Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
En mor finns med från början som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar hon följer varje kliv.
Sen livets första måltid har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg utan krav att få tillbaka.
Hon tas så lätt för given som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad och sedd för den hon är.
I livets alla skeden förblir hon dock densamma...
Din alldeles unika högt älskade mamma.
Grattis på morsdag allihopa!
Här om dagen var det en artikel i Expressen och medicin mot adhd. det stod bla att medicineringen av barn och vuxna med adhd hade ökat och att man inte riktigt visste hur medicinen skulle påverka de här människorna i framtiden. Man kunde lämna kommentarer och jag gav mej in i debatten. Fram tills att jag skrev var det enbart negativa inlägg: alla tycker det är sååå hemskt att ge sån här medicin till barn. Några "besser-wissrar" menade på att allt blir helt bra med omega3, bättre föräldrar, annan livsstil mm. Medicin skulle man absolut inte ge!
Som vanligt så är det ju mest folk som inte har en aaaaning om hur det är att ha eller leva med någon som har adhd, som skriver på ett sånt forum. Precis som med barnfrågor, de som inte har några barn vet mest!
Så jag skrev ett inlägg där jag förklarade hur min son helt plötsligt fungerade "normalt" när han fick prova medicinen. Han sa "Mamma, jag kan tänka en tanke i taget". För första gången kunde han sortera sina tankar och tänka en tanke fullt ut, innan han tog tag i nästa. Det hade han aldrig gjort förr, innan hade alla tankar snurrat runt samtidigt och han hade haft svårt att varva ner. Medicinen har gjort att han fungerar bättre i vardagen med skola och numera även jobb. Hans puls eller hjärtverksamhet har inte förändrats, det kollar vi en gång i halvåret.
Det folk reagera emot är att det är ett narkotikapreparat. Men det är inte knark! I medicinen finns ett amfetaminliknande preparat som är 1/200 (?) del av hur mycket en narkoman sätter i sej. Det är inget som gör min son till narkoman och gör honom heller inte beroende. Vi har hoppat över en dag då och då och det är inte så att han får abstinens eller nåt, han blir bara lite sämre på att tänka och att få saker ur händerna. Man märker direkt när han glömt medicinen, för då har han svårt att sitta still och pratar hela tiden :-)
Det är tänkt att han ska ha medicinen tills han slutar skolan. Då är han ur både pubertet och tonårsproblem. Han har då i bästa fall lärt in ett "normalt" beteende och är precis som alla andra och kan fortsätta på den vägen. Jag är väldigt tacksam att vi fick prova, trots att jag var tveksam innan. En förälder gör vad som helst för sitt barn och för sitt barns hälsa. Jag skulle självklart inte ge honom ett preparat som jag trodde skulle förstöra hans liv. Han har fått chansen att lära in en beteende som folk accepterar och som han kan leva med efter medicineringen avslutas. Jag ger honom hellre ett uns av ett narkotikapreparat nu än ser honom gå under av eventuellt egen missbruk i vuxen ålder.
Apropå mitt förra inlägg om Förintelsen kan man kanske säga att jag just nu har ett riktigt lyxproblem. Vi har nämligen lite bekymmer att hitta flyg till och ett ok hotell i Barcelona...
Det är ju så att vi ska skicka Junior på språkresa till Barcelona i tre veckor. Vännen och jag har chansen att för första gången åka iväg på egen hand och då tänkte vi ta oss till just Barcelona och kolla läget lite. Junior är helt med på noterna och tycker det är helt ok att vi kommer. Han bor för sej och vi bor för oss, träffas bara när han är ledig från skolan och inte har något annat inplanerat. Kan va kul att träffa familjen han bor hos också.
Nu är det bara så att allt verkar bli alldeles för dyrt. Så nu ställde vi oss frågan: ska vi kanske skippa alltihopa? Lägga pengarn på vår resa i vinter istället, det är problematisk nog att få ihop pengarna till den resan. Men så tänker vi att detta kanske är enda chansen på länge som vi kan göra något på egen hand och Barcelona vill vi ju båda se och då är det ju kul att göra det när Junior ändå är där. Blääää, tycker inte om såna här bekymmer som egentligen är lyxproblem.
