Några förslag?

Har precis fått klart att killarna ska på semester med sin pappa och blir borta i 10 dagar. Jag och Martin är alltså barnfria! Eller "fria" det låter så negativt på nåt sätt eftersom jag trivs näst med familjen samlad. Men iaf... vi har bara oss själva att tänka på under de dagarna.

Killarna åker en lördag, vi jobbar mån-tors, sen är vi lediga helt 3 dagar (kanske kan bli 4). Då skulle man ju kunna göra något - frågan är ju bara vad? Hundvakt kan vi nog fixa. Å andra sidan så är det ganska mysigt att bara lulla runt här hemma och göra saker i sin egen takt. Man måste ju inte göra något särskilt bara för att man kan, eller? Dessutom har vi ju inte något överflöd av pengar heller...

Har ni något skoj, billigt förslag - så välkommen att skriva det här. Själv har jag nu massor med saker att drömma om; vår resa som närmar sej, våra födelsedagar, våren och sommaren. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam över!

.

Märkligt...

Låg och funderade inatt på att jag aldrig lyckas gå i mål med saker. Det spelar ingen roll om det handlar om vikt eller annat, jag kommer alltid "nästan" i mål, nästan aldrig till 100% och det gör mej sååå frustrerad. Jag har ju legat ca 1,6 kg från mitt slutmål och insåg inatt att jag inte heller den här gången kommer att komma i mål helt och hållet. Jag har slarvat både med motion och mat och dessutom haft en segdragen förkylning OCH stressat runt som en tok. Det var bara att acceptera att det inte skulle bli någon segertriumf innan resan... men jag har å andra sidan stått still viktmässigt nu när det varit turbulent, och det är ju alltid nåt...

Så det var inte med någon större förväntan jag ställde mej på vågen i morse. Frågan var lixom bara hur mycket jag hade gått upp... Dra mej baklänges - jag hade gått ner!!! Jag tittade en gång till, stängde av vågen, slog på den och klev upp igen och det stämde! Lägsta vikten på många, många år! Jösses! Hur gick det till? Så kanske, kanske, jag ändå kan knipa det där sista kilot ändå innan jul. Kanske jag ändå kan gå i mål för en gångs skull. Det skulle vara urhäftigt att äntligen lyckas fullt ut med det man planerat att göra.

Men nog är det konstigt? Jag känner mej plufsig och helt fel och ändå så var det så bra. Tur att jag vägde mej, annars hade jag ju fortfarande trott att jag gått upp i vikt och varit deppad för det. Hjälp mej nu att komma hela vägen nu - please!

.

Första promenaden på länge

Som ni redan vet så har det varit lite rörigt hos oss. Inte rent fysisk alltså, utan mer med tider och saker som ska kommas ihåg. Så de senaste två-tre veckorna har jag och Martin inte varit på en enda gemensam promenad med Baileys. Vi har gått till centrum och på andra små ärenden, men inte lyckats få till en enda långpromenad. Detta ändrade vi på nu!

Först ställde vi upp Baileys på köksbordet och klippte hans klor ordentligt. Sen tog vi med honom på en lång, härlig promenad. Perfekt att slipa ner de nu ganska vassa klorna. Vi var ute och gick ca 40 minuter och sen fixade vi lite i trädgården när vi kom hem. Då fick Baileys vara med oss ute, men han ville mest gå in... konstig hund...

Senior jobbar och Junior pluggar svenska. Han ska skriva två författarporträtt och har valt Jack London och Alexander Dumas. Det mesta han hittar om dem är på engelska, så får han träna lite på det också :-) Martin har precis börjat med maten. Det blir Lax under vitlökstäcke, ur vår nya kokbok. Hoppas det blir gott!

Kvällen går åt till att se våra auktioner på Tradera ta slut. Hoppas det blir lite nya slantar i kassan, alla våra gamla videofilmer har iaf fått bud. En hel låda blir vi av med på en gång - sköööönt!

Så ska vi tända första ljuset förståss... det blir nog en mysig första advent!

.

Finaste julsången?

En av de finaste julsångerna jag vet.
Har själv sjungit den massor med gånger.

Ha nu en riktigt mysig första advent och var försiktig med ljusen.

.

En himla bra dag!

Lördagar = tidiga mornar. Stackars Martin går upp i ottan och kör Junior till simhallen redan 7.40. Jag har världen bästan oäkta man som låter mej sova :-)

Men idag gick jag faktiskt upp ganska tidigt. Jag skulle nämligen hinna till Ica Maxi och köpa ny ljusslinga till granen innan jag hämtade Junior från träningen igen. Å det gjorde jag! Jag handlade och kom till simhallen i goooood tid. Fick äran att köra hem en simkompis också.

Väl hemma hjälptes vi åt att klä granen. Junior och jag fixade ljusen, Senior tog resten av pyntet. Så nu står den där grön och fin med röda pynt. Under tiden hade Martin förberett sitt livs första kroppkakekok. RIKTIGA Öländska kroppkakor var på g, med recept från min morfar minsann. Det tar ganska lång tid att koka riktiga kroppkakor, det ska rivas potatis och pressas ut vätska, skäras fläsk och en massa annat. Sen ska härligheten koka i närmare en timme, så inte förrän 14 kunde vi äta lunch. Det var med spänd förväntan som vi satte tänderna i godsakerna och inte blev vi besvikna inte. Så gott! Martin konstaterade att han kommer koka detta flera gånger, vi säger inte emot...

Efter lunch röjde vi kökbordet och årets pepparkaksbak tog vid. Det blev ett gäng plåtar och ganska mjöliga pojkar :-) Vem har sagt att tonåringar inte tycker om att baka? Inte jag! Killarna sparade lite deg så att Martin också fick baka lite. Så fixade han några extra flodhästar till sin samling. Under tiden satte jag ihop pepparkakshuset. Vi köper färdiga delar och "limmar" bara ihop det själva. Sen får ungarna dekorera det. Efter lite trassel blev det till slut ett pyntat pepparkakshus som nu står på sin plats bland tomtarna.

När allt var klart kom bästa kompisen med ny "Herrbekant" hit och smakade. Med pepparkakor och glögg firade vi tillsammans första advent lite i förväg. Mysigt!

Nu blir det räkor och kräftor. Lite nyttigt efter kroppkakor och pepparkakor kan ju aldrig skada. En perfekt dag både i matväg och pysselväg. Hela familjen har varit hemma och hjälpts åt och vi har haft det så mysigt. Kan nog inte komma närmare perfekt.

Jag älskar verkligen min familj!

.

Mina 105 tomtar...

Så haver vi då julpyntat. Jupp, vi kör hela kalaset även om det bara är första advent; tomtar, gran, julbockar och pepparkakshus. ALLT ska upp!

Vi skickade ner Junior i källaren och upp kom 8-9 maxikassar med julgrejer, plus en del löst. Jag har ett gäng STORA tomtar som inte går att packa på nåt bra sätt. Sen har vi ett gäng grejer som ska vara ute också, som han tog upp när han ändå var i gång. Jag packade upp och vi hjälptes åt att möblera vardagsrummet med alla tomtar. När vi var färdiga räknade Junior dem... han fick det till 105 stycken...

Min mamma samlar också på tomtar och har minst lika många. Fatta hur många jag har den dagen jag får ärva hennes... Det blir mycket till Tradera då :-)

Ljusgardiner och ljusstakar lyser upp hemmet och jag älskar det! Imorrn ska vi fixa pepparkakshuset och baka pepparkakor. Då måste vi också köpa ny ljusslinga till granen, den var sönder. Jodå, granen står redan på plats den med. Lika bra att fixa rubbet när man ändå håller på. Så när nya ljus är inköpta ska även den kläs. Sen blir det riktigt mysigt här.

Så man kan nog säga att vi hunnit allt vi skulle idag. Jag är skittrött, men ska iaf lägga in lite auktioner på Tradera. Vi har hittat, och fått en del av mamma, som tar lite för stor plats och måste bort. Men vi blir av med massor på söndag, hela 20 gamla videofilmer har fått bud. Yes!

Städa inte ihjäl er i helgen, glöm inte att njuta lite också av den första adventshelgen.

