Nu är det bestämt: vi öppnar Vikväktarna i Tullinge! Så from den 23/9 har jag inga lediga onsdagar... hmmm.... Jaja, ångesten lägger sej väl så småningom :-)
Det blir lite körigt med Senior som ska iväg och skjuta, vi som ska jobba och sen ska grabbarna i familjen iväg och bugga. Men det får gå. Huvudsaken är att vi fått tag i en bra lokal och att vi är efterlängtade på orten. Ska bli väldigt spännande att se hur många det kommer...
Så nu har vi alltså Måndagar i Tumba, Tisdagar på Kungsholmen, Onsdagar i Tullinge och Torsdagar i Södertälje och kollar efter lokal i Salem. Känns himla kul just nu faktiskt!
Ni är supervälkomna att komma! Det är gratis att skriva in sej tom 4/10. Så passa på!
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
måndag 31 augusti 2009
- 1,5 kilo! Fattar ni???
Så är det måndag och alltså vägning igen. Förra måndagen hade jag ett noll-resultat, men det har jag tagit igen med råge: 1,5 kilo ner blev det idag! För mej är det huuuuur mycket som helst! Fatta att jag hittills har gått ner 4,7 kilo på 7 veckor, tror jag det är... Det blir nästan 7 hekto i veckan och det är skiiitbra! Jag brukar ligga på 0,2 i snitt.
Martin hade också tagit 1,5 kilo idag, men ligger fortfarande något hekto över sitt lägsta. Kräftskivan var inte riktigt snäll mot honom. Men snart är han tillbaka och kommer dippa drastiskt, det är jag helt säker på.
Lite konstigt känns det ändå. Jag som har så svårt att gå ner i vikt annars och nu bara rasar. Det brukar vara Martin som kilona bara trillar av. Lite mysko. Ska jag få dåligt samvete för att det går bra för mej? Nej, men det får jag ändå... lite... Klart jag är glad för min skull och stolt, men jag blir ändå lite bekymrad för honom. Jag ser ju hur han kämpar.
Den här veckan är jag alltså Biggest Looser, men jag tänker inte rösta hem Martin den här veckan heller. Då har jag ju ingen som lagar maten :-) Nu har jag bara 4 hekto kvar till första delmålet, så har jag nått översta BMI-gränsen. 2,4 till mål! Det har gått mycket fortare än jag räknat med. Snart kan jag ta fram lite kläder som jag nog "krympt i" - härligt!
Ha en fin vecka allihopa!
Och GE INTE UPP!
.
Martin hade också tagit 1,5 kilo idag, men ligger fortfarande något hekto över sitt lägsta. Kräftskivan var inte riktigt snäll mot honom. Men snart är han tillbaka och kommer dippa drastiskt, det är jag helt säker på.
Lite konstigt känns det ändå. Jag som har så svårt att gå ner i vikt annars och nu bara rasar. Det brukar vara Martin som kilona bara trillar av. Lite mysko. Ska jag få dåligt samvete för att det går bra för mej? Nej, men det får jag ändå... lite... Klart jag är glad för min skull och stolt, men jag blir ändå lite bekymrad för honom. Jag ser ju hur han kämpar.
Den här veckan är jag alltså Biggest Looser, men jag tänker inte rösta hem Martin den här veckan heller. Då har jag ju ingen som lagar maten :-) Nu har jag bara 4 hekto kvar till första delmålet, så har jag nått översta BMI-gränsen. 2,4 till mål! Det har gått mycket fortare än jag räknat med. Snart kan jag ta fram lite kläder som jag nog "krympt i" - härligt!
Ha en fin vecka allihopa!
Och GE INTE UPP!
.
söndag 30 augusti 2009
Jag tycker inte om hösten!
Jag vet att många tycker om hösten, jag är inte en av dem... jag avskyr den! Visst är det fina färger, klar och lätt luft osv. Men mest är det kallt, blåsigt, regnigt och allmänt deprimerande! Tacka vet jag vår och sommar då solen skiner (i bästa fall) och det är varmt!