Men vi fortsätter väl att leta, så får vi se var vi hamnar. Tänk va skönt det ändå skulle vara att få åka iväg bara Vännen och jag... konstig känsla faktiskt.
Var med Juniors klass och lyssnade till Livia Frankel. En 80-årig kvinna som överlevt förintelsen. Mycket nyttigt för alla som var där.
Livia berättade om sin barndom i Transylvanien. Hur Hitler kom till makten och smygande tog sej an judeutrotningen. Hon berättade att världen igentligen redan visste vad som skulle hända iom hans bok "Mein Kampf", där han klart och tydligt skrivit att han skulle utrota alla som inte tillhörda den ariska rasen. Men som hon själv sa "alla trodde ju bara att han var galen". Tyvärr var han mer än galen...
Livia var 14 år när hon fördes med tåg till Auschwitz. När hon berättade kunde jag se alla platser famför mej, vi var ju där förra sommaren. Med hennes berättelse föll en del nya bitar på plats och allt kändes mycket obehagligt. Senare fördes hon vidare till Bergen-Beltzen, som vi besökte för 4 år sedan. Hon berättade om ett område som vi inte upplevt eftersom allt brändes vid fritagningen. Jag trodde att det brändes av tyskarna för att röja alla spår, men det gjorde för att minska spridningen av sjukdomar.
En av ungdomarna frågade hur hon upplevde fritagningen. Hon svarade "Jag kände ingenting, då var jag nästan medvetslös av svälten" Det fanns ingen mat där överhuvudtaget, men det gjorde inget - så länge det inte fanns några gaskammare... Hon såg röken av sin mor i Auschwitz men vägrade tro att någon kunde vara så grym att de faktiskt tog livet av folk på det sättet. Senare var hon tvungen att inse att det var sant.
Idag är Livia 80 år och säger själv att det inte är många år till som någon kommer orka att berätta om detta. Det finns inte så många "pigga" överlevande kvar som kan berätta så nu är det upp till oss andra att föra budskapet vidare. Så det gör jag på mitt sätt: genom att blogga om det.
Förintelsen och dess offer får aldrig förnekas eller glömmas bort. Så är det bara.
Vännen har nu funnits i våra liv i snart 16 månader och bott här drygt 15 av dem. För honom har allt varit så självklart från första början. Jag får nya "bevis" för den självklarheten hela tiden.
Ska vi äta något konstaterar han direkt att det kommer någon av barnen att tycka om eller inte tycka om. Ska vi göra något funderar han direkt på deras tränings/tävlingsschema eller Seniors arbetsschema. Har något hänt i skolen eller på vägen dit vill han direkt veta var barnen befinner sej. Dröjer det innan de kommer hem från skolan blir han fundersam. Han sätter hela tiden barnen i centrum och gör det helt naturligt och självklart.
Här har man hört om skräckhistorier från kvinnor vars nya män inte bryr sej ett skvatt om barnen, varken hennens eller sina egna. det gäller tack o lov inte oss. Vännen har helt vuxit in i rollen som "pappa", även om det inte är hans biologiska barn. Han bara väntar på att dagen ska komma då de skriker åt honom "Du e inte min farsa!" så han kan svara "Nä, tyvärr - men jag önskar att jag var det". Undrar hur långa de blir i ansiktet då...
Man kan sammafatta helgen med ett ord: Tjyvstart!
Junior lyckades tjyvstarta 3 gånger och på just de grenarna skulle han ha vunnit sitt heat och fått heatpris i form av en vattenflaska. Vi behöver nya vattenflaskor... Sista gången han tjyvade stönade hela läktaren och den ena tränaren var alldeles frustrerad :-) Junior själv bara garvade och tog det för vad det var. Sen fick han pikar resten av dagen och hemresan av sina klubbkompisar.
Gårdagen var helt fantastiskt! Solen sken och det var supervarmt. Alla var nöjda och mådde bra, förutom en simmare som hade feber, och satt och mådde gott i solen. Alla var ordentligt röda om näsorna när de åkte hem, men alla var också jätteduktiga på att smörja in sej ordentligt och dricka mycket. Härligt gäng helt enkelt!