.

Lyckades ganska bra faktiskt

Idag var jag alltså ledig och lyckades faktiskt nästan vara det också. Jag körde bara två maskiner tvätt och hängde dessa, plockade ur en diskmaskin, postade några Tarderavinster och gick ut med Baileys. På eftermiddagen var jag, Junior och exet på öppet hus i Solna Gymnasium. Skolan verkade himla bra, lite mindre gymnasieskola med bara 500 elever och jättetrevliga lärare. Tror att det blir Juniors första hands val, då tar han elprogrammet med simning. Bara han inte testar sina elkunskaper i vattnet så blir det nog bra...

Imorrn är jag också ledig, så även Martin. Då har vi lite mer för oss... det ska hämtas paket med Juniors jultidningar och bankas pengar. Vi ska handla och skulle behöva åka till Kungens Kurva också. Jag vill åka till nya Jula-butiken och köpa fler skarvsladdar och timers till min julbelysning. Vi ska börja städa på nedervåningen och plocka fram julsakerna ur källaren. I bästa fall är åtminstone vardagsrummet och köket klart imorrnkväll, då kan vi sitta med Junior och bara mysa - medan Senior jobbar...

Nu börjar MIN tid! Jag älskar advent och jul. Sen kan jag gå i ide fram till mars, för sommaren vill jag ju ha! Men i år är det helt ok att fira nyår också... Då är vi på Zanzibar! 29 dagar kvar...

.

2 veckors kaos är över

Idag är jag ledig och tänkte faktiskt vara det också, inte helt självklart när det gäller mej. Idag blir det inga långa listor på allt som ska fixas, idag blir det bara att vila och försöka bli frisk. Visst, det är en del saker som måste göras ändå, som att gå ut med hunden och laga mat - men det är ju inte särskilt jobbigt.

De senaste två veckorna har varit riktigt jobbiga. Jag kan ärligt säga att jag knappt kommer ihåg en enda grej som jag gjort. Allt har gått ut på att avsluta Kungsholmen, börja nya porgrammet och starta Rönninge. Igår var alla dessa moment avklarade. Inte bara avklarade, ganska lyckade dessutom!

När vi öppnade dörrarna i Rönninge igår drällde det in folk, allt som allt 16 stycken! Inte alls illa för att vara 4 veckor innan jul. Alla var dessutom jätteglada över att vi var där och det fnitrrades en hel del under lektionen. Dessutom skrev en av våra mest kända Botkyrka-bor in sej, men vem det är avslöjas inte riktigt än... Kan tillägga att han kommer fortsätta gå i Tumba, om någon är nyfiken och vill se vem det är :-)

Det känns så skönt att ha de här veckorna avklarade och att allt blivit så bra. Nu har vi de orter vi vill, på de dagar och tider vi vill. Vi kan äta middag med killarna VARJE dag, även om det inte blir förrän vid 20-tiden. Senior kan ta moppen och hälsa på oss om han vill, längre bort än så är vi inte. Vi kan dessutom hämta från alla träningar om det behövs. Känns som om senaste halvåret bara varit en enda lång planering och startsträcka och att vi nu är igång i loppet på nåt vis. Å det känns väldigt bra!

Om vi har bra med folk nu, hur ska det då inte bli efter nyår? Upplägget är perfekt. Nu kan vi verkligen göra det vi vill och är bra på, nämligen hjälpa folk till ett lättare och friskare liv. Vi har världens roligaste jobb, efter nyår kommer vi dessutom se resultatet i plånboken :-)

Tänk att det är många som tror att vi jobbar ideellt... en del frågar vad jag jobbar med "egentligen"... Martin och jag hjälper folk att överleva - är inte det ett jobb? Tyvärr är all vår lön på provision, så en del månader överlever vi knappt själva rent ekonomiskt, men nog sjutton är detta vårt jobb! Det är ju som att säga att en musiker inte jobbar...

Hur som helst så är jag värd en ledig dag nu. Martin jobbar hela dagen, så jag och Baileys ska bara ligga på soffan och mysa. Imorrn ska vi börja fixa inför advent - äntligen!

.

Mår inte så bra idag...

Idag måste jag faktiskt erkänna mej som sjuk... Inte bara lite ofrisk. Näsan rinner, huvet gör ont, halsen känns som en slemklump och hostan är i VM-klass. Jäkla skit!

Innan jag träffade Martin var jag aldrig sjuk. Sen jag träffade honom för snart två år sedan har jag väl varit ordentligt dålig 5-6 gånger. Jag har en egen teori: innan jag fick avlastning hade jag helt enkelt inte möjlighet att bli dålig. Det var ingen idé att vara sjuk eftersom jag inte hade någon avlastning. Jag var tvungen att leva som vanligt oavsett sjudomstillstånd, alltså var jag inte sjuk. Nu har jag hjälp, Martin kan gå ut med hund, fixa mat och skjutsa ungar. Jag får lov att vila och ta det lugnt och då kan min kropp tillåta sej att blir förkyld eller nåt annat.

Men det behöver ju inte gå till överdrift! Bara för att man KAN vara sjuk, innebär det ju inte att man MÅSTE!!! Så nu får det faktiskt vara nog, nu vill jag ha en förkyldfri period och må bra. Jag har inte tiiiiiiid med detta!!!

.

Jag har kul på jobbet!

Jag gillar mitt jobb, och den här veckan är allt ännu roligare än det brukar vara :-)

Det är alltid skoj när det händer något och ett nytt program tillhör ju inte vanligheterna hos Viktväktarna. Igår körde vi första "nystarten" för alla som går hos oss i Tumba. Idag var det Tullinges tur. Alla verkar tycka att det nya programmet är ett lyft!

Det är så himla kul att se alla glada miner och förväntansfulla ansikten. Alla är så glada och ger oss en massa komplimanger. Martin och jag har börjat skicka veckobrev tillvåra medlemmar. Den som vill ha alltså... Den som är intresserad har fått skriva upp sej på en lista och varje söndag knåpar vi ihop ett mail. Lite personligt, ett recept och lite om kommande vecka. Första veckan var det kanske 20 pers som skrev upp sej, förra veckan skickade vi till drygt 30 och nu är vi uppe i 40! Vi får bara lovord för vårt brev, det är så uppskattat och jag är så glad över detta.

Den här veckan har vi dessutom haft provsmakning av frukt. Förr har en del frukt "kostat" points, men nu är all färsk frukt fri. Då ville vi låta folk passa på att prova frukt som de kanske inte smakat förr, som tex papaya och fikon. När Martin har startat lektionen har jag lagt upp frukt på små portionstallrikar och delat ut. Också något som folk uppskattat. Särskilt de som besökt oss från andra orter, de inte är riktigt vana vid att det händer såna grejer. Så man kan ju hoppas att det väljer oss i fortsättningen...

Imorrn öppnar vi i Rönninge. Jag hoppas det kommer 10 pers, men det kan bli noll... eller 50... ingen vet. Vi har skickat ca 100 brev, satt upp reklam och idag hade vi en stor annons i vår lokaltidning, så vad som helst kan hända. Jag hoppas på 25, men är nöjd med allt över 10. Det ska iaf bli himla kul att öppna en ny ort! Alltid lika spännande att se hur lokal fungerar och vilka som kommer.

Bor Du i Rönninge, eller i närheten, så är du välkommen till Rönninge Gymnasium imorrn kl 17.30. Ta chansen vettja!

.

OJ, vilken dag det blev!

Jag lever! Men det är knappt... allt som kunde hända igår hände...

Först och främst bråkar jag med en riktigt bonnförkylning som inte vill ge sej. Tycker jag varit tillräckligt sjuk i år, för flera år framöver. Så jag går här halvsänkt, hostar och snorar och tycker livet är allmänt trist. Junior låter ungefär likadant, hoppas läkaren ringer om proverna idag.

Att hålla en massa nytt i skallen tillsammans med en förkylning är inte det lättaste. Igår startade vi alltså ett nytt program på Viktväktarna. Det liknar det gamla, men är mycket mer effektivt och mycket enklare. Det är därför ni ska hoppa på tåget om ni behöver gå ner till.

