara 22 fattas... när vi fått ihop de flesta så ska vi väl försöka få ihop en ny träff men med bara vår klass. Det återstår att se hur det blir...

Jag är iaf glad att jag gick dit. Jag var mej själv och nöjd med hur jag såg ut för dagen. Det var inte bara jag som blivit 25 år äldre och fått en och annan "volang"... dessutom är jag ju ett år yngre än de flesta andra :-)

.

Snart dax

Sitter här med nymålade naglar. Lite kan man ju anstränga sej iaf när man ska träffa sina gamla klasskompisar. Å jag fixade ju skallen förra veckan, så...

Senior är iväg med skytteklubben, Martin har åkt tillbaka med Junior till simhallen och Baileys är hos farmor - så jag är faktiskt helt ensam. Annars brukar ju alltid Baileys vara hemma och ligga och snarka nånstans i huset, men nu är det helt tyst.

Morgonen och förmiddagen tillbringades i Haninge simhall. Junior hade sin första tävling sedan i maj och med ny tränare så var det ju extra spännande. Men han var nog lite väl taggad, för han simmade suveränt bra de första 50-60 metrarna men sen hände nåt... Så tiden var ok, men inte alls det han själv trodde att det skulle bli. Men han har fler chanser i eftermiddag, jag blir uppdaterad med sms. Orkar jag, så följer jag med imorrn på morgonen igen.

Nu tänkte jag ta en tupplur. Vi gick upp vid 6.30 i morse och ska jag vara pigg på klassfesten så borde jag nog sova en stund. Sen ska jag bara göra mej i ordning och sitta på 15.50-tåget härifrån. kl 16.30 har jag och minst två till stämt träff för att hinna sitta ner och prata ordentligt. Sen går vi tillsammans till festen. Så får vi se om jag kommer hem sent eller tidigt... rapport kommer imorrn :-)

.

Klassåterträff

Imorrn ska vi träffas med gamla nian efter 25 års tystnad. 4-5 stycken har jag träffat under åren, men de flesta har jag inte sett på 25 år. Lite läskigt är det...

Visst har man haft lite koll på några via Facebook eller hört om på omvägar, men de flesta vet jag ingenting om. Några har jag ingen lust alls att träffa, andra ser jag verkligen fram emot att både se och höra mer om.

Jag vet inte riktigt varför jag utsätter mej för detta, jag tycker verkligen att det ska bli riktigt läskigt. Min roll i klassen var att ta hand om nya och vara den eviga stand-in-kompisen. När någons bästis var borta, då dög jag. Jag hade ingen "bästis" utan hängde mest i musiksalen eller med folk i andra klasser. Tack o lov ska även de andra niorna också komma, det ska däremot bli jätteskoj! Jag gick inte ens på vår avslutning, det säger väl en hel del om vad jag tyckte om den klassen?

Vår klass var nog en av de värsta som gått i den skolan. Vi hade aktiva missbrukare, blivande mördare och grov mobbing. Lärarna tyckte inte om oss och vikarierna blev trakasserade. Ändå gick det bra för de flesta tror jag... men jag vet att fler än jag bävar inför morgondagen. Vi är några stycken som ska ses innan, så att vi ska slippa gå dit ensamma. Ska bli skönt att sitta ner en stund innan och prata i lugn och ro.

Igår tog jag en shoppingrunda, idag ska jag på massage... allt för att mjuka upp mej lite inför imorrn. Tänk att man kan bli så nojjig av att träffa folk man känt så länge... jag som ALDRIG blir nervös... inte ens när jag står i direktsändning som hela sverige kan se eller när jag talar inför tusentals människor. Det här är något heeelt annat! Det här handlar om MEJ, jag som egentligen inte fanns... om inte någons bästis var sjuk alltså... Nu finns jag! Jag ska gå dit rak i ryggen och vara mej själv, duger inte det så får det va!

.

Nonchalans...

De flesta som accepterar att stå med på en valsedel gör det med stor bävan, men också med känslan av ett enormt förtroende från det egna partiet. Så var det iaf för mej och för många som jag pratat med. Man tycker att det är skitläskigt, men är jätteglad för chansen! Iaf första gången...