Senior och Vännen tog en tur till äventyrsbadet och hade tydligen jätteskoj i rutchbanor och jaccuzis, medan jag satt och läste i solen. Senior var en pärla hela helgen, han satt ihop med klubben och bubblade. Till och med lillebror tyckte nog att det funkade helt ok att ha med sej storebror. Det är tredje gången han är med nu, så han börjar känna sej bekväm där.
Arrangemanget i år var toppen. Ungdomarna bodde bra, fick god mat och det tekniska strulade nästan inte alls. Vårt hotel var helt ok, även om det låg en bit bort. En helt ok helg alltså - men så brukar det vara i Linköping! VI kommer tillbaka nästa år oxå!
Här simmar Junior fjäril, förmodligen det svåraste simsättet. Skitjobbigt!
Ser ni att solen strålar... mmm, solen har varit i Linköping minsann :-)
Imorr börjar vi redan 8.30, lite för tidigt för min smak. Men jag får grunda med hotellfrukost (jag älskar hotellfrukostar), så det ska nog gå bra!
Vi har haft det så bra!
Mötet med rektorn gick väldigt bra. Vi satt och pratade i nästan 90 minuter och kom fram till flera bra beslut och åtgärder som ska sättas i verket direkt. Så i bästa fall orkar Senior vara i skolan så gott som hela nästa vecka. Eftersom vi var där så länge kom vi till båten typ 10 minuter innan avgång...
Väl på båten åt vi en god middag och sen gick vi för att titta på showerna. Onsdagar = Tony Irwing. När det var dag för hans "dansskola" sökte han fler killar och fick ögonen på Senior och Junior... Klart han fick, så söta som de är (mamma pekade inte alls...) :-)
När Tony skulle dra till sej Junior satt denne kvar stenhårt i sin stol, så Tony gick bakom honom och drog/knuffade upp honom på dansgolvet. Båda skrattade så det var dubbelvikta. Senior gjorde inte riktigt lika mycket motstånd. Sen fick de lära sej att dansa Rumba, även om Seniors Rumba var med buggsteg... jaja, kan ju inte bli perfekt första gången - eller hur? Kul var det iaf och vi skrattade så vi grät.
Efter en god natts sömn (nä, vi var inte uppe jättesent och vi drack heller nästan ingenting) väckte Senior oss vid 8 och efter vissa tveksamheter var vi väl på benen vid 9. Förmiddagen gick mest ut på att spela lite, prata mycket och bara-vara i hytten. Vi mötte Tony Irwing en gång under förmiddag och han hälsade glatt på killarna. När vi kom till bilen visade det sej att han parkerat nästan brevid oss, så då var vi bara tvugna att ta en bild. Han tyckte att vi kunde välja hans dansskola nästa gång, vi får väl se...
När vi åkte hem blev vi utsatta för en vanssinnesomkörning. TVå bilar passerade oss i VÄLDIGT hög fart, körde slalom mellan några bilar framför oss och sen ner i vägrenen för att köra om andra bilar. Har en känsla av att det var en biljakt utöver det vanliga. Så det fick bli ett samtal till Polisen som skulle jaga rätt på dem, tror inte att de lyckas men men... lite läskigt var det. Man får bara hoppas att ingen oskyldig skadats i en eventuell olycka.
Nu är vi iaf hemma, hela och välbehållnad. Vi är proppmätta efter buffén vi åt till lunch. Så ikväll blir det bara krabba till middag, en seeeen middag. Hoppas ni alla mår bra, jag kollar runt hos er senare och ska lägga ut bilder på Tony och killarna.
Alla pojkarna är i skolan, jag och Baileys lullar runt här hemma och har det bra. Baileys har precis intagit Seniors vattensäng... så han kommer nog inte vakna förrän om ett par timmar :-)
Fick positivt besked av rektorn igår. Han ville träffa oss och Senior så snart som möjligt, så det får bli imorrn. Senior kommer få en "second opinion" av allt sitt svenskaarbete under året. Ska bli intressant att se om en annan lärare bedömer på ett annat sätt, tror faktiskt det. Jag har en liten känsla av att Seniors nuvarande lärare inte riktigt gillar duktiga killar - hur mysko det än kan låta. Men hur förklarar man annars att tjejerna bara bejöver göra hälften så bra ifrån sej för att få MVG och hur mycket och bra grejer Senior än lämnar ifrån sej så blir det bara VG - trots att den förra läraren gav MVG?
