Igår fick Senior en moppe av morfar. Efter allt stök med att fixa moppekortet, utan morfars vetskap, fick de nu äntligen göra slag i saken och köpa en. Visst, Senior har hittills fått både flakmoppe och gammal moppe av morfar. Men bägge har han ramlat med av olika orsaker och därefter inte velat köra mera. Han körde upp på en scoter och kände sej säker med en sån. Morfars kompis hade en som stod till ingen nytta i ett garage, så den kunde de ta för en billig peng. Flakmoppen är såld för länge sen...
Jag kan väl inte säga att jag tycker det är jätte kul direkt. Det där med moppe är inte riktigt min grej. När jag var 14 hade jag en kompis som dog i en moppeolycka och det sitter fortfarande i. Jag tycker inte om när han är ute i trafiken. Som mopedist är man väldigt oskyddad och bilister visar inte mycket hänsyn. Men jag försöker att inte visa det utan kvittrar glatt att han väl kan ta moppen när han ska dit eller dit. Han måste ju få trafikvana.
Igår visade han oss stolt hur lätt den är att starta och hur lamporna funkar. Idag ska jag iväg och köpa lås till den, så han kan åka till skyttet själv. Sen ska han ta sej från skyttet till mormor för att få skjuts till buggen. Moppen får stå kvar till en annan dag eftersom vi alla åker hem tillsammans.
Jag får väl ha is i magen ett tag antar jag. Senior är iaf lycklig :-)
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Får bli en låt till Uffe
Sanna Nielsen sjunger Åsa Jinders text.
Sanna är en fantasisk sångerska och Åsa en fantastisk låtskrivare/musiker/författare/människa... mm mm
Ska jag någon gång gifta mej blir det den dagen Sanna och Åsa kan spela denna för oss :-) Men idag spelar jag den för allas vår Uffe Larsson.
.
Ett jobbigt uppvaknande
Senior ropar från sitt rum "Mamma, Uffe Larsson är död - visst känner du honom?" Jag fattar inte riktigt vad han säger, jag sover.... men nånstans där uppfattar jag vad han säger och blir klarvaken. Vaddå? Uffe? Varför?
Jag hade förmånen att jobba med Uffe Larsson vid flera tillfällen. Första gången jag träffade honom var på en personalfest på SF, när han var "lekledare"/konfrencier. Man fick ta familjen med sej, så även Senior och dåvarande maken var med. Senior var enda bebisen som var med och Uffe föll totalt för honom. Vi hade barnvakt resten av kvällen kan man väl säga. Uffe la beslag på Senior och satt och gullade med honom i flera timmar. Han var så barnkär och längtade verkligen efter egna barn.
När jag något år senare arrangerade en stor gala frågade jag honom om han kunde hjälpa mej. Självklart gjorde han det! En hel dag var han med som konfrencier på biografen Sergel, inte ett öre ville han ha betalt. Han roade barn och vuxna. Tillsammans med Lill-Babs, Malin och Kristin hade vi en kanondag - det bästa jag någonsin gjort. Allt tack vare dessa underbara människor som bara ger av sej själva och sina hjärtan.
Vi höll en sporadisk kontakt, mest med sms eller genom Bert-Åke Varg som är en gemensam god vän. För något år sedan blev jag bjuden till deras (då) nyinköpta teater och fick se deras version av Casino Revyn. Många kramar blev det, ett mycket kärt återseende. Uffe var en väldigt omtänksam människa som inte alls tog hand om sej själv som han borde. Han var som en stor teddybjörn, som iofs blivit betydligt mindre i storlek, men ändå lika mysig och trygg.
Sverige har förlorat en otroligt fin männsika.
.
måndag 28 september 2009
NU är resan i hamn!
Tradera är fantastiskt! Andra hands marknaden över huvudtaget är fantastiskt! Med hjälp av andras miljötänk/ekonomiska sinne/sparsamhet/smarthet har vi lyckats få ihop de pengar vi behöver till vår resa! Nu kan vi börja spara till fickpengarna - sen ååååker vi!!!!
Jag har åkt runt på loppisar och klädbytardagar med en resväska full med skor. 10 kr per par har jag tagit men inte blivit av med dem. Jättefina skor, knappt använda. För någon vecka sedan satte jag in rubbet på Tradera. 15 par skor blev det. Igår hade jag sålt 12 av dem, för betydligt mer än 10 kr styck! Vi sålde en massa annat också och kunde peta undan det sista till resan. Snacka om jubel när jag berättade detta för familjen :-)
Flera av köparna har köpt mer än ett par. Då blir det betydligt enklare när man ska packa och skicka. Men det är ändå 9-10 paket som ska packas, efter att de betalat förståss... medan auktionerna avslutades la jag in nya. Var ute i garaget och hämtade alla loppisprylar vi har, plus inlines och lite annat. La ut allt på golvet i vardagsrummet och fotade. Det mesta hann jag lägga in innan jag somnade igår, men en hel del ligger fortfarande kvar. Det ska vi väl kunna fixa ikväll efter jobbet.
Det blir tre helger fyllda med Tradera. Lite jobbigt för hjärnan, men då är vi av med det mesta innan vi har vår egen loppis i slutet av oktober. Ser ut som vi bara kommer ha böcker med oss dit, resten är sålt. Skönt att inte ha så mycket att släpa på och dessutom ger Tradera mer pengar.
Jag vet inte hur Ni som läser detta fungerar, men själv älskar jag att gå på auktioner, loppisar och seconhandbutiker. Är det något vi behöver så är det där vi letar först och främst. Vi lever ett ganska sparsamt liv, försöker att inte ha så höga utgifter. Allt som kan läggas undan går som sagt till resor, livet stora förmån :-)
.
Jag har åkt runt på loppisar och klädbytardagar med en resväska full med skor. 10 kr per par har jag tagit men inte blivit av med dem. Jättefina skor, knappt använda. För någon vecka sedan satte jag in rubbet på Tradera. 15 par skor blev det. Igår hade jag sålt 12 av dem, för betydligt mer än 10 kr styck! Vi sålde en massa annat också och kunde peta undan det sista till resan. Snacka om jubel när jag berättade detta för familjen :-)
Flera av köparna har köpt mer än ett par. Då blir det betydligt enklare när man ska packa och skicka. Men det är ändå 9-10 paket som ska packas, efter att de betalat förståss... medan auktionerna avslutades la jag in nya. Var ute i garaget och hämtade alla loppisprylar vi har, plus inlines och lite annat. La ut allt på golvet i vardagsrummet och fotade. Det mesta hann jag lägga in innan jag somnade igår, men en hel del ligger fortfarande kvar. Det ska vi väl kunna fixa ikväll efter jobbet.
Det blir tre helger fyllda med Tradera. Lite jobbigt för hjärnan, men då är vi av med det mesta innan vi har vår egen loppis i slutet av oktober. Ser ut som vi bara kommer ha böcker med oss dit, resten är sålt. Skönt att inte ha så mycket att släpa på och dessutom ger Tradera mer pengar.
Jag vet inte hur Ni som läser detta fungerar, men själv älskar jag att gå på auktioner, loppisar och seconhandbutiker. Är det något vi behöver så är det där vi letar först och främst. Vi lever ett ganska sparsamt liv, försöker att inte ha så höga utgifter. Allt som kan läggas undan går som sagt till resor, livet stora förmån :-)
.
söndag 27 september 2009
Fick både julklapp och födelsedagspresent idag!
Igår ringde min mamma och frågade om Martin & Jag ville ha vår kombinerade julklapp och födeseldagspresent redan nu. Vi fyller båda i Januari och jag fyller dessutom jämt nästa gång.
Jaha... vad hade hon nu hittat på? Då säger hon att eftersom vi inte lyckas få ihop pengarna och man just nu säljer ut bra sängar så köper de varsin säng åt oss. Å det är ingen vanlig IKEA-säng vi pratar om... Jag har hela tiden dragit på sänginköpet eftersom jag vill ha just DEN sängen: en sån där med ställbar rygg som kostar lite mer än en vanlig enkel säng. De kostar minst 10 000 per säng och vi ska ha två... Såna pengar finns inte och skulle förmodligen inte finnas på ganska lång tid.
Jabba! Så idag åkte vi iväg till Kungssäng i Kungens Kurva tillsammans med mina föräldrar. Vi provlåg och bestämde oss till slut för en mediumfast säng. De hade kostat 11.990 och var nu nedsatta till 6990. Ganska bra sänkning alltså. Så nu har vi beställt två som vi får hem den 14/10.
Sängarna vi har nu är min gamla 120-säng och Seniors gamla 105-säng som inte ens är lika höga. Sovrummet är ganska litet och blir väldigt trångt när två så stora sängar står där. Jag kan inte ens öppna mina garderober och det har stört mej otroligt mycket. Nu är bara frågan åt vilket håll vi ska ha huvudänden... ett lyxproblem som vi får fundera på de närmaste två veckorna :-)
Nog för att jag gnäller en hel del på mina föräldrar och att de lägger sej i mitt liv lite för mycket. Jag vet ju att det beror på att det är för att de bryr sej om oss, även om det är jobbigt. Men nog sjutton ser de vad vi behöver och hjälper oss när vi verkligen behöver det. En ny säng är ju bara så bra! Det ska bli så skönt att få ordning i sovrummet!
.
Behöver man slå sina barn?
Jag hoppas verkligen att Anna Anka är felciterad den här gången... Läs här!
Nog för att man blir provocerad av barn, man har väl aldrig varit så arg som på sina egna ungar? Men vad hjälper det att slå dem? Vad visar man om man utövar våld mot sina barn? Att det är ok att slå förståss...
Jag tror inte att våld löser något - tvärtom. Jag tror på respekt, en fast hand, tydliga regler och vänlighet. Det har funkat för mej, när jag kom på det... det vill säga... När man är utbränd är man inte så pedagogisk eller smart. Då blir man irriterad och uppstressad av minsta lilla och skriker, gapar och gråter av både frustration och ilska. Det tog mej några år innan jag insåg att jag var tvungen att lägga om taktik när det gällde barnen, för att vi alla skulle må bra.
Jag började med belöningssystem. Det hade varit för mycket av nej, inte, ajaj, fy osv. För många negationer helt enkelt. Vi hade kommit in i en negativ spiral som var tvungen att brytas. Så jag började med stjärnor och det funkade jättebra! Killarna fick jobba tillsammans, de fick inte slåss, bråka eller skrika fula ord. Klarade de en dag fick de en stjärna, de kunde misslyckas en gång per dag. När de hade samlat ihop 10 stjärnor fick de välja belöning och då skulle det vara något som vi skulle göra tillsammans. Det kunde vara bio, köpa ett spel, gå på Tom Titts eller nåt sånt. Å det funkade!
Vi kunde ta bort belöningssystemet ganska snart, de skötte sej utmärkt. Hos mej. Värre var det hos deras pappa. Han tyckte inte att mitt system funkade och orkade väl inte komma på ett eget, så det föll. Vet inte hur han löste det. För mej funkade det iaf bättre att belöna än att skrika eller skälla. Senior var så van att hela tiden få skäll för allt, nu vände jag på steken och det fungerade bättre. Han fick kredit för att han skötte sej och det var precis vad han behövde.
En liten kille med bokstavproblematik får oftast inte höra annat är nej och fy. Hur ska de någonsin kunna växa om de aldrig får lyckas? Hur ska ett barn få självkänsla om de alltid får höra nej...? Våld löser inget, däremot mängder av kärlek - det är grejer det!
.
Nog för att man blir provocerad av barn, man har väl aldrig varit så arg som på sina egna ungar? Men vad hjälper det att slå dem? Vad visar man om man utövar våld mot sina barn? Att det är ok att slå förståss...
Jag tror inte att våld löser något - tvärtom. Jag tror på respekt, en fast hand, tydliga regler och vänlighet. Det har funkat för mej, när jag kom på det... det vill säga... När man är utbränd är man inte så pedagogisk eller smart. Då blir man irriterad och uppstressad av minsta lilla och skriker, gapar och gråter av både frustration och ilska. Det tog mej några år innan jag insåg att jag var tvungen att lägga om taktik när det gällde barnen, för att vi alla skulle må bra.
Jag började med belöningssystem. Det hade varit för mycket av nej, inte, ajaj, fy osv. För många negationer helt enkelt. Vi hade kommit in i en negativ spiral som var tvungen att brytas. Så jag började med stjärnor och det funkade jättebra! Killarna fick jobba tillsammans, de fick inte slåss, bråka eller skrika fula ord. Klarade de en dag fick de en stjärna, de kunde misslyckas en gång per dag. När de hade samlat ihop 10 stjärnor fick de välja belöning och då skulle det vara något som vi skulle göra tillsammans. Det kunde vara bio, köpa ett spel, gå på Tom Titts eller nåt sånt. Å det funkade!
Vi kunde ta bort belöningssystemet ganska snart, de skötte sej utmärkt. Hos mej. Värre var det hos deras pappa. Han tyckte inte att mitt system funkade och orkade väl inte komma på ett eget, så det föll. Vet inte hur han löste det. För mej funkade det iaf bättre att belöna än att skrika eller skälla. Senior var så van att hela tiden få skäll för allt, nu vände jag på steken och det fungerade bättre. Han fick kredit för att han skötte sej och det var precis vad han behövde.
En liten kille med bokstavproblematik får oftast inte höra annat är nej och fy. Hur ska de någonsin kunna växa om de aldrig får lyckas? Hur ska ett barn få självkänsla om de alltid får höra nej...? Våld löser inget, däremot mängder av kärlek - det är grejer det!
.
lördag 26 september 2009
Det går i ett hela tiden...
Så mycket att göra och så lite tid, så känner jag just nu. Vi skulle behöva:
*lägga reklamlappar i brevlådor om VV i Tullinge
*sätta upp mer reklamlappar om loppisen
*skrapa färdigt garaget
*måla garaget
*kolla upp vaccineringar till resan
*kolla alla loppisgrejer, se vad som ska ut på Tradera innan loppisen
*städa förrådet
*kolla på en massa inspelat
*röja Martins garderob
*leta reda på Seniors skytteskor...
... och en massa annat...
Men tiden räcker inte till. Idag har Martin skrapat garaget, nästan klart. I bästa fall kan vi börja måla imorrn. Jag har mest pysslat inne idag. Imorrn kanske jag kan gå igenom loppisprylarna medan Martin skrapar. De där reklamlapparna kanske vi kan dela ut på måndag... eller nåt... Idag har vi också firat en blivande 50-åring :-) En massa god mat i magen blev det och en väldigt nöjd 50-åring. Himla mycket häftiga grejer hade hon fått, många upplevelser som teaterbesök och lite annat. Kul!
Imorrn ska vi göra nåt annat kul, men det berättar jag då...
.
*lägga reklamlappar i brevlådor om VV i Tullinge
*sätta upp mer reklamlappar om loppisen
*skrapa färdigt garaget
*måla garaget
*kolla upp vaccineringar till resan
*kolla alla loppisgrejer, se vad som ska ut på Tradera innan loppisen
*städa förrådet
*kolla på en massa inspelat
*röja Martins garderob
*leta reda på Seniors skytteskor...
... och en massa annat...
Men tiden räcker inte till. Idag har Martin skrapat garaget, nästan klart. I bästa fall kan vi börja måla imorrn. Jag har mest pysslat inne idag. Imorrn kanske jag kan gå igenom loppisprylarna medan Martin skrapar. De där reklamlapparna kanske vi kan dela ut på måndag... eller nåt... Idag har vi också firat en blivande 50-åring :-) En massa god mat i magen blev det och en väldigt nöjd 50-åring. Himla mycket häftiga grejer hade hon fått, många upplevelser som teaterbesök och lite annat. Kul!
Imorrn ska vi göra nåt annat kul, men det berättar jag då...
.
fredag 25 september 2009
Sätta ord på känslor
Ibland när jag ser på Martin tänker jag att han inte är riktigt klok som väljer att stanna hos oss. Han kunde ha ett jätte häftigt liv med nån singeltjej utan barn, kanske resa runt och upptäcka världen och göra sånt som folk utan barn gör. Vad nu det är... har inte riktigt koll på det - men jag inbillar mej att de har ett kul uteliv om inte annat...?
Men han har alltså valt att vara hos oss och det är jag honom väldigt tacksam för. Då spelar det lixom ingen roll varför, bara han är nöjd och älskar oss som vi älskar honom. I morse var jag uppe med Junior och hjälpte honom iordning inför sin första morgonträning, han skulle vara i vattnet kl 6! Ruggigt tidigt! Då var det bara 1 plusgrad, så det var till att leta fram vantar och halsduk eftersom han skulle cykla dit för att sen hinna till skolan. När Junior simmar på lördagarna är det Martin som kör, det spelar ingen roll att det inte är hans barn - han kör utan minsta tvekan trots att man sover ganska gott 7.30 en lördagmorgon.
Idag fick jag det ultimata beviset för att Martin verkligen inte bryr sej om att killarna inte är hans. När Junior kom hem från skolan konstaterar han att det inte blir någon träning ikväll eller imorrn, han har ont i halsen. Jabba, säger jag - då kan vi se på Morden I Midsumer ikväll! Martin tittar på mej som jag vore helt blåst och säger: Det kan vi ju inte, vi har ju en unge som jobbar - har du glömt det. VI HAR EN UNGE - inte DU HAR EN UNGE. En unge som jag totalt glömt att han jobbar, men det har inte Martin gjort :-) Så det blir till att spela in och se på det imorrn till frukost istället.
Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har för Martin. Han som accepterat oss med fel och brister, som respekterar mej och mina barn och som dessutom älskar oss gränslöst. För honom finns inte mina eller dina, allt är våra. Jag vet att han vet vad han betyder för oss, det är inget jag behöver sätta ord på. Jag ser hans kärlek i ögonen, känner en smekning över kinden, får en kyss i pannan... då behövs inga ord.
.
Men han har alltså valt att vara hos oss och det är jag honom väldigt tacksam för. Då spelar det lixom ingen roll varför, bara han är nöjd och älskar oss som vi älskar honom. I morse var jag uppe med Junior och hjälpte honom iordning inför sin första morgonträning, han skulle vara i vattnet kl 6! Ruggigt tidigt! Då var det bara 1 plusgrad, så det var till att leta fram vantar och halsduk eftersom han skulle cykla dit för att sen hinna till skolan. När Junior simmar på lördagarna är det Martin som kör, det spelar ingen roll att det inte är hans barn - han kör utan minsta tvekan trots att man sover ganska gott 7.30 en lördagmorgon.
Idag fick jag det ultimata beviset för att Martin verkligen inte bryr sej om att killarna inte är hans. När Junior kom hem från skolan konstaterar han att det inte blir någon träning ikväll eller imorrn, han har ont i halsen. Jabba, säger jag - då kan vi se på Morden I Midsumer ikväll! Martin tittar på mej som jag vore helt blåst och säger: Det kan vi ju inte, vi har ju en unge som jobbar - har du glömt det. VI HAR EN UNGE - inte DU HAR EN UNGE. En unge som jag totalt glömt att han jobbar, men det har inte Martin gjort :-) Så det blir till att spela in och se på det imorrn till frukost istället.
Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har för Martin. Han som accepterat oss med fel och brister, som respekterar mej och mina barn och som dessutom älskar oss gränslöst. För honom finns inte mina eller dina, allt är våra. Jag vet att han vet vad han betyder för oss, det är inget jag behöver sätta ord på. Jag ser hans kärlek i ögonen, känner en smekning över kinden, får en kyss i pannan... då behövs inga ord.
.
Jag blir så frustrerad!!!
Det stora projektet just nu är att skaffa körkortstillstånd till Senior. Han fyllde 16 i augusti, sedan 17 augusti har jag pysslat med detta. Först var det synkontroll, inga problem - alla papper kunde skickas in och jag betalade de 220 kr som skulle betalas. Sen skulle det ta minst 5 veckor, om det inte var några hinder...
När man ansöker om tillståndet får man fylla i en hälsodeklaration och har man då kryssat JA på frågan om man har Asperger, ADHD eller annan neuropsykiatrisk åkomma - ja då trasslar det genast till sej... Då ska man nämligen lämna in ett intyg från behandlade läkare också. Detta visste jag och ringde därför upp läkaren omedelbums den 17 augusti. Bad sekreteraren att se till att läkaren skrev på och skickade intyget till oss direkt efter semestern. Absolut! Fick jag till svar.
I torsdags förra veckan fick Senior brev från Länsstyrelsen om att han måste komplettera med intyg inom två månader. Eftersom jag inte sett röken av intyget jag bett om en månad tidigare ringde jag igen... och mycket riktigt... intyget hade "hamnat mellan stolarna" och var förståss inte alls skrivet eller skickat. Då blev jag förbannad och det händer inte så ofta. Jag sa att eftersom de jobbar med de här barnen/ungdomarna hela tiden så borde de veta att intygen är viktiga och ska skrivas direkt. Jag får till svar "Ja, men det är en väntetid på ca 1 månad nu eftersom sekreterarna är överbelastade" Jaha? Men vi har ju redan väntat en månad, ska vi nu hamna sist i kön igen eftersom de tappat bort oss? Nej, det skulle vi inte, lovade hon.
I onsdags hade det fortfarande inte kommit något intyg, trots att hon lovat ringa direkt när hon hade intyget i sin hand så jag kunde komma och hämta det eftersom jag inte litar på posten. Självklart missade jag telefontiden då, men ringde igår igen. Näää, det fanns inget intyg skrivet... Oj... Var det bråttom??? Jag var nog inte så trevlig, men fick iaf den här sköterskan (en ny) att gå och titta och sen ringa mej igen. Hon ringde efter en stund och sa att hon "hittat" intygen och att de nu låg i receptionen att hämta. Äntligen!
Eftersom Martin hade bilen hela dagen igår, åkte min pappa och hämtade kuvertet. Efter att ha gått vilse ett par gånger på stora Huddinge Sjukhus hittade han rätt och kom hit med alla papper. Jag kopierade och la i kuvert och han åkte direkt till brevlådan med dem. Så nu är det bara att vänta igen... Hur mycket ska man egentligen krångla till det för det här ungdomarna. De har inget fel på intelligensen och är ofta MYCKET tekniska. Att meka och köra olika fordon kan i några fall vara det enda som de är riktigt bra på och då ska det krävas så mycket bara för att de över huvudtaget ska få tillstånd att övningsköra. Inte undra på att så många börjar köra utan körkort och sen hamnar ännu mera snett. Ingen tror på dem och ingen försöker underlätta för dem.
Nu får vi se om Senior får sitt tillstånd - får han inte det... då vet jag inte vad som händer... Fy f-n vad jag är nervös :-(
.
När man ansöker om tillståndet får man fylla i en hälsodeklaration och har man då kryssat JA på frågan om man har Asperger, ADHD eller annan neuropsykiatrisk åkomma - ja då trasslar det genast till sej... Då ska man nämligen lämna in ett intyg från behandlade läkare också. Detta visste jag och ringde därför upp läkaren omedelbums den 17 augusti. Bad sekreteraren att se till att läkaren skrev på och skickade intyget till oss direkt efter semestern. Absolut! Fick jag till svar.
I torsdags förra veckan fick Senior brev från Länsstyrelsen om att han måste komplettera med intyg inom två månader. Eftersom jag inte sett röken av intyget jag bett om en månad tidigare ringde jag igen... och mycket riktigt... intyget hade "hamnat mellan stolarna" och var förståss inte alls skrivet eller skickat. Då blev jag förbannad och det händer inte så ofta. Jag sa att eftersom de jobbar med de här barnen/ungdomarna hela tiden så borde de veta att intygen är viktiga och ska skrivas direkt. Jag får till svar "Ja, men det är en väntetid på ca 1 månad nu eftersom sekreterarna är överbelastade" Jaha? Men vi har ju redan väntat en månad, ska vi nu hamna sist i kön igen eftersom de tappat bort oss? Nej, det skulle vi inte, lovade hon.
I onsdags hade det fortfarande inte kommit något intyg, trots att hon lovat ringa direkt när hon hade intyget i sin hand så jag kunde komma och hämta det eftersom jag inte litar på posten. Självklart missade jag telefontiden då, men ringde igår igen. Näää, det fanns inget intyg skrivet... Oj... Var det bråttom??? Jag var nog inte så trevlig, men fick iaf den här sköterskan (en ny) att gå och titta och sen ringa mej igen. Hon ringde efter en stund och sa att hon "hittat" intygen och att de nu låg i receptionen att hämta. Äntligen!
Eftersom Martin hade bilen hela dagen igår, åkte min pappa och hämtade kuvertet. Efter att ha gått vilse ett par gånger på stora Huddinge Sjukhus hittade han rätt och kom hit med alla papper. Jag kopierade och la i kuvert och han åkte direkt till brevlådan med dem. Så nu är det bara att vänta igen... Hur mycket ska man egentligen krångla till det för det här ungdomarna. De har inget fel på intelligensen och är ofta MYCKET tekniska. Att meka och köra olika fordon kan i några fall vara det enda som de är riktigt bra på och då ska det krävas så mycket bara för att de över huvudtaget ska få tillstånd att övningsköra. Inte undra på att så många börjar köra utan körkort och sen hamnar ännu mera snett. Ingen tror på dem och ingen försöker underlätta för dem.
Nu får vi se om Senior får sitt tillstånd - får han inte det... då vet jag inte vad som händer... Fy f-n vad jag är nervös :-(
.
torsdag 24 september 2009
Retar mej på reklam
Just nu visar tv två reklamfilmer som jag bara inte klara av att se... den ena är om nässpray där först en tjej sitter och nyser ner hela sin omgivning och den andra är Comhems reklam där tanterna sitter och förolämpar varandra. För det första: vet inte de som gör nässprays-reklamen att man ska nysa i armväcket??? Hallå! Det är influensatider, då kanske man åtminstonde kan nysa på "rätt" sätt i en reklamfilm. Skitäckligt, tycker jag! Jag kommer inte att köpa deras nässpray, så det så!
Å jag är glad att jag inte behöver prata med någon på Comhems kundtjänst, för är det så man jobbar där känner iaf inte jag mej lockad av att ringa dem. Förolämpningar som tydligen ska vara kul... jag fattar inte... Att håna korta och tjocka är inte riktigt min grej och jag tycker inte att man beter sej så. Men det tycker tydligen Comhem...
Sen finns ju Telia-reklamen också, han som fortsätter att prata i telefon trots att kompisen vill sova. Men asså... lägg ner... Jag gillar faktiskt reklam även om det inte låter så just nu. Jag tycker det är skitbra att det blir naturliga kisspauser i filmer och tv-shower. Jag brukar städa väldigt bra i pauserna. Tycker inte om långfilmer på ettan och tvåan, för då kan man inte gå ifrån. Men jag vill inte ha reklam som är läskig (apolivia) eller kränkande (Comhem) osv. Det ska vara kul och fyndig!
Vad säger ni om tv-reklamen?
.
Å jag är glad att jag inte behöver prata med någon på Comhems kundtjänst, för är det så man jobbar där känner iaf inte jag mej lockad av att ringa dem. Förolämpningar som tydligen ska vara kul... jag fattar inte... Att håna korta och tjocka är inte riktigt min grej och jag tycker inte att man beter sej så. Men det tycker tydligen Comhem...
Sen finns ju Telia-reklamen också, han som fortsätter att prata i telefon trots att kompisen vill sova. Men asså... lägg ner... Jag gillar faktiskt reklam även om det inte låter så just nu. Jag tycker det är skitbra att det blir naturliga kisspauser i filmer och tv-shower. Jag brukar städa väldigt bra i pauserna. Tycker inte om långfilmer på ettan och tvåan, för då kan man inte gå ifrån. Men jag vill inte ha reklam som är läskig (apolivia) eller kränkande (Comhem) osv. Det ska vara kul och fyndig!
Vad säger ni om tv-reklamen?
.
Är på banan igen
Förra veckan mådde jag verkligen skitdåligt. Det blev lite för mycket med Seniors moppekort, pms, bilen som gick sönder och en massa annat. Jag behövde sova ikapp lite och få lugnt runt mej för att må bättre. De senaste dagarna har jag sovit ordentligt och varit ute en del, så nu mår jag mycket bättre.
Stressen påverkar mej mer än jag vill tro och kanske erkänna. Förr klarade jag hur mycket som helst, men efter att ha varit utbränd är det inte alls lika enkelt. Då kunde jag hantera att hela mitt liv var ett enda stort kaos, idag räcker det med att två grejer krockar så skiter det sej. Jag försöker acceptera att det är så, men det är så svårt. Jag är ju en supermänniska ju... eller? Nej just det, det är jag ju inte... skit oxå! Svårt att inse att man inte längre kan hålla en miljooon bollar i luften, men så är det tyvärr.
Men nu är jag alltså på banan igen, både vad det gäller stressnivå och vikt. Jag tror inte att det ska köra ihop sej på ett tag nu... Öppningen av VV i Tullinge är avklarad, vi öppnade där igår till medlemmarnas glädje måste jag säga. Många som klev in genom dörren sa "Äntligen! Det var på tiden". Så vi kände oss väldigt välkomna :-)
Efter jobbet åkte vi och buggade. Vi kommer att komma ungefär en halvtimme för sent varje gång, men det är ok. Det blir iaf 90 minuters dans i veckan, ca 12 000 steg bara igår. Så nu ska väl även vikten fixa sej. Är nästan tillbaka på mitt lägsta igen så det ser inte riktigt lika hopplöst ut. Vägde mej inte i måndags, men ska göra ett försök att kliva upp på vågen nästa måndag. Så ska ni få veta resultatet.
Dalen den här gången var inte riktigt lika djup, så deppen blev inte så långvarig. Det går fortare att halka ner, men är också lättare att ta sej upp igen. Jag måste bara bli bättre på att planera min tid, ha både egen tid och reservtid om mina planer inte funkar eller om det trasslar. Folk får helt enkelt sluta trassla till det för oss, fylla år, grejer sluta gå sönder och lite annat. Enkelt va?
.
Stressen påverkar mej mer än jag vill tro och kanske erkänna. Förr klarade jag hur mycket som helst, men efter att ha varit utbränd är det inte alls lika enkelt. Då kunde jag hantera att hela mitt liv var ett enda stort kaos, idag räcker det med att två grejer krockar så skiter det sej. Jag försöker acceptera att det är så, men det är så svårt. Jag är ju en supermänniska ju... eller? Nej just det, det är jag ju inte... skit oxå! Svårt att inse att man inte längre kan hålla en miljooon bollar i luften, men så är det tyvärr.
Men nu är jag alltså på banan igen, både vad det gäller stressnivå och vikt. Jag tror inte att det ska köra ihop sej på ett tag nu... Öppningen av VV i Tullinge är avklarad, vi öppnade där igår till medlemmarnas glädje måste jag säga. Många som klev in genom dörren sa "Äntligen! Det var på tiden". Så vi kände oss väldigt välkomna :-)
Efter jobbet åkte vi och buggade. Vi kommer att komma ungefär en halvtimme för sent varje gång, men det är ok. Det blir iaf 90 minuters dans i veckan, ca 12 000 steg bara igår. Så nu ska väl även vikten fixa sej. Är nästan tillbaka på mitt lägsta igen så det ser inte riktigt lika hopplöst ut. Vägde mej inte i måndags, men ska göra ett försök att kliva upp på vågen nästa måndag. Så ska ni få veta resultatet.
Dalen den här gången var inte riktigt lika djup, så deppen blev inte så långvarig. Det går fortare att halka ner, men är också lättare att ta sej upp igen. Jag måste bara bli bättre på att planera min tid, ha både egen tid och reservtid om mina planer inte funkar eller om det trasslar. Folk får helt enkelt sluta trassla till det för oss, fylla år, grejer sluta gå sönder och lite annat. Enkelt va?
.
onsdag 23 september 2009
Alla har vi ett val
Många säger: jag hade inget val. Jag menar att man alltid har ett val... väljer man inte har man valt det också... kan vara värt att tänka på tycker jag.
När vi är små väljer våra föräldrar åt oss, beroende på hur de fostrat oss och hur vi är som personer, kommer det senare att visa sej hur mycket vi tar egna beslut och val i vårt fortsatta liv. Barn som aldrig får välja själva gör ofta som andra gör, barn som tidigt får vara med i en beslutsprocess går ofta sin egen väg och är starka i sitt val.
Jag är fostrad att tänka själv och sen ta konsekvensen av mina beslut och handlingar. Inte alltid till godo när man är 10 år och går emellan ett slagsmål på skolgården. För sån var jag. Jag såg en konflikt och ingrep direkt, utan tanke på att jag själv kunde ta skada. Jag har fått både en och två knytnävar på mej som varit avsedd för någon annan. Jag hade inte rått mina barn att agera på samma sätt...
Hur som helst så blev jag en förespråkare för de svaga och tog ALLTID deras parti oavsett hur obehagligt det var. Jag VALDE min väg och insåg att jag nog kunde föra deras talan även på högre nivå och anslöt mej till politiken. Vid varje konflikt VÄLJER jag att ge mej in i den, även om det inte känns som jag har något val - det är ju sån jag är! Efter valet 2006 blev jag utsparkad från de politiska rummen här i kommunen eftersom jag är så "bråkig". Så säger man nämligen om folk som inte är ja-sägare eller gör som ledningen säger att man ska göra. Jag gjorde det jag och flera med mej trodde på, men som bara jag vågade säga... för så är det: de flesta tycker mycket, men vågar inte agera. Jag är inte sån. Jag både tycker och agerar. Å ibland ställer jag till det för mej ganska rejält.
Det var ett tufft slag att få mattan undandragen och alla uppdrag som togs ifrån mej. Men jag känner fortfarande att jag aldrig gjorde något fel, jag VALDE att ta bladet från munnen och säga ifrån och det accepterades inte. Första tiden var tuff, att försöka smälta och acceptera vad som hänt. Att få hem Baileys var ett stort steg i läkningsprocessen, men honom kunde jag promenera i timmar och fundera. Skulle jag vara tvungen att förändra mej för att passa in i politiken? Jag bestämde mej för att det inte var rätt väg att gå. Jag är jag och tänker så förbli!