I år har jag lovat mej själv att åtminstone försöka se hösten med positiva ögon och ta det som en transportsträcka inför jul och vår resa. Det är ju ganska mycket som ska fixas innan vi åker, så i bästa fall hinner jag inte ens känna kylan eller regnet innan vintern kommer :-)
Idag har vi städat av uteplatsen och ställt undan sommarmöblerna. Vi har klippt ner en massa buskar på framsidan och ska fortsätta med baksidan nästa helg. Då ska vi också fixa i förrådet och garaget så att vi kan ställa in bilen när snön kommer. Det är så skönt att slippa skrapa bilfönster och sopa bort snö. Så nu är vi nästan redo för vinter...
Vintern är ganska ok, iaf bättre än hösten. Då vet man att våren och värmen närmar sej... Jag veeet: jag är född på fel breddgrad och borde bo i Afrika eller nåt. Men nu är det som det är, jag bor i Sverige och tycker att hösten är väldigt onödig. Så är det bara!
.
I år har jag lovat mej själv att åtminstone försöka se hösten med positiva ögon och ta det som en transportsträcka inför jul och vår resa. Det är ju ganska mycket som ska fixas innan vi åker, så i bästa fall hinner jag inte ens känna kylan eller regnet innan vintern kommer :-)
Idag har vi städat av uteplatsen och ställt undan sommarmöblerna. Vi har klippt ner en massa buskar på framsidan och ska fortsätta med baksidan nästa helg. Då ska vi också fixa i förrådet och garaget så att vi kan ställa in bilen när snön kommer. Det är så skönt att slippa skrapa bilfönster och sopa bort snö. Så nu är vi nästan redo för vinter...
Vintern är ganska ok, iaf bättre än hösten. Då vet man att våren och värmen närmar sej... Jag veeet: jag är född på fel breddgrad och borde bo i Afrika eller nåt. Men nu är det som det är, jag bor i Sverige och tycker att hösten är väldigt onödig. Så är det bara!
.
Ett barn som dör...
Hur hanterar man att ens barn dör? En bloggkompis som jag haft kontakt med i flera år har precis förlorat sin son i cancer. Även hon själv har cancer, ms och en del annat - så hon vet ju hur grymma sjukdomar kan vara.
Cancer är en elak sjukdom som tar liv både av gamla och unga. Den har ingen barmhärtighet eller urskiljning. Känns nästan som ett lotterier, där enbart turen ger en ny chans.
Jag har ingen aning om hur jag skulle klara att något av barnen tog ifrån mej på det sättet. När Senior blev misshandlad i skolan och jag fick veta det, slets hjärtat ur kroppen på mej. När jag sedan fick se honom blev jag förbannad på förövarna. Blir det likadant när en sjukdom är iblandad? Blir man först chockad av beskedet och sen förbannad på sjukomen? Jag vet inte, jag vet bara att det måste vara det värsta man kan vara med om. Det är inte meningen att föräldrar ska begrava sina barn.
Jag hoppas att jag aldrig får veta hur det känns...
.
Cancer är en elak sjukdom som tar liv både av gamla och unga. Den har ingen barmhärtighet eller urskiljning. Känns nästan som ett lotterier, där enbart turen ger en ny chans.
Jag har ingen aning om hur jag skulle klara att något av barnen tog ifrån mej på det sättet. När Senior blev misshandlad i skolan och jag fick veta det, slets hjärtat ur kroppen på mej. När jag sedan fick se honom blev jag förbannad på förövarna. Blir det likadant när en sjukdom är iblandad? Blir man först chockad av beskedet och sen förbannad på sjukomen? Jag vet inte, jag vet bara att det måste vara det värsta man kan vara med om. Det är inte meningen att föräldrar ska begrava sina barn.
Jag hoppas att jag aldrig får veta hur det känns...
.
lördag 29 augusti 2009
Är det för lätt att skilja sej?
