Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se)
En salig blandning alltså...
Vi är alltså fyra stycken i familjen som vaccinerat oss, och självklart blir jag sjuk... det är iofs bra att barnen klarat sej från biverkningar, men det kunde väl jag också fått göra. Nu är det ju inte så att jag blivit allvarligt sjuk, men ändå... en sabbad lördag blev det iaf.
Så här står det angående biverkningar:
Mycket vanliga (1 av 10) smärta, rodnad, svullnad, huvudvärk, trötthet, feber, muskelsvärk, ledvärk.
Vanliga (1 av 100) värmekänsla, klåda, blåmärke, svettning, frossa, influensaliknande symptom, svullna körtlar.
Mindre vanlig (1 av 1000) stickninga, domningar, sömnighet, yrsel, diarré, kräkningar, magont, sjukdomskänsla, klåda, utslag, allmän sjukdomskänsla, sömnlöshet.
Jag har lyckats med alla de rödmarkerade... Nu tar jag ju hellre det än blir sjuk och slipper bara ungarna så kan jag ta hur många biverkningar som helst. Men lite retfullt är det ju... alla jag pratat med som tagit vaccinet har sluppit undan väldigt lindrigt. Hoppas bara det försvinner tills imorrn, vill faktiskt må bra nu!
Så här ser min arm ut 55 timmar efter vaccinationen:
Runt lunch började jag må illa. När maten kom på bordet gjorde magen uppror. Jag försökte verkligen att låtsas som ingeting, men till slut gick det inte längre. Jag fick gå och lägga mej en stund. Ok, tänkte jag, vi skippar IKEA och tar bara bion. Sagt och gjort, vi sätter oss i bilen och åker för att hämta Senior hos mormor. Väl där säger han att han mår illa... han har precis sovit lite middag - en 16-åring!!! Alltså bestämmer vi oss för att ställa in biobesöket . Skit oxå!
Det är inte lätt att hitta en dag och när vi väl gör det så blir vi dåliga. Jaja... vi planerar in en filmkväll hemma istället. Så ett besök till godisaffären blir det iaf, en liten påse lyckades jag sätta ihop trots att illamåendet bodde i magen. När vi kommer hem däckar jag i sängen, sover drygt en timme och vaknar ganska välmående. Magen känns lite orolig, men ok... hoppas nu bara att den står pall för lite smågodis och sen krabba.
Himla synd att vår biokväll blev paj, men vad gör man? Undrar om det är vaccinationen som ställt till det? Jag har en jättebula på armen som är öm och röd, de andra i familjen är bara lite lätt ömma... jag är värst, som alltid...
Idag har vi en pysselmysdag. Det betyder att vi lullar runt och fixar en massa i väldigt långsam takt :-) Vi började dagen med att kolla på Biggest Looser i sängen. Eftersom Senior valde att sova hos mormor så låg Baileys i hans vattensäng hela natten. Vilket gjorde att jag har sovit såååå gott! Men när han hörde att vi var vakna la han sej i min säng och myste. Det finns inte mycket så är mysigare än en trött hund på morgonen. Då lägger han huvudet på min mage och bara myser.
Efter det tog vi en lugn frukost och skakade liv i Junior. Sen gick Martin ner till centrum ens väng medan jag ställde Baileys på köksbordet och började trimma honom. Jag fick iaf ordning på hans ansikte, huvud och bröst innan han började protestera. Under en hel timme fick jag fixa med honom innan han fick nog, det är nog rekord. Vi brukar lämna bort honom för trimning, men det kostar 600-700 kr och ska göras ca 3 ggr per år. Så jag vill lära mej att göra det själv, även om jag får jäkligt ont i händerna. Nu är han iaf skapligt snygg även om han är långt ifrån klar. Klippte klorna på honom också när jag ändå höll på.
Om en stund ska vi åka till Heron på bio, vi tänkte se Harry Potter. Innan dess ska vi hitta en fotoautomat och ta kort på mej och Senior för våra körkort. Mitt håller på att spricka och snart är det helt sönder, så det måste förnyas trots att det är 5 år kvar på det. Å Senior ska uppgradera sitt moppe-kort med ett nytt så han får köra EPA. Sen tar vi nog en sväng på IKEA också innan bion. På en lördag... men vi vet vad vi ska ha, så det borde gå fort.
Å efter bion ska vi bara hönta Baileys hos mormor och sen hem och äta krabba! Killarn har bestämt att vi ska ha mys med skaldjur ikväll och det är inget vi säger emot. Vi älskar skaldjur och skulle kunna leva på det. Till krabban blir det nog något på tv eller en film och sen ska vi nog fortsätta lägga ut lite Traderaauktioner. Dax att ta en ny omgång böcker nu, så man blir av med dem någongång.
Jag hoppas ni alla gör er en fin dag och att ni mår minst lika bra som jag gör!
Så har hela familjen (utom Baileys) vaccinerat sej. Till Juniors stora sorg får han därför inte träna ikväll, han som precis kommit igång igen efter tre veckors frånvaro. Stackars Martin var upp kl 5.30 och körde honom till simhallen. Så ikväll och troligtvis imorrn är det träningsfritt, så vi kan faktiskt ta ett glas vin till maten ikväll :-)
Eftersom killarna tillhör riskgrupp och är inskrivna på allergimottagningen fick de också gå dit och ta sin spruta. Vi klev in på en ganska tom mottagning och fick träffa läkare för att reda ut begreppen. Senior har inte bara astma och adhd, utan fel på lever och lite annat - ås man var tvungen att ha extra koll på honom. Men allt gick bra och en kvart senare kunde vi gå därifrån. Nu får vi se hur reaktionerna på vaccinet blir. Jag har en stor bula som är riktigt öm, Martin har ingen bula men är öm.
På väg hem körde vi Junior till skolan, han skulle dit och redovisa lite grejer eftersom han varit sjuk så länge. Å Senior har precis gått till jobbet och ska sen sova hos mormor inatt. Så resten av dagen går åt till att städa lite, vika tvätt, beställa nya glasögon, lära en kompis hur man säljer på Tradera och ev bjuda vår chef på fika. En heeeelt vanlig, ledig fredag alltså :-)
Å så länge ingen rör bulan på min vänsterarm är läget heeeelt ok !
Då har jag till slut varit och vaccinerat mej. Efter mycket vånda, ska tilläggas... Jag har inget emot sprutan, utan det som finns i den... läskiga saker som kvicksivler mm. Vill helst inte ha sånt i kroppen. Men eftersom ungarnas läkare i princip beordrade oss att vaccinera dem eftersom de har allvarlig astma, så kände jag att jag nog skulle överväga det ändå. Min astma försöker jag förtränga och det går ganska bra, förutom när jag blir sjuk. Det spelar nämligen ingen roll vilken sjukdom jag har, min hosta tar fart och slutar inte i första taget... inte i andra heller...
Så idag har jag alltså vaccinerat mej och nu blir jag väl sjuk? Det fanns ju hur många biverkningar som helst att hålla koll på. Sen ska man dessutom göra om det om tre veckor! Efter det får man inte vaccinera sej på ytterligare 3 veckor! När sjutton ska vi kunna vaccinera oss inför resan?
Sådärja! Då var nästan julklappsinköpen avklarade! Hittade en kul grej till mina föräldrar på Tradera och det var lixom sista frågetecknet. Killarna och Martin är inte inköpt än, men uttänkt. Så i helgen ska jag nog slå in de som jag har och lägga i en kasse i vardagsrummet. Nu börjar julen!
Nu vet jag att några av er suckar och tänker att jag inte är riktigt klok. Men jag älskar julen, jag älskar att julpynta och köpa julklappar. Julklapparna köper jag året om och lägger på något bra ställe - oftast hittar jag dem när det är dax (men inte alltid...).
Eftersom vi åker till Tanzania på juldagen blir det ingen jul hemma hos oss, vi kommer vara hos min mamma. Det blir heller inga dyra presenter, utan något litet till var och en. Eller jo... det beror på hur man ser det. Till Martin och killarna blir det väl lite mer kostsamt, men det är det värt - jag vet preciiiiis vad jag ska ha och hoppas bara hitta det. Jakten började redan förra året, men då gick det inte att fixa. Så nu får vi hålla tummarna för att det löser sej i år.
Ute har jag 3 ljusslingor uppsatta för att jaga bort mörkret lite, men det blir fler. Om bara ett par veckor kommer mer upp och sen till advent kommer resten. Njae, inte resten kanske... vid lucia sätter jag upp resten = tomtar som klättrar på huset och lite annat. Det brukar stanna barn och titta på mina lampor strax innan jul :-)
Ibland ska man faktiskt inte ha något husdjur, just nu är en sån period. Vi är skitdåliga på att gå ut med honom och verkligen ta oss den tid han behöver ute. Självklart får han komma ut, men det är ingen långpromenader eller lekstunder ute direkt. Det är mer "Vem orkar/hinner/är- frisk-nog för att ta en kiss- och bajsrunda idag då?"
Då får det dåliga samvete en skjuts framåt igen. Tycker inte jag hinner något alls just nu, å då är jag ändå ledig väldigt mycket i jämförelse till många andra. Jag ligger efter med papper och annat pyssel. Det enda jag tycker vi gör bra är att vi äter lagad mat från grunden 2 ggr per dag och vi har kläder på kroppen som är hela och rena. Jo, just det... Ungarna får väldigt mycket kvalitetstid just nu. Vi pratar och umgås MYCKET!
Men som sagt... Stackars Baileys behöver mer motion och lek ute. Det behöver ju jag med... så varför är det så svårt. Ja, det är tiden, kylan, regnet och framför allt att han inte gnäller på oss. Han lägger sej i min säng och sover, eller i Seniors vattensäng. Han verkar nöjd ändå lixom... men jag vet ju att han behöver komma ut mer. Så nu ska jag "bara" fixa ett par grejer sen SKA vi gå ut. Lovar!
Halva dagen har vi gått och peppat varandra inför kvällens "bomb-släpp". Jag hade gjort en stor skylt med beskedet plus förklaring. Vi vill ju inte att medlmmarna ska tro att vi bara dumpar dem, utan att det faktiskt finns flera skäl till att vi stänger. Å allt gick faktiskt väldigt bra!
Skylten satt uppe när vi öppnade, men det tog ett tag innan någon uppfattade budskapet. Några började mummla, men ingen blev särskilt upprörd. När Martin startade lektionen började han med att förklara hur allt låg till och vilka alternativa klasser de kan gå till. Ingen blev arg, de blev bara lite förvirrade och frågade var vi skulle finnas. Att åka ända till Tullinge/Tumba/Rönninge var ganska avlägset för dem, men det skulle inte förvåna mej om någon faktiskt skulle dyka upp. De vill ha Martin som konsulent, så är det bara!