Jag vet ju inte hur andra tänker eller hur man känner när man ser sitt namn på listan för tredje, sjunde, elfte gången. Men det verkar inte som om uppdraget är riktigt lika viktigt ju fler gånger man får chansen. Se bara på Thomas Bodström. Att flytta till USA är ju inget man bestämmer sej för på en kvart direkt, särskilt inte när fyra barn är inblandade. Om man nu tänker utnyttja sin föräldraledighet så har man väl en plan om detta och vet att en sån ansökan ska göras i god tid. Att då ha som reservplan att ha kvar sin plats i riksdagen om man nu skulle råka bli invald, det tycker jag visar på en ganska stor nonchalans för uppdraget.

Som invald i riksdagen har man ca 50 000 i månadslön, men får däremot inte sjukpenning eftersom det inte är ett arbete utan ett uppdrag. Man ska vara tillgänglig dygnet runt, veckans alla dagar och man är ofta på resande fot. Man är en viktig del av Sveriges administration och ska självklart har Sveriges som bas för sitt uppdrag. Jag ser det som omöjligt att kan sköta sitt upppdrag från USA. Se bara på våra Eu-parlamentariker, de BOR i Bryssel för att göra bästa möjliga arbete. De flesta iaf...

Jag har inte, men det har väl ingen, alla turer kring Bodströms förfarande när det gäller tjänsledighet/föräldraledighet. Men jag ser det som ganska självklart att man inte bara kan utebli/skolka och sen tro att man ska få ledigt utan att bli ifrågasatt. Inte ens i riksdagen... särskilt inte i riksdagen! Han skulle som alla andra ha planerat i god tid och varit rak nog att tacka nej till en valbar plats på listan så att folk vetat hur och vem som tar uppdraget på allvar. Då kunde någon annan fått chansen. Så länge Bodström uteblir står riksdagsstolen tom, avsäger han sej sin plats så kan någon annan få chansen. Alliansen tjänar alltså på att han skiter i sitt uppdrag medan de rödgröna borde avkräva honom ett svar.

Jag tycker att Bodström är respektlös! Här har han lurat folk att rösta på honom och uppenbarligen har en massa människor också gjort det. Då måste man ta sitt ansvar och antingen avsäga sej platsen eller komma hem. Men familjen går först, så jag tycker nog att han ska stanna kvar i USA med dem. Vad han är gör, så måste han välja och han måste göra det snabbt!

.

Lycka?

Vad är lycka för dej och vilket är ditt lyckligaste ögonblick? Den frågan fick jag och kände att en sån fråga kan man ju inte svara snabbt på, den måste lixom utvecklas...

Mitt lyckligaste ögonblick är väl egentligen två ögonblick och det är ju när mina barn föddes. Men det är ju annorlunda att få första och andra barnet, så det lyckligaste var nog med första. Å det måste förklaras annars har jag en Junior som blir sur för att jag inte var lika lycklig när han föddes. Det var nämligen så att jag hade en sent missfall vid min första graviditet och var då självklart ganska orolig när jag sen väntade Senior. Jag var nämligen helt övertygad om att jag inte kunde bli mamma och för en som längtat efter barn sedan ca 12-års ålder var ju det en katastrof! Så när Senior till slut föddes var det både lycka och lättnad jag kände. Jag kunde bli mamma! Att han inte var helt frisk fick vi inte veta förrän långt senare, men det hade faktiskt inte spelat någon roll. Om han så bara haft ett ben och varit blind hade det inte gjort något i just den stunden, jag hade ett barn!

När jag väntade Junior visste jag ju alltså att jag kunde bli mamma, så den väntan var inte alls lika orolig. Dessutom hade jag en ettåring som strunade fullständigt i att det skulle komma en bebis till, så jag hann inte oroa mej heller. När Junior föddes kände jag mej hel, komplett! Lyckan var en slags frid över att vi nu hade varandra för resten av livet, jag var färdig med barnafödandet. Jag behövde inget mer, jag hade nu två underbara, vackra barn och med den känslan kom lyckan.