Däremot kanske jag inte behöver gå in i varenda konflikt som bjuds och jag behöver ju inte alltid säga vad jag tycker. Det är mitt VAL. Nu har nomineringsprocessen börjat inför nästa års riksdagsval. Jag är nominerad till provvalet, nu är det upp till medlemmarna att avgöra om de vill ha en bråkstake på riksdagslistan eller inte. Jag vet att många respekterar mej utanför Botkyrka, det är i min egen kommun de största problemen finns. Man har sagt att jag ska ligga lite lågt och att saker förändras här, det ska bli spännande att se om det stämmer...
Tills dess VÄLJER jag att kämpa vidare på min kant. Kampen om våra barn i skolan som har särskilda behov, kampen om personer med ADHD som inte får hjälp genom LSS, kampen om homosexuellas rätt att gifta sej och adoptera barn, kampen om fler lärlingsplatser, kampen om äldres rätt till en värdig vård och ålderdom mm mm. Det finns så mycket att kämpa för och jag är inte den som sätter mej ner och väntar bara för att jag stött på motgångar - nej, jag VÄLJER att fortsätta kämpa. Med risk för att bli besviken - men jag gjorde iaf nåt!
.
När vi är små väljer våra föräldrar åt oss, beroende på hur de fostrat oss och hur vi är som personer, kommer det senare att visa sej hur mycket vi tar egna beslut och val i vårt fortsatta liv. Barn som aldrig får välja själva gör ofta som andra gör, barn som tidigt får vara med i en beslutsprocess går ofta sin egen väg och är starka i sitt val.
Jag är fostrad att tänka själv och sen ta konsekvensen av mina beslut och handlingar. Inte alltid till godo när man är 10 år och går emellan ett slagsmål på skolgården. För sån var jag. Jag såg en konflikt och ingrep direkt, utan tanke på att jag själv kunde ta skada. Jag har fått både en och två knytnävar på mej som varit avsedd för någon annan. Jag hade inte rått mina barn att agera på samma sätt...
Hur som helst så blev jag en förespråkare för de svaga och tog ALLTID deras parti oavsett hur obehagligt det var. Jag VALDE min väg och insåg att jag nog kunde föra deras talan även på högre nivå och anslöt mej till politiken. Vid varje konflikt VÄLJER jag att ge mej in i den, även om det inte känns som jag har något val - det är ju sån jag är! Efter valet 2006 blev jag utsparkad från de politiska rummen här i kommunen eftersom jag är så "bråkig". Så säger man nämligen om folk som inte är ja-sägare eller gör som ledningen säger att man ska göra. Jag gjorde det jag och flera med mej trodde på, men som bara jag vågade säga... för så är det: de flesta tycker mycket, men vågar inte agera. Jag är inte sån. Jag både tycker och agerar. Å ibland ställer jag till det för mej ganska rejält.
Det var ett tufft slag att få mattan undandragen och alla uppdrag som togs ifrån mej. Men jag känner fortfarande att jag aldrig gjorde något fel, jag VALDE att ta bladet från munnen och säga ifrån och det accepterades inte. Första tiden var tuff, att försöka smälta och acceptera vad som hänt. Att få hem Baileys var ett stort steg i läkningsprocessen, men honom kunde jag promenera i timmar och fundera. Skulle jag vara tvungen att förändra mej för att passa in i politiken? Jag bestämde mej för att det inte var rätt väg att gå. Jag är jag och tänker så förbli!
Däremot kanske jag inte behöver gå in i varenda konflikt som bjuds och jag behöver ju inte alltid säga vad jag tycker. Det är mitt VAL. Nu har nomineringsprocessen börjat inför nästa års riksdagsval. Jag är nominerad till provvalet, nu är det upp till medlemmarna att avgöra om de vill ha en bråkstake på riksdagslistan eller inte. Jag vet att många respekterar mej utanför Botkyrka, det är i min egen kommun de största problemen finns. Man har sagt att jag ska ligga lite lågt och att saker förändras här, det ska bli spännande att se om det stämmer...
Tills dess VÄLJER jag att kämpa vidare på min kant. Kampen om våra barn i skolan som har särskilda behov, kampen om personer med ADHD som inte får hjälp genom LSS, kampen om homosexuellas rätt att gifta sej och adoptera barn, kampen om fler lärlingsplatser, kampen om äldres rätt till en värdig vård och ålderdom mm mm. Det finns så mycket att kämpa för och jag är inte den som sätter mej ner och väntar bara för att jag stött på motgångar - nej, jag VÄLJER att fortsätta kämpa. Med risk för att bli besviken - men jag gjorde iaf nåt!
.
tisdag 22 september 2009
En lycklig hemmafru?
Alla har väl både sett och hört om vårt senaste tillskott i kändis/skandalsverige... Anna Anka? Hemmafruarna i USA som vi nu ska lära oss mer om... jag såg slutet av programmet både förra veckan och den här veckan och kan väl inte säga att jag är särskilt imponerad. Det som slog mej mest är att de inte en enda gång verkade det minsta lyckliga. De har pengar, härligt boende, familj och allt annat man kan önska - men är de lyckliga?
Jag har också varit hemmafru! I många år var jag hemma med mina underbara barn av egen fri vilja och det var den bästa tid jag haft i hela mitt liv tror jag. Att umgås och vara närvarande i barnens liv till 100% är den största förmån jag haft och förmodligen kommer få. Vi tog dagarna som de kom och gick aldrig efter klockan förutom när det var läkarbesök eller medicineringar som skulle passas. Vi hade det väldigt bra och jag var fullständigt nöjd med att vara hemma och ta hand om hus och barn.
Det var mitt val. Nej. Det var VÅRT val, min dåvarande makes och mitt. Han jobbade skift och var hemma en vecka i taget. Då tog han hand om "Aktiebolaget familj", medan jag stack iväg till mitt extrajobb, å när han jobbade var jag hemma. Detta var vårt liv och det trivdes vi med. Att vi senare skiljdes hade inget med jämställdhet eller sånt att göra - vi växte ifrån varandra helt enkelt. De första åren som skilda gjorde vi likadant, han hade barnen när han var ledig och resten av tiden tog jag hand om dem. När de började skolan kunde jag börja jobba lite mer, även om det var mest hemifrån.
De här hemmafruarna som visas på tv verkar inte vara hemma för barnens skull. Kanske inte ens för deras egen skull... de verkar bara vara en slags symbol för överklassens rikedom. De behöver inte jobba och då gör de inte det heller. Hur lycklig blir man av att skälla på en trädgårdsmästare eller skytteinstruktören? Nej, ni amerikanska rika hemmafruar. Släng av er pumpsen, spring ut och ha picknick på era välskötta gräsmattor, släng er i poolen med barnen och era hundar.
Öppna ögonen och se var som verkligen är viktigt: kärleken till era nära och att ni är friska och kan göra precis vad ni vill. Att ni lever i ett samhälle där man får tänka fritt och välja själv. Att den "fattigaste" av era rika vänner har det långt mycket bättre en de fattigaste i värlen...
.
Jag har också varit hemmafru! I många år var jag hemma med mina underbara barn av egen fri vilja och det var den bästa tid jag haft i hela mitt liv tror jag. Att umgås och vara närvarande i barnens liv till 100% är den största förmån jag haft och förmodligen kommer få. Vi tog dagarna som de kom och gick aldrig efter klockan förutom när det var läkarbesök eller medicineringar som skulle passas. Vi hade det väldigt bra och jag var fullständigt nöjd med att vara hemma och ta hand om hus och barn.
Det var mitt val. Nej. Det var VÅRT val, min dåvarande makes och mitt. Han jobbade skift och var hemma en vecka i taget. Då tog han hand om "Aktiebolaget familj", medan jag stack iväg till mitt extrajobb, å när han jobbade var jag hemma. Detta var vårt liv och det trivdes vi med. Att vi senare skiljdes hade inget med jämställdhet eller sånt att göra - vi växte ifrån varandra helt enkelt. De första åren som skilda gjorde vi likadant, han hade barnen när han var ledig och resten av tiden tog jag hand om dem. När de började skolan kunde jag börja jobba lite mer, även om det var mest hemifrån.
De här hemmafruarna som visas på tv verkar inte vara hemma för barnens skull. Kanske inte ens för deras egen skull... de verkar bara vara en slags symbol för överklassens rikedom. De behöver inte jobba och då gör de inte det heller. Hur lycklig blir man av att skälla på en trädgårdsmästare eller skytteinstruktören? Nej, ni amerikanska rika hemmafruar. Släng av er pumpsen, spring ut och ha picknick på era välskötta gräsmattor, släng er i poolen med barnen och era hundar.
Öppna ögonen och se var som verkligen är viktigt: kärleken till era nära och att ni är friska och kan göra precis vad ni vill. Att ni lever i ett samhälle där man får tänka fritt och välja själv. Att den "fattigaste" av era rika vänner har det långt mycket bättre en de fattigaste i värlen...
.
måndag 21 september 2009
Summering av förra veckan...
Jag har inte bestämt mej för hur förra veckan verkligen var... Å ena sidan var det riktigt urjobbig med allt jobb och hur dåligt jag mådde... å andra sidan var den ju helt fantastiskt efter Senior till slut lyckades klara både teori och uppkörningen för EU-moppe. Men idag är jag så fruktansvärt trött!
Igår tjänstgjorde jag och Martin som valförrättare i Kyrkovalet. Ingen av oss får rösta, men tjäna lite pengar är ju aldrig fel. Klockan 8 var vi i Tumba Kyrka och ställde ordning allt, vi var inte hemma förrän vid 23-tiden. Visst, fick vi några pauser under dagen. Vi åt lunch med Junior, medan Senior jobbade och så hade vi en stund sent på eftermiddagen också. Dessutom fick ju jag och Martin spendera en hel dag tillsammans när vi inte kunde göra mycket annat är att prata och prata och prata. För det var ju inget enormt valdeltagande även om det var mer än jag trodde. Så nog hade vi tid att umgås alltid :-)
4100 kr fick vi tillsammans för detta jobb - så bra till resan! Du som vill sitta som valförrättare tar kontakt med din kommun när det gäller riksdagsvalet eller val som stat/kommun/landsting håller eller pastorsexpeditionen/kyrkan när det gäller kyrkovalet. Det behövs alltid folk! Det är ett kul uppdrag där man träffar mycket folk, ser hur demokrati och ett val går till och dessutom tjänar en helt ok slant till på köpet. Enda kravet är att man ska vara 18 år.
Efter nästan 10 timmars sömn och en dusch är jag nu redo att planera den här veckan. Martin har åkt och handlat, medan jag fortfarande sitter här i morgonrock och har inte ens fått i mej frukost... Jaja, jag ska äta och gå med hunden. Sen ska vi åka till Tullinge och dela ut reklamlappar om öppningen där på onsdag. Ska bli så kul!
Nähä! Frukost var det!
.
Igår tjänstgjorde jag och Martin som valförrättare i Kyrkovalet. Ingen av oss får rösta, men tjäna lite pengar är ju aldrig fel. Klockan 8 var vi i Tumba Kyrka och ställde ordning allt, vi var inte hemma förrän vid 23-tiden. Visst, fick vi några pauser under dagen. Vi åt lunch med Junior, medan Senior jobbade och så hade vi en stund sent på eftermiddagen också. Dessutom fick ju jag och Martin spendera en hel dag tillsammans när vi inte kunde göra mycket annat är att prata och prata och prata. För det var ju inget enormt valdeltagande även om det var mer än jag trodde. Så nog hade vi tid att umgås alltid :-)
4100 kr fick vi tillsammans för detta jobb - så bra till resan! Du som vill sitta som valförrättare tar kontakt med din kommun när det gäller riksdagsvalet eller val som stat/kommun/landsting håller eller pastorsexpeditionen/kyrkan när det gäller kyrkovalet. Det behövs alltid folk! Det är ett kul uppdrag där man träffar mycket folk, ser hur demokrati och ett val går till och dessutom tjänar en helt ok slant till på köpet. Enda kravet är att man ska vara 18 år.
Efter nästan 10 timmars sömn och en dusch är jag nu redo att planera den här veckan. Martin har åkt och handlat, medan jag fortfarande sitter här i morgonrock och har inte ens fått i mej frukost... Jaja, jag ska äta och gå med hunden. Sen ska vi åka till Tullinge och dela ut reklamlappar om öppningen där på onsdag. Ska bli så kul!
Nähä! Frukost var det!
.
söndag 20 september 2009
Extra pengar!
Idag tjänar vi bra med extra pengar till vår resa. Martin och jag sitter som röstmottagare i kyrkovalet. Det blir några sköna tusenlappar för bara en dags jobb, som dessutom är ett himla kul jobb :-)
Tyvärr sov jag inget bra inatt, så när klockan ringde klockan 7 var jag mer död än levande. Men det var lixom inte mycket annat att göra än att kliva ur sängen och gilla läget. Det kommer ju inte vara särskilt stressande att ta emot röster idag, inte många som brukar rösta i kyrkovalet - så det är ju inte hela världen om manh är lite seg och trött.
Det är väldigt skönt att den här veckan är slut, det har varit lite mycket. Skönt att bilen funkar hjälpligt igen, skönt att moppe-projektet är avklarat och skönt att den här söndagen snart är över. Nästa vecka ser jag fram emot, att få öppna VV i Tullinge ska bli riktigt kul!
Nu ska jag planera lunchen för idag och sen springa tillbaka till kyrkan.
Ni som får rösta - gör det!
.
Tyvärr sov jag inget bra inatt, så när klockan ringde klockan 7 var jag mer död än levande. Men det var lixom inte mycket annat att göra än att kliva ur sängen och gilla läget. Det kommer ju inte vara särskilt stressande att ta emot röster idag, inte många som brukar rösta i kyrkovalet - så det är ju inte hela världen om manh är lite seg och trött.
Det är väldigt skönt att den här veckan är slut, det har varit lite mycket. Skönt att bilen funkar hjälpligt igen, skönt att moppe-projektet är avklarat och skönt att den här söndagen snart är över. Nästa vecka ser jag fram emot, att få öppna VV i Tullinge ska bli riktigt kul!
Nu ska jag planera lunchen för idag och sen springa tillbaka till kyrkan.
Ni som får rösta - gör det!
.
lördag 19 september 2009
Det gick vägen!!!
I flera månader har vi haft hemligheter här hemma. Det är nämligen så att Senior har pluggat för EU-körkort till moppe och idag klarade han det!!!
Det är inte så lätt att ha ADHD och försöka ligga på samma nivå som alla andra. Att skaffa moppekort var ingen självklarhet, men när morfar redan köpt kursen åt honom så var det lixom inte mycket att fundera på. Morfar pushade och Senior klarade inte pressen. Han trillade två gånger på olika moppar som morfar köpt åt honom och till slut klappade ungen ihop och vägrade ta något moppekort. Fram tills dess hade jag låtit dem ha sin grej, men där nånstans var jag tvungen att kliva in.
Senior och jag pratade under sommaren om hur vi skulle göra. Själv tog jag körkort utan att någon ens visste att jag övningskörde, så jag föreslog att vi skulle göra likadant. Senior funderade och var efter viss tvekan villig att försöka. Så jag fick ta ett snack med min lille far och säga till honom att backa och inte nämna ordet moppe något mer... han blev väl lite putt, men gjorde som jag sa. Sen var det bara att sitta och traggla med Senior, dag ut och dag in... Numera får man göra frågorna via internet och när man klarat dem ett visst antal gånger får man tid för terioprovet på körskolan.
I onsdags var det dax att skriva teroiprovet, jag och Senior åkte iväg. På internetprovet får man bara ha 3 fel på 35 frågor, på körskolan får man ha 7 fel - men jag sa till Senior att han fick ha 5 fel... annars skulle han ha slappnat av för mycket. På rekordtid svarade han på frågorna och hade 5 fel och klarade sej alltså. Vi fick 
tid för uppkörning idag kl 14.00, Senior var så nervös att jag trodde han skulle kräkas i bilen. Han fick köra en bana sisådär 30 varv och genom koner plus olika bromsprover. 45 minuter senare var han godkänd!
tid för uppkörning idag kl 14.00, Senior var så nervös att jag trodde han skulle kräkas i bilen. Han fick köra en bana sisådär 30 varv och genom koner plus olika bromsprover. 45 minuter senare var han godkänd!Det tog ett år att klara det, men med lite list från morsan och hemlighetsfulla familjemedlemmar har han nu moppe-kortet. Han växte säkert 2 meter på kuppen och är så lättad, och det är jag med... det här behövde han för sin självkänsla. Nu vet han att han kan, även om det tog lite tid. Det känns så jäkla bra!!!
Nu vet ni vår stora hemlighet, som kanske inte är något märkvärdigt för andra - men för oss är det hur stort som helst!
Jag överlevde... igen...
Gårdagen var en enda lång plåga. Men jag överlevde, jag överlever alltid...