Många säger att folk skiljer sej för lättvindigt och att det är för enkelt at skilja sej. Det tycker inte jag! Däremot verkar det som att det mest är oskilda människor som uttalar sej så. Sen är det några som förespråkar obligatorisk familjeterapi innan skillsmässa och den tanken tilltalar mej och är god - MEN tänk om en av parterna vägrar att gå med till terapin... ska man inte få skilja sej då?
Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att skilja sej och jag har sett många nära vänner som haft väldigt svårt att ta det beslutet trots att deras äktenskap/förhållande varit bedrövligt av olika anledningar. För mej tog det flera år av ångest att bara klara av att ta upp frågan med min dåvarande make. En annan kompis har fundera i nästan 10 år!!! Lättvindigt? Nej, inte det minsta! Mitt äktenskap var kanske inte katastrofdåligt, men ett förhållande ska bygga på kärlek och inte enbart på vänskap som vårt gjorde. Dessutom ville jag att mina barn ska få se hur ett kärleksfullt förhållande är och att man lever med den man älskar - inte med sin kompis.
Jag insåg till slut att jag (och även min dåvarande man) hade rätt att vara lycklig och få chansen till kärlek igen och för att få det var vi tvugna att skilja oss. Det var definitivt inget lätt beslut! Efter 14 år tillsammans skulle allt jag trott på raseras, jag är inte "typen" som skiljer sej, trodde jag... Å hur skulle det blir för barnen? Alldeles utmärkt visade det sej. Barnen tog det nog bättre än vad vi själva gjorde. Vi berättade tillsammans för dem att när man är vuxen så lever man ihop för att man älskar varandra och att vi numera bara var kompisar men gärna ville få chansen till kärlek och därför var vi tvugna att bo på var sitt håll. Vi bråkade inte och trasslade inte med barnen - allt var överrenskommet och gick smidigt. Att det blev strul senare var av en helt annan orsak.
Så här drygt 9 år senare kan jag bara säga att vi gjorde allt på bästa möjliga sätt. Barnen vet att ett förhållande kräver både kärlek och respekt och att vänskap är något helt annat. Klart de ville att mamma och pappa skulle bo tillsammans, men de var helt ok med att ha oss på olika håll också när de förstod varför vi delade på oss. Men att säga att det var enkelt är att förringa alla våra känslor. Vi gick i familjeterapi och tom teraputerna rådde oss till skilsmässa... de tyckte att vi var färdig med vårt förhållande och redan klivit ur det och hittat ett förhållningssätt till varandra.
En räddning för många tror jag däremot kan vara kostnadsfri rådgivning. Så att man kan ta hjälp INNAN det kraschar. Föräldrakurser tror jag också behövs i större utsträckning. Vissa skaffar barn som sista utväg för att rädda ett förhållande, men inser inte att de flesta skilsmässor sker när barnen är under 4 år. Det är jobbigt med barn! Kanske behöver man få höra från andra föräldrar att även de har problem och höra hur andra famljer löser sina konflikter. Jag tror helt enkelt att folk behöver PRATA mer med sin omgivning och inte vara så förbaskat rädda för att erkänna att allt inte är toppen! Att det är ett hårt arbete att jobba på en relation och att barn är jobbiga och att man faktiskt mår skit en del dagar.
Livet är inte spikrakt, det är en enda lång slalombacke med en del gupp och hinder på vägen...
.
Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att skilja sej och jag har sett många nära vänner som haft väldigt svårt att ta det beslutet trots att deras äktenskap/förhållande varit bedrövligt av olika anledningar. För mej tog det flera år av ångest att bara klara av att ta upp frågan med min dåvarande make. En annan kompis har fundera i nästan 10 år!!! Lättvindigt? Nej, inte det minsta! Mitt äktenskap var kanske inte katastrofdåligt, men ett förhållande ska bygga på kärlek och inte enbart på vänskap som vårt gjorde. Dessutom ville jag att mina barn ska få se hur ett kärleksfullt förhållande är och att man lever med den man älskar - inte med sin kompis.