Dagen började med att Martin åkte iväg på nåt möte ganska tidigt. Killarna gick till skolan, medan jag och Baileys stökade här hemma. Jag skrev matsedel och inköpslista och lagom till Martin kom från tåget gick vi och mötte honom. Sen åkte vi direkt och handlade, "bara" 1600 spänn senare kom vi hem. Det kostar att bli utsläppt från Ica Maxi kan man väl säga?

Medan Martin fixade lunch försökte jag samla ihop allt vi skulle ha med oss till jobbet. Eftersom det nya porgrammet innebär att man får äta hur mycket frukt man vill, så ville vi bjuda på sånt som folk kanske inte smakat förr. Så det skulle skäras papaya, fikon och lite annat gott. Det här försökte jag förbereda, plus allt annat som vi skulle hålla reda på. Sen däckade jag... medan Martin skar frukten sov jag en liten stund.

Vaknade av att Senior ringer och säger att det brinner! Inte nu igen! Det är ju inte länge sen han ringde om samma sak, men då var det på Öland. Nu var det i en byggnad nära hans jobb och han var förståss orolig att hans arbetsplats skulle gå upp i rök. Så han drog iväg dit för att se hur det stod still och kunde då meddela att röken låg tjock över VÅR arbetsplats. Jippi, jag har astma...

Jaja, bara att packa bilen och dra iväg. Det var inte så farligt, luktade knappt. Det var bara att plocka upp allt och konstatera att vi ändå glömt en grej, men den skulle vi nog klara oss utan. 17.30 öppnade vi och det ramlade in en hel del folk. Alla visste att något nytt väntade, frågan var bara vad...? Martin drog nya programmet och det var bara glada miner. Verkar som det bara varit jag som varit skeptisk... Å jäklar va de handlade! Lite rörigt och många frågor, men jag tar gärna det. Plånboken blev glad :-)

Det var mycket att plocka ihop efteråt och vi var hemma långt senare än vi brukar. Martin fixade mat och jag pratade med ungarna. Vi kollade lite på tv och sen dog jag i sängen. Så trött! Sov väldigt dåligt och mår inte ett dugg bättre idag, men det ska väl lösa sej. Ikväll är det Tullinges tur att få det nya programmet! Å idag har vi vårt livs första annons i lokaltidningen - hoppas det blir som igår... hoppas... hoppas... hoppas!

.

Allt är nytt!

Är det någon gång du funderat på att gå på Viktväktarna så är det nu du ska göra slag i saken. From med i morrn är det mängder med nyheter och jag kan lova att det aldrig varit så enkelt att följa ett viktminskningsprogram som det är nu. När Martin berättade för mej var jag väldigt skeptisk, men nu har jag sett att det faktiskt fungerar...

Jag kan inte berätta om alla nyheter, eller kan kan jag ju.... men jag får inte. Den som kommer till klass imorrn får veta allt, så länge man sitter kvar på lektionen förståss. Det jag kan säga är att det kommer en massa nya produkter, som kokböcker, godis, pastasåser mm. Programmet kommer att ändras till det bättre en hel del. From imorrn kan man vara mer flexibel och mer äta det man verkligen vill ha.

Det är allt jag kan säga just nu... men det bästa är ju att uppleva saker på egen hand. Så, ta med dej alla du känner som du vill ge chansen till ett lättare liv. Martin och jag öppnar alltid 17.30, på måndag i Tumba, Tisdag i Tullinge och på onsdag har vi preimär i Rönninge. Alla är såååå välkomna!

.

Inte lätt med gymnasievalet...

Junior ska välja gymnasium och det är inte lätt... Igår var vi på gymnasiemässan, precis som förra året vid den här tiden. Då var vi med Senior och det var mycker enklare. Senior har sina begränsningar och det var en del som vi lätt kunde välja bort. Tyvärr startade inte hans två första val, men det blev ju bra ändå.

Junior har länge sagt att han vill gå sam. med räddningstjänst. Nu hittade han några fler alternativ; pilotutbildningar, andra räddningsutbildningar och program där han kunde simma på skoltid. Från att han varit ganska klar med vad han ville, blev förvirringen total :-)

Direkt efter mässan var han helt inne på att bo på internat och gå en spännande utbildning inom räddningstjänsten. Då skulle han bo i Sundsvall i tre år, helt ok för mej. Arvidsjaur var också ett alternativ och utbilning som pilot, men den åkte i soporna när vi hade funderat klart på hans astma. Idag drog vi det ett varv till, med tanke på simningen, och då åkte även Sundsvall i soporna - där finns ingen simhall på nära håll. Just nu ligger nog Solna Gymnasium och en elektrikerutbilning på första plats. Då kan han simma på skoltid, plus få en bra utbilning.

Vi får väl se hur tankarna går imorrn... Det här är inte lätt!

.

Ser ni?!

Solen skiner från en nästan klarblå himmel. Å här sitter jag fortfarande i morgonrock!!! Bäst att sätta lite fart så man hinner få lite sol på näsan, innan den försvinner. För det gör den ju fortare än man både vill och anar.

Idag är det trädgårdsarbete som gäller. Gammal visset ska klippas bort och köras iväg. Nya ljusslingor ska upp, det är ju första advent nästa helg! Jag kan inte förstå vart min blå ljusslinga är, den är bara putsväck! Så det får bli en vit på baksidan istället. Synd, för den blå är sååå fin.

Men allt fix måste göras snabbt. Vi måste nämligen äta lunch vid 12, absolut senast 12.30 så att vi hinner åka till sopen, sätta upp reklamaffischer i Tullinge och lämna Baileys hos mamma innan eftermiddagspasset på simtävlingarna börjar kl 15.00. Junior åkte redan kl 7 imorse, men får klara sej utan oss på förmiddagen. Nån gång måste vi prioritera hemmet och eftersom solen skulle lysa idag, så fick vi hoppa över simtävlingarna på förmiddagen.

Ikväll börjar nya avsnitt av Robinson, så det blir en sen middag och lite dipp till tv´n. Tidigt sänggående eftersom tävlingarna fortsätter imorrn. Antar att Martin och jag får sitta uppe en stund och lägga in nya grejer på Tradera, en massa böcker måste bort från vardagsrummet så julgranen får plats :-)

Fullt upp idag också med andra ord!
Men solen skiner - så vad gör det?

.

5 veckor kvar och panka...

Idag har vi betalat resten av resan, en av de största fakturor jag nånsin sett... Så för tillfället är vi panka, men glada. Vi har ju sparat till detta i nästan 5 år och faktiskt fått ihop pengarna, det sista med hjälp av Tradera. Det är inte så illa att vi får leva på blodpudding, men det blir inga större utsvävningar på ett tag. Dessutom ska vi ju börja spara till nästa resa! Det är lixom det vårt liv går ut på: att se världen!

Om preciiiiis 5 veckor; 25 dec kl 21.15, går flyget till Tanzania. Många timmar senare går vi av på Kilimanjaro Airport och hämtas upp av vår guide. Vi hinner vila ut ett halv dygn och sen börjar safarin. En vecka ute i bushen och en vecka på Zanzibar. Det kan knappast bli bättre :-)

Nu börjar alltså sparandet till nästa tripp... men det lir inte lika långt eller lika dyrt. Då blir det Egypten, killarna vill ta dykcert. Nyår 2010/2011, nån som ska med?

.

3,8 timmar sol

Tydligen har man uppmätt inte mer än 3,8 timmar sol i Stockhom hittills under november. Inte konstigt att folk mår dåligt, är trötta och deprimerade. Jag är så tacksam över att jag har min sollampa med fågelkvitter. Undrar hur trött jag varit annars?

Idag är det fullt upp; nu ska vi lämna Baileys hos mamma, byta bil där så min pappa kan ta den till besiktningen medan vi är till allergimottagningen med Junior och sen på gymnasiemässa med densamme. Byta tillbaka bilen, hämta hunden, hem och packa bilen för att köpa till Rönninge och "flytta in" Viktväktarna i Gymnasiet. Leta rätt på några anslagstavlor och sätta upp reklamlappar. Hem, laga mat, gå med hund, köra Junior till och från träningen - döööö i soffan!