Sen kan man ju känna lycka även vid andra tillfällen. Ett av dem var när jag hämtade Baileys. Att få hem den där lilla 8-veckors valpen var helt underbart! De första nätterna kunde jag, precis som när barnen var små, vakna och förundras över att han var min. Precis om med barnen kunde jag sitta och titta på honom hur länge som helst och bara njuta. Att han sen skulle bli en utmaning, precis som barnen, det visste man som tur var inte :-)

Lyckan var också påtaglig när Senior blivit misshandlad och det visade sej att han inte fått några allvarligt, bestående skador eller när Juniors huvudvärk inte var en tumör. De skulle leva vidare med mej! Lycka har så många varianter och grader att man kanske inte ens vet förrän efteråt att man haft en lyckokänsla. Bara en sån liten grej som nu när jag var ute och gick med Baileys och han fick springa fritt på en åker i närheten och han kom direkt när jag ropade på honom. Han kom till mej! Han lyssnade! Som vi jobbat för det och så stolt jag blir varje gång jag ser resultatet! Eller när killarna lägger armarna runt mej när deras kompisar ser och säger "Min lilla mamma". Kan man bli annat än lycklig då?

Nu vet ni hur jag resonerar kring ordet och tillståndet LYCKA. Så... vad är lycka för dej och vilket är ditt lyckligaste ögonblick?

.

Biggest Loser Sverige

Här hemma följer vi Biggest Loser med stort intresse. Först och främst har det varit programmet från USA som vi följt i flera år, men nu har ju även den svenska versionen börjat visas och då följer vi förståss den också.

Men vi är ganska besvikna. I den amerikanska versionen får man se deltagarna läkarundersökas och se hur de egentligen mår och deras hälsostatus i början. Det har den svenska missat. Här vet man inget om några sjukdomar överhuvudtaget. I den amerikanska versionen får man sedan en uppföljning av deras hälsa vart efter och det kan man ju inte få i den svenska när man inte vetat något från början. Det är också mycket fokus på att deltagarna ska förstå varför de blivit feta i den amerikanska, något man inte hör ett ljud om i den svenska.

I den amerikanska går deltagarna ner MYCKET! Mellan 2-6 kg i veckan. I sverige går de ner 1,5-2 kg, ändå verkar de träna lika mycket. I svenska programmet ser man knappt något om deras mat, som är en stor del i det amerikanska programmet. Som jag ser det är det ju maten och psykologin som är viktigast.

Våra medlemmar på Viktväktarna har en viktnedgång som liknar svenska Biggest Loser. De minskar ungefär i samma takt och då måste ju något vara fel med tv-programmet. Våra medlemmar tränar inte 6 timmar per dag, de får ingen hjälp att handla hem eller laga mat och de har inga proffs runt sej dygnet runt. Våra medlemmar sköter arbete, familj och hem ändå går de i vissa fall ner mer än deltagarna i det svenska programmet. Vi har medlemmar som snittar 1,5-2 kr per vecka, utan att vara på en camp och ha hjälp dygnet runt och ändå väger de inte lika mycket som de som är med i tv.

När Martin skrev in sej på VV vägde han 153 kg och han tog i snitt 1,1 kg i 53 veckor. Han gick som mest ner 4,2 och som minst 0,2 på en vecka, han hade inget plus på hela den tiden. Första halvåret var hans enda träning promenader, inget annat. Sammanlagt tog han 60,4 kg, utan hjälp av tränare eller dietister.

Jag tycker det är strongt att ta tag i sin vikt var och hur man än gör det. Men jag förstår inte varför deltagarna i Svenska Biggest Loser inte går ner mer med tanke på hur mycket de väger och vilken hjälp de får. Nåt är fel!

.

Du bara ger order!!!

Junior slutade göra nåt här hemma för ett tag sedan och till slut fick jag nog och tog ett snack med honom. Han har alltid varit duktig på att se själv vad som behöver göras och alltid hjälpt mej när jag bett om det... å det var just det: när jag bett om det...

När jag frågade varför han inte gör något här hemma längre sa han: Jamen, du ber eller frågar inte längre om vi kan gör det eller det, du bara ger order!

Ping! Där trillade poletten ner och jag fattade direkt vad han menade. Förr har vi gjort saker tillsammans eller kommit överrens om vad som behöver göras och vem som ska göra det. Den senaste tiden har jag eller Martin bara sagt: "Gå ut med hund!" "Plocka ur diskmaskinen!" osv. Istället för: "När du har tid kan du väl plocka ur diskmaskinen?" eller "Baileys är kissnödig, kan du ta honom på en sväng?"