Nu är det iaf sagt, de 40 medlemmarna som var där vet hur läget är. De som är på höstlov får veta nästa vecka, men det värsta är iaf gjort och det var ju inte så farligt. Vi överlevde! Bara ytterligare tre veckor kvar på Kungsholmen, sen kan vi börja en helt ny fas i vårt arbetsliv. Skönt!
Idag ska vi bli utskällda av ca 45 besvikna och arga kvinnor mellan 20-70 år. En och annan man finns det väl också, men de brukar faktiskt vara mer förstående... Vi ska nämligen meddela vår klass på Kungsholmen att vi ska slå igen.
Inget lätt beslut att fatta, men när man får möjlighet att jobba närmare hemmet - då överväger man det hela ganska noga. Vi släpper en ganska stor klass och det är ju illa eftersom vi enbart har provisionslön. Å andra sidan så äter parkeringsvagifter och bensin upp en stor del av lönen. Vi sparar dessutom en hel del tid på att istället åka till Rönningen och inte till stan. Men detta är ju inget någon kommer ta in så där rakt av, särskilt inte som de kommer vara upprörda...
Nu är det ju ändå så att det inte går någon nöd på de som går på Kungsholmen. De har flera alternativa klasser att åka till, bla på Kungsgatan och på Söder. Men statsbor är ganska bekväma av sej och tycker att två tunnelbanestationer är för långt att ta sej. Vi som bor utanför stan har ett litet annat tänk. Så vi ställer inte någon utan Viktväktar-hjälp, de får bara ta sej ett par stationer längre bort. Dessutom stänger vi inte omedelbums, de har fyra veckor på sej att ställa om och hitta ett annat alternativ.
From v 48 kommer vi bara att hålla oss runt omkring där vi bor. Skönt att slippa åka in till stan i vinter. Det är inte lätt med parkering och snöhögar i stan. De ställen vi har i fortsättningen ligger nära och har parkering direkt utanför, så vi slipper bära grejer så långt. Vi kommer dessutom bara att ha en klass per kväll och därmed komma hem så vi kan äta middag med killarna. Middagen får vi iofs skjuta lite på, men 19.45 är iaf bättre än 21.30. som det varit tidgare.
Jag hoppas bara att medlemmarna förstår att vi inte bara skiter i dem, utan av en mängd anledningar som vi noga tänkt över. Så håll tummarna för att vi inte blir lynchade. Hjälp!
Så var det dax för andra steget i provvalet till Riksdag och Landsting. Först skulle man alltså bli nominerad och det blev jag. Sen skulle man ta en bild och skriva en presentation, som skulle sättas ihop med de andra kandidaterna. Idag kom katalogen med alla kanindaternas bilder och information. Så här ser min ut:
Om man klickar på bilden blir den större, men svår att läsa ändå.
Nu har man tom 4/11 på sej att välja 10 personer till varje lista och i februari-mars ska den slutgiltiga listan till Riksdag och Landsting för Kristdemokraterna i Sthlms Län presenteras. Då får vi se om den här personen som tycker att man ska få älska vem man vill, gifta sen med den man älskar och en massa andra otäcka åsikter, kommer att stå på listan - vad tror ni?
Jag gillar faktisk måndagar. En helt ny vecka framför en att ta vara på och göra något bra av. Just den här veckan kommer bli både avkopplande och turbulent har jag en känsla av...
Killarna har höstlov och det innebär att vi inte har några större problem med hundvakt. Junior är inte helt ok än, så han får ta det lugnt några dagar till. Han ska vaccineras på torsdag och då antar jag att han inte får träna på fredag. Så han får hålla ställningarna hemma under veckan. Senior och vi andra jobbar, Senior har tagit en massa extrapass. Det är verkligen fascinerande att se någon som älskar sitt jobb som han gör. Han kan inte vänta på att få gå dit :-)
Idag har vi klassen här i Tumba, imorrn Kungsholmen... spännande... imorrn ska vi släppa "bomben". Att vi ska stänga där v47, bara 4 veckor kvar. Det ska bli så skönt att äntligen få berätta och sen få ordning på klasserna och veckorna igen from v48. Bara fyra veckor till att trassla med parkering och betala dyra pengar för den. Sen kommer vi att vara hemma till middagen varje dag, trots att vi jobbar kväll - så skönt!
På onsdag SKA vi komma iväg till buggen. Bara två gånger kvar, sen är det avslutningsfest. Och på lördag hade vi tänkt att gå på bio, men vet inte vad vi ska se. Några förslag? Jag tror att vi får en bra vecka, alla verkar ganska friska och glada. Jag ska verkligen försöka ta fler promenader med Baileys också, så jag tar de där sista kilot. Försöka alltså... finns inga garantier alls...
Funderar på att gå med familjen på bio nästa helg.
Skulle vilja se Upp, Harry Potter och brölloppsfotografen... men vet inte om någon godkänns av killarna. Har ni något annat förslag på bra/kul/spännande film?
Så var det dax för nästa veckas matsedel. Killarna har höstlov, så vi blir många både till lunch och middag (om inte Senior jobbar). Idag visade vågen äntligen årslägsta! Det, trots att jag de senaste två veckorna knappt rört något på mej, alltså har vi varit ganska duktiga med maten. Bara 1,7 kg kvar... ska helst klaras av innan 14/11 när vi har personalmöte och ska vägas av våra chefer...
Här kommer nästa veckas mat:
Må Pasta och köttfärsås Bakpotatis med curry&kycklingröra
Ti Lappskojs Räkor & Avocado
On Kyckling med kokt potatis och tzatziki Matig macka (hinner inte fixa något mellan jobb och bugg)
To - Nåt med fisk
Fr Vitlöksräkor med squash Lövbiff & klyftpotatis
Lö Lasagne Skaldjur och sallad
Sö Fläskfilé i ugn m potatismos Varma mackor eller sallad
Lite dåligt med fantasti den här gången - men familjen verkar nöjd med planeringen... Jag hoppas bara på några hekto ner :-)
Igår var det tänkt att jag och tre tjejkompisar skulle gå ut på kvällen. Detta har varit planerat ett tag och jag har verkligen sett fram emot det, fram till i förrgår kväll... Då fick jag en rejäl ångestattack och var tvungen att älta lite med Martin.
Visst skulle det vara jättekul att gå ut, särskilt att någon ville gå ut med just mej! Det var ju trots allt inte igår som jag var ute senast. Min första fundering var just VAR vi skule hamna. För mej var det fullt tillräckligt att gå ut på nåt ställe och bara ta något att äta och/eller dricka. Men tänk om de andra ville ut och dansa! Jag tycker verkligen inte om att dansa disco, jag gillar danser där man tar i varandra inte står och hoppar upp och ner. Men ok, jag kunde ju alltid stå i baren :-)
Sen började tankarna vandra... de tre jag skulle ut med är alla snygga, vältrimmade, klädmedvetna, långa tjejer några år äldre än jag. Där skulle jag alltså sitta som en miniatyr, småfet med dålig klädsmak. Bläää! Självkänslan bara rasade av mej och nu blev ångesten ganska stor. Martin försökte trösta och lugna mej och lite bättre mådde jag väl efter en stund. Men viljan att gå ut var inte särskilt stor.
Under eftermiddagen lämnade en av tjejerna återbud och ytterligare en hade svårt med barnvakt. Jag andades ut eftersom det nu bara var jag och bästa kompisen Å kvar. Med henne är det inget problem, hon känner mej väl och vet vad jag är bekväm med. Vi var så trötta att vi blev kvar hemma och tyckte det var helt ok. Ända tills det kom ett sms från C som inte hade barnvakt. Hon undrade om vi inte bara kunde går ner på en lokala syltan och ta något att dricka. Å och jag tyckte det var helt ok och gjorde oss i ordning.
Vid 20.15 gick vi iväg och träffade C. Vi satt och pratade ett par timmar och hade jättetrevligt. Helt i min smak :-) Jag hade inte det minsta problem att umgås med dem och var nog inte så mycket sämre eller fulare än dem. Även om jag på bilden här nere kan tycka att de andra ser mycket trevligare och mer "inne" ut än vad jag gör. Men det är ju vad JAG ser. Förstår inte vad det är som gör att jag inte tycker att jag duger. Jag jobbar med min självkänsla precis hela tiden, men det går så långsamt. Jag vet att jag är en bra person och att jag duger, men varför gör jag inte det i mina egna ögon???
Var arg som ett bi när jag dängde igen dörren hemma och åkte iväg till Tumba Gymnasium. Ungefär allt var fel...
Kom fram och vaktmästaren hade redan varit där och öppnat. Härliga M hade redan börjat kolla in den nya möbleringen för att memorera den så vi kunde ställa tillbaka allt senare. Men det gick ju förståss inte att komma ihåg allt, så det blev till att rita en skissa istället. Varför ska de möblera om matsalen nu när vi lärt oss hur det ska vara? Va?
Säljarna började drälla in, alla utom en var på plats när vi öppnade. Kön ringlade sej låååång när vi slog upp dörrarna. Härligt! Då har iaf marknadsföringen fungerat! Vårt bord var som vanligt proppfullt, vi som inte hade så mycket att sälja... eller hur??? 2 timmar senare var vi iaf nästan 600 spänn rikare, det trodde jag absolut inte. Å när vi packade bilen igen var där mycket färre grejer. Inne i förrådet är det nästan dansgolv nu :-)
Hem käka sallad och en lur på soffan. Jag i den ena, bästa kompisen i den andra, Baileys i fåtöljen. Medan Martin pysslade med sitt och Junior satt framför datorn. Junior skötte cafeterian superbt och tjänade nästan 300 spänn på egen hand. Senior jobbar idag, så han tjänar också pengar = alla nöjda och glada :-)
Baileys var nog den som var gladast idag - att vi faktiskt kom hem igen! Han har väl legat och sovit i min säng hela tiden och blev alldeles galen när vi kom hem.
Imorgon är det dax för höstens klädbytardag/loppis! 26 glada säljare har bokat bord och hoppas förståss på stoooora pengar :-) Själv hoppas jag mest på mer utrymme i förrådet...
Bilen är packad till bristningsgränsen, jag som inte tyckte jag hade så mycket kvar. Det mesta har vi ju sålt på Tradera, men tydligen fanns det en hel del ändå. Mest böcker, tunga, tjocka, hela serier osv. Vi kommer vräka bort dem, 10 stycken för 50 spänn. Så det ärbara att komma och fynda!