Jag tror att jag kan sova ikväll också...

.

24/7

Man säger att det är nyttigt att längta och vara ifrån varandra. Varför det? undrar jag. Martin och jag träffas så gott som dygnet runt, alla veckans dagar, och vi har varken tröttnat på varandra eller vill vara ifrån varandra. Vi lever ihop och vi jobbar ihop och det funkar hur bra som helst. Han vet när jag haft en dålig dag på jobbet och varför, utan att jag behöver säga det till honom. Jag vet när han behöver extra hjälp med något, utan att han behöver be om det.

När vi inte jobbar gör vi allt tillsammans, handlar (nä, det gör han faktiskt oftast själv när jag sover), går ut med hunden, städar, gör saker med barnen osv. Är den ena ute på egen hand, tycker den andra att det är ganska tråkigt. Men vi binder för den skull inte fast varandra, vi har full frihet att träffa kompisar eller göra något på egen hand utan att den andra blir sur.

På torsdagarna jobbar Martin i Södertälje, oftast utan mej. Jag tycker det är jätteskönt att få vara ensam, samtidigt som det är ganska tråkigt när han är borta. Oftast har jag en miljon grejer som ska fixas under dagen, så jag hinner inte tänka så mycket - men det hade varit roligare att ha honom hemma och göra sakerna tillsammans. Idag ska jag till centrum och posta grejer, gå på banken, apoteket och lite annat. Min bil är iväg på service, så jag kan inte göra några längre utflykter. Baileys ska få en längre promenad och jag skulle behöva fixa i trädgården; klippa ner lite vissnat och sätta upp fler ljusslingor :-)

Mina att-göra-listor är ganska långa, hälften brukar bli gjort. Det jag inte hinner idag, hjälps vi åt att göra imorrn eller nån annan dag. Vi funkar så, Martin och jag, vi hjälps åt och gör allt tillsammans. Det blir så bra så - utan att vara ifrån varandra och längta!

.

Jäkla Ryss!!!

Tydligen har vi statsbesök i Stockholm just nu, då är det inte kul att bo i huvudstaden... ALLT är avstängt! T-centralen är avstängd, hela jäkla söder är avstängt och på motovägen står det helt still. Detta innebär att många har svårt att ta sej hem från jobbet och därmed svårt att ta sej till oss - viktväktarna. Mot våra 25 pers förra veckan, sitter jag nu med 10 och detta ska jag alltså få lön för och kunna ställa maten på bordet. Idag tjänar jag nog inte ens ihop till en biobiljett!

Det är så otroligt skört det vi gör. Så fort något inte fungerar så kommer inte folk, eftersom de oftast inte prioriterar att ta hand om sej själva. Eller kanske inte tror att jag släpper in dem om de kommer för sent. Å andra sidan kanske de faktiskt inte hinner, eftersom de redan är för sena till dagis, fixa middag eller nåt annat.

Jäkla skit! Jag trodde verkligen att det skulle bli en bra dag på jobbet idag :-(

.

Senior och skolan...

Häromdagen ringer Senior hem från skolan och berättar att han ska vara "gästföreläsare" för gymnasiets tvåor som läser om demokrati. Jasså, säger jag - varför då? Då berättar han att en av lärarna på skolan visste om att han suttit i ungdomsfullmäktige och tagit initiativ till ett nytt övergångsställe som nu finns i kommunen. Om detta skulle han berätta, hela processen från förslag till beslut och sedan även utförande. Kul tyckte jag, lite läskigt tyckte han. Allt hade gått superbra och han var väldigt stolt när han kom hem.

Imåndags när han kom hem från skolan berättar han att de haft en tyst minut i matsalen. En av hans klasskompisar dog natten innan efter att ha varit sjuk i cancer en lång tid. Senior har lite svårt att greppa sånt här. Han vet att folk är ledsna och nedstämda och att det är en allvarlig grej, men han tycker ändå att det är mest spännande och vill gärna veta mer. Vi har fått lära honom empati eftersom han inte är naturligt född med det pga sin adhd. Han vet hur han ska uppföra sej när det händer något, men förstår igentligen inte varför. Vaddå? Nån har dött? Det finns väl fler... typ... Hur som helst så hade skolan lagt fram en minnesbok som eleverna fick skriva i och det skulle han göra, trots att han inte kände henne så väl. Martin var väl inte riktigt ok med att Senior skulle skriva i boken och pratade med honom, men jag vet inte hur det hela slutade...

Senior älskar sin skola och är just nu helt inne på att utbilda sej inom ljud, han vill alltså jobba med ljud på tv eller i studio. Han som inte ens tycker om när det låter!!! Jaja, saker kan förändras... nästa vecka är det utvecklingssamtal :-)

.

Stängt!

Så! Nu har vi packat och lastat , kastat och bökat. Avslutet på Kungsholmen är fullbordat och det känns faktiskt heeelt ok. En av medlemmarna hade med sej en blomma till oss, så himla gulligt. När klassen var över fick Martin en applåd :-)

Det finns några som jag kommer sakna och fundera lite på, många var väldigt mysiga. Bla en Sara som alltid hade med sej sin bebis som jag fick låna, min tisdagsbebis. En lite kille som bara var 9-10 veckor när jag sågt honom första gången och som nu var nästan 5 månader. Han brukade sitta i mitt knä under vägning och lektion, det var bara när han lät för mycket eller doftade mindre gott som jag lämnade tillbaka honom. Idag fick jag ha honom riktigt länge och han var på väldigt gott humör. Så var det kvinnan med blomman, hon har gått hos oss över ett år och är nästan färdig. Känns lite illa att inte få följa henne hela vägen in i mål, men hon har lovat att hälsa på oss.

3 medlemmar följer faktiskt med oss till Rönninge, himla kul! Så de har fått veta att vi under hela nästa vecka bjuder på provsmakning och en massa annat skoj de närmaste veckorna. Känns riktigt skönt att strulet är över och att vi from nästa vecka kan starta om på nytt! Nu ska vi fira med avocado och räkor till Hells Kitchen.

.

Idag stänger vi

Idag avslutas kapitlet Kungsholmen. När klassen är över ska vi intventera, packa och lasta bilen full med alla grejer. En del ska gå i retur till lagret och resten ska flyttas till Rönninge Gymnasium på fredag. Nästa vecka får vi äntligen ordning på tider, dagar och orter igen - det har varit lite struligt ett tag.

Medlemmarna på Kunsgholmen har två andra ställen att välja på och har tagit beskedet bra. Nu hoppas vi bara på att det ska komma mycket folk när vi öppnar i Rönninge nästa vecka. Så just nu går allt ut på planering och reklam. Idag ska jag skicka drygt 100 brev till gamla medlemmar på orten och på fredag ska vi sätta upp reklam på anslagstavlor runt om i Salem/Rönninge.

Igår hade vi väldigt mycket folk för att vara i november. Vi har börjat med veckobrev, vilket har uppskattats av många och nog har bidragit lite till att folk stannar kvar hos oss. Att ha 37 personer i klass i november är suveränt! Men så har vi också lockat mycket med att det händer grejer nu... nästa vecka släpper vi bomben med nyheter :-)

Så det känns faktiskt riktigt bra nu. Visst blir det lite vemodigt att säga hejdå till många ikväll, men för oss är det en nystart - ett nytt kapitel. Vi slipper pendla till stan, leta parkering osv. Vi kommer äta middag med killarna VARJE kväll! Bara en så sak...

Så jo... jag kan nog säga att jag mår ganska bra just nu och är full av förväntan inför nästa vecka!

.

Julklapparna är inslagna!!!

Så där ja!

Nu kan min jul börja :-)

Alla julklappar är inköpta och inslagna. De ligger i en hög i vardagsrummet och retas... Eftersom vi åker bort på juldagen, så blir det inte så många julklappar i år. Killarna och Martin får varsin, mina föräldrar får faktiskt två, Martins föräldrar får en (fast det är fler inne i den), mina kusiner med respektive får varsin per par, min faster med man får också en att dela på och min farmor får en. Sen ska förståss Baileys få en och jag kan nog inte låta bli att köpa något till Lilla M :-)

Idag kom det sista med posten och jag kunde roa mej med att slå in alltihop. Jag gillar sånt. Att vara ute i god tid. Jag köper julklappar året om och slår in det långt innan advent. Hittar jag mer så köper jag det med, jag älskar julklappar. I år är jag riktigt nöjd med mina inköp, det mesta har blivit som jag tänkt. Tyvärr kostade killarnas mer än det var tänkt, så hela laddningen gick nog på ca 3000 allt som allt i år. Hur mycket handlar ni för?