För det första så låter det mycket trevligare och för det andra så blir det inte ett slavgöra. Visst ska man ställa krav på sina familjemedlemmar, men vad är det för fel att göra det på ett trevligt sätt? Om de ändå inte hjälper till då får man ta till det tunga artilleriet! Då får man sluta serva helt och hållet! Då får den arbetsvägrande laga sin egen mat, tvätta sin egen tvätt osv. Till slut trillar nog poletten ner även där...

.

Nu får han komma hem!

Nu har Martin varit borta drygt 2 dygn och nu tycker jag faktiskt att det räcker! Vi har inte pratat med varandra särskilt mycket under helgen, men jag hör att han har förändrats. Han är på kurs i ledarskap och personlig utveckling och jag tror att han har utvecklats en himla massa!

Jag gick en liknande utbildning för 10år sedan och kommer ihåg hur många aha-upplevelser jag hade och hur mina tankar förändrades under kursens gång. Det var jättespännande, nyttigt och jobbigt. Något som alla borde göra och jag är glad att Martin fått tillfälle till det.

Men lite mysko känns det ändå... han och 39 andra Viktväktar-konsulter har alltså varit iväg tillsammans. Jag känner 4 av de andra, men ALLA vet numera en väldans massa om mej! En av övningarna var att berätta om något livsavgörande och Martin berättade om hur han skrev in sej på VV och till slut träffade mej där. En annan övning skulle reflektera över sina brister och då berättade han bla att han bekräftar bla mej för lite... det tycker inte jag, men det gör han och han ringde hem och var riktigt upprörd :-)

Så mycket av hans helg har varit att berätta om sej själv förståss, men även att berätta om oss och hans nya liv tillsammans med oss. Ska bli väldigt spännande att få hem honom och höra mer. Jag saknar honom! Jag saknar hans sällskap, våra skratt, våra samtal och allt annat vi har tillsammans. Han har funnits brevid mej så gott som dagligen, 24 timmar per dygn i snart 3 år. Han ska vara hos mej - så är det bara!

Men självklart klarar jag mej utan honom! Min helg har varit jättebra! Lilla M kom hit igår och vi har haft det sååå mysigt. Vi åkte iväg och åt på restaurang, jag och alla barn. Sen fixade Junior kladdkaka som vi åt när vi kom hem. Vi slöade framför tv´n hela kvällen, kollade inspelat Robinson och lite annat. Eftersom Martin var borta, så tog Lilla M hans säng och vi låg och pratade till 3!!! Gick upp med Senior kl 7 för att få iväg honom på skyttetävling, somnade om och blev väckt av telefonen kl 10!

Nu har Lilla M åkt hem till sej igen. Hon fick med sej en hel kasse full med grejer; en kappa, en festblåsa, ett par capribyxor, en bok och en blomma. Grejer som jag inte behöver, men som hon kan ha nytta av. Vi har tittat på bilder, video och granskat vår bokning till Egypten. Så nu är hon så förberedd hon kan bli! Om 3 månader är vi där!

Jag har haft en supermysig helg, jag är trött - men mår bra! Å snart kommer Martin hem!

.

Hur många barn har du egentligen???

Den frågan får jag ganska ofta. Den uppkommer när folk tittar på mina profil på Facebook eller läser bloggen. På facebook står det nämligen 5 ungar uppräknade som mina ungar, mina egna två och fd särbons tre. Mina två är ju självklara, men de där andra tre då?

Jag lärde känna tjejerna i Skåne när de var 10 resp 12 år, de är 12 år sen nu. Jag lärde mej snabbt att älska dem och har sedan dess inte gjort någon skillnad på mina egna eller dem. Det går lixom inte, de är helt underbara människor som jag tycker om att träffa och spendera tid med. Att de tog slut med deras pappa för 6 år sedan har inte haft någon betydelse för tjejernas och min relation. Nu är de 22 resp 24 år och bor närmare mej än sin pappa, så nu träffas vi faktiskt mer än när jag var tillsammans med deras pappa. Me like :-)

Men så har ju Junior skaffa en tjej, de har varit tillsammans i snart 9 månader. Hon är jättemysig och är här ofta, så nu har jag lixom fått en unge till. Numera kommer hon att heta Mandisen i min blogg. Mandisen har börjat spara pengar, så mycket hon kan. Hon har nämligen bestämt att hon ska följa med oss på semester nästa år. Då har vi lite smått planerat att åka till Gambia, där jag bodde för 20 år sedan. Hon tänker följa med, men jag vet inte om hennes föräldrar vet det än... får nog tala om det för dem :-)