När vi kom till skolan igår var det några av de "bra" lärarna som frågade oss hur han mår och hur de kan hjälpa till. Det kändes väldigt skönt. Idag är förmodligen den viktigaste dagen innan avslutningen. Senior ska redovisa engelska, matte, svenska och SO. Hinner han allt idag, får han vara ledig imorrn. Sen är det bara en liiiiten grej kvar i Svenska innan han är helt klar! Han ska välja ut en författare att ge nobelpriset till och skriva ett tal med motiveringen. Han väljer mellan Dave Peltzer, JK Rowlings, Dan Brown, Sören & Anders och Astrid Lindgren. Sorry Åsa ;-) Vem tycker ni att han ska välja?
Imorrnkväll ska vi fira ordentligt!
Att skolan snart är slut!
Att grundskolan är över för Senior!
Att killarna fått varsitt stipendium!
Att sommaren är här!
Att Vännen står ut med oss ;-)
Att Baileys mår bra igen och har coolat ner sej!
Att vi älskar varandra och är en hel och välmående familj!
Detta gör vi på en Vikingbåt på väg till Åland, med god mat och massor av BUGG!
...till sonens skola. Där beskrev jag hur dåligt Senior mår just nu, hur de närmaste veckorna kommer se ut och skickade även med information om hans olika handikapp. När han började i den här skolan hade jag skrivit ett kompendium som beskrev sonen, hans bakgrund, de olika diagnoserna och hur man enklast skulle handskas med honom. Så här i efterhand kan jag konstatera att det nog inte var många som läste det... då hade de förstått och agerat annorlunda.
Jag är medveten om att det inte bara är min son som är annorlunda i skolan och som har sk. särskilda behov. Men hade man bara gett honom och texten en halvtimmas uppmärksamhet hade han förmodligen kunna njuta av de sista veckorna i grundskolan. Så där som en niondeklassare ska göra. Han hade inte legat deprimerad på sitt rum och varit ledsen på hela världen.
Igår hann vi iaf klart med stora delar av Svenskan, all Engelska och nästan all SO. Han har ett himla kul projekt i SO där han ska skriva ett testamente, men han ska inte testamentera bort tillgångar - utan tankar, egenskaper och värderingar. Hans egna ord till eftervärlden. Svårt - men spännande!
Idag är han hemma med mej, men imorrn ska han vara i skolan hela dagen är det tänkt. Då ska han redovisa allt han gjort, jag har bett lärarna ge honom tid till detta. Ska bli intressant att se om det blir så och hur de reagerar på mailet. Jag är i skolan och jobbar från ca 16.00... då lär jag få höra något. En och annan lärare tycker säkert att jag är ute på hal is för att jag ifrågasätter deras arbetsmetoder, men då får de väl tycka det då...
Gör er en bra dag allihopa - det ska vi försöka göra!
Så kom Senior hem lessen idag igen, å flera timmar för tidigt. Hans lärare har ytterligare en gång lagt hans MVG på orimliga nivåer. Hans arbeten börjar likna högskoleprojekt och han går bara i nian!
Han har varit ledsen och nedstämd ganska länge nu, så jag besämde mej för att han inte behöver vara i skolan hela skoltiden from NU! Behövs det får jag skaka fram ett intyg från hans läkare på Huddinge Sjukhus. Ungen är deprimerad, så är det bara och jag kommer inte tvinga honom till nåt mer som gäller skolan i nuläget. Han får sitta hemma och plugga och gå till skolan och redovisa när Vännen är där. Punkt.
Har skrivit ett lååångt mail till rektorn som alltid är lika bra att prata med, så jag hoppas att även han förstår hur läget är. Så blir det hans problem att prata med läraren det berör. En utbildad och erfaren lärare borde veta hur man handskas med elever med adhd och en massa annat. Den här läraren verkar inte ha en aning, trots att jag hela tiden berättar för honom vad som fungerar och vad som inte fungerar. Han frågar, vi berättar - men sen verkar han ändå inte ta till sej det vi sagt. Tyvärr vågar vi inte konfrontera honom i nuläget eftersom vi känner att han nog kan sänka Seniors betyg då... så det får bli en senare fråga. Men han kommer definitivt får höra ifrån oss, det är en sak som är säker.