Just den här gången har vi faktiskt märkt av lågkonjunkturen. Jag hade kunnat hyra ut säkert 20-25 bord till. Men eftersom lokalen har en begränsning och de som är där faktiskt ska få någon förtjänst, så har vi en gräns på 25 bord. En kom med av misstag, vet inte riktigt hur det gick till... jo... det vet jag ju.. En kompis ligger i en besvärlig skillsmässa. Han ska skiljas från en advokat... å ligger i en ganska infekterad vårdnadstvist. Han hade lovat sina barn renovering av deras rum plus varsin dator och detta hade han skrapat ihop pengar tilloch jobbat extra för att klara. Så blir han stäms för något helt orimligt och där försvann hans besparingar! Han är förkrossad och barnen ledsna - alltså gav vi ett bord till honom så att han kunde vara med och i bästa fall skramla ihop en ny liten renoveringspott. Jag hoppas verkligen han säljer mycket!
Så ni får önska oss lycka till imorrn och komma förbi och hälsa på: Tumba Gymnasium, kl 12-14. Kom & Fynda!
I morse trodde jag verkligen att jag skulle ta årslägsta på vågen, men icke... samma som det lägsta varit den senaste månaden. Inte ens utan glasögon ville vågen dippa minsta hekto...
Men för att ha varit sjuk i nästan två veckor, knappt tagit några promenader och varit allmänt slö - så är ju det himla bra ändå. Jag borde ju ha gått upp massor, men har alltså stått still. Så det finns hopp! Drömde inatt att jag vägde 47 kg, det är kanske lite för lite för mej - men bara att jag drömmer om vikt visar ju hur insnöad jag är... Kanske imorrn... eller åtminstonde nästa vecka. Då SKA jag ha årslägsta!
Hittills har jag gått ner 5,4 kg. Första delmålet är nått och det har jag alltså belönat mej för, rikligt! Så nu har jag 1,8 kg kvar till målet och skulle jag sen gå ner lite till, så gör inte det nåt :-)
Idag har vi en fixardag. Junior är fortfarande hemma och är sjuk, men idag mår han mycket bättre. Nu har han sovit två hela nätter utan att hosta ur sej lungorna och idag vaknade han utan huvudvärk. Så vi har varit till optikern och fixat nya synintyg, både för hans eget bruk och till körkortstillståndet. Han behöver nya glasögon, så det sitter han och kollar på nu. Vi köper alla glasögon och linser på internet, mycket billigare och funkar hur bra som helst. Sen ska vi fylla i alla papper till transportstyrelsen och skicka iväg dem. Jag och Senior måste gå och fotografera oss till våra körkort, mitt har nämligen spruckit.
Annars blir det väl en lugn dag, det enda vettiga jag ska göra är att dammsuga. Martin ska väl åka och handla. Senior ska jobba ikväll och ev åker Junior upp och tränar sina småttingar, nu när han mår ok och inte smittar. Ikväll blir det nog lite mys i soffan, samtidigt som vi planerar för Klädbytardagen/loppisen imorrn.
Martin och jag åkte till El Giganten och shoppade loss! Jag fick en ny mobil, en LG nånting... och en minidator, en Acer nånting... många pengar fattigare, men de här grejerna kommer räcka i flera år. Jag byter mobil typ vart femte år eller nåt, så den ska nog hålla ett tag. Dessutom var jag värd en ny mobil, det var min delmålspresent till mej. När jag hade gått ner 5 kg, skulle jag köpa mej något och det var ju länge sen jag tog det. Nu har jag belönat mej. Datorn får vara en förhandspresent för mitt nästa mål :-)
Så nu sitter Junior och laddar min mobil med grejer och Martin och fixar med datorn. Alla är sysselsatta och nöjda och glada. Särskilt jag som slipper göra de där tråkiga inställningarna :-)
Min mobil funkar inte så bra. Den är bara två år gammal, men jag hör inte när den ringer och känner inte när den vibrerar - alltså missar jag samtal. Ibland är det iofs bra att missa ett och annat samtal, men oftast inte... Alltså behöver jag en ny telefon.
När jag ska köpa ny telefon har jag alltid problem. Jag vet oftast vad jag vill ha till stor del, men kan inte bestämma mej helt och hållet. Det ska både vara rätt funktioner och rätt pris, utseendet spelar däremot ingen större roll. Förra gången tog det två år att hitta något som passade, den här gången har jag nog bara letat i kanske ett halvår.
Nu har jag nog hittat det jag vill ha; en LG KC910. Den har framförallt WLAN, stor skärm och bra kamera. Är väl inte så förtjust i touchscreen, men det får gå. Har inte haft LG förut, är en inbiten Nokia-användare. Men ibland får man rucka på sina vanor, eller hur? Telefonen finns som erbjudande på El Giganten just nu.
Sen har jag även gått och funderat på en minidator. Känns som något väldigt praktiskt när man reser eller sitter på möten. Tanken är att vi ska tömma kameran på bilder så ofta vi kan när vi är i Tanzania, om kameran skulle gå sönder eller bli stulen.
När det gäller datorer har mitt enda krav varit att den ska vara lite och lätt och jag ska få plats med många bilder. Martin har lite högre krav... han ville ha ett visst operativsystem och lite annat. Även här har jag fallit för en söt liten sak som idag också fanns med i El Gigantens reklamblad. På bilen i reklamen är den svart, men jag hoppas den finns i rosa :-)
Så nu är frågan om jag ska unna mej bägge två eller bara telefonen som är mest nödvändig? Jag kan ju alltid hävda att datorn är till hela familjen och till vår gemensamma resa. Då blir det ju inte bara till mej vi köper leksaker... å andra sidan; varför skylla på något alls? Hur ofta köper jag något till mej själv? Dessutom är jag ganska övertygad om att hela familjen kommer använda datorn på olika tävlingar eller övernattningar.
Eller ska jag helt enkelt önska mej grejerna i julklapp och hoppas på det bästa? Får ta och överlägga med mej själv en stund till...
Vi har haft ett hemligt projekt här hemma ett tag, det har handlat om körkort...
Senior har hållit på med sitt moppekort sedan förra året och nu i slutet av september lyckades han till slut ta det. Han var oerhört nervös för teoriprovet, men klarade det galant på första försöket. Uppkörningen var heller inget problem. Den 1:a oktober ändrades reglerna för bla moppekortet och det blev krångligare att ta det, så vi kunde andads ut.
Fortsättningen på planen var att han nu skulle gå vidare och ta traktorkort för att kunna köra EPA-traktor. Känns tryggare att ha honom i en "bil" på vägarna än oskyddad på en moppe. Provet för traktor skulle vara ganska svårt med mycket teori, men ingen uppkörning. Det som behövdes och som krånglade till det hela var körkortstillståndet. Efter komplettering av läkarintyg mm så kom till slut tillståndet med posten igår och lyckan var total. Nu kunde del två av vår plan sättas i verket.
Igår var vi inne på en körskola för att köpa traktorboken och då får vi veta att det inte alls behövs! Har man EU-kort till moppe som är taget innan 1 oktober, så kan man byta in det till ett nytt som även gäller för traktor!!! Det är väl första gången vi har sån tur!!! När jag berättade för Senior blev han helt ställd. Han hade ställt in sej på att plugga teori och att det skulle vara svårt och nu slapp han det. Direkt började han leta på internet efter begagnade EPA-traktorer som var till salu.
Nu var det ju inget mer som skulle presteras eller som skulle smusslas med, så nu ville han berätta för morfar och pappa. Han ringde upp morfar och berättade glädjestrålande att han nu får köra traktor och ville ha hjälp att köpa en EPA. Tyvärr fick han inte den reaktion som han ville utan fick höra att en EPA är en gammal ombyggd bil som det bara är fel på och kostar mycket pengar i reparationer och underhåll. Totalt onödigt alltså... Hans pappa däremot reagerade som han ville och där fick han veta att han hade mekarhjälp om han ville. Tyvärr förtog den första reaktionen från morfar hela vår överraskning och Senior blev lite ledsen. Jag sa att vi gör som vi planerat, det är klart han ska få köpa sin EPA nu när han får!
Ungen har ett fast jobb, massor med pengar som han aldrig gör något med - klart han ska få köpa en EPA! Den kommer kosta ca 10 000, plus försäkring, skatt, besiktning, bensin och underhåll. Den kommer att användas under ca 2 år och sen kan han sälja den och få tillbaka en del av pengarna. Han kan övningsköra på egen hand tills han får sitt körkort, få trafikvana och stärkt självförtroende/självkänsla. Tillsammans med övningskörning med oss kommer han få det lite lättare att sen ta det "riktiga" körkortet för bil när han fyller 18.
Senior har lyckats hålla tyst om detta sedan i juni och varit med på planen hela tiden - just för att det skulle leda fram till en EPA som han kunde köra själv. Nu blev reaktionen från morfar inte som han förväntat sej så det la väl en viss dimma över glädjen. Men efter ett snack med både morfar och Senior är det nog ganska ok igen. Morfar kommer hjälpa Senior att köpa en EPA, jag är för okunnig helt enkelt. Så det ska nog bli bra till slut.
Nu vet ni vår stora hemlighet som vi hållit tyst om så länge :-)
Är lite låg just nu, så vädret passar mej perfekt. Vet inte varför jag inte är på topp, men det har väl en del med årstid och förkylning att göra. Junior har varit hemma i snart två veckor nu och får nog ta en ny sväng till läkaren imorrn. Jag är väl i stort sett frisk, men går runt och fryser hela tiden.
Tycker det mesta är ganska tråkigt och vill bara att tiden ska gå fort. Nästa vecka ska vi släppa "bomben" på Kungsholmen och berätta att vi ska stänga där. Folk kommer blir galna. Men vi får chansen att jobba närmare hemmet och då är det lixom inte mycket att fundera på. Så vecka 47 stänger vi Kungsholmen och vecka 48 öppnar vi i Rönninge. Vi slipper åka till stan, krångla med parkeringar och sluta sent. Istället tar det 10 minuter till jobbet, parkering direkt utanför och bara en klass som gör att vi kan äta middag med ungarna. Något senare än vanlig middagstid, men ändå.
Så det känns som om tiden fram till vecka 48 är en transportsträcka full med planering. Det ska beställas grejer, sättas upp reklamlappar, flyttas och en massa annat. Folk kommer vara besvikna och skälla på oss. Det ska bli så skönt när allt är över och vi kommit igång som vi ska. Skönt också att ha allt klart innan nyår och juluppehållet. I januari kör det igång för fullt, då kommer det vara MASSOR med folk som ska infria sina nyårslöften och börjat sitt nya, smala liv. Då är det skitkul att jobba på Viktväktarna!
Tills dess får jag väl gå runt och gruffa om hur kallt det är och hur grått och tråkigt det är ute. Om drygt 9 veckor åker vi till Tanzania, så blir det varmt :-)
Jag måste lära mej att inte "bjuda ut mej" hela tiden. Av naturen hjälper jag gärna människor som mår dåligt. Jag kan följa med till läkaren, ta en promenad, fixa mat, pusha och en massa annat bara för att få en annan människa att må liiiite bättre. Problemet är att det är alltid jag som tar initiativet. Det har nog aldrig hänt att någon frågat om jag kan göra något - jag bara stolpar in och reder upp. Så det ska jag sluta med nu!