Sen är jag kontaktperson för en kille på drygt 40 och en tjej på 20. Så den där tjejen är jag också lite extramorsa åt då och då. Så man kan väl säga att jag har 5 ungar, nästan 6 och sen en sjunde lite då och då. Plus Baileys!!! Alltså har jag 8 barn :-D

Kärleken delas inte upp mellan dem, den blir bara större och större ju fler som ingår i familjen. Det finns föräldrar som oroar sej för att kärleken inte ska räcka till när barn nr2 är på väg. Jag kan bara säga: lugn, bara lugn... kärleken räcker och blir över. Det finns lixom inget stopp på den. Så det är bara att fortsätta skaffa barn, men du behöver inte vara biologisk förälder för att älska dem. Det funkar att låna andras ungar också!

.

Saknar min snarkande gubbe!

Martin är på kurs, Senior jobbar och Junior är hos sin tjej. Baileys ligger och sover i Martins säng och allt är tyst i huset. Nåja, förutom Baileys snarkningar då... han snarkar som värsta karl´n!

Jag sov sååå gott inatt! Man sover väldigt mycket bättre utan en mans snarkningar, ändå kan jag känna att jag saknade dem. Ju mer Martin väger desto ljudligare blir snarkningarna. Just nu ligger de på en acceptabel nivå, vilket innebär att jag vaknar 1-3 ggr per natt och dänger till honom. Då slutar han oftst direkt. Inatt behövde jag inte det och när jag vaknade i morse så kändes det jättekonstigt :-)

Tydligen hade Martin en intensiv dag igår. I vanliga fall kommer det sms regelbundet när han är borta, igår var det tyst som i graven. Han ringde långt in på eftermiddagen och ursäktade sej, de hade haft fullt ös hela dagen och allt var väldigt intressant. Dessutom satt han vänd så kursledaren hela tiden såg honom och då kan man ju inte sitta och skicka sms. Han är på ledarskapsutbildning och de har fått göra en massa intressant grejer hittills. Så det blir nog lika tyst idag :-)

Jag klippte mej igår och det blev faktiskt ganska bra. Skönt att få lite ordning på skallen. Nästa vecka är det klassträff... har lite blandade känslor inför det. Jag bäddade rent i Martins säng igår och ska fixa min idag. Junior ska få städa badrummet medan jag fixar i sovrummet. I eftermiddag kommer ett av extrabarnen hit, Lilla M, vi ska bara myyyyysa! Det var meningen att vi skulle gå på bio, men den film vi ville se har slutat gå. Så det får bli nåt gott att äta och sen en video eller nåt. Det spelar ingen roll vad vi gör, bara vi är tillsammans!

Men först ska jag äta frukost och gå en promenad med Baileys. Jag har lyckats komma upp i 10 000 steg en enda gång den här veckan. Idag borde jag komma över igen... solen skiner - då är det mycket enklare!

.

Solokvist!

Sitter här i dagsljuslampans sken och mår ganska bra faktiskt. Martin har precis åkt iväg på kurs och blir borta över helgen. Killarna är i skolan och Baileys sover i sängen bakom mej.

Jag har slängt i en tvätt i maskinen och ska ta en promenad med Baileys alldeles strax. Han kommer få en chock, han brukar inte kliva ur sängen före 11... Men idag får han vakna lite tidigare, för när han varit ute ska jag till min frisör och fixa håret. Det blir både klippning, färgning och slingning tror jag. Nu ska jag ta bort allt sommablekt och försöka få lite ordning på skallen!

Det kommer väl att ta sin lilla tid hos frisören, så lunchen blir nog sen. Får väl bara äta något snabbt, släppa ut hunden igen, kasta in tvätten i tumlaren och sen åka och handla. Förmodligen är jag och Senior ensamma ikväll, så jag ska försöka hitta något extra gott till oss till middag. Under eftermiddagen/kvällen fortsätter tvättandet och städandet. Tänkte städa vårt sovrum ordentligt nu när det bara är jag som stökar till.

Jag gillar att vara ensam, iaf när det är självvalt. Att lulla runt här hemma och bara göra saker i min egen takt, det är lyx! Vill jag inte göra något alls så lägger jag mej på soffan och läser :-)


.