Vi fick låna ett nytt batteri till bilen, så nu behöver vi inte använda startkablar. Ska fixa ett nytt batteri nästa vecka. Efter 7 maskiner fulla med tvätt hittade jag till slut botten i tvättkorgen... bara en sån sk kan ju göra en lycklig... men nu är den inte tom längre... Näringsintaget igår var katastrofalt, jag åt inget alls förrän vid 14-tiden. Då hade jag hunnit gå en promenad med Baileys och fixat en massa hemma, borde alltså varit ganska hungrig - men det var jag inte. Så det blev ingen frukost, bara en väldigt sen lunch. När vi var och handlade köpte vi varsin godispåse som slank ner väldigt lätt medan jag fixade med auktioner på Tradera. Middag blev det vid 20-tiden bestående av avokado och räkor... och ett glas vin! Preciiiis när jag ska ta första klunken så ringer Junior och ber mej hämta honom, han skulle åka med sin tränare hem - men när han kom ut ur duschen hade hon redan åkt... schysst...
Jag var låg, riktigt låg, hela dagen igår. En känsla jag dagligen hade förr, men inte känt på länge. Förr var jag van vid motgångar, det var lixom så mitt liv var. Nu när jag haft det lugnt ett tag, hela 3 månader faktiskt, är det svårare att konfronteras med problem. Minsta lilla grej och jag gå i backen totalt. Jag var sjukskriven pga utbrändhet i tre år för ganska länge sen, och jag märker att jag inte klarar stress alls som förr. Det är riktigt frustrerande. Då blir jag rädd för stressen och stressad pgs rädslan om ni fattar vad jag menar...
Det är bättre idag. Idag händer något viktigt för oss alla, jag bara hoppas att allt ska klaffa. Om bara några timmar vet vi... då ska ni också få veta...
.
Vi fick låna ett nytt batteri till bilen, så nu behöver vi inte använda startkablar. Ska fixa ett nytt batteri nästa vecka. Efter 7 maskiner fulla med tvätt hittade jag till slut botten i tvättkorgen... bara en sån sk kan ju göra en lycklig... men nu är den inte tom längre... Näringsintaget igår var katastrofalt, jag åt inget alls förrän vid 14-tiden. Då hade jag hunnit gå en promenad med Baileys och fixat en massa hemma, borde alltså varit ganska hungrig - men det var jag inte. Så det blev ingen frukost, bara en väldigt sen lunch. När vi var och handlade köpte vi varsin godispåse som slank ner väldigt lätt medan jag fixade med auktioner på Tradera. Middag blev det vid 20-tiden bestående av avokado och räkor... och ett glas vin! Preciiiis när jag ska ta första klunken så ringer Junior och ber mej hämta honom, han skulle åka med sin tränare hem - men när han kom ut ur duschen hade hon redan åkt... schysst...
Jag var låg, riktigt låg, hela dagen igår. En känsla jag dagligen hade förr, men inte känt på länge. Förr var jag van vid motgångar, det var lixom så mitt liv var. Nu när jag haft det lugnt ett tag, hela 3 månader faktiskt, är det svårare att konfronteras med problem. Minsta lilla grej och jag gå i backen totalt. Jag var sjukskriven pga utbrändhet i tre år för ganska länge sen, och jag märker att jag inte klarar stress alls som förr. Det är riktigt frustrerande. Då blir jag rädd för stressen och stressad pgs rädslan om ni fattar vad jag menar...
Det är bättre idag. Idag händer något viktigt för oss alla, jag bara hoppas att allt ska klaffa. Om bara några timmar vet vi... då ska ni också få veta...
.
fredag 18 september 2009
Jag ger upp!
Stressen har smugit sej på mej och jag känner mej jättedeppig. Bilen gick sönder i onsdags, nåt med batteriet eller startmotorn. Nu måste man starta den med kablar från ett annat batteri tills vi köper ett nytt. Det innebär att jag inte kan ut och göra något på egen hand eftersom jag inte lyckas fatta hur man ska göra med de där j-a sladdarna :-(
Pengastressen har också kommit ifatt mej; det ska inhandlas tre par joggingskor, Junior ska på tävlingsläger, vårt matkonto ökar konstant och så det där batteriet till bilen mm mm. Det finns inte så mycket pengar om vi ska få ihop till resan som ska betalas i november.
Jag känner mej ledsen, nerstämd och allmänt deppig. Har dåligt samvete för att jag är en pest här hemma, som de andra måste stå ut med. Orkar inte gå så mycket med Baileys som jag borde för både för hans och min skull. De enda jag lyckas glädja just nu är den som själv försöker gå ner i vikt och som tycker det är skönt att se att även någon som jobbar med viktminskning har det svårt. För så är det också... jag är definitivt inte inom BMI längre...
Känner bara för att lägga mej ner och dra täcket över huvet. Tänk att få sova ända till april när solen värmer igen. Jo, nog är det en höstdepp alltid. Förra året var jag nykär och kände inte alls av den på samma sätt, trodde kanske att det inte skulle bli så mer... men höstdeppar är tydligen trogna, den kom tillbaka...
Jag ger upp! Jag gick ner 4 kg, det får jag väl vara nöjd med. Trodde verkligen jag skulle komma i mål den här gången - men jag orkar inte mer nu. 10 duktiga veckor blev det och jag kommer nog att tänka mej för och leva som jag lär på ett ungefär... men just nu är allt bara tungt och svart. Vet inte hur jag ska ta mej upp i ljuset igen... hjälp!
.
Pengastressen har också kommit ifatt mej; det ska inhandlas tre par joggingskor, Junior ska på tävlingsläger, vårt matkonto ökar konstant och så det där batteriet till bilen mm mm. Det finns inte så mycket pengar om vi ska få ihop till resan som ska betalas i november.
Jag känner mej ledsen, nerstämd och allmänt deppig. Har dåligt samvete för att jag är en pest här hemma, som de andra måste stå ut med. Orkar inte gå så mycket med Baileys som jag borde för både för hans och min skull. De enda jag lyckas glädja just nu är den som själv försöker gå ner i vikt och som tycker det är skönt att se att även någon som jobbar med viktminskning har det svårt. För så är det också... jag är definitivt inte inom BMI längre...
Känner bara för att lägga mej ner och dra täcket över huvet. Tänk att få sova ända till april när solen värmer igen. Jo, nog är det en höstdepp alltid. Förra året var jag nykär och kände inte alls av den på samma sätt, trodde kanske att det inte skulle bli så mer... men höstdeppar är tydligen trogna, den kom tillbaka...
Jag ger upp! Jag gick ner 4 kg, det får jag väl vara nöjd med. Trodde verkligen jag skulle komma i mål den här gången - men jag orkar inte mer nu. 10 duktiga veckor blev det och jag kommer nog att tänka mej för och leva som jag lär på ett ungefär... men just nu är allt bara tungt och svart. Vet inte hur jag ska ta mej upp i ljuset igen... hjälp!
.
torsdag 17 september 2009
Tjocka barn
Jag har funderat på detta med tjocka barn. Såg en dokumentär på 3:an igår om en 19-åring som vägde 300 kg och en 16-åring som var nästan lika tjock. Tittade på Malou Von Sievers intervju med kocken Gordon Ramsey som berättade om sin 10-åring som hade blivit mobbad pga av sin vikt. Nu var det mest kompisarnas kroppsbild som var skev, flickan i sej var tydligen väldigt rörlig och helt normal i kroppsformen. Ramsey sa iaf att den största boven till barns övervikt är föräldrarna och jag håller verkligen med honom.
Ett barn köper inte hem maten, det äter vad som finns hemma eller det som lagas. Man får med sej ett matbeteende hemifrån som kan vara svårt att bryta. Idag har vi dåligt med tid eller prioriterar annat och då blir snabbmaten ett alternativ för många. Att familjer som bor nära ett snabbmatställe är fetare än andra familjer tycker iaf inte jag är särskilt konstigt. I USA är det billigt att äta på Mc Donalds och då blir det självklart ett alternativ för familjer med dålig ekonomi.
Det jag tycker är sorgligt är att Svenska familjer inte vet bättre. Alla vet ju att man blir tjock om man inte gör av med den näring man tar in. Ändå har svenska barn blivit allt fetare. Jag tycker också att det är sorgligt att man inte bryr sej mer om sina barn än att man fortsätter ge dem dålig mat när man ser att det börjar öka i vikt eller faktiskt är feta. Det borde liknas med barnmisshandel tycker jag. Det ÄR jobbigt att tala om för ett barn att man måste hålla igen på maten, jag har gjort det. Det ÄR jobbigt att stå emot en liten grabb som bara vill ha "ett liiitet glas läsk, snälla mamma"... Men det är för hans bästa och det lönar sej i längden att vara hård.
Det är inte för att vara snäll som man ger ungarna godis, läsk och snabbmat i tid och otid - det är för att vi är lata och ska vara så j-a mycket kompisar med våra barn. Att inte orka/våga ta striden... Men vad är alternativet? Att se våra barn bli mobbade? Bli orörliga? Få dålig självkänsla?
Senior var 14 år när jag var tvungen att sätta ner foten ordentligt. Klart han blev ledsen, men han var mer ledsen över att inte ha några kläder som passade... eller att vara tvungen att ha L i kläder trots att han var ganska kort. Jag förklarade för honom varför vi var tvugna att ha mer koll på maten, att jag ville att vi alla skulle må bra och att jag ville att han skulle kunna röra sej ordentligt och slippa bli retad. När han förstod att jag gjorde detta pga kärlek var han helt med på noterna. På ett år gick han ner 7 kg och är numera helt normalviktig. Han är en perfekt M och kan köpa vilka kläder han vill. Han är friskare och gladare, går tom ut med hunden frivilligt... ibland :-)
Det finns en hel del tjocka barn runt oss och det är deras föräldrars fel! Tänk på det när ni blir föräldrar... Vilka signaler vill du ge just ditt barn?
.
Ett barn köper inte hem maten, det äter vad som finns hemma eller det som lagas. Man får med sej ett matbeteende hemifrån som kan vara svårt att bryta. Idag har vi dåligt med tid eller prioriterar annat och då blir snabbmaten ett alternativ för många. Att familjer som bor nära ett snabbmatställe är fetare än andra familjer tycker iaf inte jag är särskilt konstigt. I USA är det billigt att äta på Mc Donalds och då blir det självklart ett alternativ för familjer med dålig ekonomi.
Det jag tycker är sorgligt är att Svenska familjer inte vet bättre. Alla vet ju att man blir tjock om man inte gör av med den näring man tar in. Ändå har svenska barn blivit allt fetare. Jag tycker också att det är sorgligt att man inte bryr sej mer om sina barn än att man fortsätter ge dem dålig mat när man ser att det börjar öka i vikt eller faktiskt är feta. Det borde liknas med barnmisshandel tycker jag. Det ÄR jobbigt att tala om för ett barn att man måste hålla igen på maten, jag har gjort det. Det ÄR jobbigt att stå emot en liten grabb som bara vill ha "ett liiitet glas läsk, snälla mamma"... Men det är för hans bästa och det lönar sej i längden att vara hård.
Det är inte för att vara snäll som man ger ungarna godis, läsk och snabbmat i tid och otid - det är för att vi är lata och ska vara så j-a mycket kompisar med våra barn. Att inte orka/våga ta striden... Men vad är alternativet? Att se våra barn bli mobbade? Bli orörliga? Få dålig självkänsla?
Senior var 14 år när jag var tvungen att sätta ner foten ordentligt. Klart han blev ledsen, men han var mer ledsen över att inte ha några kläder som passade... eller att vara tvungen att ha L i kläder trots att han var ganska kort. Jag förklarade för honom varför vi var tvugna att ha mer koll på maten, att jag ville att vi alla skulle må bra och att jag ville att han skulle kunna röra sej ordentligt och slippa bli retad. När han förstod att jag gjorde detta pga kärlek var han helt med på noterna. På ett år gick han ner 7 kg och är numera helt normalviktig. Han är en perfekt M och kan köpa vilka kläder han vill. Han är friskare och gladare, går tom ut med hunden frivilligt... ibland :-)
Det finns en hel del tjocka barn runt oss och det är deras föräldrars fel! Tänk på det när ni blir föräldrar... Vilka signaler vill du ge just ditt barn?
.
Älskar att dansa!
Jag har dansat hela mitt liv, allt från gammalt till bugg. Det var via dansen jag träffade barnens pappa, och efter skillsmässan från honom har det inte blivit så mycket dansa av. Tyvärr.
I våras tyckte Junior att hela familjen skulle börja bugga. Inte riktigt vad man förväntar sej att en cool 14-åring ska föreslå kanske och därför sa jag självklart JA och började kolla runt. Bäst att köra igång innan han ändrade sej... Vi hade sån tur att en kurs skulle börja redan några dagar senare :-)
Eftersom jag buggat i många år och anser mej kunna det ganska bra var mitt förslag att familjens tre herrar skulle gå nybörjarkursen under våren, så skulle jag komma med till hösten. Så blev det! Jag hade 7 familjefria onsdagar under våren och killarna lärde sej bugga och blev jätteduktiga. Igår satte höstens kurs igång och då var vi där allihopa! Jättekul!
Jag kan inte var deras turer heter, men är bra på att följa. Så kan bara killen föra är jag mer än villig att göra som han säger... :-) Första timmen var för nybörjare, så då fick jag kolla in turerna lite. Även om det mest var att stå och stampa i golvet, så blev jag varm och stegmätaren tickade på duktigt. Andra timmen var för förra terminens dansare och nu blev det mer fart. Vissa killar (bla mina tre förståss) var riktigt duktiga, andra hade väl lite svårare med stegen.
Efter kanske 90 minuter fick jag skitont i skallen. Tänkte att det kanske berodde på att jag druckit dåligt, men Martin kom på att det nog var blandningen av alla dofter där inne. Vissa hade starka parfymer eller after shave som jag nog inte tålde. Andra hade däremot behövt att ha lite väldoft på sej... fy f-n va vissa stank svett. Hoppas de fattar bättre till nästa gång och åtminstonde tar en deo innan. Blir det starka dofter även nästa gång kommer jag be att man säger till om doftfria alternativ - annars vete sjutton om jag kan fortsätta. Har fortfarande lite ont i skallen, men hoppas det ska gå över när jag kommer ut med Baileys i friska luften.
Det var iaf himla kul och det känns i kroppen att man rörde sej rätt mycket igår. Det blev ca 10 000 steg bara under två timmars dans. Det är ju hur bra som helst!
.
I våras tyckte Junior att hela familjen skulle börja bugga. Inte riktigt vad man förväntar sej att en cool 14-åring ska föreslå kanske och därför sa jag självklart JA och började kolla runt. Bäst att köra igång innan han ändrade sej... Vi hade sån tur att en kurs skulle börja redan några dagar senare :-)
Eftersom jag buggat i många år och anser mej kunna det ganska bra var mitt förslag att familjens tre herrar skulle gå nybörjarkursen under våren, så skulle jag komma med till hösten. Så blev det! Jag hade 7 familjefria onsdagar under våren och killarna lärde sej bugga och blev jätteduktiga. Igår satte höstens kurs igång och då var vi där allihopa! Jättekul!
Jag kan inte var deras turer heter, men är bra på att följa. Så kan bara killen föra är jag mer än villig att göra som han säger... :-) Första timmen var för nybörjare, så då fick jag kolla in turerna lite. Även om det mest var att stå och stampa i golvet, så blev jag varm och stegmätaren tickade på duktigt. Andra timmen var för förra terminens dansare och nu blev det mer fart. Vissa killar (bla mina tre förståss) var riktigt duktiga, andra hade väl lite svårare med stegen.
Efter kanske 90 minuter fick jag skitont i skallen. Tänkte att det kanske berodde på att jag druckit dåligt, men Martin kom på att det nog var blandningen av alla dofter där inne. Vissa hade starka parfymer eller after shave som jag nog inte tålde. Andra hade däremot behövt att ha lite väldoft på sej... fy f-n va vissa stank svett. Hoppas de fattar bättre till nästa gång och åtminstonde tar en deo innan. Blir det starka dofter även nästa gång kommer jag be att man säger till om doftfria alternativ - annars vete sjutton om jag kan fortsätta. Har fortfarande lite ont i skallen, men hoppas det ska gå över när jag kommer ut med Baileys i friska luften.
Det var iaf himla kul och det känns i kroppen att man rörde sej rätt mycket igår. Det blev ca 10 000 steg bara under två timmars dans. Det är ju hur bra som helst!
.
onsdag 16 september 2009
Snacka om tur!
Var lite trött igår när jag parkerade bilden vid jobbet. Efter att ha stått på en företagsmässa mellan 9.30 och 15 var jag lätt mosig i skallen. Efter det skulle vi alltså jobba dubbla klasser på Kungsholmen och dessutom släppa bomben att vi skulle stänga...
Iaf... parkerade bilen och gick in i lokalen. Vi gjorde det vi skulle och kunde gå tillbaka till bilen strax innan 21. När jag skulle ta upp bilnycklarna hittade jag dem inte. Jag letade igenom alla fickor, Martin kollade igenom våra väskor. Sen fick jag för mej att känna på bildörren... den var olåst... nyckel satt i tädningslåset...
Har vi haft tur eller? Här står en olåst bil med nyckeln i och massor med grejer i bakluckan värda sisådär 20 000 kronor!!! Mitt på Kungsholmen i Stockholm i 5 timmar! Snacka om mysko känsla som spred sej i kroppen. Jag har ADLRIG glömt nycklarna i bilen tidigare, varför blev det så nu? Dessutom glömde Martin låsa bilen tidigare på dagen... är vi för slarviga? Har vi slappnat av lite väl mycket kanske?