Tydligen är mitt beteende inte helt normalt... (konstigt...) så tidningen Amelia ville skriva om mej för några år sedan i deras julnummer. Det var lite kul, där stod jag mitt i sommaren med julklädsel och klappar i hela famnen. Killarna skulle vara med på bild och se nyfikna ut. Alla svettades och fotografen var mer än frustrerad över blänket i mina glasgögon. Det blev iaf några ganska ok bilder och reportaget var helt ok. Ett kul minne om inte annat.

Helgens debut

Då har alltså Junior simmat sitt första SM-kval. Det kom ju lite som en chock i mitten av veckan att han kommit med i kvalet, men var förståss jättekul! Vi var ganska coola här hemma, mormor och morfar däremot var jätte nervösa :-)

I fredagskväll var vi jätteduktiga och la oss tidigt. Vi skulle ju upp redan vid 6 och köra hemifrån kl 7. Insimmet var vansinnigt tidigt och då måste man ju äta ännu tidigare...blääää. Men vi förberedda mackor kvällen innan så det var bara att plocka fram och sätta sej och äta. Det sparade iaf några minuters sömn...

Vår planering var alltså perfekt, tyvärr kunde vi inte planera bort Juniors hosta som han haft senaste 4 veckorna. Han har igentligen bara simmat en vecka ordentligt och varit sjuk 3 veckor dessförinnan. Så han var väl inte riktigt i form och det märktes. Tiderna var inte alls vad vi hoppats på, men vad vi misstänkte. Han lyckades inte ta sej till final i nån gren, han gjorde inte ens några bra tider. Men vi ser det som en erfarenhet att bara ha kommit dit och nu vet han ju hur det funkar till nästa gång. Kul var det iaf och nu är vi hur trötta som helst!

Till sommaren är det nya SM-kval och då kommer det nog att gå mycket bättre :-)

.

Min terapisoffa...

Gårdagens resultat var kanske inte lysande, men en bra erfarenhet. Junior kom inte till final i någon av gårdagens grenar, men fick en bra dag tillsammans med sin tränare eftersom han var enda simmaren på förmiddagen. Så när Martin och jag åkte på personalmöte fick tränare och Junior en egen lunchdate och några timmar på egen hand. Resultaten hoppas vi blir bättre idag...

Vårt personalmöte var en informativ träff med alla chefer, VD och måååånga medarbetare. Mycket matnyttigt fick vi i oss, inte ätbart dock... bara pappersinfo. Vägningen gick helt ok, låg 4 hg över min målvikt från förra vägningen är det 2,3 kg mindre! Nästa gång vi ska vägas är den 4 december, då jäklar ska jag vara av med de där 4 hg också!

När vi kom hem var Senior och mötte Lilla M vid tåget. Vi åt taco och tittade på tv. Ungarna (ungdomarna...) myste i soffan med både varandra och hunden. Det var ju ett tag sen ungarna träffades, så det var många kramar att ta igen. När de andra gått och lagt sej satt jag och Lilla M kvar och pratade i varsin soffa. Lilla M hade en massa tankar som behövde redas ut. Det blev lite för sent, vid 00.30 kom vi i säng efter ett bra snack. Tyvärr skulle vi ju upp i morse igen och försov oss förståss lite. Men var i simhallen prick 8 idag igen, gäsp!

Strax börjar dagens tävlingar, men idag är iaf lunchen så pass lång att vi hinner hem. Tur det är måndag imorrn, så man får sovmorgon :-)

.

Idag är en spännande dag...

Sitter i Järfälla på simtävlingar... Junior simmar kvalen till ungdoms-SM!!! Hur spännande är inte det då??? Han ska simma fyra försök och går det bra så simmar han finaler i Västerås under luciahelgen. Så nu får ni verkligen hålla tummar och tår för att det ska gå bra!

Jag och Martin hinner bara vara med under förmiddagen idag och hela dagen imorrn. Efter lunch idag ska vi på personalmöte med VV. Då ska vi få veta alla nyheter som vi ska komma med V48. Men det känns ju lite splittrat att sitta på möte när Junior är på sin största tävling hittills. Tur man kan följa det genom livetiming på internet :-)

Personalmöte innebär dessutom vägning. Min chef ska alltså ställa mej på vågen och se hur man ligger till. Jag ligger till bra idag :-) Årslägsta idag med! Nu händer det iaf liiiite varje vecka, så nångång ska jag väl komma i mål. Innan jul hoppas jag vara färdig... hoppas jag orkar hålla ut. Men de där nyheterna v48 ska nog fixa resten... lite nyfikna kan ni väl bli :-)

Dax att återgå till tävlingen, snart ska Junior simma 100 fjäril - hur jobbigt som helst ju!

.

Vi har en egen Tomte :-)

Junior har haft prao hos Tomten den här veckan. Vår Tomte har nämligen en snickarfirma och var vänlig nog att ta emot Junior. Vår Tomte är faktiskt den RIKTIGA Tomten! Joho! Det är sant! Vår Tomte är auktoriserad Tomte och deltar tom i Tomte-OS!!!

Tomten heter Peter och är något av det snällaste som finns. Han är inte far till alla barnen, däremot är han snäll mot alla barn och även alla vuxna. Han är en gammal vän till familjen och var sista utvägen när det gällde en praoplats. Klart Junior fick komma!

Idag var sista dagen och då passade vi på att bjuda på lite fika. Det fanns en liiiten baktanke också... vi behövde tips om vårt trappräcke. Det måste göras om och vi har inga idéer på hur det skulle kunna se ut. Tomten/Peter däremot har en kollega som är duktig på sånt som han skulle skicka till oss. Skönt om det kunde fixas snart, det har sett tråkigt ut i ett år nu. Får vi bara räcket fixat så kan vi måla om trappen och tapetsera också.

Vi pratade också om att Tomten behöver dra åt svångremmen lite... och vad det betyder får ni veta så småningom...

.

Du är tjock!

Så säger man ju inte - eller hur? Alla människor är medvetna om hur de ser ut, tjocka som smala. De smala verkar bara ha lite svårare att se det... men men...

Enligt BMI-tabellen ska man ligga mellan 20-25 för att vara normalviktig. Helst ska man ligga i mitten på den för att inte riskera sjukdomar både av att vara för smal eller för tjock. Jag ligger just nu på 25 ganska exakt och vill därför gå ner ett par kilo till. Dessutom SER jag att jag behöver det för att få bort den där sista valken runt midjan. Det är inte mycket, men jag vet ju hur jag ser ut och framför allt hur jag vill se ut. Men det handlar ju också om hur man mår. Att ha för mycket eller för lite vikt mår man inte bra av. Som underviktig blir du oftare sjuk, du fryser och kroppen orkar inte som den borde. Som överviktig svettas du, har ofta högt blodtryck, riskerar att få diabetes eller hjärt/kärlsjukdomar och en massa annat som kan vara ganska farligt.

Alla mina kompisar vet ju att jag jobbar med viktreducering och att jag älskar mitt jobb. Ändå är det väldigt få som kommer till oss och faktiskt tar emot hjälpen. Jag tror inte att det beror på att det kostar lite (vi kan inte bjuda på avgiften tyvärr), däremot kan det ju vara känsligt att vi vet om hur mycket de faktiskt väger? Kanske är det så, jag vet inte. Men som sagt, det är svårt att dölja att man har 10-20-30 kilo för mycket, vi har ju ögon att se med. En av mina närmaste kompisar väger ganska mycket för mycket, vi har gått på VV tillsammans innan jag började jobba med det. Då gick hon ner massor och sen, av olika anledningar, gick hon upp allt igen.