Världens bästa Martin!

Jag har världens bästa man! Eller ja... vi är ju inte gifta, inte ens förlovade - men han är bäst ändå!

Jag har länge känt mej glåmig, grå, trist, tråkig - jag alla negationer man kan tänka sej har jag nog känt mej som. Så i fredags tittar Martin på mej och säger "Beställ en tid för klippning och allt annat som du vill göra" Ja men, säger jag - det kostar för mycket ju... "Strunta i pengarna, vi har råd" får jag till svar. Sen skickar han iväg mej för att fixa en tid. Så på fredag ska jag klippas, färgas och slingas! Det ska bli såååå skönt!

Samtidigt sitter jag och tittar på nya glasögon. Vi köper nästan alltid våra brillor på nätet, det blir så otroligt mycket billigare. Jag beställde hem några olika bågar för att prova och när jag provar dem velar jag förståss lite mellan ett par olika. "Ta båda!" säger han. Hmmmm, säger jag... "Ta båda!" säger han igen.... OK! Säger jag :-)

När de kostar 400 kr styck, kan man faktiskt kosta på sej båda - eller hur?

Just nu är Martin och klipper sej. Han ska iväg på utbildning hela helgen och vill se lite mer "ordnad" ut. Så han får inte se varken min nya frisyr eller glasögonen förrän han kommer hem på söndag. Får väl skicka en bild :-)

Han är bara bäst min Martin! Han vill mej alltid det bästa och pushar mej att ta hand om mej själv. Han lyckas inte alltid, men han vill mej alltid väl. Det var väldigt svårt att förstå i början, men jag börjar vänja mej. Kanske skulle boka in en massage också?!

.

Sveriges fetaste man

Såg ni programmet på kanal5 om Sveriges fetaste man? Om inte, kan ni se det på kanal5.se. Det handlade om Jonny som väger över 300 kg och som vägrar att operera magsäcken. Det är det enda alternativ han får av den svenska sjukvården, så han åkte till ett ställe i Danmark för att få hjälp. Där lyckades han gå ner 34 kg på 6 eller 7 veckor, till en kostnad av 8-10 000 i veckan.

Förr fanns ett sånt hem i Åre, men de har lagt ner. Dit fick överviktiga människor komma för att få hjälp med sin vikt. Å det fungerade! Jag har en fd arbetskompis som var där nångång på 80-talet. Hon var supernöjd. Men nu finns inget sånt ställe, trots att det skulle behövas. Å då börjar ju mina kugghjul att jobba...

Jag har ju en idé om att ha "tjockis-kollo", alltså en slags lägerverksamhet för överviktiga barn och deras familjer. 2-4 veckor på sommaren där barnen får vara barn och göra sånt som de inte provat förr eller som de inte vågat göra pga mobbningsrisken. Medan ungarna har kul samtidigt som de går ner i vikt, få föräldrarna lära sej om kost och hälsa osv. Detta skulle man kunna kombinera med ett hem för överviktiga...

Tänk att ha ett ställe någonstans i närheten av Stockholm, men ändå lite sådär på landet. Kan ju vara mellan Stockholm och Nyköping kanske. En gård med dietist, läkare, tränare och allt annat som behövs. Här ska folk kunna lägga in sej och få hjälp med sin viktminskning tills de känner sej säkra och klarar sej själva. Det skulle vara kanon!

Frågan är ju bara hur man får landstinget att nappa på en sån grej? För det kan ju vara svårt att betala ur egen ficka om man kanske aldrig ens kunnat jobba pga övervikten. Samtidigt är det ju så att varje person som räknas som fet, är en stor kostnad för samhället. Så i längden skulle man tjäna på att betala en sån här grej åt dem. Visst kan man lägga sej under kniven och göra en gastric by-pass, men alla vill inte det!

Martin kunde ha gjort det, men han ville inte. Han tycker alldeles för mycket om mat för att gå den vägen. Han gick ner 60,4 kg på egen hand och har hållit den nya vikten i 10 år. Visst kan det fungera för andra att operera sej, men det finns ju en risk med det också. Nu ser man ju att flera faktiskt har dött under eller efter operationen. Den risken skulle jag nog inte ta. Man kan gå ner i vikt på egen hand, om man bara får rätt hjälp!