Jag insåg till slut att jag (och även min dåvarande man) hade rätt att vara lycklig och få chansen till kärlek igen och för att få det var vi tvugna att skilja oss. Det var definitivt inget lätt beslut! Efter 14 år tillsammans skulle allt jag trott på raseras, jag är inte "typen" som skiljer sej, trodde jag... Å hur skulle det blir för barnen? Alldeles utmärkt visade det sej. Barnen tog det nog bättre än vad vi själva gjorde. Vi berättade tillsammans för dem att när man är vuxen så lever man ihop för att man älskar varandra och att vi numera bara var kompisar men gärna ville få chansen till kärlek och därför var vi tvugna att bo på var sitt håll. Vi bråkade inte och trasslade inte med barnen - allt var överrenskommet och gick smidigt. Att det blev strul senare var av en helt annan orsak.
Så här drygt 9 år senare kan jag bara säga att vi gjorde allt på bästa möjliga sätt. Barnen vet att ett förhållande kräver både kärlek och respekt och att vänskap är något helt annat. Klart de ville att mamma och pappa skulle bo tillsammans, men de var helt ok med att ha oss på olika håll också när de förstod varför vi delade på oss. Men att säga att det var enkelt är att förringa alla våra känslor. Vi gick i familjeterapi och tom teraputerna rådde oss till skilsmässa... de tyckte att vi var färdig med vårt förhållande och redan klivit ur det och hittat ett förhållningssätt till varandra.
En räddning för många tror jag däremot kan vara kostnadsfri rådgivning. Så att man kan ta hjälp INNAN det kraschar. Föräldrakurser tror jag också behövs i större utsträckning. Vissa skaffar barn som sista utväg för att rädda ett förhållande, men inser inte att de flesta skilsmässor sker när barnen är under 4 år. Det är jobbigt med barn! Kanske behöver man få höra från andra föräldrar att även de har problem och höra hur andra famljer löser sina konflikter. Jag tror helt enkelt att folk behöver PRATA mer med sin omgivning och inte vara så förbaskat rädda för att erkänna att allt inte är toppen! Att det är ett hårt arbete att jobba på en relation och att barn är jobbiga och att man faktiskt mår skit en del dagar.
Livet är inte spikrakt, det är en enda lång slalombacke med en del gupp och hinder på vägen...
.
Blä för tidiga mornar!
Junior har börjat simma på lördagarna igen... tidigt! Redan strax innan 8 ska han vara i simhallen. Vi måste alltså gå upp tidigare på lördagarna än i veckorna! Hur snurrigt är det?
Martin älskar inte att gå upp så tidigt, ändå är det han som kör Junior. Utan minsta gnäll tar han alltså sin styvson i bilen varje lördagmorgon och kör honom till simhallen. Vilken bonusfarsa gör så?
Idag skulle vi iofs ändå upp, men kanske inte sååå tidigt. Junior skulle alltså iväg på sitt, Senior ska jobba (men börjar inte förrän 11.45), Junior ska hämtas igen kl 10.00 och ha med sej 4 kompisar hem och jag ska iväg med Astma & Allergiföreningen strax innan 12. Idag är det Salemsdagen och då ska vi dela ut information och astma och allergier. Brukar vara mycket folk och många som vill fråga om något. Kände inte alls för det igår, men nu känns det ok - ska faktiskt bli ganska kul.
Ikväll kommer min bästa kompis hit. Jabba! Vi ska grilla och PRATA! Vet inte om hon kommer ensam eller om de två yngsta döttrarna är med, men det spelar ingen roll. Bara vi får ses blir det bra. Så dagen är fullspäckad, ungfär som vanligt alltså...
.
Martin älskar inte att gå upp så tidigt, ändå är det han som kör Junior. Utan minsta gnäll tar han alltså sin styvson i bilen varje lördagmorgon och kör honom till simhallen. Vilken bonusfarsa gör så?
Idag skulle vi iofs ändå upp, men kanske inte sååå tidigt. Junior skulle alltså iväg på sitt, Senior ska jobba (men börjar inte förrän 11.45), Junior ska hämtas igen kl 10.00 och ha med sej 4 kompisar hem och jag ska iväg med Astma & Allergiföreningen strax innan 12. Idag är det Salemsdagen och då ska vi dela ut information och astma och allergier. Brukar vara mycket folk och många som vill fråga om något. Kände inte alls för det igår, men nu känns det ok - ska faktiskt bli ganska kul.