Jag blir nämligen besviken när jag ber om stöd, hjälp eller sällskap själv och inte får det. Så det ska jag också sluta med. Den som vill ha min hjälp eller mitt sällskap kommer numera få fråga själva. Jag kommer inte skriva på Facebook att jag vill ha promenadsällskap eller försöka få ihop fikastunder med gamla klasskompisar. Jag tycker det är jättekul att fixa och trixa, men det tar för mycket energi att a) inte få svar b)att få nej efter nej.
Vet inte om det är mej det är fel på, jag kanske inte duger att umgås med. Men vad gör då Martin i mitt liv? Nåt måste jag ju ha eftersom han stannar...
Min familj betyder ALLT! Vad skulle jag göra utan dem?
Jag brukar säga att om jag fått leva om mitt liv då hade jag varken gift mej eller skaffat barn. Eller jo... jag kanske hade gift mej, utan barnen hade vi nog inte skilt oss... Med det menar jag inte att jag ångrar att jag skaffade barn, inte alls. Jag menar att då hade jag ju inte vetat vad jag gått miste om och alltså inte saknat ungarna.
När barnen var små träffade jag läkarna oftare än min dåvarande make. Vi var ständigt på dagvården och tog det ena provet efter det andra. Jag hade bättre kontakt med sköterskorna än med mina egna föräldrar. De fem första åren i barnens liv var vi på sjukhuset på dagarna och vakande hemma på nätterna. Sen skilde vi oss... Jag kan inte säga att vi slet på varandra eller var osams, däremot utvecklades vi åt olika håll och gled isär. Många tyckte att vi skulle hålla ihop tills barnen blev större för då skulle vi nog hittat tillbaka till varanda. Vi tog därför hjälp av en familjeterapeut för att reda ut problemen - men där rådde man oss faktiskt att skiljas. Vi var färdiga med varandra. Jag tror att småbarnsåren och alla dessa sjukdomar tog kål på oss, vi orkade bara vara föräldrar inte älskade par i ett äktenskap.
Hade inte barnen funnits hade vi säkert fortsatt att resa, haft gott om pengar och ett ganska rörligt liv. Inget jag saknar eller längtar efter, men ett liv jag skulle kunna tänka mej om jag fick göra om det. Men nu finns barnen och självklart betyder de mer än pengar, resor och allt annat som går att värdera. Mina barn är det mest fantastiska som någonsin fötts förståss :-) De är vackra, intelligenta, roliga, kärleksfulla och alldeles, alldeles underbara. De kan också vara för jävliga, jobbiga, lata och beräknande...
Vad skulle jag vara utan dem? Vad skulle jag vara utan Martin och Baileys? Både Martin och Baileys kom in i mitt liv ganska nyligen. Baileys var vårt gemensamma projekt, efter en tid då killarna mått dåligt och jag kände mej ensam. Han blev familjens räddning kan man nog säga. En liten 8-veckors krabat som flyttade in här och som var helt beroende av oss och vår omsorg. Han svetsade oss samman och löste många knutar. Sen kom Martin och tog sej in i vår familj utan några som helst problem. Vår sammansvetsade familj. Man kan tro att vi skulle ha svårt att släppa in honom, men det gick mycket lättare än jag någonsin kunde tro. Han bara gleeed in, väldigt smidigt.
Jag skulle nog klara mej utan dem allihopa, men i vilket skick och till vilket pris. Vetskapen om att jag klarar mej själv finns där och känns trygg att ha. Jag vet att jag kan ta hand om hus, barn och hund helt själv. Men hur kul är det då? Familjen betyder som sagt allt, de finns där för att ta emot mej när jag mår dåligt. De finns där för att stötta mej när jag ger mej på mina galna projekt. De kommer med goda råd när jag kört fast. Jag kan släppa ansvaret då och då och faktiskt vara sjuk ibland!
Vi är en unik enhet som älskar och respekterar varandra oerhört mycket. Vi värdesätter det vi har och tar det inte för givet. Alla de resor barnen och jag har gjort, Martins bakgrund som flykting, gör att vi vet hur det kan se ut. Att alla inte har ett hem, pengar eller ens mat. Men har man bara en familj så brukar resten lösa sej... man hjälps åt. Man stöttar varandra. Man finns där...
Lite i hallen och en hel del i köket är kvar, men det ska vi i bästa fall hinna göra imorrn. Junior kommer vara hemma imorrn med, han hostar för mycket för att gå till skolan. Så hans uppgift imorrn, förutom att göra klart en grej i engelska och en bilduppgift, blir att städa kylskåpet. Jag ska städa klart hallen och ta hand om allt småplock i köket, medan Martin fortsätter att städa i köksskåpen. Han har hittat en massa grejer som vi inte behöver och som därför ska sälja på loppisen nästa helg.
Men övriga huset är i tip-top-skick nu och det var så skönt i kväll, vi tände ljus och tittade på tv tillsammans, i ett städat vardagsrum. Visst är det fortfarande en del Tradera-grejer som ligger där, men det är iaf inte stökigt eller dammigt längre. Det ser inbjudande och rent ut och jag vet att när jag torkar golvet imorrn, så kan vi nästan ha pick-nick där :-)
Så jag är nöjd, trots att vi inte hann klart. Ett lugn sprids i mitt inre ju längre vi kommer med städningen. Harmoni kallas det visst? Känns så skönt att veta att mitt hem är fritt från damm och basilusker och att vi nu verkligen gjort allt för att hålla oss friska och sunda. Är också en skön känsla att veta att vi ännu en gång har lyckats rensa ur grejer som vi inte behöver. Något som verkligen syns i både sovrum och kök. Vi hann nästan klart, 5 dagar har vi hållit på och imorrn borde vi vara klara. Det har tagit tid, men då har vi oxå varit väldigt grundliga. Inget fusk eller hafsverk här inte.
Jag är nöjd - gillar den känslan. Vi har hjälps åt - gillar den känsla oxå. Älskar min duktiga familj och är stolt över dem - älskar verkligen den känslan!
Förra lördagen satt jag på Eriksdalsbadet med ont i halsen och en kanna te. På söndagen var det ännu värre och jag gick på halstabletter. Jag fixade att jobba mån-ons, men det var på håret. Förmiddagarna gick mest åt till att sova. Jag har inte varit särskilt snorig, men började hosta långt inifrån bröstet i torsdags. Junior har varit inne på samma spår, medan de andra två klarat sej.
I torsdags var jag med Junior till vårdcentralen, då hade han hostat hela natten och behövde hostmedicin. Hans astmamedicin hjälper till viss del, men inte mot förkylningshosta. Där fick vi veta att vi inte har influensan, det var ju bra, och att Junior tilhör en av riskgrupperna och borde vaccineras sej. MEN han får inte vaccinera sej när han har en infektion i kroppen, så i daxläget är det ändå inte aktuellt. Jag har varit tveksam till vaccinet och velat att andra ska ta det först och invänta reaktionerna. Nu har man börjat ge vaccinet till folk och inom ett par veckor ska man väl se biverkningarna. En bekant tog det igår, så nu får vi se hur det blir... Idag mår vi bättre, även om vi fortfarande hostar en del på nätterna. Medan vi gått runt och övat på vår hosta, har vi pysslat hemma. Junior har städat sitt rum och tog tag i sina medaljer häromdagen. Han har över 50 medaljer, 1,3 kilo tydligen, som han diskade av. Vattnet var nästan svart när han var klar och eftersom han tyckte de tog för lång tid på sej att torka - fick medaljerna lite hjälp av fönen :-) Sen var han tvungen att prova alla på en gång!
Nu är hans rum skinande rent och igår fixade han lilla toan också. Så idag är det "bara" vardagsrum, kök och hall kvar - värsta ställena i huset. Martin började i köket igår och jag i vardagsrummet, idag fortsätter vi. Ett stort lass gick till soptippen, så nu är massa gammal skräp borta! Men det blir nog mer idag... alla köksskåp ska plockas ur och torkas och samtidigt ska vi rensa ur sånt som vi inte använder. Vi har gjort samma sak överallt i huset och igår satte vi ut en del grejer på Tradera. Nästa helg har vi loppis, då hoppas vi sälja en hel del.
Så det är väl bara att sätta igång- sista städdagen!
Även om planen inte hållit hela vägen, så är jag inte stressad. Jag städar för att INTE BLI stressad... låter det konstigt? Jag har varit utbränd, riktigt rejält vidbränd, under flera år när killarna var små. Det var så illa att jag körde mot rött flera gånger, jag visste inte hur jag tagit mej till en plats eller hur jag skulle ta mej därifrån trots att bilen stod brevid mej, jag var inte ordentligt vaken på flera år pga en enorm trötthet osv. Jag fungerade inte helt enkelt.
Nu är jag frisk, men kroppen har fått spärrar och lägger av när den blir stressad. Jag kan bli förlamande trött om det händer för mycket runt mej. Jag kan se hur kroppen sväller upp om jag blir för stressad. Röra är en grej jag inte klarar. Det får inte vara för stökigt eller rörigt runt mej, då orkar jag inte. Nu kände jag att gränsen höll på att nås och då satte jag stopp innan det gick för långt. Jag pratade med familjen och la upp en plan. Städar man tillsammans och gör det ordentligt så är det faktiskt helt ok. Jag har lagt upp gott om tid och vet att när detta är över så är hemmet i topppskick. För några månader framöver behöver vi bara underhålla med dammsugning och en och annat svabbning.
Jag vet att huset är RENT och att vi kastat och rensat ut så mycket det går. Imorrn kväll när även vardagsum och kök är klart - då kommer jag känna mej lättare och lugnare. Då är det enklare att ge sej tid att bara ta det lugnt, ligga på soffan och klia hunden på magen eller ta en lång promenad. Jag måste ha ordning hemma innan jag kan göra sånt och njuta av det.
Många tycker nog att jag är manisk som gör listor när jag ska städa. Men det underlättar eftersom hela familjen ska hjälpas åt. Då är det bara att stryka vartefter och alla vet vad som är kvar att göra. Listor hjälper mej medan det stressar andra - visst är det underbart att vi är så olika och har olika sätt att underlätta för oss?
Jag lovar att ta hand om mej när städningen är över - ni behöver inte oroa er :-)
Idag mår jag bättre! Har inte hostat särskilt mycket inatt, däremot haft ont i ryggen. Men förkylningen är iaf på väg bort och jag har tom fått tillbaka rösten, stackars familjen... :-)
Så nu kör vi igen! Seniors sovrum är i det närmaste klart. Ska röja en garderob och sätta upp en hylla, sen är det klart där. Då är det badrummets tur. Martin är iväg och köper en lottring, för mitt i allt detta ska jag arrangera ett lotteri till en simtävling imorrn. Men det ska väl inte ta så lång tid. Idag tänkte vi också försöka äta vid den tiden som man ska äta och inte tre timmar senare. Och vid 14 kommer Martins föräldrar hit för en fika, så städningen blir lite upphackad.