Vi hjälper folk dagligen och är bra på det vi gör. De här idéerna kittlar mej... och jag har svårt att sluta fundera på dem. Skulle vi klara det? Många personer måste ju blandas in och alla måste vara väldigt speciella för att kunna jobba tillsammans och verkligen göra ett bra jobb. Stora kostnader... är landstinget med? Hjälp!

Men nog är det en intressant idé?

.

Lite bättre...

Veckans vägning visade iaf 0,5 kg ner i jämförelse med förra måndagen. Så läget är inte helt nattsvart. Men fortfarande står jag och stampar på en vikt som jag hade innan sommaren och som jag inte vill ha. Men nu har vi kört igång igen. Den här veckan ska Martin leva enligt mina points, han ska alltså äta lika mycket som jag - han kommer att vara hungrig... men han ska vägas av vår chef på fredag och har satt som mål att tappa 3-5 kg sen hon vägde honom sist. Vi får väl se hur långt han kommer.

Det känns iaf bättre nu. En del kan ju bero på att jag varit så där superhärligt pms-ig under helgen. Nån som känner igen det? Å då går man ju dessutom upp lite i vikt. Å humöret är på topp - inte! Nu är det fyra veckor till nästa svacka...

Jaja, nu har jag haft en stor dipp och då kan det ju bara bli bättre. Eller hur? Å man är bara en loser om man slutar försöka, så det tänker jag inte göra! Jag kämpar på tills jag hittar den tappade motivationen igen, det är synd att man inte kan köpa sånt. Motivation på burk, vilken affärsidé!

.

Det går inte så bra...

Det går inte bra, inte alls... faktiskt helt käpprätt åt skogen. Det är vikten jag pratar om... Vi sköter maten bra i veckorna och sen ganska ok på helgerna, men det går ändå åt fel håll på vågen. Nu väger jag mer än innan sommaren, då vi verkligen körde igång på riktigt. Hur kan det komma sej?

Andra människor kan slarva lite grann och ffa använda sin veckobonus, inte jag! Jag ska äta 29 PP om dagen, då går jag ner - men lägger jag mej på 35 som är för att stå still, då går jag upp... nåt fel är det ju. Frågan är bara vad? Har jag också juniors matsmältningsproblem tro?

Jag rör på mej så mycket jag kan med tanke på mitt ben. Jag har alltid stegräknare på mej och de dagar som benet tillåter går jag det jag kan och det brukar bli 8-10 000 steg. Precis som man ska alltså. Så det är ju inte så att jag sitter still och bara moffar i mej mat.

Nu har jag 11 veckor kvar till semestern och jag mår inte bra i den här vikten. Teoretiskt sett så borde jag kunna ta 5-7 kg, realistiskt är det nog bara 2-3. Jag bor med en konsulent, det vore väl f-n om man inte klarade av det här! Ska det krävas att jag slutar äta helt eller??? Vad ska jag göra???

Nu börjar jag bli desperat! Jag vill kunna böja mej ner och stänga mina vinterstövlar! Jag vill ha snygga, välsittande kläder! Jag vill må bra och trivas när jag ser mej själv i spegeln! Just nu är jag bara tjock, ful och stressad över det jag ser. Å jag ska alltså vara en förebild för våra medlemmar - just en snygg förebild :-(

Blä!

.

Begravning...

Martin och jag har varit på veckans dipp, begravningen av min mammas kusins man. Jag har varit på alldeles för många begravningar under mitt relativt korta liv, Martin har varit på någon enstaka med det var första gången i en svensk kyrka.

Jag tycker att begravningar kan vara ganska fina och fridfulla, klart det inte är någon nöjesgrej - men man går ju dit för att vara ett stöd för de kvarvarande i den drabbade familjen, i detta fall änkan. Däremot tycker jag väldigt illa om minnesstunden efteråt, det är mest ett hyckel utan like i mina ögon. Ska förklara mer vad jag menar strax...

Min värsta upplevelse av en begravning var när min bästa kompis dog för 10 år sedan. Jag skulle hålla tal och gjorde detta framför hennes 6-åriga dotter... det var det värsta jag gjort i hela mitt liv! Å det är detta minnet som dyker upp varje gång jag nu är på en begravning. Jag ser hur vi går tillsammans med dottern fram till kistan och då brakar jag. Det spelar ingen roll vem som ligger i kistan, det är detta minne som förföljer mej och som inte går att skaka av mej.