Med den turen är det kanske dax att köpa en trisslott?
.
Iaf... parkerade bilen och gick in i lokalen. Vi gjorde det vi skulle och kunde gå tillbaka till bilen strax innan 21. När jag skulle ta upp bilnycklarna hittade jag dem inte. Jag letade igenom alla fickor, Martin kollade igenom våra väskor. Sen fick jag för mej att känna på bildörren... den var olåst... nyckel satt i tädningslåset...
Har vi haft tur eller? Här står en olåst bil med nyckeln i och massor med grejer i bakluckan värda sisådär 20 000 kronor!!! Mitt på Kungsholmen i Stockholm i 5 timmar! Snacka om mysko känsla som spred sej i kroppen. Jag har ADLRIG glömt nycklarna i bilen tidigare, varför blev det så nu? Dessutom glömde Martin låsa bilen tidigare på dagen... är vi för slarviga? Har vi slappnat av lite väl mycket kanske?
Med den turen är det kanske dax att köpa en trisslott?
.
tisdag 15 september 2009
Oj va folk blev arga...
Sitter på jobbet och lyssnar på Martin som har lektion. Just den här klassen är lite arga på oss, särskilt på mej eftersom jag är den första de möter när de kommer. Vi ska nämligen stänga den sena klassen på tisdagar.
Vi har nu haft öppet i 5 veckor sedan semestern. På första klassen 16.30 har vi mycket folk, sisådär 45-50 pers. Klockan 18.30 har vi legat på ca 10 pers... förra veckan beslutade vi oss för att helt enkelt stänga sena klassen. Det är för lite folk!
Detta meddelade vi redan förra veckan och de få som satt kvar på lektionen insåg orimligheten i att ha öppet för så få. Jag får inget betalt, utan sitter GRATIS och jobbar... rättare sagt BETALAR för att få jobba eftersom jag betalar både bensin och parkering för att vara här. Den här veckan kom några fler och de blev fly förbannade! Och jag fick ta heeeela smällen från början, sen fick Martin sin skopa också när lektionen började. Men jag tror att vi fick dem att förstå och efter en stund var tonen ganska ok. Jag har bla sagt att det är ok att komma lite för sent och att vi kan väga folk efter lektionen. Nu är det bara öppet en tisdag till, så får vi se hur många arga som står här första stängda tisdagen...
Jag jagade precis ut min chef som kom för att hämta en grej. Så hon slapp iaf bli lynchad :-)
.
Vi har nu haft öppet i 5 veckor sedan semestern. På första klassen 16.30 har vi mycket folk, sisådär 45-50 pers. Klockan 18.30 har vi legat på ca 10 pers... förra veckan beslutade vi oss för att helt enkelt stänga sena klassen. Det är för lite folk!
Detta meddelade vi redan förra veckan och de få som satt kvar på lektionen insåg orimligheten i att ha öppet för så få. Jag får inget betalt, utan sitter GRATIS och jobbar... rättare sagt BETALAR för att få jobba eftersom jag betalar både bensin och parkering för att vara här. Den här veckan kom några fler och de blev fly förbannade! Och jag fick ta heeeela smällen från början, sen fick Martin sin skopa också när lektionen började. Men jag tror att vi fick dem att förstå och efter en stund var tonen ganska ok. Jag har bla sagt att det är ok att komma lite för sent och att vi kan väga folk efter lektionen. Nu är det bara öppet en tisdag till, så får vi se hur många arga som står här första stängda tisdagen...
Jag jagade precis ut min chef som kom för att hämta en grej. Så hon slapp iaf bli lynchad :-)
.
Morgonrock på jobbet?
Hade en så mysko dröm inatt... vaknade och var alldeles förvirrad.
Jag drömde att jag satt på jobbet i morgonrock! Av någon anledning hann jag inte ta på mej kläderna utan hade packat ner dem i min jobbväska. Jag satt där och tog emot medlemmar och jobbade på som vanligt, men kände mej inte riktigt bekväm. När det blev lite lugnt skulle jag ta på mej kläderna och började rota i väskan. Men där fanns bara en tröja, som krävde linne under - inget annat...
Jag fick sitta där i min morgonrock tills Martin kunde springa och köpa byxor och lite annat till mej. Medan han var borta vaknade jag...
Nog för att jag drömmer ganska ofta, men inte så här knäppa grejer. Vad skulle en drömtydare säga om detta tro?
.
Jag drömde att jag satt på jobbet i morgonrock! Av någon anledning hann jag inte ta på mej kläderna utan hade packat ner dem i min jobbväska. Jag satt där och tog emot medlemmar och jobbade på som vanligt, men kände mej inte riktigt bekväm. När det blev lite lugnt skulle jag ta på mej kläderna och började rota i väskan. Men där fanns bara en tröja, som krävde linne under - inget annat...
Jag fick sitta där i min morgonrock tills Martin kunde springa och köpa byxor och lite annat till mej. Medan han var borta vaknade jag...
Nog för att jag drömmer ganska ofta, men inte så här knäppa grejer. Vad skulle en drömtydare säga om detta tro?
.
måndag 14 september 2009
Nu får vi f-n skärpa oss!!!
Måndag = vägning. Idag = Dåligt = Upp 2 hg... förra veckan var det också upp! I veckorna går allt så himla bra och vi går ner MASSOR, sen kommer helgen och allt går åt skogen. Nu får vi f-n skärpa oss!!!
I torsdags var jag så glad. Jag hade kommit inom mitt BMI, jag fick tom av mej alla ringar. Något som inte gått på 8-9 år och jag var så glad och stolt. Sen kom fredagen och vi var på mässan och passade på att ta en lunchdate med varandra på Grekiska Kolgrillen och någonstans där började förfallet... I lördags var det ok, men eftersom vi inte skrev vår checklista så smög det sej ner lite för mycket på kvällen, bla en grogg mm... och igår... simtävlingar. Det brukar innebära cafeteria-godis, igår blev det cocosbollar vilket iofs inte är så farligt, men TRE stycken!!! Efter tävling (som gick bra för Junior) blev det sent och vi åkte till Robbans Pizzeria och köpte mat. Deras sallader är supergoda men stora. Att vågen skulle stöna under tyngden idag var ganska självklart.
Idag är det måndag och förnedringen på vågen är avklarad. Jag gick alltså upp och det gjorde Martin också. För några veckor sedan hade jag blivit helt förstörd av ett plus. Nu inser jag varför det blivit så och att det är upp till mej att tag i det igen, ett framsteg som innebär att jag mår ganska bra ändå :-)
Så: ny vecka - nya tag!
.
I torsdags var jag så glad. Jag hade kommit inom mitt BMI, jag fick tom av mej alla ringar. Något som inte gått på 8-9 år och jag var så glad och stolt. Sen kom fredagen och vi var på mässan och passade på att ta en lunchdate med varandra på Grekiska Kolgrillen och någonstans där började förfallet... I lördags var det ok, men eftersom vi inte skrev vår checklista så smög det sej ner lite för mycket på kvällen, bla en grogg mm... och igår... simtävlingar. Det brukar innebära cafeteria-godis, igår blev det cocosbollar vilket iofs inte är så farligt, men TRE stycken!!! Efter tävling (som gick bra för Junior) blev det sent och vi åkte till Robbans Pizzeria och köpte mat. Deras sallader är supergoda men stora. Att vågen skulle stöna under tyngden idag var ganska självklart.
Idag är det måndag och förnedringen på vågen är avklarad. Jag gick alltså upp och det gjorde Martin också. För några veckor sedan hade jag blivit helt förstörd av ett plus. Nu inser jag varför det blivit så och att det är upp till mej att tag i det igen, ett framsteg som innebär att jag mår ganska bra ändå :-)
Så: ny vecka - nya tag!
.
söndag 13 september 2009
Bara barnet är friskt...
När folk väntar barn säger de nästan alltid "könet spelar ingen roll, bara barnet är friskt". Jaha... men om det inte är det då? Innebär det en världskatastrof om det föds en liten bebis med ett eller annat fel? Om det finns lite bokstäver, saknas en fot eller ögonen inte fungerar. Kan man inte älska det barnet då? Självklart hoppas man att barnet ska födas frisk, men huvudsaken måste ju ändå vara att barnet lever!
Jag märkte direkt på BB att Senior inte var som andra. Han såg frisk och fin ut, men var på något sätt annorlunda. När han var drygt 2 år fick vi första diagnose, astma, inte så farligt - det kan man ju leva med. Sen kom de andra diagoserna i raskt takt, allergi, reflux, fel på levern osv... tills vi kom till ADHD och lite annat. Senior är ändå en underbar kille och numera fungerar rätt bra med rätt förutsättningar. Ingen katastrof alltså. Min bästa kompis var blind, men levde ett fullgott liv ändå. En kompis har en kille med Downs Syndrom som även han har ett bra liv och är en kul grabb. Människor som gett oss omkring ett annat synsätt och ett annat "tänk" på vad som är viktigt livet.
Jag blir precis lika irriterad på uttrycket "Han är så snäll som sover hela nättern". Jaha... så om man har en unge som är superpigg på nätterna eller krånglar på annat sätt - är det då en elak unge? Jag veeet att detta är klyshor, sånt man bara säger... men snälla Ni: tänk efter!!! Det är helt ok att få ett barn som inte är 100% friskt, det är en sorg först... men sen lär man sej att leva efter de nya förutsättningarna. Livet blir inte sämre, det blir bara lite annorlunda. OCH en liten parvel som strular på nätterna kan vara den duktigaste unge du någonsin träffat på, utanför sängkammaren :-)
Så du som väntar barn: se fram emot barnet och välkomna det efter de förutsättningar som han eller hon föds med. Lycka till!
.
Jag märkte direkt på BB att Senior inte var som andra. Han såg frisk och fin ut, men var på något sätt annorlunda. När han var drygt 2 år fick vi första diagnose, astma, inte så farligt - det kan man ju leva med. Sen kom de andra diagoserna i raskt takt, allergi, reflux, fel på levern osv... tills vi kom till ADHD och lite annat. Senior är ändå en underbar kille och numera fungerar rätt bra med rätt förutsättningar. Ingen katastrof alltså. Min bästa kompis var blind, men levde ett fullgott liv ändå. En kompis har en kille med Downs Syndrom som även han har ett bra liv och är en kul grabb. Människor som gett oss omkring ett annat synsätt och ett annat "tänk" på vad som är viktigt livet.
Jag blir precis lika irriterad på uttrycket "Han är så snäll som sover hela nättern". Jaha... så om man har en unge som är superpigg på nätterna eller krånglar på annat sätt - är det då en elak unge? Jag veeet att detta är klyshor, sånt man bara säger... men snälla Ni: tänk efter!!! Det är helt ok att få ett barn som inte är 100% friskt, det är en sorg först... men sen lär man sej att leva efter de nya förutsättningarna. Livet blir inte sämre, det blir bara lite annorlunda. OCH en liten parvel som strular på nätterna kan vara den duktigaste unge du någonsin träffat på, utanför sängkammaren :-)
Så du som väntar barn: se fram emot barnet och välkomna det efter de förutsättningar som han eller hon föds med. Lycka till!
.
lördag 12 september 2009
Kolla!!!!
Satt och smorde in händerna... och lyckades krångla av mej ringarna även på vänster hand! Det är nog 7-8 år sen sist. Jag höll upp händerna framför Martin med sa inget. Det tog en stund innan han kopplade och då sa han "Oj då! Nu blev det lite läskigt.."
När vi har pratat om förlovning har jag hela tiden sagt att "jaja, jag ska få av mej ringarna först och det kommer ta låååång tid". Den där långa tid har tydligen gått nu... så nu kan vad som helst hända. Men inget kommer att hända i Tanzania eller på Zanzibar - det är ett som är säkert!
.
Min favorit
Har ni sett en vackrare blomma?
Jag tycker att porslinsblomman är så otroligt fin och skulle nog kunna ha hur många som helst. Men det måste vara en som inte doftar alls eller som inte doftar för starkt - för då blir jag dålig. Min porslinsblomma doftar bara ytterst lite vanilj och det är ok.
Tittar man på varje enskild blomma kan man titta nästan hur länge som helst eftersom konstruktionen på varje liten blomma är så fantastiskt. Bilden här ovan är inte så bra, men jag tror ni fattar vad jag menar.
Vilken är Din favoritblomma eller växt?
.
Planering för v38
Har suttit tillsammans med barnen och planerat nästa vecka. Det är mycket uppbokat så dagarna och matplaneringen blir det lite si och så med...
Må
Ratatouille (Juniors önskan, han är ledig. Han ska hjälpa oss att köra grejer till VV i Tullinge)
Bakad Potatis (efter jobbet och Juniors träning vid 20.00)
Ti
Martin och Jag ska representera Viktväktarna på företag i Älvsjö hela dagen. Efter det jobb på Kungsholmen. Alltså ingen mat tillsammans hemma, barnen får fixa sitt. Junior jobbar och tränar.
On
Tonfiskwok
Köttfärssås med pasta (kl 16 ska Senior och jag iväg på äventyr, vad får ni kanske vet i slutet av veckan... å kl 19.00 börjar killarnas buggkurs för hösten)
To
Kycklingwok (Martin jobbar men kommer hem och äter vid 14-tiden)
Baconpasta (Martin jobbar, Junior tränar - Senior har önskat rätten)
Fr
Sill o Potatis (Martin och Jag är lediga hela dagen!)
Fläskfilé i ugn med potatismos (Junior äter annat innan träning och detta efter. Senior jobbar)
Lö
Kassler med annanas i ugn med ris (Senior och jag ska iväg på äventyr igen)
Hemlagad pizza (för att fira vad vi gjort på dagen... hoppas jag...)
Sö
Martin och jag jobbar som valförättare i kyrkovalet hela dagen och får lunch där. Mormor och morfar får serva ungarna med mat.
Det är definitivt inte lätt att få ihop mattider när man jobbar kväll och dessutom har en unge som tränar 4 vardagkvällar i veckan. Men allt går... eller hur?
.
Må
Ratatouille (Juniors önskan, han är ledig. Han ska hjälpa oss att köra grejer till VV i Tullinge)
Bakad Potatis (efter jobbet och Juniors träning vid 20.00)
Ti
Martin och Jag ska representera Viktväktarna på företag i Älvsjö hela dagen. Efter det jobb på Kungsholmen. Alltså ingen mat tillsammans hemma, barnen får fixa sitt. Junior jobbar och tränar.
On
Tonfiskwok
Köttfärssås med pasta (kl 16 ska Senior och jag iväg på äventyr, vad får ni kanske vet i slutet av veckan... å kl 19.00 börjar killarnas buggkurs för hösten)
To
Kycklingwok (Martin jobbar men kommer hem och äter vid 14-tiden)
Baconpasta (Martin jobbar, Junior tränar - Senior har önskat rätten)
Fr
Sill o Potatis (Martin och Jag är lediga hela dagen!)
Fläskfilé i ugn med potatismos (Junior äter annat innan träning och detta efter. Senior jobbar)
Lö
Kassler med annanas i ugn med ris (Senior och jag ska iväg på äventyr igen)
Hemlagad pizza (för att fira vad vi gjort på dagen... hoppas jag...)
Sö
Martin och jag jobbar som valförättare i kyrkovalet hela dagen och får lunch där. Mormor och morfar får serva ungarna med mat.
Det är definitivt inte lätt att få ihop mattider när man jobbar kväll och dessutom har en unge som tränar 4 vardagkvällar i veckan. Men allt går... eller hur?
.
fredag 11 september 2009
Fick en insändare publicerad :-)
Den här insändaren skickade jag iväg för ett par veckor sedan och i tisdags publicerades den i vår lokaltidning Mitt I Botkyrka. Om man klickar på bilden blir den större och går att läsa.
Jag brukar få med de insändare jag skriver, om det är för att jag skriver lagom långt eller om saker som berör många vet jag inte... huvudsaken är att de kommer med. Just den här insändaren har jag scannat och förstorat. Imorrn ska jag plasta in den och lägga den på mitt informationsbord. Jag ska nämligen stå på Ica Kvantum i Tumba C imorrn och representera Astma & Allergiföreningen mellan 11-15. Kom gärna och säg hej!
.
Familjen samlad igen
Junior har varit med skolan i Gamleby hela veckan. Där har han haft hemkunskap, teknik, slöjd och lite annat kul. Han gillar veckorna där, men nu var det sista gången. Jag hämtade en ganska trött unge vid bussen 15.55 och körde honom direkt till simhallen där han skulle börja träna sina småttingar kl 16.00. Han kom ett par minuter sent... Sen var det meningen att han själv skulle träna 18-20, men eftersom han haft lite känningar av halsont så bestämde vi att det var bäst för honom att åka hem och ta det lugnt istället. Alltså är han även träningsfri imorrn = sovmorgon!!!
Senior har inflammation i en slemsäck i armbågen och har jätteont. Igår fick han penicillin och ska ta det lugnt ett par veckor. Men det hindrar honom inte från att jobba, träning och annat kan han vara utan - bara han får jobba. Nåja, fyra timmar ska han väl klara utan att armen blir sämre? Sen är det ju en vecka till nästa gång. Så det är lite ynkligt här hemma med ont i halsen och onda armbågar.