Just nu sitter Senior och taggar ner vid sin dator, sen har han lovat att hjälpa mej med gräsklippning innan han ska iväg och jobba. Tur han har jobbet där han är uppskattad och har kul. Iaf nån som har sett vad han går för och kan se bortom hans olika diagnoser. För han är en riktigt pärla, verkligen!
Nu har det gått drygt 2 veckor sedan Baileys kastrerades och det märks mer och mer på honom att det händer saker i hans kropp. Innan juckade han på mej eller mitt täcke så fort han fick tillfälle, häromdagen skulle ha göra det (av gammal vana antar jag) men kom av sej. Han tog sats och började , men fick inte riktigt till det utan satte sej bara ner och såg fundersam ut :-)
Han som nästan aldrig åt, äter nu två portioner varje dag utan minsta besvär. Så vi får väl se upp med vikten antar jag... därför har jag köpt en cykelpinne att fästa kopplet i, vi ska ut och cykla! Ska bli himla kul.
Det märks på honom att han är lugnare och lyssnar mer på oss. Nu kan man träna honom och direkt se resultatet. Just nu tränar vi på att låta bli att skälla på eller vilja springa med joggare, cyklister eller barns som leker. Å det går faktiskt jättebra! Han ligger inte som ett strykjärn mot marken när vi är ute och går heller. Å han är så kelig! Han var kelig även innan, men nu är han supermysig. På kvällarna vräker han sej över oss i soffan och ligger tvärs över Vännen och mitt knä och bara njuter av att få vara riktigt nära. Han kryper upp i min famn och lägger nosen bakom håret i min nacke. Han är bara så underbar! Det är tur han är en liten hund, bara 12 kg och inte en stor en på 32...
Så just nu känns allt bra. Lite mer träning bara så har jag nog den hunden jag alltid önskat mej. Min Balieys!
Senior vägrar gå till skolan idag och jag insåg att det var lika bra att ha honom hemma. I skolan hade han förmodligen bara gått runt och inte gjort något (Vännen är inte där idag och kan sysselsätta honom) så han får mer gjort hemma och kan passa på att jobba svenska.
Kanske låter slappt att låta honom stanna hemma bara så där... hade han bara sagt "nej, jag ville inte" då hade han fått gå - men när han ser panikslagen och ledsen ut, så är det skäl nog att låta honom vila från skolan ett par dagar. På fredag är Vännen där igen, då får han gå dit och kan redovisa det han gjort hemma. Det funkade bra en hel termin i den förra skolan, varför skulle det inte göra det ett par dagar i denna skola?
Det sista han sa innan han somnade igår var "Skönt att man slipper den där jävlens snart, han borde inte få vara lärare" Tyvärr håller jag med honom. Det är nog en ganska bra lärare för vuxna elever, men inte för barn/ungdomar.
Så idag har jag en ledig dag med sällskap här hemma. Jag ska skriva ett gäng föreningsbidragsansökningar till Astma och Allergiföreningen där jag sitter som ordförande. Jag ska ta en lång promenad med Baileys, då har jag sagt att Senior måste följa med så han också får röra lite på sej och vi kan passa på att prata under avslappnade former. Sen är det dax för lunch och kanske lite sol på näsan :-)
Ger Er en bra dag, det ska vi försöka göra!
Bara en månad kvar i skolan och man kan undra vem som är mest stressad; eleverna eller vissa lärare...?
De flesta lärare i sönernas skola är superbra. De är engagerade och tycker om sitt jobb. Men så har vi då en, Seniors närmaste lärare, som är en plåga. Han har absolut inge stresstolerans alls, han srkiker och gapar inför eleverna och uppför sej ibland väldigt märkligt. Nu senast ifrågasatte Senior ett studiebesök och fick bara till svar att "Skit i det då, men då får du bara G". Läraren vet mycket väl att Senior behöver få veta ATT det är studeibesök i GOD TID och VARFÖR. Allt pga av hans diagnos, han har ett extremt kontrollbehov. Men det fick han alltså inte och nu vägrar han att följa med. Smart lärare... INTE!