Men men... detta ska vi hinna:
I badrummet * duschkabinen skrubbas - fixat! * badkaret skrubbas * tvätta fönster * alla väggar torkas av * golvet torkas * badrumsskåpet plockas ur och torkas * toa och handfat rengöras * mattor tvättas - fixat!
Jag hoppas att vi kan börja i vardagsrummet och i bästa fall få det klart. Då kan vi äta Taco framför tvn ikväll och njuta av att det är klart där också. Men sån tur har jag nog inte...
Sovrummet är klart, men det är också allt... jag blev dålig och fick lägga mej och där försvann den dagen. Jag mådde så illa, trodde jag skulle kräkas - men det försvann när jag sovit en stund. Kunde inte äta något på hela dagen, så när vi kom till kusinen som fyller år idag trodde jag att jag skulle vara jättehungrig, men det var jag inte. Åt några bitar lax till förrätt och sen två små skivor kött och en matsked potatisgratäng, thats it! Efterrätten däremot gick ner! Annanaspaj - mums! Nu mår jag bra igen, det var nog pajens förtjänst :-)
Så nu har vi alltså gjort klart i sovrummet, en stor förbättrening mot förr. Men vi ligger två rum efter i vår planering, så imorrn blir det till att lägga på en rem om vi ska hinna klart innan helgen är slut. Martin börjar i badrummet medan jag tar Seniors rum, han själv är och skjuter nån tävling på förmiddagen.
Har lyckats sova hela natten utan att hosta lungorna ur mej. Junior fick Coxilana av läkaren igår, så den "lånade" jag lite av. Det funkade! Så skönt att vakna utvilad!
Så nu kör vi gång igen, idag ser programmet ut enligt följande: * rensa papper - äntligen klart! * torka golvet i sovrummet - fixat! * torka ovanpå garderoberna - fixat! * ställa in ett par grejer på vinden - fixat! * flytta några tavlor och en hylla - fixat! Sen är sovrummet klart!
Martin får börja i badrummet, där ska: * duschkabinen skrubbas - fixat! * badkaret skrubbas * tvätta fönster * alla väggar torkas av * golvet torkas * badrumsskåpet plockas ur och torkas * toa och handfat rengöras
Efter det tar vi Seniors rum, där han förståss får göra det mesta... * ställa undan gamla tvn på vinden * sätta upp ett par hyllor * dammtorka alla ytor * tvätta fönster * ta hand om hans två krukväxter * röja två hörn med grejer som ska in på vinden eller slängas * dammsuga och torka golvet * rensa i de två garderoberna
Har vi bara klarat av detta idag så är hela övervåningen färdig. Under tiden ska vi även: * gå med Baileys - fixat! * ta en sväng till centrum - fixat! * fixat lunch - fixat! * hosta - fixat! * middagen äter vi hos kusinen ikväll som fyller år - fixat!
Men först ska jag äta frukost och ta ett bad! Det är viktigt det :-)
Ge er nu en riktigt bra dag - för det är faktiskt upp till en själv hur dagen blir. Tänk på det!
Vi hann inte göra riktigt allt, en del får vi göra imorrn. Men det mesta i sovrummet är klart, även om det inte blev exakt som jag tänkt mej. Skrivbordshörnan som vi hämtade var liiiite för stor för att jag ska vara helt nöjd, men men...
Däremot börjar jag bli riktigt bra på att hosta nu. Fundera på att ställa upp i SM faktiskt! Stackars Martin, han kommer inte fårsova mycket inatt inte... pga min hosta alltså, inget annat :-)
Jaja, imorgon är en annan dag och då fortsätter städningen. Imorrn är det badrummet och Seniors rums tur. Men först ska vi göra klart sovrummet förståss. Gonatt!
Dagens att-göra-lista: * hosta - fixat! * tvätta - fixat! * gå med Junior till läkaren - fixat! * hämta hostmedicin mm på apoteket - fixat! * flytta datorn i sovrummet - fixat! * ta isär och dela på skrivbordet i sovrummet - fixat! * flytta halva skrivbordet och lägga ner andra halvan i källaren - delvis fixat... * Skuva ner två hyllor och ett hyllsystem - delvis fixat! * flytta byrån och tvn som står på den - fixat! * äta lunch - fixat! * skaffa ny antenkabel till tvn - fixat! * skaffa nya datakabel - fixat! * hosta -fixat! * tvätta mera - fixat! * hämta ett hörnskrivbord som vi hittat på blocket - fixat! * ställa in hörnskrivboret - fixat! * möblera hörnskrivbordet -fixat! * handla - fixat! * äta middag - fixat! * hosta - fixat! * tvätta - fixat! * skicka traderagrejer - hämta traderavinster - fixat! * sätta upp hyllorna i sovrummet * torka golvet i sovrummet * tvätta fönstret i sovrummet - fixat! * flytta tavlor i sovrummet * plasta in en säng och ställa ut den på alltan tills vidare - fixat!
Hmmm, var det nåt mer tro... Junior är hemma och röjer nu i sitt rum. Så när vi lägger oss ikväll är i bästa fall både vårt sovrum och Juniors rum helt färdigt. Vårt städ-race har börjat! Junior och jag hostar ikapp, vi kan nog platsa i VM snart... övning ger färdighet. Jag var vaken halva natten och kommer nog behöva en middagslur. Det får isf bli på soffan eftersom min säng är överbelamrad med hyllor, skrivbordsgrejer och en massa annat. Det ska bli så skönt när det är färdigt. Att ha ett nystädat hem och kört sista lasset till sopen är en härlig känsla!
Idag fick jag en sån där släng av dålig självkänsla igen. Jag är ganska sänkt ska jag väl erkänna, hostar, har ont i skallen och är allmänt låg. Jag är dessutom superstressad över hur det ser ut här hemma. Hur jag är försöker att hålla undan så verkar hemmet "överfalla" mej just nu. Det är grejer överallt!
Det står grejer i vardagsrummet som ligger ute på Tradera och alltså ska sälja. Där står även grejer som är sålda, blandat med grejer som är betalda som ska packas och skickas iväg. Helst idag... Martins VV-grejer ligger huller om buller ovanpå och i skänken som står där. Laptopen står på lilla vardagsrumsbordet och stör mej... I hallen ligger vantar, mössor, cykelhjälmar och moppehjälmar. Skostället är överfullt och väskor och ryggsäckar trängs på golvet.
Så här ser det säkert ut i de flesta hem, mer eller mindre... men jag vill verkligen ha det organiserat och snyggt! Jag har inga små barn som slänger grejer runt sej, jag har två snart vuxna män och en som är vuxen, plus en galen hud förståss :-) Det borde inte vara omöjligt att ha det rent och snyggt i mer än en kvart - eller???
Mina dåliga självkänsla talar då om för mej att jag inte duger. Att det minsta man kan begära av någon som faktiskt bara jobbar 3 dagar i veckan, borde ju vara att sköta hemmet resten av vekan. Jag har ju ganska gott om tid att plocka, städa, röja, slänga, tvätta och alla annat. Å det är ju faktiskt mitt problem att jag skäms för hur det ser ut här hemma, ingen kräver av mej att det ska vara supersnyggt. Men det är det jag gör: skäms! Junior hade kompisar här i helgen och de bryr sej förmodligen inte alls om hur det ser ut här, bara att maten var god... ändå ser jag mej omkring och tänker att de går säkert hem och berättar för sin familj hur stökigt det är hos oss. Idag när sängarna skulle levereras så for jag omkring och plockade det jag hann innan killarna från Kungssäng kom. Två grabbar i 20-årsåldern som säkert sett hur många hem som helst och inte bryr sej ett skit om hur det ser ut hos just mej - men jag ursäktade mej ändå och skämdes...
Ibland säger man att: man kommer inte hit för att kolla på min städning utan för att träffa mej. Eller... tycker man att jag har för rörigt, så kan man ju alltid städa själv... Men det är inte där problemet ligger. Jag vill ha ett hem att trivas i, att må bra i och vara stolt över. Så enkelt... och ändå så svårt. Ett hem utan en miljon prylar i trappen på väg upp mot övervåningen, eller ett datorfritt vardagsrum, eller med plädar som ligger prydligt i soffan. Kan jag få det?
Ja, det kan jag! Idag började röjningen av sovrummet. Sängarna är monterade och bäddade. Vi har kommit fram till att vi ska göra en liten ommöblering så att vi får TVÅ datahörnor, varav ett lite mindre för laptopen och rena skrivbordsgrejer. Jag har gjort en städplanering som just nu är tre hela a4-sidor med allt som ska göra i alla rum. Sen är det bara att titta på listan, fixa och stryka vart efter. Just nu går tvättmaskinen för fullt och kommer så att göra resten av helgen. För idag har vi bara börjat lite smått, ett arbete som kommer pågå ända tills på söndag eller tills vi är färdiga. Hela familjen är inblandad och med på noterna. På söndagkväll hoppas jag att jag kan gå och lägga mej nöjd.
Men visst duger jag och mitt hem. Vill bara ha lite ordning! Är det för mycket begärt?
Bodström är en av de riksdagspolitiker som inte gillar att man kollat hans närvaro. Han känner sej kränkt och en massa annat... Jag känner mej kränkt över att mina skattepengar går till hans arvode när han är där så lite!
Riksdagpolitikerna har dryga 50 000 kr i månaden. Då förväntas de finnas tillgängliga 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Per timme blir inte det så mycket även om utgångssumman känns hög. Men nu är det ju ändå visat att många varken är närvarande i debatter eller har lämnat in motioner/interpellationer eller ens bemädat sej med att delta i omröstningar som varit ganska viktiga. Är det då rimligt att de har betalt för den tiden, när det kanske inte ens handlar om halvtid i närvaro?
I Bodströms fall handlar det också om att han även skrivit böcker och arbetat som advokat. hur ska man då kunna göra ett bra arbete på något sätt om man inte engagerar sej till max nånstans? Vi är många som har fler jobb och som kombinerar detta med både familj och fritidsintressen - MEN vi har inte ansvar för Sveriges lagar och välbefinnande! Vi behöver inte läsa in en miljon handlingar för att sedan kunna ta ett vettigt belsut om landets framtid! Det ska Bodström mfl kunna och då tycker jag inte att det är för mycket begärt att han faktiskt är liiiite mer aktiv inom Riksdagens portar.
Man kanske kunde införa stämpelklocka? Eller göra som CSN, dra in lönen om det är mer än 50 % frånvaro..? Jäklar va folk skulle jobba! 349 Riksdagsledamöter kostar MYCKET pengar. Det kanske är dax att minska antalet? En stor del av besluten som förr togs här hemma, tas ju ändå där borta i Bryssel. Eller kan man sätta krav på att Riksdagsmännen inte får ha hur många sidosysslor som helst? För man vill ju ändå att de ska ha en viss fot ute i verkligheten...