När hon fyllde jämt ville vi ge henne chansen att gå ner i vikt och den här gången gå ända in i mål och sen hålla sej där. Det största skälet var för att vi ville ha henne kvar i livet, simple as that! Hur säger man då detta till någon? Man kan ju inte bara säga "Hörrö, du är tjock - kom till oss" - eller? Hon vet ju hur hon ser ut, så det borde man ju faktiskt kunna göra - men inte ens jag är så taktlös... Istället skrev vi ett brev med alla möjliga olika argument för VARFÖR VI vill att hon ska gå ner bla att hon ska finnas kvar i livet för oss och argument för HENNE själv; finnas för sina barn och barnbarn, se sina barn gifta sej, bilda familj osv. Och sen besvarade vi alla hennes eventuella motargument, så hon inte kunde säga emot oss :-)

Det var inte lätt att ge henne den här presenten, vi räknade med det mesta. Men om hon skulle säga upp kontakten med oss så var det egentligen hennes problem. Vi gav henne en chans att överleva, ville hon inte ta den - så var det faktiskt henne förlust. Men det är ju knappast enkelt att tänka så... hon tog iaf emot den, inte jublandes... men funderandes... och efter ett par dagar accepterade hon vår gåva. Å det har gått så bra! På ca 10 veckor har hon gått ner lika många kilon och vi är alla såååå stolta och glada! Nu är det "bara" resten kvar...

Man måste våga ibland för att kunna hjälpa någon. Samtidigt får man ju inte bli för plump. Men som sagt ALLA vet hur de ser ut och har du någon kompis (eller du själv förståss) som verkligen behöver gå ner i vikt, så har du ett guldläge vecka 48. Då händer det grejer på Viktväktarna!

.

Minnet är inte så bra...

Jag blir vansinnig när jag glömmer saker! Förr hade jag ett minne som slog det mesta, jag kom ihåg ALLT! Även det jag inte behövde komma ihåg...

Numera är det tvärtom. Sen jag blev frisk från min utbrändhet (om nu kan bli det helt och hållet?) så är minnet som ett såll och det är sååå irriterande. Det är precis som om det bara finns ett begränsat utrymme och det går absolut inte att få plats med mer när det är fullt. Enda lösningen är att skriva lappar och minneslistor - och ändå hjälper inte ens det ibland...

Just nu har jag ganska mycket att hålla i huvet och har lixom inte hunnit sätta mej ner och tänka igenom allt som ska fixas och skriva upp det. Så jag försöker bäst jag kan att komma ihåg och glömmer saker på vägen... nyss skulle vi hämta grejer på VV i Tullinge och hade glömt nycklarna. Vi fick åka hem igen och hämta, åka tillbaka och därmed blev Martin sen till jobbet... kostar både tid och pengar att vara tankspridd :-(

Jag skulle bokat besiktningstid till bilen ett tag nu och var helt säker på att jag hade även december på mej... det hade jag inte... bilen ska besiktas senast 30 november och nu finns det förståss inga tider på hela södra sidan av Stockholm på den här sidan året. Så det blir till att ligga på och hoppas på återbud... F-n att det ska vara så svårt!

Jag blir frustrerad och irriterad. Arg över att jag är så klumpig! Hur svårt ska det vara att komma ihåg saker? Det har ju alltid funkat förr! Blä!!!

.

Unge hittad!

Vimsige dottern har hört av sej. Hon var inte i Grenada/Grenada utan i Grenada/Nicaragua... liiiite skillnad kanske. Hur som helst så har hon uppdaterat sin blogg och alla är nöjda och glada :-)

Detta är ex-särbons äldsta dotter. Yngsta kommer eventuellt hit i helgen. Härligt! Vem har sagt att man inte får träffa barnen, bara för att man bryter med deras pappa? Inte jag!

Ungarna har ju inget med saken att göra och efter en 6-7 år lång relation är de nästan lika mycket mina som hans, enligt mej alltså... Tydligen enligt ungarna också - tack o lov!

Allt är frid och fröjd igen och jag har gått ner ytterligare ett hekto :-)

.

Ska man inte kunna titta på melodifestivalen???

Måns Zelmerlöw, Christine Meltzer, Dolph Lundgren... det låter som deltagarna i "På spåret" eller "Dobidoo" - men det är betydligt värre än så... Detta är nämligen nästa år programledare för Melodifestivalen!!!

Det går ju inte! Zelmerlöw är väl ok... och kanske Meltzer (men helst inte)... Men Lundgren!!! Vad har han där att göra??? Ögongodis eller??? Jo men det kanske är så SVT tänkt i år... att ha ögongodis till alla åldrar, så man inte hör bidragen :-) Zelmerlöw till alla yngre tjejer och gay-killar, Meltzer till alla karlar och Lundgren till alla medelålders kvinnor! Haha - jag kom på det!!!

Kom igen SVT! Ge oss någon som kan något! Varför inte: Malin Berghagen, Laila Bagge, Åsa Jinder, Magnus Carlsson, Björn Skifs, Nanne Grönwall, Martin Stenmarck, Pekka Heino, Jovan Radomir... det finns ju hur många som helst som skulle göra ett skiiiitbra jobb. Varför väljer man b-laget???

Jag ger det ETT program, sen får vi se...

.

Hjälp mej nu!

Nu är det allvarligt läge! En av mina extraungar har inte hörts av sedan i onsdags. Hon befinner sej nånstans i centralamerika, senast på Grenada. Tydligen är orkanen Ida där och härjar...

Vet nån hur man kollar senaste bankuttag eller hur man söker en person i utlandet. Hennes pappa (mitt särbo-ex) är förståss förtvivlad.

Hjälp!

.

Skulle gått i mål idag...

Om jag hade tagit 0,5 kg per vecka så skulle jag varit färdig just idag. Det är jag inte. Ligger 1,6 kg ifrån, näää där ljög jag visst... just idag är det faktiskt 2,9 kg från målet. Helgens dåliga matintag har inte gjort varken mej eller vågen glad :-(

Men man ska ju inte titta tillbaka utan se framåt och ta nya tag - tänka positivt osv. Så då gör jag väl det då. Idag hade vi vår 327:e nystart och den här veckan ska vi sköta oss exemplariskt. På lördag ska vi nämligen vägas av vår chef... jabba... På lördag ska vi också få veta en massa hemligheter som Viktväktarna just nu ligger på. Om två veckor ska vi berätta alla dessa hemligheter för alla som kommer till oss.

Så är det någon gång ni funderat på att ta tag i er vikt, då är det tajm just precis nu! Vecka 48 letar ni upp en klass i närheten, tar med en kompis och hälsar på hos Vikväktarna. Är det någon gång ni ska vara på plats så är det just vecka 48 - då händer det grejer!

.

En stolt idiot

Nu har jag sovit på saken och kan väl inte säga att jag lagt händelsen bakom mej, men jag har iaf distansierat mej lite (heter det så?). Funderar på människor, människors beteende och människor som mår dåligt. Vad var det som gjorde att hon betedde sej som hon gjorde? Vad triggar igång folk? Och hur lyckades jag hålla mej så lugn som jag ändå gjorde? Jag är nämligen otroligt stolt över att jag själv inte kallade henne något dåligt och faktiskt hittade precis rätt ord trots att jag var vanisnnigt kränkt och upprörd.

Den här damen var i 60-årsåldern och visste uppenbarligen inte hur hon skulle hantera sin egen klantighet, det var ju faktiskt hon som slarvat bort sina grejer, inte jag. Det var heller inte mitt fel att grejerna hade en otrolig åtgång och därmed var slut när hon kom tillbaka. Men detta var något hon inte kunde hantera i sin besvikelse. Undrar hur hon mår idag? Hon kallade mej alltså idiot helt obefogat, men fick inte ner mej på knä istället fick hon veta att man inte gör så. Har hon ångest idag? Inser hon att hom betedde sej som en 13-åring? Jag skulle skämmas så in i bängen! Hoppas hon lärt sej nåt...