Vi har försökt prata med läraren, men får inte ur honom särskilt mycket. Nu skulle en annan lärarkollega försöka prata med honom istället. Det ska bli väldigt skönt att slippa just denna lärare i fortsättningen, synd bara att han skulle bli Seniors närmaste handledare sista året. Men men, Seniors betyg ska nog fixa sej ändå, han kanske sänker i något ämne... men vad gör det när man har VG och MVG i allt och redan har kommit in på ett program som inte kräver så höga betyg ens?
Men tänk ändå va en enda lärare kan sabba mycket... Tänk på det ni som ska bli lärare eller jobba i skolan...
Nu är det snart två veckor sedan han kastrerades och nu börjar hans förändring... han blir lugnare och lugnare för varje minut känns det som. Han ligger inte längre som ett strykjärn längs backen när vi är ute och går, utan man kan gå med slappt koppel och faktiskt njuta av promenaden. Så skönt! Idag har han inte skällt på någon eller något. Förutom en skata på tomten som inte fick vara där, men iaf... gubben med stavar fick vara ifred, likaså killen som sprang. Jabba!
Dessutom äter han normalt, två gånger om dagen, hundmat! Han som knappt åt en miniportion varannan dag om det inte var riktigt smaskigt. Han verkar inte lika stressad, han flyger inte upp så fort han hör en bil utanför osv. Det var nog värt en operation och 2800 kronor om det fortsätter så här.
Har lagt in lite bilder på hans blogg om operationen mm. Här kan ni kolla....
Ps. Just det ja... Ni alla som var emot detta, som ansåg att det var djurplågeri osv. Tack för era synpunkter, jag tog dem till mej och funderade ordentligt. Nu är jag helt säker på att beslutet var noga övertänkt och helt rätt.
I måndags var den här rabatten dubbelt så stor och FULL med ogräs. Jag vill ha något lättskött och hålla ogräset borta. Så nu ligger där markväv och ett tjockt lager med täckbark. Jag har bara planterat solitärer som kan se lite trist ut, men växter de bara till sej blir det hur bra som helst. Ser ungefär likadant ut på baksidan sedan två år tillbaka.
Så nu ska jag bara så gräs där den gamla rabatten varit och sen bara njuta av att slippa se röran och allt ogräs :-)
Att bli sambo efter 10 år som ensam är inte så lätt. Nu har Vännen bott här i 15 månader och stöttat mej och barnen i precis allt - ändå har jag inte vant mej...
Jag vill absolut inte ta honom för givet, ändå vill jag att det ska vara självklart att ha honom runt mej. Lite svårt att förklara. Men tar jag det för självklart att han alltid ska komma så fort jag kallar, känns det som om jag utnyttjar honom. Å andra sidan så ska man ju hjälpas åt... svår balansgång tycker jag.
Hur som helst så har de här 15 månaderna varit betydligt lättare än åren som ensamstående. Ändå saknar jag ibland de där stunderna av tysthet och att vara helt ensam och kunna göra precis det man vill. Men det var ju bara de självvalda ensamma stunderna som var sköna, de flesta (typ 99%) var bara tråkiga. Men jag har ett behov av att vara ensam och det behovet försöker jag tillfredställa på dagarna när alla är i skolan.
Men även då kommer det dåliga samvetet... mina tre killar är i skolan och sliter, Vännen helt fratis med mina ungar. Då måste jag ju prestera och göra allt som behöver göras här hemma; tvätt, disk, hund osv. Inte ta det lugnt och göra det jag vill, då är jag lat. Har alltid fått höra det från mina föräldrar nämligen, sitter man bara och läser eller tar en tupplur - då är man lat. Det sitter i...
Vännen ber mej ofta ta det lugnt, men det är så svårt! Jag försöker verkligen och blir bättre och bättre, men det tar tid. Så det är inte bara enkelt att bli två, men det är väldigt mysigt!'
Vet inte vad jag ska göra. Allt känns riktigt jobbigt.