Ikväll blir det lite gott i tv-soffan. Det blir nog lite dobidoo, det där nya på fyran och säkert något mer. Om vi inte tar fram ett spel... det var länge sen, men Junior orkar nog inte. Baileys kommer ha svårt att bestämma vilket knä eller vilken fot han ska ligga på. Alla är hemma och han är lycklig :-)
.
Senior har inflammation i en slemsäck i armbågen och har jätteont. Igår fick han penicillin och ska ta det lugnt ett par veckor. Men det hindrar honom inte från att jobba, träning och annat kan han vara utan - bara han får jobba. Nåja, fyra timmar ska han väl klara utan att armen blir sämre? Sen är det ju en vecka till nästa gång. Så det är lite ynkligt här hemma med ont i halsen och onda armbågar.
Ikväll blir det lite gott i tv-soffan. Det blir nog lite dobidoo, det där nya på fyran och säkert något mer. Om vi inte tar fram ett spel... det var länge sen, men Junior orkar nog inte. Baileys kommer ha svårt att bestämma vilket knä eller vilken fot han ska ligga på. Alla är hemma och han är lycklig :-)
.
0911
Jag kommer ihåg exakt vad jag gjorde när World Trade Center attackerades. Det gör säkert du också?
Jag höll på att städa i vårt stora, vackra, sjukantiga akvarium och hade tv´n på. Jag såg plötsligt en sekvens med ett flyg som rammade ett av tvillingtornen och arbetsskadad från filmens värld som jag är... så tänkte jag "Wow, va skickligt filmat! Vilken snygg trickfilming! Efter 20 år på Sf Bio blir man lite sån...
En kompis satt i soffan hos mej och såg samma sak och efter en stund insåg vi bägge att det inte alls var fejkat - det var alldeles för mycket på riktigt. Tankarna började snurra "Har jag någon bekant i USA just nu" "Hur många skadade".
Jag var i New York i februari året efter. Besökte platsen som då var ett stort hål. Såg byggnaderna runt som var förstörda, alla utom en liten, liten kyrka som var helt oskadd. Vi fick inte gå upp i Frihetsgudinnan pga säkerhetsrisken och på FN var säkerhetskontrollen rigorös! New York är en fantastiskt stad som alla borde få besöka minst en gång i livet. Klart man funderar på om det ska hända igen, men jag tar nog ändå risken att åka dit fler gånger. Måste ju visa Martin den fantastiska staden!
.
Jag höll på att städa i vårt stora, vackra, sjukantiga akvarium och hade tv´n på. Jag såg plötsligt en sekvens med ett flyg som rammade ett av tvillingtornen och arbetsskadad från filmens värld som jag är... så tänkte jag "Wow, va skickligt filmat! Vilken snygg trickfilming! Efter 20 år på Sf Bio blir man lite sån...
En kompis satt i soffan hos mej och såg samma sak och efter en stund insåg vi bägge att det inte alls var fejkat - det var alldeles för mycket på riktigt. Tankarna började snurra "Har jag någon bekant i USA just nu" "Hur många skadade".
Jag var i New York i februari året efter. Besökte platsen som då var ett stort hål. Såg byggnaderna runt som var förstörda, alla utom en liten, liten kyrka som var helt oskadd. Vi fick inte gå upp i Frihetsgudinnan pga säkerhetsrisken och på FN var säkerhetskontrollen rigorös! New York är en fantastiskt stad som alla borde få besöka minst en gång i livet. Klart man funderar på om det ska hända igen, men jag tar nog ändå risken att åka dit fler gånger. Måste ju visa Martin den fantastiska staden!
.
torsdag 10 september 2009
Lite mysko...
Har precis varit ute och gått en lång promenad med Baileys. Det hände något jättemysko...
När vi gått en bit hörde jag fotsteg bakom mej. Jag tittade bakåt, men såg ingen. Vi går på en gångbana utan träd eller buskar, så ingen kan gömma sej eller smyga efter. Vi gick vidare och Baileys tittar bakåt flera gånger och viftar på svansen. Jag hör steg igen och tittar, men ser ingen... Vi forstätter att gå och jag hör de där stegen nästan hela vägen hem!
Det lät som träskor mot asfalt, nätta steg som av någon i min storlek ungefär. Jättemysko! Eftersom Baileys också reagerar så hör ju även han något - frågan är bara vad...
Får nog ringa en kompis som är medium och höra vad hon säger. När hon fikade hos mej en gång säger hon plötsligt "det står en kvinna bakom dej". Sen beskriver hon min döda bästa kompis i detalj; kläder, skor, hår - allt stämde. Till saken hör att min kompis nästan alltid bar träskor...
Vad har ni för teorier om detta då?
.
När vi gått en bit hörde jag fotsteg bakom mej. Jag tittade bakåt, men såg ingen. Vi går på en gångbana utan träd eller buskar, så ingen kan gömma sej eller smyga efter. Vi gick vidare och Baileys tittar bakåt flera gånger och viftar på svansen. Jag hör steg igen och tittar, men ser ingen... Vi forstätter att gå och jag hör de där stegen nästan hela vägen hem!
Det lät som träskor mot asfalt, nätta steg som av någon i min storlek ungefär. Jättemysko! Eftersom Baileys också reagerar så hör ju även han något - frågan är bara vad...
Får nog ringa en kompis som är medium och höra vad hon säger. När hon fikade hos mej en gång säger hon plötsligt "det står en kvinna bakom dej". Sen beskriver hon min döda bästa kompis i detalj; kläder, skor, hår - allt stämde. Till saken hör att min kompis nästan alltid bar träskor...
Vad har ni för teorier om detta då?
.
Nått mitt delmål!
Även om det är måndagsvikten som räknas, så måste jag ändå skvallra om att jag igår nådde mitt delmål. Numera är jag inom BMI! Eller ja... inte inom, men på det högsta...
Senaste veckan har väl inte varit sådär uppåt varken i humör eller motivation. Tydligen funkade det ändå. Vet inte riktigt varför mitt humör inte varit något bra, känner mej lixom stressad utan anledning. Visst, vår stationära dator har krånglat, det har strulat lite på jobbet och hösten har kommit... men det borde ändå inte räcka för att ta ner mej under ytan. Fast det är klart... jag ogillar verkligen att hösten är här...
Men men, det är bara att kämpa på! Killarna trivs fortfarande jättebra i skolan. Senior flyger iväg på mornarna och kommer hem långt efter skoltid på eftermiddagarna. Junior är i Gamleby med skolan just nu, sista gången. Han tycker om att vara där och gillar inte att det är sista svängen, men vaddå... vi åker ju dit och hälsar på när vi åker till Öland :-) Det blir till påsk antar jag... Martin har varit lite frustrerad både över vikten och datorn, men klev ner på tvåsiffrigt häromdagen och fick ordning på datorn igår. Å Baileys bara är... Alla mår alltså bra!
Alltså borde jag vara nöjd och belåten och jag försöker verkligen! Bara två kilo kvar til målvikt, sen kanske jag tar lite till om jag har lust. Snart ska jag nog köpa den där mobilen till mej, men är lite sugen på en sån där minimini-dator. Skulle vara bra att ha med på resan och när jag är på möten/konferenser. Vi får väl se vad min mål-present blir :-)
Idag är jag ensam större delen av dagen. Ska väl tvätta, gå ut med hunden och rensa i min mail. Har en klädbytardag och en VV-öppning att planera. Å i eftermiddag kommer Seniors mattelärare hit från gamla skolan och hälsar på. Senior ska bjuda henne på middag, lax minsann! Det blir kul, hon är en sån där galen människa som man bara älskar. Sen ska Senior och jag har lite hemligheter för oss också innan hon kommer, vad får ni veta när allt är klart så småningom.
Jaja, det blir nog en bra dag! Imorrn ska jag ligga under översta BMI-gräns, så det så!
.
Senaste veckan har väl inte varit sådär uppåt varken i humör eller motivation. Tydligen funkade det ändå. Vet inte riktigt varför mitt humör inte varit något bra, känner mej lixom stressad utan anledning. Visst, vår stationära dator har krånglat, det har strulat lite på jobbet och hösten har kommit... men det borde ändå inte räcka för att ta ner mej under ytan. Fast det är klart... jag ogillar verkligen att hösten är här...
Men men, det är bara att kämpa på! Killarna trivs fortfarande jättebra i skolan. Senior flyger iväg på mornarna och kommer hem långt efter skoltid på eftermiddagarna. Junior är i Gamleby med skolan just nu, sista gången. Han tycker om att vara där och gillar inte att det är sista svängen, men vaddå... vi åker ju dit och hälsar på när vi åker till Öland :-) Det blir till påsk antar jag... Martin har varit lite frustrerad både över vikten och datorn, men klev ner på tvåsiffrigt häromdagen och fick ordning på datorn igår. Å Baileys bara är... Alla mår alltså bra!
Alltså borde jag vara nöjd och belåten och jag försöker verkligen! Bara två kilo kvar til målvikt, sen kanske jag tar lite till om jag har lust. Snart ska jag nog köpa den där mobilen till mej, men är lite sugen på en sån där minimini-dator. Skulle vara bra att ha med på resan och när jag är på möten/konferenser. Vi får väl se vad min mål-present blir :-)
Idag är jag ensam större delen av dagen. Ska väl tvätta, gå ut med hunden och rensa i min mail. Har en klädbytardag och en VV-öppning att planera. Å i eftermiddag kommer Seniors mattelärare hit från gamla skolan och hälsar på. Senior ska bjuda henne på middag, lax minsann! Det blir kul, hon är en sån där galen människa som man bara älskar. Sen ska Senior och jag har lite hemligheter för oss också innan hon kommer, vad får ni veta när allt är klart så småningom.
Jaja, det blir nog en bra dag! Imorrn ska jag ligga under översta BMI-gräns, så det så!
.
onsdag 9 september 2009
Kontaktperson
Jag har ett uppdrag som jag tycker otroligt mycket om och det är som kontaktperson till en kille i 40-årsåldern och en tjej i 20-årsåldern. Bägge har sk neuropsykiatriskt funktionshinder ungefär som min äldste grabb. Jag bara älskar personer med adhd, AS, tourette eller vad de nu har. Det är oftast missförstådda individer med stor intelligens och en total ärlighet.
I söndags lyckades jag få en träff med killen. Det är nästan en bragd att få till en tid med honom. Hans tidsuppfattning och dygnsrytm är inte riktigt som alla andras kanske man kan säga... :-) Men vi lyckades iaf och tog en fika hemma i vårt kök medan vi pratade om ditten och datten. Idag var det tjejens tur, henne är det inte alls lika svårt att få tag på... Vi sågs i centrum och tog en fika med mumsmums och te (jag), Vaniljhjärta och Pago (hon). Hon öste ur sej om vardagens bekymmer och jag lyssnade och försökte komma med råd. Det är inte helt lätt att vara annorlunda i dagens samhälle, att inte riktigt förstå alla koder och beteenden. Att kräva sin rätt när andra inte fattar att man har särskilda behov. Tror jag lyckades nå fram med ett och annat som hon kunde använda, så det blir spännande att höra vad som händer nu.
När jag träffar mina "kontaktbarn" går vi ofta en promenad, tar en fika, käkar lunch eller går på någon mässa. Älvsjömässan och Hälsodagarna är en favorit, den är i november... Nu på fredag blir det eventuellt en sväng dit, eftersom det handlar om olika funktionshinder där just nu. Mitt uppdrag går enbart ut på att göra något kul! Att se till att personen i fråga kommer hemifrån en stund och gör något. Å det får jag alltså betalt för... konstigt. Jag har gjort sånt för andra personer tidgare också, utan att få betalt och det har gått bra det med. De här personerna blir som en del av familjen på nåt sätt. Jag har haft uppdrag för killen i 5-6 år och för tjejen 2 år eller nåt. Klart man lär känna varandra.
För mej är det inget besvärligt, bara kul. För familjerna runt omking är jag tydligen väldigt mycket värd. Så om du har hjärtat på rätt ställe och någon timme över, ring din kommun och anmäl dej som kontaktperson - du behövs!
.
I söndags lyckades jag få en träff med killen. Det är nästan en bragd att få till en tid med honom. Hans tidsuppfattning och dygnsrytm är inte riktigt som alla andras kanske man kan säga... :-) Men vi lyckades iaf och tog en fika hemma i vårt kök medan vi pratade om ditten och datten. Idag var det tjejens tur, henne är det inte alls lika svårt att få tag på... Vi sågs i centrum och tog en fika med mumsmums och te (jag), Vaniljhjärta och Pago (hon). Hon öste ur sej om vardagens bekymmer och jag lyssnade och försökte komma med råd. Det är inte helt lätt att vara annorlunda i dagens samhälle, att inte riktigt förstå alla koder och beteenden. Att kräva sin rätt när andra inte fattar att man har särskilda behov. Tror jag lyckades nå fram med ett och annat som hon kunde använda, så det blir spännande att höra vad som händer nu.
När jag träffar mina "kontaktbarn" går vi ofta en promenad, tar en fika, käkar lunch eller går på någon mässa. Älvsjömässan och Hälsodagarna är en favorit, den är i november... Nu på fredag blir det eventuellt en sväng dit, eftersom det handlar om olika funktionshinder där just nu. Mitt uppdrag går enbart ut på att göra något kul! Att se till att personen i fråga kommer hemifrån en stund och gör något. Å det får jag alltså betalt för... konstigt. Jag har gjort sånt för andra personer tidgare också, utan att få betalt och det har gått bra det med. De här personerna blir som en del av familjen på nåt sätt. Jag har haft uppdrag för killen i 5-6 år och för tjejen 2 år eller nåt. Klart man lär känna varandra.
För mej är det inget besvärligt, bara kul. För familjerna runt omking är jag tydligen väldigt mycket värd. Så om du har hjärtat på rätt ställe och någon timme över, ring din kommun och anmäl dej som kontaktperson - du behövs!
.
Gränsen för barnmisshandel?
Kom mej inte för att blogga igår bla eftersom jag var riktigt illa berörd av det som en bekant varit utsatt för...
Hennes 6-årige son kom häromdagen hem med ett rejält märke på armen. Han säger att det är en lärare i skolan som nypit honom! Jag har sett bilder på armen och det är inte bara ett litet rött märke, det är ett ganska stort märke med lite blod i. Måste ha gjort riktigt ont!
Min första tanke är: vad har han gjort? Varför har läraren varit tvungen att ta så hårt i honom? Sen inser jag att det inte spelar någon roll. Oavsett vad han gjort, så länge det inte varit för att stoppa honom från något riktigt farligt, så får man inte ta i ett barn så hårt att det såna märken uppstår. Då är det barnmisshandel anser jag. Man kan tillrätta visa ett barn på annats sätt, tro mej... jag vet... jag har en son med adhd...
Av detta blev det en diskussion med några bekanta till mej, någon ansåg att läraren kanske var tvungen att hålla fast honom och att han krängt så mycket att hon råkat nypa honom. Men så stark är väl inte en 6-åring? Den här 6-åringen är inte ens särskilt stor... Någon annan tycker som jag: att det är misshandel och ska anmälas. Mamman själv är lite osäker och vill förståss höra alla sidor av saken innan hon agerar. Så hon gick till skolan igår och pratade med personalen och får då flera versioner av det som hänt, inget stämmer särskilt bra med vad sonen säger. Idag ska hon på ett nytt möte i skolan.
Jag tycker inte det spelar så stor roll. Ungen kommer hem med märken som inte ska vara där och säger att en lärare nypit honom. För mej är en polisanmälan självklar! Vad ger det annars för signaler till grabben? "Jag får skit när jag nyper mina syskon, men en vuxen får nypa mej hur som helst". Själv undrar jag om läraren gjort något liknande innan eller vad som blir nästa steg... Obehaglig tanke tycker jag.
Vad säger ni? Var går gränsen för barnmisshandel? När ska det anmälas?
.
Hennes 6-årige son kom häromdagen hem med ett rejält märke på armen. Han säger att det är en lärare i skolan som nypit honom! Jag har sett bilder på armen och det är inte bara ett litet rött märke, det är ett ganska stort märke med lite blod i. Måste ha gjort riktigt ont!
Min första tanke är: vad har han gjort? Varför har läraren varit tvungen att ta så hårt i honom? Sen inser jag att det inte spelar någon roll. Oavsett vad han gjort, så länge det inte varit för att stoppa honom från något riktigt farligt, så får man inte ta i ett barn så hårt att det såna märken uppstår. Då är det barnmisshandel anser jag. Man kan tillrätta visa ett barn på annats sätt, tro mej... jag vet... jag har en son med adhd...
Av detta blev det en diskussion med några bekanta till mej, någon ansåg att läraren kanske var tvungen att hålla fast honom och att han krängt så mycket att hon råkat nypa honom. Men så stark är väl inte en 6-åring? Den här 6-åringen är inte ens särskilt stor... Någon annan tycker som jag: att det är misshandel och ska anmälas. Mamman själv är lite osäker och vill förståss höra alla sidor av saken innan hon agerar. Så hon gick till skolan igår och pratade med personalen och får då flera versioner av det som hänt, inget stämmer särskilt bra med vad sonen säger. Idag ska hon på ett nytt möte i skolan.