Jag vet ju själv att man svarar och går till attack som en kobra när man mår dåligt. Att man inte kan tänka riktigt klart och hålla sej lugn. Jag har också gjort så, jag har dock aldrig kallat någon idiot. Man får skälla på folk konstruktivt, men inte kalla dem saker, tycker jag. Å andra sidan brukar man misslyckas när man skäller, brukar vara bättre att lugna sej och tala med en mörkare ton. Men visst sjutton blir man upprörd ibland både befogat och obefogat. Under senaste året har jag bara blivit riktigt upprörd två gånger och det var när Junior placerades fel i Spanien och vi inte fick det vi betalat för - då var jag också ganska sansad även om jag var galen. Vi hade rätt och det visste jag ju.... allt löste sej efter några samtal. Åsså igår då, plus en gång när jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera på en tant som var mysko på jobbet.

När jag jobbade i biokassa var det vardagsmat att någon blev arg på en. Särskilt när det handlar om åldersgränser och återköp av biljetter. Man får inte sälja biljetter till en barnförbjuden film till någon som är under 15 oavsett om föräldrarna är med eller ej. Detta var många pappor förbannade över och det hände mer än en gång att jag fick heta olika saker. En gång fick jag en knytnäve i kassaglaset... Det var bla där jag fick veta att jag ska försöka hålla mej cool så länge det går, men att jag får reagera i stort sätt hur jag vill om någon kallar mej något. Där hette jag hora några gånger... Vilket jag självklart inte accepterade.

Så jag tycker ändå att jag lärt mej hantera besvärliga människor, men det är lättare när det händer ofta. När det är glest mellan gångerna blir man lixom paff och oförberedd och då är det svårare att hitta rätt svar. Nu gjorde jag det och det är jag väldigt stolt över - jag skrek inte och hittade rätt ord. Det stod en man bakom tanten och lyssnade, han blinkade till mej när allt var över. Det kändes rätt skönt faktiskt.

NU ska jag lägga detta bakom mej!

.

Jag är tydligen en idiot...

Idag stod vi på Hälsomässan i Viktväktarnas monter hela dagen. Något vi sett fram emot ett tag nu. Det började bra; jag hann lämna blod hos Blodbussen och fick gratis massage för min nackspärr som nästan blev bra, innan vi öppnade. Sen hände nåt som inte var riktigt lika kul...

Det kommer fram en dam till bordet och ber att få köpa 30 chokladbarer. Hon köpte 10 i fredags och vill nu ha fler till mässpris eftersom hon "tappat bort" de hon köpte i fredags... Aj då, säger jag - vi har bara de här 4 paketen kvar - allt är slut! Damen blir då fruktansvärt oförskämd, kräver att få prata med min chef osv. Jag säger att jag vet att min chef är på ingång och att hon just nu är på jakt runt om i sthlm för att eventuellt få tag på mer godis att ta till mässan. Då säger damen att jag ska ge henne telefonnr så hon kan ring min chef. Jag vägrar men säger att jag ska ringa och höra om hon fått tag på mer godis och om hon är på ingång. Damen är inte nöjd med svaret, men låter mej iaf ringa. Jag tar min privata telefon, går in på lgaret och ringer. Medan jag pratar med min chef beklagar damen sej bla inför Martin och säger att jag är värdelös att prata med eftersom jag inte hjälper henne... Tack för den!

Min chef meddelar att hon är på väg, men att hon inte fått tag på något mer godis. Allt är slut - även på lagret i Malmö. Jag ska vänligen men bestämt avisa damen. Den här damen låter sej dock inte nöjas, vägrar acceptera svaret och menar att vi ändå ska se till att få tag på det hon vill ha och SKICKA det hem till henne. Jag försöker än en gång förklara att det inte finns något att göra och får då veta att jag är en idiot som inte är serviceminded! Då slår det slint för mej! Jag klarar att bli skälld på, men när någon blir personlig och kallar mej något - DÅ jäklar blir jag förbannad! Jag frågar om hon verkligen står där och kallar mej idiot och det gör hon säger hon. Då frågar jag vad hon har för rätt att kalla mej det och om det är så hon brukar tilltala folk. Då får jag veta att hon brukar säga så till folk som inte fattar nåt och att hon faktiskt är journalist och kommer skriva om detta. Jasså du, säger jag - gör det!!!

Jag är så förbannad att jag mår illa och går åt sidan. Under tiden jag är borta kommer en ansvarig från mässan och säger att det står en upprörd dam vid sevicedisken, om någon kan vara så snäll och komma och lugna henne. Vaddå lugna henne? Hon har förolämpat mej å det grövsta och det är HON som ska lugnas för att hon mår dåligt! Hur som helst så går en av våra äldre kollegor dit och får tydligen styr på henne. Kollegan talar om för henne att hon betett sej olämpligt och att hon därför får räkna med att få ungefär samma behandling tillbaka. Att jag inte gjort något fel.

Jag coolar inte ner mej förrän jag får prata med min chef och hon säger att jag agerat helt ok och att jag inte gjort något fel. När folk börjar kalla en saker, då behöver man inte hålla sej lugn längre. Jag klarar många smällar, men att bli kallad idiot accepterar jag inte. Resten av dagen är ok, men nog sjutton sabbade hon en stor del av dagen. Vår kollega sa hela tiden att jag skulle glömma vad som hänt, så damen inte snodde min dag - men det var ju ganska svårt... Hur som helst så var resten av dagen trevlig och de vi stod med i montern var verkligen supermysiga. Jag har verkligen försökt och ska försöka glömma det som hände idag - men ett är säkert: INGEN KALLAR MEJ FÖR IDIOT!

The Phantom Of The Opera

1988-90 jobbade jag på Oscarsteatern i Stockholm. Jag hade den enorma turen och förmånen att få arbeta med The Phantom Of The opera. En fantastiskt uppsättning som jag verkligen hoppas kommer tillbaka någon gång. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, men det var säkert ett hundratal. Lika otrolig varje gång och jag tror jag kan varenda replik än idag.

Ensembeln var en härlig blandning av veteraner och nykomlingar, som Bert-Åke Varg och Tua Åberg. Den manliga huvudrollen spelades alltid av Mikael Samuelsson, medan den kvinnliga alternerade mellan Elisabeth Berg och Tua Åberg. Tua var min favorit, hon var alltid lika mysig och framförallt duktig.

Vi blev alla goda vänner och träffades i stort sätt alltid, även när det var spelledigt. Jag satt i kassan från början och jobbade 5 föreställningar av 7 i veckan. Nästan varje kväll gick vi och åt tillsammans och våra lediga måndagar träffades vi och spelade brännboll och eller gjorde något annat. Vi utmanade de andra teatrarna; China och Cirkus mest. Ett minne jag har är när vi är på Djurgården och spelar brännboll, Sharon Dyall kom på sin vespa i sin underbara skinnhjälm och skulle slå iväg bollen, hon snurrar ett helt varv och missar självklart den lilla tennisbollen och lägger upp ett asgarv. Just då kommer Skansen elefanter på sin dagliga promenad. Några av mina fd arbetskompisar har jag faktiskt fortfarande kontakt med, bla via Facebook.

Oscarsteatern är en av de arbetsplatser jag kan längta tillbaka till. Det bästa jag visste var att komma först på morgonen och gå ner i källaren och starta datorerna. Alla pratade om teaterspöket och eftersom vi spelade just Phantomen, så var känslan påtaglig när man gick där i kulisserna. Det var aldrig obehagligt, bara spännande. Just att gå omkring ensam på en stor teater är speciellt, den känslan saknar jag.

Lyssna på kilppet, som är när Mikael och Elisabeth sjunger. Får ni chansen, se föreställningen den dagen den kommer tillbaka till Sverige eller i övriga världen. Den är magisk!

Laila Bagge och Viktväktarna

Idag börjar årets roligaste mässa; Hälsomässan eller Allt för Hälsan som den igentligen heter. Jag skulle kunna gå där i timmar, men eftersom vi fått förmånen att jobba där på söndag så nöjde vi oss med att mingla runt några timmar idag.

I Vikväktarnas monter fanns Laila Bagge. Hon har gått ner i vikt med hjälp av vårt program och var där och gjorde reklam för oss. Många ville ha autograf och en bild eller smaka desserterna hon lagade tillsammans med vår kostansvarige och en kock. Vi gick runt och tittade på de olika utställarnas montrar, åt lunch med vår chef och pratade några ord med Laila.

