Låg och funderade inatt på att jag aldrig lyckas gå i mål med saker. Det spelar ingen roll om det handlar om vikt eller annat, jag kommer alltid "nästan" i mål, nästan aldrig till 100% och det gör mej sååå frustrerad. Jag har ju legat ca 1,6 kg från mitt slutmål och insåg inatt att jag inte heller den här gången kommer att komma i mål helt och hållet. Jag har slarvat både med motion och mat och dessutom haft en segdragen förkylning OCH stressat runt som en tok. Det var bara att acceptera att det inte skulle bli någon segertriumf innan resan... men jag har å andra sidan stått still viktmässigt nu när det varit turbulent, och det är ju alltid nåt...
Så det var inte med någon större förväntan jag ställde mej på vågen i morse. Frågan var lixom bara hur mycket jag hade gått upp... Dra mej baklänges - jag hade gått ner!!! Jag tittade en gång till, stängde av vågen, slog på den och klev upp igen och det stämde! Lägsta vikten på många, många år! Jösses! Hur gick det till? Så kanske, kanske, jag ändå kan knipa det där sista kilot ändå innan jul. Kanske jag ändå kan gå i mål för en gångs skull. Det skulle vara urhäftigt att äntligen lyckas fullt ut med det man planerat att göra.
Men nog är det konstigt? Jag känner mej plufsig och helt fel och ändå så var det så bra. Tur att jag vägde mej, annars hade jag ju fortfarande trott att jag gått upp i vikt och varit deppad för det. Hjälp mej nu att komma hela vägen nu - please!
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
...och ändå verkar det som om, Du går *i mål* på många andra sätt! Man kan inte ha ' ALLA GÅVOR*! Det vore ju omänskligt!!
SvaraRaderaEller gillar du att framstå som Martyr?
Martyr?
SvaraRaderaNä, jag tycker inte att jag framstår som nån martyr på något sätt. Jag blir bara så frustrerad när det inte går som jag vill, det blir alltid bara nästan. Jag har massor med planer och gör så gott jag kan, precis som så många andra. Någon martyr är jag inte och vill heller inte framstå som. Vad menar du att jag går i mål på så många andra sätt?
Klart det går bra!
SvaraRaderaVad jag menar?
SvaraRaderaJa du har en fin familj, ett bra jobb och bor bra!
DET är *att gå i mål*! Det finns många, många som inte har det så!
Som jag ser det, är det ett STORT i-landsproblem om man inte lyckas gå NER de hekton...man tänkt sig!
OK, då fattar jag. Jag tror att det finns lika många mål som människor på jorden. Fortfarande förstår jag inte vad detta har med martyrskap att göra.
SvaraRaderaMin blogg handlade igentligen inte om kilon utan om den frustration jag känner inför det faktum att jag oftast "nästan" kommer dit jag vill. Målet var inte viktigt den här gången, utan frustrationen att alltid vara nära men inte nå riktigt ända fram.
Håller med om att vikt är ett I-landsproblem, medan uppsättande av mål och att nå dem är en viktig målsättning.
Till Anonym: Så om jag är ensamstående så har jag inte "gått i mål"?!? Bor bra och har bra jobb?!? Så om jag bara har ett jobb, då duger det inte heller?!?
SvaraRaderaHar du förresten en aning vad ordet martyr betyder?!? "Den som med sitt liv får plikta för sin tro" Vad jag vet så får inte Marléne lida för att hon försöker nå sina mål.
Möjligt att hon kommer dö för att hon inte når sitt mål, hon ligger över BMI 25 och har en ökad risk för hjärt- kärlsjukdommar. Den är inte enorm men finns.
Men visst, vi har egentligen ingen rätt att klaga över något med tanke på att folk dör för att de inte har tillgång till mat eller/och vatten.
Jag förstår din frustration - känner igen det. Jag lyckas aldrig till 100% med någonting, och när man verkligen gett järnet kan man bli galen över det! Men i det här fallet är jag övertygad om att du kommer att nå målet. Helt och hållet! Kram
SvaraRaderaTack Malde och Snosse för peppning och för att ni tror att jag kommer att lyckas med mitt I-landsproblem :-)
SvaraRaderaFaktum kvarstår, precis som Martin poängterar, jag ligger fortfarande för högt i BMI och då riskerar man en massa tråkiga saker. Jag vill gärna leva ett tag till. Mitt mål/önskemål är ju inte orimligt satt, jag vill inte bli trådsmal - bara hamna inom BMI.