Jag tycker inte det spelar så stor roll. Ungen kommer hem med märken som inte ska vara där och säger att en lärare nypit honom. För mej är en polisanmälan självklar! Vad ger det annars för signaler till grabben? "Jag får skit när jag nyper mina syskon, men en vuxen får nypa mej hur som helst". Själv undrar jag om läraren gjort något liknande innan eller vad som blir nästa steg... Obehaglig tanke tycker jag.
Vad säger ni? Var går gränsen för barnmisshandel? När ska det anmälas?
.
måndag 7 september 2009
Ingen motivation just nu...
Usch och fy och blääää vad jag är trött på det här med vikten nu! I 8 veckor har vi varit duktigt och tänkt på vad vi stoppat oss, rört på oss och allt det där som man ska göra för att gå ner i vikt. Å visst har vi gått ner, Jag har gått ner nästan 5 kg och Martin snart 10 kg!!! Skiiiitbra!
MEN... nu har jag tappat gnistan. Just nu vill jag äta precis vad jag vill, skita i om det får plats i min dagsranson eller ej. Har ingen lust att röra på mej, stackars Baileys kan väl ta en tur i trädgården på egen hand? Nä, riktigt så illa är det väl inte, klart han kommer ut.
Helst av allt vill jag bara krypa upp i soffhörnet med en stor påse smågodis och en coca-cola. Lite glass med chokladsås går nog också ner... Antingen håller jag på att bli sjuk eller också är det något annat som spökar... den tiden på månaden kanske...?
Blääää!
.
MEN... nu har jag tappat gnistan. Just nu vill jag äta precis vad jag vill, skita i om det får plats i min dagsranson eller ej. Har ingen lust att röra på mej, stackars Baileys kan väl ta en tur i trädgården på egen hand? Nä, riktigt så illa är det väl inte, klart han kommer ut.
Helst av allt vill jag bara krypa upp i soffhörnet med en stor påse smågodis och en coca-cola. Lite glass med chokladsås går nog också ner... Antingen håller jag på att bli sjuk eller också är det något annat som spökar... den tiden på månaden kanske...?
Blääää!
.
Höstfixet klart!
I helgen har vi städat som galna i trädgården och vi hann klart! Så skönt! Dessutom lyckades vi röja garaget också, så nu får vi faktiskt in bilen! Också hur skönt som helst!
Jag konstaterade igårkväll att helgen varit riktigt bra. Vi har hunnit allt vi skulle, tom satt upp en ljusslinga på baksidan. Nu suckar ni säkert högt :-) Men faktum är att jag hellre står och reder ut tilltrasslade sladdar när det är lite varmare ute, än i höstrusket i november. Nu är det bara att tända kalaset när tiden är inne. Den slingan jag satte dit igår är som små stjärnor som står i rabbatten på baksidan, den går på timer och lyser en stund på natten from nu. Det är sååå mysigt!
Så kom faktiskt kontaktpojken också - till slut! Jösses vad jag jagat honom för att få till en date. Igår blev det kort, men vi sågs iaf. Han fick en fika och kollade igenom Juniors jultidningar. Alla nöjda och glada. Jag lyckades fixa en matsedel för veckan, lägger ut den senare. Tyvärr lyckades inte vikten något vidare denna vecka. Magen funkar inte som den ska, men tycker ändå inte jag var värd det stora plus som det ändå blev på vågen. Så illa har jag inte skött mej! Martin däremot har varit jätteduktig och gått ner 1,3 sen förra veckan - så nu är han tvåsiffrig igen. Jabba!
Idag har jag en hel del att pyssla med. Jag ska skicka iväg bild och text till provvalet, inte i sista minuten faktiskt :-) Jag ska förbereda kvällens invasion och planera öppnandet i Tullinge. Ta en lång promenad med Baileys och i bästa fall ta en tupplur. Ikväll kommer jag nog att vara trött, gissar på att vi får in ca 70 pers ikväll... får se om jag har rätt.
.
Jag konstaterade igårkväll att helgen varit riktigt bra. Vi har hunnit allt vi skulle, tom satt upp en ljusslinga på baksidan. Nu suckar ni säkert högt :-) Men faktum är att jag hellre står och reder ut tilltrasslade sladdar när det är lite varmare ute, än i höstrusket i november. Nu är det bara att tända kalaset när tiden är inne. Den slingan jag satte dit igår är som små stjärnor som står i rabbatten på baksidan, den går på timer och lyser en stund på natten from nu. Det är sååå mysigt!Så kom faktiskt kontaktpojken också - till slut! Jösses vad jag jagat honom för att få till en date. Igår blev det kort, men vi sågs iaf. Han fick en fika och kollade igenom Juniors jultidningar. Alla nöjda och glada. Jag lyckades fixa en matsedel för veckan, lägger ut den senare. Tyvärr lyckades inte vikten något vidare denna vecka. Magen funkar inte som den ska, men tycker ändå inte jag var värd det stora plus som det ändå blev på vågen. Så illa har jag inte skött mej! Martin däremot har varit jätteduktig och gått ner 1,3 sen förra veckan - så nu är han tvåsiffrig igen. Jabba!
Idag har jag en hel del att pyssla med. Jag ska skicka iväg bild och text till provvalet, inte i sista minuten faktiskt :-) Jag ska förbereda kvällens invasion och planera öppnandet i Tullinge. Ta en lång promenad med Baileys och i bästa fall ta en tupplur. Ikväll kommer jag nog att vara trött, gissar på att vi får in ca 70 pers ikväll... får se om jag har rätt.
.
söndag 6 september 2009
Vad ska grannarna tro?
Nu har jag agerat fotomodell i trädgården igen medan Martin och Junior har lekt med kameran. Grannarna måste tro att jag fått något slags storhetsvansinne som hela tiden fotas i trädgården... Ingen position som jag är särskilt bekväm i måste jag väl erkänna... men det är ju ett led i det jag vill göra, så det är lixom bara att uthärda. Men det skulle vara klart enklare om folk bara valde utifrån en text och inte i kombination med en bild. Jag har alltså varit uppklädd från midjan och uppåt, men jeans och filttofflor på nedre delen. Lätt sminkad, med läppstift ton-i-ton med linnet under kavajen (precis som Ninnibeth sa till mej). Å nu står jag här, återigen med en massa foton som jag inte är nöjd med. Så nu får ni hjälpa mej igen. Vilken ska jag ta till provvalet?
Trädgården vinterstädad!
Igår jobbade vi i trädgården! Inte bara lite sådär locka ogräs och klippa gräset inte... nä, vi RÖJDE! Buskar sågades ner, häckar togs ner, växer klipptes ner... ja, det mesta togs ner helt enkelt. Nu ser min trädgård ut som ett kalhygge... men det brukar fixa sej på våren igen. Så här mycket brukar jag klippa ner ungefär vartannat år. Men förr har jag alltid gjort det på egen hand, eller med viss hjlp från min pappa. Då tar det lite längre tid lixom...
Det är lite lustigt. Martin har bott i lägenhet i hela sitt liv, men han verkar gilla att jobba i trädgården och gör precis som jag säger :-) Annars brukar lägenhetsmänniskor vara lite rädda på att ta i och klippa fel. Martin köpte tom en egen "leksak" häromdagen, som han använde flitigt igår. Så det blev massor gjort! Två lass blev det till soptippen, ett till blir det idag.
Resultatet igår var alltså en röjd trädgård och träningsvärk! Jag har ont i armarna och baksidan av låren, så skönt! Jag gillar att ha träningsvärk, då har man bevis på att man faktiskt gjort något. Det jag inte fattar är att Martin inte har ont någonstans! Den där mokajängen han lekte med var ju tung! Men han sov gott efter drygt 8 timmars trädgårdsjobb och belönings-taco i magen :-) Den tacon visste var den skulle... morgondagens vägning blir inte rolig...
Idag ska vi alltså köra sista lasset till soptippen och så ska vi städa garaget. Ungarna får hjälpa till, idag har de inga skäl till att lata sej. Igår var de iväg på träningar och tävlingar, så då slapp de undan - inte idag... Så får vi se om vi får besök av kontaktpojken också. Han skulle komma igår, men fick förhinder. Nu får vi se om det blir idag istället. Man vet aldrig riktigt säkert med honom...
Ska bli så skönt ikväll och veta att trädgården är färdig för vintern (bara ljusslingorna som ska upp) och att garaget är städat. Då är det värsta gjort lixom. Skönt!
.
Det är lite lustigt. Martin har bott i lägenhet i hela sitt liv, men han verkar gilla att jobba i trädgården och gör precis som jag säger :-) Annars brukar lägenhetsmänniskor vara lite rädda på att ta i och klippa fel. Martin köpte tom en egen "leksak" häromdagen, som han använde flitigt igår. Så det blev massor gjort! Två lass blev det till soptippen, ett till blir det idag.
Resultatet igår var alltså en röjd trädgård och träningsvärk! Jag har ont i armarna och baksidan av låren, så skönt! Jag gillar att ha träningsvärk, då har man bevis på att man faktiskt gjort något. Det jag inte fattar är att Martin inte har ont någonstans! Den där mokajängen han lekte med var ju tung! Men han sov gott efter drygt 8 timmars trädgårdsjobb och belönings-taco i magen :-) Den tacon visste var den skulle... morgondagens vägning blir inte rolig...Idag ska vi alltså köra sista lasset till soptippen och så ska vi städa garaget. Ungarna får hjälpa till, idag har de inga skäl till att lata sej. Igår var de iväg på träningar och tävlingar, så då slapp de undan - inte idag... Så får vi se om vi får besök av kontaktpojken också. Han skulle komma igår, men fick förhinder. Nu får vi se om det blir idag istället. Man vet aldrig riktigt säkert med honom...
Ska bli så skönt ikväll och veta att trädgården är färdig för vintern (bara ljusslingorna som ska upp) och att garaget är städat. Då är det värsta gjort lixom. Skönt!
.
lördag 5 september 2009
En snygg fasad?
Alla människor har problem, är bekymrade, är ledsna ibland osv. Man kan inte vara på topp dygnet runt alla veckans dagar året om, så är det bara. Men varför talar man inte om det? Varför är det fult att ha problem?
Hur ofta säger DU precis som det är när någon frågar hur du mår? Du är inte helt sanningsenlig de flesta gånger, eller hur? För hur kul är det att stå och gnälla inför någon och verkligen ösa ur sej hur illa allt är och sen upptäcka att den här människa egentligen inte har tid att lyssna... Å även om man har tid att lyssna, vill man egentligen att alla ska veta hur illa jag har det hemma eller på jobbet? Skulle jag själva orka eller vilja veta detta om andra?
När jag frågar någon hur de mår händer det att jag frågar två gånger. Efter första svaret, kan jag fråga "Men hur är det egentligen då?". Då brukar det komma en annan version... VARFÖR? Varför ska man ha en fin fasad och inte låtsas om att det finns problem? Varför kan man inte bara säga att idag känns livet inte så kul men i bästa fall blir det bättre imorrn, hur är det själv? Det händer att jag svarar så och ibland verkar folk bli chockade över min uppriktighet. Varför det? Har dom aldrig mått dåligt?
Är fasaden viktigare än att vara sann mot sej själv och andra. Om folk frågar hur jag mår så får de faktiskt veta det - jag tänker inte försköna mitt liv bara för att tillfredställa andra. Då ljuger jag mot mej själv och det tänker jag inte göra. Så frågar du hur jag mår, får du verkligen veta det - så det så!
Hur gör ni?
.
Hur ofta säger DU precis som det är när någon frågar hur du mår? Du är inte helt sanningsenlig de flesta gånger, eller hur? För hur kul är det att stå och gnälla inför någon och verkligen ösa ur sej hur illa allt är och sen upptäcka att den här människa egentligen inte har tid att lyssna... Å även om man har tid att lyssna, vill man egentligen att alla ska veta hur illa jag har det hemma eller på jobbet? Skulle jag själva orka eller vilja veta detta om andra?
När jag frågar någon hur de mår händer det att jag frågar två gånger. Efter första svaret, kan jag fråga "Men hur är det egentligen då?". Då brukar det komma en annan version... VARFÖR? Varför ska man ha en fin fasad och inte låtsas om att det finns problem? Varför kan man inte bara säga att idag känns livet inte så kul men i bästa fall blir det bättre imorrn, hur är det själv? Det händer att jag svarar så och ibland verkar folk bli chockade över min uppriktighet. Varför det? Har dom aldrig mått dåligt?
Är fasaden viktigare än att vara sann mot sej själv och andra. Om folk frågar hur jag mår så får de faktiskt veta det - jag tänker inte försköna mitt liv bara för att tillfredställa andra. Då ljuger jag mot mej själv och det tänker jag inte göra. Så frågar du hur jag mår, får du verkligen veta det - så det så!
Hur gör ni?
.
fredag 4 september 2009
Vilken bild? Hjälp!
Har alltså blivit nominerad till provvalet och då går det till så att man berättar om sin bakgrund och vad man vill politiskt, plus att en bild ska skickas in till den katalog som sammanställs på alla kandidater. Ok...
Jag behöpvde klippa mej och tyckte att det kanske kan passa bra att göra det då innan den där bilden skulle tas. Har nämligen ingen halvskaplig bild liggandes som jag kan använda. Så: klippning fick det bli idag och det var verkligen skönt att bli av med håret. Jag har tre miljarder, superfina hårstrån som växer som ogräs och inte alls vill som jag vill. Jag måste klippa mej var fjärde, var femte vecka om jag vill ha en riktigt frisyr eftersom det växer så snabbt. Alltså kör jag "häng-stuket", då blir det klippning var sjätte vecka ungefär. Nu var det mer än två månader sen. Alla som vill ha långt hår är väldigt avundsjuka på mej, jag tycker det är mest till besvär. Iaf... klippning blev det och jag vet inte riktigt om jag var nöjd eller inte - det blev som det blev, ingen större överraskning.
När jag kom hem satt jag lite färg i ansiktet och sen tog Martin fram kameran. Resultatet kan ni se nedan. Vilken bild kan jag använda tycker ni? När ser jag mest förtroendeingivande ut :-)
En kul kväll!
Igår var det tjejkväll i vårt centrum. Jag skulle representera Viktväktarna OCH Astma och Allergiföreningen på samma gång. Som tur var så ställde två i min styrelse upp och tog AA-bordet åt mej. Å det behövdes... det var MÄNGDER med folk!
Vid mitt bord hade jag en våg, BMI-tabell och VV-tidningar. Det är gratis att skriva in sej på VV i några veckor till, så det kunde jag ju locka med. Många passade på att väga sej och kolla sin BMI, andra frågade lite som de undrat över. Förvånansvärt många ville veta hur man ÖKAR i vikt! Fd medlemmar låtsades inte se mej :-) Men en och annan kom förbi och LOOOOVADE att komma på måndag och göra ett nytt ryck.
Alla var glada, pigga på att prata, shoppa eller bara gå runt. En härlig stämning och väldigt varmt! Martin kom och hjälpte mej när han var färdig på sitt jobb. Då visade han sin bild innan han blev smal och folk var mäkta imponerade. Han lyckades nog fånga ett par killar som behöver en manlig konsulent.
Nu är min farhåga (eller förhoppning) att alla dessa som sagt att de ska komma på måndag, verkligen kommer... vi var 60 i måndag och kommer alla dessa nya... ja, då kan vi bli hur många som helst! Hur många klarar vi??? Men det får lösa sej, vi får helt enkelt öppna lite tidigare. Alla är välkomna!
.
Vid mitt bord hade jag en våg, BMI-tabell och VV-tidningar. Det är gratis att skriva in sej på VV i några veckor till, så det kunde jag ju locka med. Många passade på att väga sej och kolla sin BMI, andra frågade lite som de undrat över. Förvånansvärt många ville veta hur man ÖKAR i vikt! Fd medlemmar låtsades inte se mej :-) Men en och annan kom förbi och LOOOOVADE att komma på måndag och göra ett nytt ryck.
Alla var glada, pigga på att prata, shoppa eller bara gå runt. En härlig stämning och väldigt varmt! Martin kom och hjälpte mej när han var färdig på sitt jobb. Då visade han sin bild innan han blev smal och folk var mäkta imponerade. Han lyckades nog fånga ett par killar som behöver en manlig konsulent.
Nu är min farhåga (eller förhoppning) att alla dessa som sagt att de ska komma på måndag, verkligen kommer... vi var 60 i måndag och kommer alla dessa nya... ja, då kan vi bli hur många som helst! Hur många klarar vi??? Men det får lösa sej, vi får helt enkelt öppna lite tidigare. Alla är välkomna!
.
torsdag 3 september 2009
Hur gör man?
Tänkte lägga till ett You Tube - klipp här,
men fattar inte hur man gör...
Kan nån lära en dum en...?
Please?!
.
3 härliga månader!
Sedan killarnas skola slutade i juni har jag gått runt med en välbehagskänsla i magen. (Sånär som på ett par dagar i juli...) Det är 16 år sedan jag mådde så bra, så långt tid i sträck och det känns såååå härligt!