Knepigt... men jag har absolut ingen lust att ge av mina surt förvärvade pengar till någon som skriver böcker "vid-sidan-om" på sin Riksdagslön. Det ger jag hellre till någon underbetald sjuksyrra som gör mer vettigt på sin arbetstid!
(Nu ska vi väl kanske passa på att säga att Bodström inte är ensam om hög frånvaor: Mona Sahlin är värst, sen kommer Lars Lindblad från Moderaterna, efter dem Barbro Westerholm från Folkpartiet, Kent Olsson från Moderaterna och Maria Wetterstrand från Miljöpartiet. Lite rättvisa ska det vara, det finns fler... Klicka här)
I fredags frös jag och gick omkring med mina duntofflor hela dagen. I Lördags hade nån stoppat ner en kaktus i halsen på mej, så det blev en dag full med te och halstabletter. I Söndags var jag snorig, men halsen var lite bättre. Då fick jag sitta med en termos på simtävlingarna och leva på te för att hålla värmen - INNE i en simhall... Jag brukar ju säga att simning är en föräldravänlig sport eftersom det iaf alltid är varmt i simhallarna - men då frös jag alltså. Igår erkände jag nästan att jag var sjuk, annars brukar jag bara bli lite ofrisk. Men igår låg jag på soffan nästan hela dagen tills det var dags att jobba en stund. Idag är det ganska ok, lite lock för öronen och hosta bara. Jag har inte haft ont i kroppen eller hög feber och det växer inte ur nån knorr - alltså har jag inte influensan! Det är iaf bra!
Nu hoppas jag vara helt frisk imorrn, eftersom våra nya sängar (julklappen för mina föräldrar) kommer imorrn. Idag ska jag börja röja i sovrummet, det mesta flyttas in i Seniors rum för att sedan flyttas tillbaka imorrnkväll eller på torsdag. Sovrummet ska städas i varje millimeter! Det ska putsas och fejas och göras riktigt fräscht. Sen fortsätter vi med resten av huset. Igår gjorde jag långa listor på allt som ska göras under helgen, med början idag. Herrarna i huset är förberedda och är faktiskt med på noterna - hur gick det till???
Det blir operation STORstädning för hela slanten. Mattor ska kastas ut, lister och alla ytor ska torkas av. Skåp ska plockas ur och torkas in- och utvändigt, minsta hörn ska dammsugas och torkas. I bästa fall hinner vi klart, annars blir det som vanligt ETT rum kvar... Det skulle vara så skönt att ha hela huset städat samtidigt. På lördag ska vi belöna oss med Taco och lördagsmys - fredagsmys är överskattat... eller? Skoja bara, på fredagarna är killarna iväg på sitt så då myser jag och Martin för oss själva. Men som sagt; nu är det städning som gäller!
Det ska bli så rent att man kan äta på glovet! Så det så!
Finns det en koppling mellan stress och övervikt? Absolut säger jag!
Jag har funderat över varför de flesta som är med i bla tv-programmet Lyxfällan ofta är rejält överviktiga - särskilt tjejerna. Tror bara jag sett ETT program i serien där kvinnan INTE var tjock. Det verkar som att ju trassligare liv, ekonomi och stökigare hem - desto tjockare blir man... Det är ju ingen vetenskaplig studie jag ägnat mej åt, bara en reflektion...
Hur hänger det ihop då? Jag tror bla att personer som har tex ett rörigt hem är så pass stressade av röran att det påverkar dem i deras övriga leverne. Likaså om ekonomin är ansträngd förståss. Har man stökigt hemma kanske man inte ens trivs i sitt hem utan går ut och äter skräpmat istället. Man tröstar sej med godis när man inte klarar av att betala sista räkningen. Det jag också tycker är väldigt konstigt är att det nästan alltid är rökare som har dålig ekonomi...
Forskare har faktiskt bevisat att det finns ett samband mellan övervikt och långvarig stress. När vi blir stressade frisätts hormonerna adrenalin, noradrenalin och kortisol. Under långvarig stress för man ett överskott av stresshormonet kortisol och det kan leda till rubbningar i blodsocker och blodfetterna och då ökar risken för bukfetma. Stress påverkar också vår matlust. Vissa får svårt att äta eller svälja, men de flesta vill ha mer att äta eftersom kroppen gör sej redo för fysisk kamp och flykt. Dessutom kan stressen få oss att tröstäta och göra fel val, för att varva ner eller stilla oro. Av 500 intervjuade överviktiga kvinnor sa så många som 75% att de åt när kände sej oroade eller nervösa.
Att leva under långvarig stress kan leda till att immunförsvaret försvagas, bukfetma, typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, depression och benskörhet. Det är alltså viktigt att undvika stress... och hur gör man då det? Beröring är ett sätt, massage, sex, en kram osv är andra. Då frigörs oxytocin som får oss att må bra och minska oroskänslor. Vi kvinnor har svårt att ge oss själva tid och att se oss själva som viktiga. Det är alltid något som ska fixas, någon ska som tas hand om INNAN vi kan ta hand om oss själva.
Men vem ska ta hand om oss och se oss som viktiga om inte ens vi själva gör det. Vi signalerar ut till hela världen att annat och andra är viktigare och glömmer att JAG är den viktigaste personen i MITT liv. För hur ska jag kunna ta hand om andra om jag rasar? Jag måste ju vara frisk för att kunna ta hand om någon annan... Min utmaning till alla Er som läser detta är att boka in tid med er själva, för avkoppling, motion eller annat som får dej att må bra. Det kan räcka med en halvtimme per dag, den tiden som du kanske sitter vid datorn och läser bloggar, kollar facebook eller vad det nu kan vara som faktiskt är ganska onödigt.
Se till att få total avkoppling en stund, fisk luft och näringsriktig mat. Ge dej själv den gåvan och du ska se att med avkopplingen kommer kilona rasa av din kropp. Så var det för mej och jag kan nästan lova att det blir så för dej också. Annars får du överbevisa mej :-)
Se dej själv som den viktigaste personen i ditt liv och ge dej själv den respekten som du förmodligen ger andra. Lycka till!
Säger ni till andras ungar när uppför sej illa - eller väljer ni att hålla tyst? Jag anser att alla barn är allas barn och att vi alla måste hjälpas åt för att uppfostra dem - rätt eller fel? Jag har inte det minsta emot att man säger till min egna om jag inte är på plats och kan göra det själv. Dessutom brukar det ta bättre när någon utomstående gör det...
Igår var en sån situation som jag bara inte kunde låta bli att lägga mej i... I Junior simklubb finns en 13-årig kille som ibland är lite för dryg för min smak, inte bara jag - utan de flesta tycker att han är lite för kaxig och uppkäftig mot hur man borde vara i den åldern. Igår efter lunch vägrar han att värma upp inför eftermiddagspasset av tävlingen vi är på. En av de lite äldre tjejerna försöker peppa honom och förklarar varför det är viktigt med uppvärmningen. Han vägrar fortfarande och jag som sitter brevid honom försöker också förklara att han inte kommer simma bra om kroppen inte är varm. Då säger han "Jamen, jag simmar faktiskt nästan varje dag och är varm hela tiden!". Ok, säger jag... "då får vi säga till din tränare att han stryker dej eftersom du inte följer klubbens regler". Då reser han sej och säger "Du är inte min morsa - håll käften" - inte till mej.... utan till tjejen som peppade honom!!!
Då får jag frispel och säger till honom att inte tala till någon på det sättet och speciellt inte till en tjej som är hans kompis och tänker på hans bästa! Efter det går han surt ner och värmer upp och simmar sedan det han ska. Men under hela eftermiddagen sitter han inte med oss på läktaren utan nere vid bassängkanten. Trots att han kompisar ropar på honom och tränaren pratar med honon. Jag berättade förståss både för tränaren och hans äldre bror vad som hade hänt. Båda tycker att mitt agerande var berättigat och pratade med honom. Trots detta fortsätter han alltså att sura.
För mej var detta agerande helt naturligt och inget jag tänkte efter för att göra. Det värsta jag vet är hur ungdomar (vissa) tilltalar varandra och hur lite respekt de visar varandra. Vem ska lära dem detta? Deras föräldrar förståss! Men om deras föräldrar inte är närvarande - då måste man väl få "hjälpa" dem lite?
Martin har åkt med jobbet på utbildning och blir borta till imorrn. Jag har varit med Junior på simtävlingar hela dagen. Senior har jobbat och ska tillbringa natten hos mormor och morfar - så även Baileys. Mao skulle det bara vara jag och Junior hemma, men eftersom vi ska på tävlingar imorrn med så tyckte vi att en av simmarna kunde stanna hos oss så slapp han väcka hela sin familj imorrn.
Strax efter 16 ringer Senior till mej och låter ganska skärrad. Han berättar att det varit RÅNFÖRSÖK på det Mc Donalds som han jobbar på! Tydligen har det kommit in två maskerade män och hojtat att det var ett rån. Men innan personalen hinner larma polis så drar de av sej luvorna och säger att det är ett skämt! En av tjejerna i kassan är då så rädd att hon kräks. Jag frågar om alla är ok och han säger att han själv aldrig blev särskilt rädd eftersom allt gick så fort. Jag säger att även om han mår bra nu så kanske det kommer senare eller inatt. En del av kunderna hade tydligen flytt i panik, men eftersom Senior gör hamburgarna så syns han inte så mycket. Alltså kunde han stå där lite i bakgrunden och gömma sej.
Hur är man funtad om man gör en sån sak? Fattar man inte att folk blir rädda? Ibland är det tur att Senior är som han är. Han konstaterar att det hänt och att ingen blivit skadad - då är allt ok igen. En annan hade förmodligen reagerat som tjejen i kassan. Jävla idioter och förstöra folks liv!
Tur att min grabb inte kom till skada, då vet jag inte vad jag hade gjort...
Mitt intresse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kommer sej i att Senior har både adhd och tourettes syndrom. Att leva med en person som har någon form av npf är en upplevelse i sej, att se uppleva hur andra bemöter honom är en annan... oförståelsen är enorm och kunskapen likaså. Det skulle inte förvåna mej om någon tror att det smittar...
Alltså har mitt "mission" blivit att stötta familjerna runt dessa personer och informera hela världen om funktionsnedsättningen, särskilt Tourette eftersom det är minst känt. Idag blev jag själv informerad. Martin och jag var och lyssnade på Erik Donell som höll en otroligt underhållande och gripande föreläsning/show i ämnet. Han har själv kombinationen Adhd-Tourette och vet vad det innebär att leva hela livet med detta utan att förstå varför man är annorlunda. Får ni chansen - se showen!