I detta fall var det en 89-årig man, som varit FN-soldat, rest jorden runt ett par varv, aktiv i olika föreningar osv osv. En mycket vänlig person som ville alla väl. Ca 100 gäster, några som talade vid kistan och sedan på minnesstunden. Jag har väldigt svårt för minnesstunder, jag tycker det är svårt och fel att "mingla" när jag precis tagit avsked av en mer eller mindre kär person. En kaffe och en kaka är väl ok, men att äta något eller att duka upp med tårta och vin är bara för mycket för mej. Så var det idag. Landgångar av dålig kvalitet och vin i ett överflöd... alla som talade om hur trevlig och bra han var som människa. Helt plötsligt har alla stått honom nära och var hans bästa kompis... och när jag kikade på kondoleanserna så kunde de inte ens stava hans namn rätt...

Hur väl känner man en människa om man inte ens vet hur han stavar sitt namn? Hur kan dessa människor påstå att han var den finaste de mött och hur nära de stod honom? Att de ens kan se sej i spegeln ikväll! Det är nästan så man kräks över allt hyckel och jag kan uppriktigt säga att jag var förbannad när jag satt där. De var tur att jag hade Martin på ena sidan och min pappa på andra så jag kunde avreagera mej på dem. Fy för såna falska människor!

Var det en sak jag lärde mej när min bästa kompis dog, så var det att tala om för människor i min närhet NU att jag tycker om dem - inte när de ska begravas! Jag vet att mina närmaste vet vad de betyder för mej nu när de lever - det är inget jag behöver stå och berätta när de ska ner i jorden. Jag önskar att C kunde höra vad alla sa om honom idag och att de sagt detta till honom medan han levde. Tänk så mycket rikare hans liv skulle varit om han vetat. Tänk så mycket vi alla skulle växa som människor om vi fick höra allt fint som sägs efter vår död, när vi lever och kan ta det till oss. Det var här jag förändrade mitt liv år 2000.

Jag talar nämligen om för folk, både för mej kända och okända, när jag tycker att de gör något bra. Jag kan säga till en helt främmande människa att hon eller han har ett fint leende eller en härlig röst. Jag ger gärna komplimanger till folk när de ger mej ett bra ögonblick. Men tydligen är det svårt att ta emot och vissa blir tom misstänksamma och vill veta varför jag säger så eller varför jag är trevlig. Det tycker jag är ganska sorgligt. Jag ger en komplimang för att jag tycker något är bra och för att jag vill att personen ska veta detta. Inte för att skaffa mej poäng eller fördelar. Jag vill att folk ska veta att de är uppskattade nu, varför vänta tills de är döda?

Så här kommer ett gäng komplimanger till några av mina närmaste:
Senior & Junior: Ni är det finaste som finns! Jag är så tacksam att ni valt mej till er mamma :-) Ni är vackra och intelligenta, glöm aldrig det!

Mamma & Pappa: tack för att ni alltid ställer upp för mej och framförallt barnen. Ni är guld värda!
Martin: tack för din kärlek som verkar oändlig. Du betyder otroligt mycket för mej!
R&K: tack för att jag får låna er son :-)

Lilla M, T och Stora M: jag är otroligt stolt över att få vara extra-mamma till tre så fina tjejer. Ni är tre vcakra och ödmjuka individer som ger mej väldigt mycket.

Väninna Å & Kusin R: Ni är otroligt värdefulla för mej: Ni har alltid funnits där med galna, uppmuntrande kommentarer och stöd. Världen skulle vara bra tråkig utan er!

Kompis T i Örebro, M i Mora, R i Bandhagen, A i Helsingborg ger mening till mitt liv på ert sätt. Ni har alla olika funktioner och en särskild plats i mitt hjärta.

Slutligen har vi Mr Ex, min före detta man. Tack för att du gett mej de finaste barnen man kan få.

Ni som inte blivit omnämnda finns förståss ändå. Alla jag någonsin mött har jag lärt mej något av och er sparar jag i mitt hjärta och i min kunskapsbank. Jag försöker att visa min uppskattning för er alla, jag tror att ni känner det.

Den dagen jag befinner mej på er begravning kommer jag alltså inte att yppa ett ord om hur bra ni var. De sa jag nämligen redan när ni levde...

.