Stod i trädgården och grävde, Baileys satt fast i en lina brevid mej. Så går det förbi en lös hund, som Baileys sätter efter. Han drar upp ankaret med linan, den fastnar så han sliter av halskedjan och fortsätter springa efter den andra hunden som är en stor rottweiler. De springer över en väg och upp i ett annat bostadsområde innan han vänder och kommer tillbaka mot mej. Då skäms han... och jag med...
Tar hem honom i nackskinnet och stänger in honom. Sätter mej i en stol ute och bara pustar ut, är inte van att srpinga så där. Jag är arg, skäms och uppgiven. Konstaterar än en gång att jag inte kan lita på honom, inte ens när han sitter fast och är brevid mej. Vad ska jag göra? Han är ju så go och tycker om precis alla. Gör oftast som man säger, men blir mer och mer trotsig.
Trodde kastreringen skulle hjälpa och vet att alla hormoner inte är där de ska än. Det tar ett par veckor till innan vi vet hur han kommer bli i humlret. Men kan man inte lita på sin hund, kan man inte behålla den... Jag ill verkligen inte ta bort honom, han är ju en familjemedlem. Har därför mailat olika hundproffs för att höra om hjälp. Hoppas bara att någon kan hjälpa oss - annars vet jag itne vad jag ska göra.
Är sååå ledsen just nu :-(
Grävde i flera timmar igår och ändå så gör faktiskt inte kroppen särskilt ont. Bara lite i vänster axel, där jag haft problem tidigare.
Vi fick mycket gjort! Både Vännen och Junior hjälpte mej. När Junior började gräva sa jag till honom att INTE använda spaden som hävarm, eftersom den går av då... jag hann inte säga detta till Vännen och rätt vad det var hörs ett "oj...". Det var den spaden det... bara att köpa en ny. Medan jag åkte och handlade spade fixade killarna middag. Så när jag kom hem doftade det nygrillat :-)
Sen grävdes det minsann! Rabatten går i vinkel och den första delen, som är störst och tar längst tid, blev färdig strax innan 21.30. Då stod 3-4 större plantor vid sidan om, 3 fulla säckar med ogräs och annat som ska slängas och en stor hög med den uppgrävda häcken. Skönt!
Idag hinner jag inte göra så mycket, ska strax åka och jobba och kommer inte hem förrän vid 20.30. Tyvärr är det sol idag, jag hade räknat med molnigt och ev regn... så vi får se om blommorna överlever. Imorrn är jag ledig igen och då ska nästa del grävas ur och markduk läggas. I bästa fall hinner vi gräva ner de plantor som ska dit igen och köra iväg allt skräp. Så får helgen gå åt till att vattna och snygga till. Så skönt att få detta gjort, det har varit en fler-årsplan lixom...
Ryggsäcken är hittad!
Den låg slängd/gömd ute i ett buskage... schyssta klasskompisar...
Jag blir både arg och ledsen. Fattar de inte hur det känns att vara annorlunda och måste man göra det värre? Har inte ungarna föräldrar som pratar värderingar och uppförande? Jag skulle bli fullständigt vansinnig om jag fick veta att någon av mina ungar hade gömt en kompis grejer, grejer som dessutom behövs under dagen och är viktiga.
Usch!
Tack o lov så är Vännen i skolan idag och kan lugna Senior. Tänk om vi inte hade haft honom - tack älskade vän, sambo, livskamrat... ja allt som du är för oss. Du betyder sååå mycket!
Fick svar från skolan igår på hur vi ska lösa Seniors problem kring matten. Allt verkar ok där nu och Senior får en ny chans som han nog ska fixa. Bara han grejar detta lägger vi ner matten, så han få lugn och ro. Pratade med några andra lärare också för att se om han har någon chans till MVG eller om han kan ta det lugnt. Nu har vi iaf fått de svar jag ville ha och det känns bra.
Idag morse var Senior sååå speedad. Han skulle göra nationella prov i matte på morgonen och var supernervös. Nu på eftermiddagen ska han sitta kvar några timmar efter skolan och fixa matten. Han fick med sej mellanmål och en massa annat och som tur var tog Vännen det och la det INTE i Senior ryggsäck... ryggsäcken försvann nämligen och ingen vet var den är... grrrrr!!!