Nu vill jag berätta för er vad tourette är: Söker man på Tourette står det: Tourettes syndrom (TS) är en neuropsykiatrisk diagnos som involverar upprepande ofrivilliga rörelser samt minst ett läte; dessa kallas tics. Vokala tics kan också vara hela ord eller meningar. Oftast kommer de första ticsen vid 6–7 års ålder, men de kan också debutera både tidigare och senare; debuten måste dock vara före 18 års ålder för att diagnosen Tourettes syndrom skall kunna ställas. I Sverige brukar Tourettes syndrom räknas som ett neuropsykiatriskt funktionshinder.
Å visst är det så, men det är väldigt mycket mer. Många tror att svordomar och könsord tillhör de vanligaste symtomen, men de är faktiskt väldigt ovanligt. De finns lika många kännetecken som det finns diagnostiserade och jag kan bara berätta om Senior - andra få berätta om sej. I Seniors fall handlar det väldigt mycket om kontrollbehov. Han behöver veta var hans närmaste familj befinner sej och sysslar med för att känna sej säker. Ska han in i en ny situation som tex byta skola, då måste han gå dit några dagar i förväg och se lokalerna, träffa lärarna och ta tid på vägen det tar att ta sej dit. Ska vi på en resa vill han veta vilken flygplanssort vi ska åka, vilka mellanlandningar som är aktuella och hur långt det är till hotellet. När vi väl landat på orten går han direkt till poolen och ligger där några timmar tills han landat mentalt. Han måste göra allt i sin egen takt, vid stress kopplar han ifrån och går inte att prata med.
Han har ofta depressioner och låg självkänsla. Han gör allt till 100%. Jobbar han, så JOBBAR han. Sitter han vid datorn glömmer han tid och rum. Nu när han fått moppekort kör han runt med moppen så mycket han kan osv. Han är otroligt hjälpsam, mot andra utanför familjen... då får man ju bekräftelse... Han har vissa tics i perioder; harklingar, hostningar, fnysningar, nackknyckar, knäcker med fingrarna, måste pilla på grejer osv. Han brukar ha sina tics ca 5 veckor i taget, sen byter han grej.
Jag var säker redan när han var 4 år att det var just Tourette han hade. Då sa barnläkaren "Det finns inte i Sverige"... nähä.... jag gav mej förståss inte. Men det skulle ta hela tre år till innan han fick diagnos och då blev det i kombination med adhd. När han var liten hade han även hyperkänslig hud. Det gjorde ont att duscha, resåren i kläder skavde, knappar gjorde ont osv. Han var annorlunda och det upptäckte klasskompisarna. Han var inte mobbad, men ingick heller inte i något sammanhang i skolmiljön. När han blev misshandlad tredje gången på kort tid, bytte vi skola och allt blev mycket bättre. Nu i gymnasiet funkar det mesta bra.
Nu när helvetet med utredningar, skolan, kompisar, utbrändhet och alla annat är över vill jag hjälpa andra föräldrar. Jag hade ingen att luta mej på eller att fråga, något jag verkligen hade behövt. Knappt någon visste vad tourette var, förutom de som hade barn med diagnosen. Å var hittade man dem, man kunde ju knappt gå hemifrån... Senior accepterade ju inte att jag lämnade honom. Internet blev räddningen! Jag hittade en mailinglista för sk bokstavsföräldrar. Här fanns 100-tals familjer i samma sits och en helt ny värld öppnade sej. Här förstod folk vad jag hade runt mej, det fanns andra som faktiskt hade det som jag! Senare startade även Riksförbundet Attention och helt plötsligt "fanns" inte bara Asperger och adhd utan även Tourettes syndrom.
Mitt helvete var över och jag hade kunskap och verktyg att leda andra genom detta och upplysa samhället om hur det är att leva med och i detta kaos. Jag var dessutom redan politiskt aktiv och ändrade inriktning inom politiken. Från att ha haft hemmaföräldrar som hjärtefråga, blev nu barn med särskilda behov det viktigaste för mej. Under de senaste 10 åren har jag slagits för att få fler specialpedagoger i skolan, bättre stöd för familjerna, att adhd och ts ska ingå i LSS och en massa annat. Har jag lyckats? Inte att ändra på lagarna, men jag har iaf synliggjort frågan och fått väldigt många dunkar i ryggen. Tyvärr har jag också sett hur stor behovet är och det stör mej att jag inte kan göra mer.
Men jag gör det jag kan och nu har jag även informerat Er :-D Här kan ni se en snutt av föreställningen:
Jag har ju jobbat med min vikt sedan 14 juli och det har väl gått sisådär kanske man kan säga... ändrade vägningsdag för att jag inte skulle känna sån stress. Vet inte om det funkade. Idag vägde jag iaf 2 hekto MER än förra torsdagen - jäkla skit! Så illa har jag faktiskt inte skött mej :-(
på 12 veckor har jag gått ner 5,1 kg, det blir drygt 4 hg i veckan. Är väl ok för att vara mej, men ganska dåligt egentligen. En tjej som följer VV´s program går i snitt ner 0,5-1 kg i veckan, det gör inte jag. Å då följer jag programmet så gott som på pricken, med points och motion. men jag har aldrig varit genomsnittlig... varför ska man vara det? :-)
Det här sista 2 kilona verkar iaf sitta som berget. Första delmålet är iofs nått, men det skulle vara trevligt att komma i mål helt och hållet. Helst innan personalmötet (med vägning 14/11) men åtminstonde tills vi åker på semester 25/12. Man kan iaf säga att jag hållit vikten de senaste 4-5 veckorna, jag har varken gått upp eller ner mer än något halvkilo, det är ju alltid nåt...
Martin ska på personalkonferens och utbildning på lördag-söndag. Får väl se om han har några nyheter med sej hem, det brukar bli en liten nytändning då. Hoppas! Jag vet att ni är många som kämpar därute - hur går det för er?
Tänk om man kunde förverkliga alla drömmar som man har. Vet inte hur det är med er? Men jag har många, många drömmar som jag skulle vilja förverkliga. Det mesta handlar om resor förståss...
Vi ska ju snart på en av mina drömresor; Tanzania på safari. Det är en dröm jag haft i många år och en plan som jag bröjade jobba på för ca 4 år sedan. Då lovade jag mej själv den resan i 40-årspresent och började samla pengar. Den 25 december bär det av!
Sen vill jag också åka till: Gambia igen och visa familjen var jag bott. Egypten och se pyramiderna och Luxor igen. Köra runt i Norrland och visa Martin den vackraste delen av Sverige. Bila i Polen och se Martins uppväxtplatser. Bila i USA, denna gången LA med omnejd. Besöka Grönland och se valar där. Samoa - min 50-årspresent!
Det här är iofs en del platser som jag redan besökt, men gärna besöker igen och dessutom har killarna uttryckligen sagt att de vill göra dessa resor igen tillsammans med Martin (som inte rest så mycket hittills). Sen finns det flera "mindre" resor som jag också vill göra: Island, Prag, Barcelona (för Seniors skull) och lite annat smått och gott.
Jag har alltså inte så mycket drömmar om mitt liv eller så, det är resor som gäller för mej. Sånt kostar pengar... så det är bara att leva snålt och spara... så får vi se i vilken ordning jag förverkligar dem. Nu står Tanzania på tur, nyår 2010-2011 blir det nog Egypten. Då är det killarnas dröm som ska uppfyllas... dykcert i Egypten!
I nästa hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat när alla ni andra är lediga. På bio och teater börjar man som tidigats 10.00 och jobbar man nattbio är man inte hemma förrän efter 24.00. Men jag har trivts med det, är definitivt ingen morgonmänniska. Under ett år ungefär jobbade jag på kontor, med tider som alla andra och då hann man ju ingenting!
Just nu jobbar jag eftermiddag/kväll tre dagar i veckan och trivs väldigt bra med det. Jag vaknar sådär vid 9-tiden, efter att ha varit uppe med killarna en stund vid 7.30. Sen blir det en lång frukost och oftast en bad och en del fix innan Baileys får sin promenad vid 11-snåret. Jobbar Martin går jag ut med hunden ensam, annars går vi nästan alltid tillsammans. Man pratar så bra när man är på promenad.
Vid 13-tiden blir det lunch, oftast som Martin har fixat eftersom han gillar att laga mat - det gör inte jag! Efter lunch fixar jag allt det där som ska fixas, mail som ska svaras på, apoteksbesök och en massa annat. Vi hinner prata med killarna en liten stund när de kommer från skolan, innan vi drar iväg till jobbet vid 16-tiden. När vi kommer hem vid 19.30 har Senior oftast förberett mat åt oss alla. Medan Martin gör klart middagen, hämtar jag Junior från träningen. Efter maten går oftast Martin ut med Baileys och jag planerar morgondagen. Sen brukar vi allihopa häcka framför tv´n någon timma innan det är dax för John Blund.
Jag tycker att jag har väldigt mycket kvalitetstid med hela familjen och dessutom får tid för mej själv. Något jag inte haft innan Martin kom in i familjen. Det är inte särskilt ofta som killarna sitter ensamma på sina rum med varsin dator. Vi umgås mycket och vu gillar det. Tycker jag fått ihop mitt schema väldigt bra och vet att jag är priviligierad som bara behöver jobba tre dagar i veckan. Men vi är sparsamma och lever billigt. Jag tror att många faktiskt jobbar mer än de behöver - även om jag vet att vissa har det riktigt kärvt också.
Jag ser iaf att hela familjen mår bra av att vi är tillsammans så mycket som vi är och då är det lixom det som är viktigt!
Får ofta komplimanger om mina barn, att de är så duktiga, trevliga och hjälpsamma mm. Självklart blir jag jätteglad att folk säger fina saker om dem. Men en sak som man säger retar mej... "Du har sån TUR som har så duktiga barn". Vaddå TUR??? Det är jäkligt hårt arbete som ligger bakom faktiskt!
Jag blev ensam med barnen när de var 3 resp 4,5 år. Då hade jag ett kanontillfälle att forma dem som jag ville ha dem. Visst, de träffade sin pappa en del - men det var ändå hos mej de bodde. Jag införde ganska fasta regler från första början. De skulle göra allt som jag gjorde hemma och lära sej hur hemmet sköts från grunden. Kan säga att det är det bästa jag gjort! De fick lära sej hur disk- resp tvättmaskinen fungerade och hade varsin dag i veckan när de skulle sköta dessa. De skulle laga mat och dammsög en gång i veckan, redan när de var små. Självklart var jag med dem under arbetet, men de fick göra det mesta och sätta mej i arbete istf tvärtom.
Eftersom de inte gick på dagis och jag var ensam och hade svårt med barnvakt fick de följa med överallt. De var i Riksdagen på möten, tv-intervjuer, fina middagar, olika konferenser och en massa "vanliga" möten. De fick träffa både kända och okända människor och var helt enkelt tvugna att lära sej hur man beter sej runt folk. Med tanke på att Senior har adhd, var det otroligt mycket krav ställda på honom - men han fixade det. Lättare med vuxna än med barn kanske?