Mer hann vi inte eftersom vi skulle köra iväg Junior som ska vara på läger tom söndag och vi ville hinna byta npgra ord med Senior innan han drog till jobbet. Bägge behövde lite förhållningsregler, så att allt ska fungera som det är tänkt... Vi ska iväg på bugg-fest ikväll, så Senior måste skynda sej hem till hunden osv.

Så nu är det tomt och tyst här hemma. Ska nog sätta mej i soffan med Baileys och mysa en stund, dela lite av en godispåse med honom :-) Sen är det bara att byta om och fixa till sej innan vi ska iväg. Har inte så stor lust, men det blri säkert kul bara vi kommer dit.

Känns som jag varit vaken i 100 timmar!

.

Jag försöker verkligen!!!

Jag HATAR hösten!!! Särskilt när det som idag regnar, blåser, snöar och är svinkallt! Men jag tänkte ändå försöka tänka positivt och inte gå under av bitterhet och hat. Så jag tänkte som så att nu när det faktiskt snöar idag så är ju vintern på gång och då är det inte allt för långt kvar till våren - eller hur???

Jag lovar att jag försökte hårt och ihärdigt, men lyckades inget vidare. Ok, om jag inte säger hatar utan att jag tycker väldigt lite om hösten - känns det mindre negativt då? Nä, inte ett dugg. Men jag försökte verkligen...

Jag HATAR hösten - så det så!!!

.

Psykisk stress

Är det farligare med psykisk- än med fysisk stress? Inte vet jag, det enda jag vet är att jag har det just nu... och jag mår dåligt!

Mitt liv har varit väldigt behagligt de senaste 4 månaderna, har inte haft en så lång, lugn period på 16 år! Har märkt att jag nu reagerar starkare och snabbare på minsta lilla grej som poppar upp. Tolleransen ligger på noll. Kroppen eller kanske knoppen har kommit ner i något slags viloläge och vill inte störas, gör den det då jäklar får jag minsanna veta det.

Just nu är det jobbet som spökar. All vår lön är provisionsbaserad, då gäller att att det kommer folk - mycket folk! Vår klass på måndagar har varit helt ok, runt 40-50 pers. På Kungsholmen på tisdagar har det varit likadant - men på onsdagar verkar det omöjligt att få folk att komma. Vi har delat ut reklam i brevlådor och satt upp affischer på anslagstavlor och finns även på nätet. Ändå ligger vi strax under 20 personer och det ger inte mycket på banken det inte!

När man öppnar en klass brukar det vara lite folk - men inte efter 6 veckor!!! Nu satsar vi på ett utskick för alla gamla medlemmar som gått förr om åren, får vi inte upp medlemsantalet då så vet jag inte vad vi ska göra. Eftersom vi öppnar i Rönninge om 3 veckor, vill vi ju ha Tullinge i hamn innan dess. Det räcker lixom med ett problem i taget...

Pengastress är ingen rolig stress. Jag hoppas verkligen att detta ska lösa sej, annars vet jag inte vad jag ska göra...

.

Tur man känner Tomten :-)

Junior har PRAO vecka 46 och vi har varit ute i gooood tid och letat plats till honom. Tror vi började redan vecka 35 eller nåt, för att han skulle hitta en plats som verkligen kunde ge honom något. Förut har han varit på simhallen, arlanda och brandkåren. Nu ville han ha något som var mer yrkesinriktat, kanske på en advokatbyrå eller inom media. Vi har kollat runt, mailat, ringt - men inte fått positivt besked någonstans. Nu började det bli panik...

Förra söndagen kollade jag med en kompis som är snickare om han kunde följa med på hans jobb. Han skulle kolla... till saken hör att vår kompis även är auktoriserad Tomte och har häcken full from november. Då sitter han i köpcentrum mm och tar barn i knät (och en och annan vuxen oxå...) och dricker glögg på heltid. Självklart hade han glömt att kolla upp hur hans vecka 46 ser ut, men när jag ringde honom idag så sa han ändå att Junior var välkommen.

Så på måndag 7.15 blir Junior hämtad av självaste Jultomten för att följa med honom en vecka på jobbet. Undrar om han får hjälpa till att snickar slädar och leksaker, eller kanske rykta renar... Kul lär han iaf ha och trött lär han bli :-)

.

Var tar dagarna vägen?

Jag som har så mycket ledig tid borde ju hinna hur mycket som helst - eller hur? Men jag hinner ju ingenting!!! Idag hade jag massor som skulle fixas och en del lyckades jag göra, men en hel del ligger till en annan dag.

Jag skulle städa, fixa lite jobb inför vår öppning i Rönninge, fixa klart jobb från igår och lite annat smått och gott. Det jag hann däremot var att ta en lång promenad med Baileys, det var riktigt skönt ute faktiskt. Jag fixade också julklappen till Martin och grabbarna, de kommer bli såååå glada! Skönt att jag lyckades hitta det jag ville och att det är klart! Kan ju inte säga vad jag hittat på, det får ni veta på julafton :-)

Eftersom det tog sån jäkla tid med deras julklapp hann jag inte så mycket mer innan vi skulle jobba. Så nu sitter Martin och gör klart jobbet från igår... Jag ska fixa sista julklappen nu och sen börja slå in de jag har. Så skönt att inte vara ute i sista minuten, dagarna innan jul ska vi ju packa :-)

Nu ska jag se Hells Kitchen!

.

Före och efter

Eftersom jag inte ser själv att jag gått ner i vikt, så kom jag på att man kunde jämföra med bilder. När vi var i Spanien i Juli hade vi inte börjat vår viktresa, så en bild därifrån passar ju bra att jämföra med. Martin riggade mej med samma kläder och ungefär samma posé (stavas det så?) och tog nya bilder.

Detta är resultatet:

Nu kan tom jag se att det är drygt 5 kg´s skillnad :-)

Så var det frisyren då... Jag var och klippte mej idag och blev inte alls nöjd. Jag bad om en page, men inte så kort! Nu måste jag vänta ca 3-4 cm innan jag kan ta den nya körtkortsbilden... Så här blev det:

Får väl leva med det, trots allt...

5,6 kilo mindre

Idag är första gången på 5-6 år som jag har klänning på mej igen, på en helt vanlig dag under vinterhalvåret. Jag har helt enkelt känt mej för plufsig och tjock för att trycka ner mej i en klänning. Men idag tyckte jag faktiskt att den satt helt ok och jösses vad mycket kvinnligare man känner sej.

Tyvärr gjorde min mamma mej ganska besviken (igen). Hon har hittills inte sagt ett ord om att jag gått ner i vikt. På en familjemiddag med min fasters familj fick jag höra från min faster att jag väl hade gått ner i vikt, då säger min mamma: "Men titta på Martin, på honom syns det verkligen!" Jag trodde nog hon skulle kommentera klänningen iaf, men det enda hon sa var "Vilket långt hår du fått, det passar du inte alls i." Jag blev så paff att jag inte hittade något bra svar, utan bara sa att jag planerat in att klippa mej imorrn...

Men men, det är "story of my life" om man säger så...

Suck!

.

Svinifluensa - gå hem!

Jag mådde ju inte så jättebra igår på eftermiddagen/kvällen. Efter 20 började alla dessa ungar att ringa på dörren, nackdelen med att bo i ett villaområde? Till slut tröttnade vi och funderade på hur vi skulle slippa alla dessa ungar som vi inte hade något att ge och som i våra ögon bara störde. Jag vet att det låter taskigt, men jag orkade helt enkelt inte. Baileys blev som galen varje gång han hörde någon utanför dörren och det tog lång tid att lugna honom varje gång.

Så fick vi en idé! Vi gjorde en ganska stor skylt, där det stod "Vi har svininfluensa - gå hem!". Efter det ringde det inte på dörren något mer... konstigt va? Man ska inte skämta om sjukdomar, men vi fick nog och det funkade ju!

Idag är det ingen större skillnad med mej. Armen är fortfarande svullen och röd. Jag har ont i nacken och är jättetrött. Nu får det väl vara nog på biverkningar?!

.