Senior har nu gått i gymnasiet i 3 veckor och på hela den tiden har han hört av sej 3(!) gånger. Att jämföra med 2-30 ggr på en (1!) dag förut!!! Han springer glatt i väg på morgonen och kommer hem helt slut, sent på eftermiddagen. Det går nästan inte att få stopp på hans ordflöde, han bubblar non-stop och berättar var de gjort under dagen och hur han haft det. Han mår bra!
Han går media och har hittills gjort en löpsedel och egna visitkort och ska nu göra tryck på en tröja. Han älskar den grafiska formgivningen och ser fram emot att fortsätta med det. Innan jul ska han även testa journalistik, still- och rörlig bild och en massa annat. Efter nyår ska de välja inriktigt. Vi får väl se vad det blir när han provat alla moment.
Junior bara lullar på. Allt han gör blir bra, utan större ansträgning. Han har det väldigt lätt i jämförelse till sin bror och hur både deras pappa och jag hade det i skolan. Även simningen funkar bra och han känner sej bra i kroppen och gör bättre och bättre tider. Nästa helg är det dax för höstens första tävling. Ska bli spännande att se hur det går.
Barnen mår bra, Baileys mår bra och sköter sej i de flesta situationer och Martin mår bra. Då kan ju inte jag göra annat än luta mej tillbaka och må bra jag med. Trots att det är höst och trots att plånboken är tom. Vad spelar det för roll när det finns harmoni i familjen?
.
onsdag 2 september 2009
Garderobsrensning!
Jag gillar att röja och slänga. Det är en känsla av lättnad när grejerna blir färre. Tyvärr har garderoberna blivit lite eftersatta, så där ligger mycket som inte längre använts eller som jag vuxit ur. Idag fick jag ett ryck och plockade ur min byrå och mina två garderober och la allt på sängen. Sen kollade jag igenom ALLT, provade och la byxor i en hög, shorts i en, kjolar i en osv.
Det jag tröttnat på men som forfarande är fräscht bar jag ner och ska sätta ut på Tradera. En massa fina klänningar, kjolar och annat stl 38. Nåt kan man säkert få för dem. Andra saker hamnade i en kasse, som sedan blev två kassar, till en kompis dotter som gjort en gastric-by-pass och gått ner drygt 50 kg. Hon har inte särskilt mycket pengar, men behöver en hel del nya kläder - så hon får ta det hon vill ha och lämna resten till Läkarmissionen.
Nu är garderoberna rensade, jag vet vad som finns där. En gigantisk hög med kläder har vi precis fotat, plagg för plagg, de ska ut på Tradera. Det står två fulla kassar som ska iväg till kompisens dotter. Jag hoppas hon hittar något som funkar.
Det jag tröttnat på men som forfarande är fräscht bar jag ner och ska sätta ut på Tradera. En massa fina klänningar, kjolar och annat stl 38. Nåt kan man säkert få för dem. Andra saker hamnade i en kasse, som sedan blev två kassar, till en kompis dotter som gjort en gastric-by-pass och gått ner drygt 50 kg. Hon har inte särskilt mycket pengar, men behöver en hel del nya kläder - så hon får ta det hon vill ha och lämna resten till Läkarmissionen.Lite illa är det ändå... jag tycker hela tiden att jag inte har några byxor. I röran låg det TRE par helt NYA jeans i samma färg. Jag har saknat och köpt nya, TRE gånger! Så nu passade jag på att kasta ett gäng gamla, slitna brallor och la fram de andra istället. Snacka om att spara pengar! I våras när jag rensade bland tröjor och annat var det för att jag var så frustrerad för att jag var för tjock. Inget passade och jag var sååå ledsen. Idag passade i stort sätt allt jag provade och det var en otrolig triumf. Jag valde bort kläder pga annat är min storlek :-)
Nu är garderoberna rensade, jag vet vad som finns där. En gigantisk hög med kläder har vi precis fotat, plagg för plagg, de ska ut på Tradera. Det står två fulla kassar som ska iväg till kompisens dotter. Jag hoppas hon hittar något som funkar. Snacka om dagsverke! Nu är jag värd en god middag. Junior står i köket och testar en meny till Hemkunskapen. Fisk med chillisås minsann - gott! Chokladmousse till efterrätt - en vanlig onsdag. Inte illa va?!
.
Hamnar man på listan tro?
Fick hem brev om provvalet igår. Alltid skoj att vara nominerad, spännande om inte annat...
I första skedet handlar det om det interna provvalet. Jag ska godkänna om jag ställer upp som kandidat till Riksdag och/eller landsting. Jag funderade några minuter och pratade med Martin och sen kryssade jag JA. Bara för att man är nominerad är det inte självklart att ställa upp, inte för mej iaf. Jag måste ju först fråga mej själv om jag har något att komma med och om jag kan göra nytta eller skillnad. Vi kom fram till att jag borde finnas med för barnens skull, inte mina alltså - utan alla barn där ute som far illa och som inte syns. Dessutom vill jag fortsätta driva mina handikappfrågor, det är inte så många som gör det. Så JA, jag ställer upp!
Så nu ska jag roa mej med att beskriva min bakgrund med 300 tecken och sedan vad jag vill arbeta med politiskt med 500 tecken. Någon som kan ge mej tips på vad jag ska skriva som kan locka en redan insyltad medlem? De är ju medlemmarna som ska rösta nu och bestämma vilka som ska få förtroendet att stå på listorna i valet nästa höst. Så det är viktigt att texten är skriven på rätt sätt och öppnar ögonen på den som inte känner mej.
Jag såg att flera kollegor redan startat grupper på Facebook att man ska rösta på just dem. Det kommer inte jag att göra. Inför förra valet startade jag bloggen, men jag vet inte om den hjälpte. För mej blev den och är fortfarande en ventil att berätta om det politiska livet och även om mitt liv som jag har i vardagen. Jag gillar att skriva och har nu en chans att skriva av mej när det pyser över av frustration, sorg eller glädje. Om folk sedan läser det jag skriver är upp till dem. Jag har ganska många besökare och det fascinerar mej. Roligast är förståss att få respons i form av kommentarer. Då vet man att man fått någon att fundera så pass mycket att han/hon faktiskt gör sej besväret att skriva en kommentar. Det tackar jag för!
Nu ska jag lägga mej i badet och fundera över vad jag ska skriva. Kom gärna med tips!
.
I första skedet handlar det om det interna provvalet. Jag ska godkänna om jag ställer upp som kandidat till Riksdag och/eller landsting. Jag funderade några minuter och pratade med Martin och sen kryssade jag JA. Bara för att man är nominerad är det inte självklart att ställa upp, inte för mej iaf. Jag måste ju först fråga mej själv om jag har något att komma med och om jag kan göra nytta eller skillnad. Vi kom fram till att jag borde finnas med för barnens skull, inte mina alltså - utan alla barn där ute som far illa och som inte syns. Dessutom vill jag fortsätta driva mina handikappfrågor, det är inte så många som gör det. Så JA, jag ställer upp!
Så nu ska jag roa mej med att beskriva min bakgrund med 300 tecken och sedan vad jag vill arbeta med politiskt med 500 tecken. Någon som kan ge mej tips på vad jag ska skriva som kan locka en redan insyltad medlem? De är ju medlemmarna som ska rösta nu och bestämma vilka som ska få förtroendet att stå på listorna i valet nästa höst. Så det är viktigt att texten är skriven på rätt sätt och öppnar ögonen på den som inte känner mej.
Jag såg att flera kollegor redan startat grupper på Facebook att man ska rösta på just dem. Det kommer inte jag att göra. Inför förra valet startade jag bloggen, men jag vet inte om den hjälpte. För mej blev den och är fortfarande en ventil att berätta om det politiska livet och även om mitt liv som jag har i vardagen. Jag gillar att skriva och har nu en chans att skriva av mej när det pyser över av frustration, sorg eller glädje. Om folk sedan läser det jag skriver är upp till dem. Jag har ganska många besökare och det fascinerar mej. Roligast är förståss att få respons i form av kommentarer. Då vet man att man fått någon att fundera så pass mycket att han/hon faktiskt gör sej besväret att skriva en kommentar. Det tackar jag för!
Nu ska jag lägga mej i badet och fundera över vad jag ska skriva. Kom gärna med tips!
.
tisdag 1 september 2009
Jäkla surtant!
Vår lokal på Kungsholmen är ganska liten och trång. När Martin har sin lektion får jag tassa runt som en liten mus för att inte störa. Mer än en gång hat jag blivit "hyssad" åt och mer än en gång har jag bett medlemmar som velat prata med mej att sänka rösten. Alla har förstått och dämpat sej, tills idag...
En stor dam med kraftig röst som hon använder mycket och gärna ville ställa lite frågor medan Martin påbörjade kostgenomgången för de nya. Jag viska "schhh" åt henne och pekar åt gruppen som sitter och lyssnar. Då vänder hon på klacken och vägrar prata med mej. Jag ser nog ganska frågande ut och då säger hon "Jag accepterar inte att bli hyschad åt, jag är ingen barnunge!" Jag förklarar att lokalen är illa anpassad för småprat när det är fler i lokalen eftersom allt man säger längts bak hörs där framme och att de nya måste kunna höra vad Martin säger, precis som hon gjorde förra veckan. Detta accepteras inte, utan hon spatserar iväg och är skitsur! Personen som är med henne ser väldigt olycklig ut...
Sen skriver jag ett mail till min närmaste chef för att varna henne för ett telefonsamtal som kanske kommer... jag berättar rakt upp och ner hur hemsk jag varit, men att jag faktiskt inte gjort något fel. Chefen vet hur vår lokal ser ut, så det är ingen fara. Så nu är det bara att vänta och se om hon hör av sej och om hon kommer tillbaka nästa vecka - tror faktiskt inte det... men såna surkart kan jag vara utan. Jag gjorde bara mitt jobb och hade inte jag sagt till henne hade förmodligen Martin eller någon av de nya medlemmarna strax fräst till. Nu blev jag måltavla istället.
Fyyy va jag ogillar surtanter!
.
En stor dam med kraftig röst som hon använder mycket och gärna ville ställa lite frågor medan Martin påbörjade kostgenomgången för de nya. Jag viska "schhh" åt henne och pekar åt gruppen som sitter och lyssnar. Då vänder hon på klacken och vägrar prata med mej. Jag ser nog ganska frågande ut och då säger hon "Jag accepterar inte att bli hyschad åt, jag är ingen barnunge!" Jag förklarar att lokalen är illa anpassad för småprat när det är fler i lokalen eftersom allt man säger längts bak hörs där framme och att de nya måste kunna höra vad Martin säger, precis som hon gjorde förra veckan. Detta accepteras inte, utan hon spatserar iväg och är skitsur! Personen som är med henne ser väldigt olycklig ut...
Sen skriver jag ett mail till min närmaste chef för att varna henne för ett telefonsamtal som kanske kommer... jag berättar rakt upp och ner hur hemsk jag varit, men att jag faktiskt inte gjort något fel. Chefen vet hur vår lokal ser ut, så det är ingen fara. Så nu är det bara att vänta och se om hon hör av sej och om hon kommer tillbaka nästa vecka - tror faktiskt inte det... men såna surkart kan jag vara utan. Jag gjorde bara mitt jobb och hade inte jag sagt till henne hade förmodligen Martin eller någon av de nya medlemmarna strax fräst till. Nu blev jag måltavla istället.
Fyyy va jag ogillar surtanter!
.
Plötsligt händer det!
Nä, jag har inte vunnit på lotto :-) Bättre än så...
Igår pratade jag med en av lärarna på Juniors skola och helt plötsligt säger hon "Men du! Var har du tagit vägen? Va smaaal du är!!!" YES! Tack underbara J, för att du ser och dessutom berättar vad du ser. J har en härlig norrlänska som jag hoppas hon aldrig arbetar bort och hon dramatiserar allt hon säger. Så det är inte bara ett lågmält konstaterande, nej, hon verkligen utbrister det hon tänker på just precis då. Superhärlig människa :-)
J är skolans musiklärare och dessutom musiker/artist. Hon är en av Juniors favoritlärare och hann vara Seniors klasslärare i hela två veckor i våras. Hon är en sån lärare som alla skolor behöver och borde ha. Den där halvgalna, spontana läraren som är polare med eleverna, men ändå har krav på närvaro och (viss) disciplin. Hon är också en av få lärare som faktiskt får elevernas respekt i gensvar. Tyvärr finns det alldeles för många lärare som eleverna trampar på och som i vissa fall inte ens förtjänar elevernas respekt eftersom de själva inte respekterar andra människor överhuvudtaget!
Men J, hon är bra hon! Jag blev så otroligt glad igår. Hon är själv himla snygg i kroppen (och knoppen med för den delen), men är inte så självupptagen att hon glömmer att ge andra komplimanger. Sånt gillar jag! Nu får vi se vad hon säger när hon får veta att en hel blogg tillägnats henne...
Tack J för att du tar hand om mina och andras ungar på ett superbt sätt och är den underbara person som du är! Keep up the good work!
.
Igår pratade jag med en av lärarna på Juniors skola och helt plötsligt säger hon "Men du! Var har du tagit vägen? Va smaaal du är!!!" YES! Tack underbara J, för att du ser och dessutom berättar vad du ser. J har en härlig norrlänska som jag hoppas hon aldrig arbetar bort och hon dramatiserar allt hon säger. Så det är inte bara ett lågmält konstaterande, nej, hon verkligen utbrister det hon tänker på just precis då. Superhärlig människa :-)
J är skolans musiklärare och dessutom musiker/artist. Hon är en av Juniors favoritlärare och hann vara Seniors klasslärare i hela två veckor i våras. Hon är en sån lärare som alla skolor behöver och borde ha. Den där halvgalna, spontana läraren som är polare med eleverna, men ändå har krav på närvaro och (viss) disciplin. Hon är också en av få lärare som faktiskt får elevernas respekt i gensvar. Tyvärr finns det alldeles för många lärare som eleverna trampar på och som i vissa fall inte ens förtjänar elevernas respekt eftersom de själva inte respekterar andra människor överhuvudtaget!
Men J, hon är bra hon! Jag blev så otroligt glad igår. Hon är själv himla snygg i kroppen (och knoppen med för den delen), men är inte så självupptagen att hon glömmer att ge andra komplimanger. Sånt gillar jag! Nu får vi se vad hon säger när hon får veta att en hel blogg tillägnats henne...
Tack J för att du tar hand om mina och andras ungar på ett superbt sätt och är den underbara person som du är! Keep up the good work!
.
September
Första höstmånaden. Var sjutton tog sommaren vägen?
I år har jag haft den skönaste och lugnaste sommaren på 16 år. Men det har inte varit den soligaste eller varmaste precis. Det har mest varit moln tycker jag, även om maj var fin - men då är det väl fortfarande vår? Hoppas september visar sej från sin soliga sida, så man kan lagra lite mer D-vitamin innan tråkiga oktober kommer.
Igår vällde det in folk här i Tumba. Ytterligare 9 personer skrev in sej och till slut blev vi 60 personer där inne i den ganska lilla lokalen. Många blev jätteglada över att vi snart startar i Tullinge, så det blir nog många som kommer gå där istället. Vi har så himla bra medlemmar nu, de är trevliga, glada och roliga - men framförallt är de motiverade! De vill verkligen förändra sitt liv den här gången och gå ner i vikt för gott. De flesta iaf... De flesta köper "Förköp" så att de inte kan banga ur när det känns tungt, de har lixom fattat att det handlar om tålamod och tid. Att gå ner i vikt på ett sunt sätt innebär inte att gå ner snabbt - utan långsiktigt!
Så i Tumba rullar allt på bra, vi har inte haft så mycket folk på flera år. Ikväll får vi se hur det blir på Kungsholmen... jag hoppas att det kommer mycket folk, men förväntar mej ingenting efter de föregående veckornas besvikelser. Bara att vänta och se...
.
I år har jag haft den skönaste och lugnaste sommaren på 16 år. Men det har inte varit den soligaste eller varmaste precis. Det har mest varit moln tycker jag, även om maj var fin - men då är det väl fortfarande vår? Hoppas september visar sej från sin soliga sida, så man kan lagra lite mer D-vitamin innan tråkiga oktober kommer.
Igår vällde det in folk här i Tumba. Ytterligare 9 personer skrev in sej och till slut blev vi 60 personer där inne i den ganska lilla lokalen. Många blev jätteglada över att vi snart startar i Tullinge, så det blir nog många som kommer gå där istället. Vi har så himla bra medlemmar nu, de är trevliga, glada och roliga - men framförallt är de motiverade! De vill verkligen förändra sitt liv den här gången och gå ner i vikt för gott. De flesta iaf... De flesta köper "Förköp" så att de inte kan banga ur när det känns tungt, de har lixom fattat att det handlar om tålamod och tid. Att gå ner i vikt på ett sunt sätt innebär inte att gå ner snabbt - utan långsiktigt!
Så i Tumba rullar allt på bra, vi har inte haft så mycket folk på flera år. Ikväll får vi se hur det blir på Kungsholmen... jag hoppas att det kommer mycket folk, men förväntar mej ingenting efter de föregående veckornas besvikelser. Bara att vänta och se...
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)