Det har inte alltid varit enkelt, men vi har pratat mycket och ställt upp reglerna här hemma tillsammans. Jag har varit delaktig i deras liv så mycket jag kunnat, men ändå låtit dem ta eget ansvar. De har gått på en hel del minor och fått redan upp trasslet själva - men haft mej bakom sej som stöd och råd. Våra nyckelord har hela tiden varit att vi alla ska bete oss schysst. Vi ska kunna stå för våra handlingar och göra så gott vi kan. Å det har funkat!
Jag har inte haft tur som fått fina barn. Jag har hela tiden haft en bild av hur jag vill att de ska bli som vuxna män och strävat efter den bilden. Jag vill inte lämna ifrån mej en vuxen man som inte kan sköta ett hem, som bara sitter och tittar på sporten medan tjejen lagar mat och tar hand om barn. Mina killar är jämställda och vet hur man beter sej på ett schysst sätt. Jag är jättestolt! Men jag har inte haft tur...
Senior ringde precis hem från skolan och var både upprörd, irriterad och ledsen. Han går första året på medialinjen och just nu jobbar de med ljud. Bland annat har han fått ljudsätta sin identitet och lagt ljud på spökhistorier och lite annat skoj. Alla projekt läggs i en gemensam mapp, som alla ettor kommer åt - tyvärr...
Idag när han kommer till skolan är alla hans projekt raderade. Tydligen har det hänt förut och han visste vem/vilka som gjort det. Han har tidigare sagt till läraren och den här gången tog det hus i helvete! De tre eleverna eller rättare sagt två av dem sitter just nu hos rektorn, den tredje slutade i fredags. Senior själv är nu ansedd att vara första klassens tjallare, något jag sagt att han inte ska bry sej om. Han skulle söka upp specialpedagogen för ett snack. Ljudläraren kunde dock försäkra honom om att hans betyg inte skulle bli lidande, då läraren redan sett vad han gjort och kan.
Så hur blir det nu då? Tydligen har han inte varit utsatt av någon annan eller på andra lektioner. Så man får hoppas att skolan satt stopp nu. Fortsätter det så kommer jag inte dra mej för att kontakta deras föräldrar, men det är ju sånt man tror att man ska slippa när ungen går på gymnasiet. Senior älskar sin skola och de första 2 månaderna har varit jättebra! Ska det skita sej nu...
Just nu sitter vi på läktaren i Vattenplatset i Eskilstuna. Åkte hemifrån mitt i natten kändes det som... men men, ibland får man offra sina sovmornar :-)
Junior simmade hem en silvermedalj igår och har chans på två guld idag. Han är duktig, så är det bara - men så lever han i simhallen 16 timmar i veckan oxå... Junior älskar simningen och kompisarna där. Just den här helgen är det ca 20 simmare som är iväg, allt från 8-9 år upp till 19-20 år. Alla tar hand om alla, peppar och tröstar. De äldre simmarna ger de yngre råd om tekniker och ser till att alla mår bra i största allmänhet. Ett härligt gäng!
Men simningen är ändå en ganska mysko sport. Ungdomarna träffas i avklädda och umgås väldigt tätt 5-6 ggr i veckan. Junior tränar som tidigast 6 på morgonen och är en av dem som älskar morgonträningen. Jag vet ingen annan sport som har så vidriga tider... Måste vara svårt att vara flick- eller pojkvän till en simmare och vet att partnern träffar sina bästa kompisar i stort sett naken :-S Gäller att lita på varandra då och verkligen ha självkänslan på rätt ställe. Det hade inte Juniors förra tjej...
Något annat som jag gillar med simningen är att det alltid är mycket föräldrar med. Åtminstonde i vår klubb. En del andra klubbar har bara tränare med på tävlingarna, hos oss sitter minst hälften av föräldrarna med. Alla umgås med alla och man vet att Junior alltid har någon att åka med om det kniper. Men helst vill man ju vara där och se hur det går för honom.
Oavsett vilken aktivitet man väljer, så tror jag att det är otroligt viktigt att man har ett intresse och att föräldrarna är närvarande i detta. Det spelar inte så stor roll om det är ridning, hockey, löpning, schack, bokklubben eller något annat. Huvudsaken är att man gör något tillsammans med andra då och då. Jag tror det är nyckeln till att hålla ungdomarna från en hel del skit.
Vi kör lördagsmys ist för fredagsmys, men vi hade ju faktiskt fredagsmys oxå...
Senior och Baileys är hos mormor och morfar, Junior är fortfarande i Eskilstuna och simmar. Det har gått bra för honom idag, ett silver blev det. Imorrn är vi på plats i simhallen och får förhoppningsvis se honom ta två guld. Trots att han varit sjuk hela veckan, så har han sänkt sina personbästa med flera sekunder. Tider till SM närmar sej...
Å eftersom vi ska vara i Eskilstuna redan kl 9 imorrn har vi städat garaget. Vad har garaget med Eskilstuna att göra? Jo, jag HATAR att skrapa rutor och eftersom vi ska upp tidigt och det varit nattfrost de senaste nätterna... så ville jag ha in bilen i garaget inatt. Så precis innan regnet började vräka ner, lyckades vi röja garaget så pass mycket att bilen gick att köra in. Så skönt att ha det fixat innan det blir riktigt kallt.
Senior gick till jobbet strax innan 16. Sedan dess har Martin och jag suttit och myst i soffan. Vi kollade först på Madagskar, hur kul som helst. Sen tittade vi på Den Vite Massajen, har läst boken och filmen var faktiskt nästan lika bra. Nu har vi ätit avocado och räkor och tittar på Här är Ditt liv med Stina Lundberg. Trodde aldrig hon skulle ställa upp!
Det är ruskväder ute, men vi sitter här under en filt med tända ljus och har jättemysigt. En kväll för oss själva - inte något vi är vana vi direkt. Skönt... men nog sjutton är det tomt här hemma! Imorrn är ordningen återställd :-)
Sitter här och funderar lite på livet i stort. Senior har precis kommit hem från jobbet, Junior är iväg på tävlingar hela helgen. Martin och jag har unnat oss en god middag och bara haft det mysigt med Baileys.
Det är kallt ute, strax under nollan på termometern. Jag fryser och har satt på mej duntofflorna. Har mest legat på soffan under en filt och druckit te halva eftermiddagen och kvällen. Somnade en lite stund också... Fredagarna är så sköna. Bara jag och Martin hemma från ca 15.30-20.30, medan killarna är på sitt.
Jag har det bra! Familjen mår bra och alla är harmoniska. När jag tänker tillbaka på den här tiden förra året är jag väldigt tacksam för att allt löste sej så bra som det gjorde. Då mådde ingen av oss särskilt bra... Junior trasslade med en bökig tjej, men lyckades till slut ta sej ur det förhållandet. Senior hade jobbigt i skolan med en lärare som teroriserade honom. Martin pluggade samtidigt som vi skulle lyckas vårda ett ganska nytt förhållande - ingen strålande tillvaro kan man väl säga. Men så här ett år senare kan jag konstatera att vi kom ur det, tightare och starkare än någonsin. Å vi gjorde det tillsammans!
Tror aldrig vi mått bättre faktiskt. Det märker man bla på att killarna söker naturlig kontakt. Junior kan ta alla sina 180 cm och slå armarna runt mej, inför sina kompisar och säga "Min lilla mamma". Då får man en lyckokänsla i magen som är total. Eller när båda grabbarna invaderar vårt sovrum och lägger sej i våra sängar och tittar på tv med oss. Eller när de skojbrottas med Martin och alla skrattar sådär från magen - det mår jag väldigt bra av att höra.
Jag hoppas vi får ha det så här lugnt och skönt och må så här bra lääääänge!
Just nu klaffar det mesta vi ger oss på och det är lite läskigt tycker jag... Jag är jättetacksam för att allt går smidigt, men är inte van vid att det är så... alltså inväntar jag katastrofen. Jag veeeet att jag inte ska tänka så och jag försöker verkligen att leva i nuet och bara gotta mej åt allt bra. (Åsa J, Jag vet vad du tänker :-) Jag gör så gott jag kan faktiskt)
Idag var vi och tittade på lokal i Rönninge och allt var perfekt. Njae, kanske inte förrådsutrymmet, men allt annat. Det kommer bli en del släpande, men det är det värt för det läget. 1 minut från pendeltåget, 5 minuter från buss och centrum, parkering utanför - perfekt! Billig hyra och trevlig kontakperson.
Vi kör igång där vecka 48! Kommer alltså att stänga Kungsholmen veckan innan och förmodligen bli lynchade. Men så får det bli. Fördelarna överväger hur mycket som helst. Nu kommer vi att ha nära till jobbet varje dag, kunna äta middag hemma (även om det blir lite senare än vanligt) och kunna köra ungarna på deras träningar när det behövs. Vi kommer inte ens behöva hundvakt, eftersom vi inte kommer vara borta mer än 4 timmar någon dag.
Så nu kan ingen i södra Botkyrka eller Rönninge skylla sin övervikt på att Viktväktarna inte finns i närheten. Nu finns vi faktiskt överallt :-) Det ska bli så himla kul att köra igång i Rönninge - det ser jag verkligen fram emot!
Jag tycker det är skiiitkul att gå på mässor! Den roligaste är Hälsomässan som är i början av november, men den idag går inte heller av för hackor... Villamässan :-)
Först ska jag vakna ordentligt, SÄTTA PÅ STRUMPBYXOR (f-n, det var 3 minus i morse), äta frukost, väcka Junior och ge honom instruktioner för dagen. Klockan 10 ska vi vara i Rönninge och titta på en lokal till Viktväktarna. I bästa fall klaffar allt, så vi kan öppna där vecka 48. Då släpper vi stan och har allt runt oss där vi bor - så skönt!
När vi är färdiga i Rönninge åker vi direkt till Mässan. Så får vi se hur kul det är och hur länge vi blir kvar. Det blir iaf lunch där... inte bra... finns inte så mycket schysst att äta där. Sen kommer vi hem, ser så Junior har packat allt han behöver, kör honom till simhallen och bussen till Eskilstuna. Han ska vara på tävlingar hela helgen, vi kommer dit på söndag. Håll tummarna för att han tar sina fyra guld som han siktar på :-)
Ikväll är det bara jag och Martin, Senior jobbar. Då ska vi äta en god middag, kanske ta ett glas vin eller två. Imorrn har vi inte en enda sak inplanerad! Jag har ju ledigt ganska många dagar i veckan, ändå tycker jag det är sååå skönt med helg. Lite konstig är man ju...
Tack Å och C för en jätte trevlig kväll!