Senior har inge aaaaning om var han har lagt den. Men han konstaterade iaf att han haft den med sej TILL skolan eftersom han förvara cykellåsen i den och faktiskt hade låst cykeln. Teorin nu är att någon kanske tog den medan han låste cykeln eller medan han letade efter grjer i sitt skåp. Han har den alltis på ryggen för att INTE slarva bort den, men nu hade han alltså inte det av någon anledning.
Fick iaf samtal om att nationella provet gått bra och att nervositeten släppt något. De är många som letar efter ryggsäcken nu... håll tummarna för att den hittas. Blääää!
I min trädgård har jag flera rabatter. En stor som går i vinkel på framsidan, två stycken längs med hela huset på baksidan. De på baksidan är ok, de fixade jag för ett par år sedan - det är den stora på framsidan som är ett problem...
Den är kanske 1,5m djup och 3,5m bred + lika mycket till i en vinkel. Där växer ALLT och lite till... den har varit jättefin, men nu är där så mycket ogräs och växterna har vuxit så mycket att det inte finns någon kontroll längre. Så jag har känt mej ungefär som Professor Baltazar och funderat och funderat och NU har jag kommit på det. Den ska halveras!
Nu när det regnat hela natten och ska fortsätta regna under veckan, ska jag gräva ur alla växter och bara behålla de stora. Jag minskar ytan till ca 60 cm djup och lägger markduk. Jord ovanpå duken och en ny duk, det ska väl hålla ogräset borta? Sen klipper jag hål där växterna ska vara och lägger täckbark över alltihopa. Skiiitbra!
Då blir det rent och städat och inte så mycket pyssel för att hålla det snyggt. Det blir ett jäkla jobb till att börja med, men sen kommer det bli såååå bra. Kroppen kommer göra ont, men så får det bli!
Ska lägga ut före och efter bilder så ni får se.
Vännen och Senior sitter i köket och räknar matte. På tisdag är det nationella prov och på fredag är det meningen att han ska göra ett annat matteprov. Senior är frustrerad.
Just nu mummlas det, men förut var det skrik, panik och gråt. Senior kan det här, men för många moment samtidigt och prov/betygstress blockerar honom. Han låser sej vid första problem och kommer sen inte vidare. Han kan inte sitta i ett rum tillsammans med andra och skriva ett prov i flera timmar, men måste göra det - hur löser man det?
Han har ju pga sin adhd-problematik rätt att få anpassad skolgång när och om det behövs. Vi har inte utnyttjat den möjligheten särskilt mycket, men nu verkar det behövas. Han kan det här, men med nuvarande förutsättningar kan han inte visa det och då krävs något annat. Alltså fick det bli ett mail till skolan med våra tankar, möjlig lösning och gärna ett svar till oss imorrn. Skolan har inte varit omöjlig förr... löser vi inte detta kommer han aldrig inse att han faktiskt kan matte. Enligt honom är han dum i huvet och en massa annat, så han måste få lyckas. Inte enbart för att inte sänka sitt betyg utan för att bevisa för honom att han faktiskt kan och därmed öka hans självkänsla.
Det mummlas i köket, nu lugnare. Ibland stampar han frustrerat i golvet, men nu verkar det ok. Hoppas vi får ett positivt svar imorrn, annars kommer han att må så dåligt - kanske för resten av sitt liv. Jag har alltid hatat matte pga att jag inte fattade VARFÖR man skulle kunna vissa saker (ekvation mm) och ingen kunde förklara för mej varför man skulle kunna det. Så jag förstår honom, men det kan jag ju knappast säga... :-)
Håll nu tummarna för att vi löser detta!
Idag har Baileys ont och är svullen. Igårkväll var allt bra med honom, så vi fyllde inte på den smärtstillande medicinen - men det fick vi göra idag... jag ville se hur såret såg ut och rörde honom knappt, ändå ryckte han till och såg inte alls glad ut. Så det fick bli lite meducin och nu mår han lite bättre.
Även idag är det alltså stillsamma aktiviteter. Killarna ska göra klart engelska och Senior har matte att göra. Jag ska fortsätta pyssla och Vännen plugga. Deklarationerna lämnade vi i onsdags, så det är iaf klart! Skönt!
Hoppas ni andra gör er en bra dag. Solen är inte riktigt lika stark idag, men det blir säkert varmt och skönt ändå.