Ikväll kommer min bästa kompis hit. Jabba! Vi ska grilla och PRATA! Vet inte om hon kommer ensam eller om de två yngsta döttrarna är med, men det spelar ingen roll. Bara vi får ses blir det bra. Så dagen är fullspäckad, ungfär som vanligt alltså...
.
fredag 28 augusti 2009
Spikmattan & Jag
Nu debatteras Spikmattan i alla möjliga medier och tydligen så är vi som använder dessa tingestar kompletta idioter. Fick se en komentar på Facebook att det är synd att vi har rösträtt... vad nu detta har med saken att göra. Men det visar lite hur folk tänker.
Jag ville ha en spikmatta för att jag hört talas om den och tänkte att den kanske kunde göra någon nytta. Det kunde väl iaf inte göra någon skada, alltså ville jag testa. Jag gick inte på att den botar cancer eller andra allvarliga sjukdomar. Däremot vet jag att akupunktur funkar på mej, och då kanske mattan kunde göra något bra. Jag kan inte få zonterapi eftersom jag har ont i alla mina leder och skriker högt bara man petar mej under foten. Men mattan borde funka...
Men jag hade ingen lust att betala 600 kr, så angelägen var jag inte. Alltså budade jag enträget på Tradera, tills jag en dag lyckades ropa in en för 195 kr. Eftersom flera kompisar och halva släkten också var nyfikna, så tyckte jag att det priset var rimligt eftersom vi var så många om den. Direkt när jag fick hem den testade jag och klev av väldigt snabbt! Det gjorde ju skitont! Jag klarade typ 3 minuter innan jag höll på att dö. Men alla sa att om jag bara fixar 5-6 minuter så känns det på en gång bättre. Det var ju inte så lockande att prova igen, men skam den som ger sej. Och tänk så rätt alla hade! Fixade man bara de där första 5-6 minutrarna så var det ok, inte skönt men ok...
Känslan efteråt är ändå det jag strävar efter. Då känns det nästan som ryggen lever sitt eget liv. Blodet får fart och man blir behagligt varm över hela baksidan. När jag låg på mattan härom kvällen kunde jag utan problem ligga 30 minuter och då kunde jag känna hur huvudvärken "rann" av mej. Igår klarade jag 10, sen dog jag nästan. Alltså beror allt på dagsformen, hur länge jag klarar. Jag har flera kompisar som somnar på mattan och det kan jag inte förstå, så skönt är det inte! En kompis har blivit beroende, hon kan inte gå och lägga sej utan att första ligga på spikmattan en stund.
Sen är det klart att man får använda sunt förnuft. Spikmattan botar inget, men den kanske koncenterar smärtan någon annan stans? Min rygg känns iaf bättre. Å alla som köpt mattan och faktiskt använder den kan ju inte ha fel. Något gott gör den säkert. Sen är det klart att den inte passar alla. Min pappa vill testa den, men han kommer nog att kasta den all världens väg... han är inte mycket för smärta ;-)
Man får tro vad man vill om Spikmattans egen lilla värld. Jag tror iaf att det kommer att bli Årets Julklapp! Det var från mej ni hörde det först....
.
Jag ville ha en spikmatta för att jag hört talas om den och tänkte att den kanske kunde göra någon nytta. Det kunde väl iaf inte göra någon skada, alltså ville jag testa. Jag gick inte på att den botar cancer eller andra allvarliga sjukdomar. Däremot vet jag att akupunktur funkar på mej, och då kanske mattan kunde göra något bra. Jag kan inte få zonterapi eftersom jag har ont i alla mina leder och skriker högt bara man petar mej under foten. Men mattan borde funka...
Men jag hade ingen lust att betala 600 kr, så angelägen var jag inte. Alltså budade jag enträget på Tradera, tills jag en dag lyckades ropa in en för 195 kr. Eftersom flera kompisar och halva släkten också var nyfikna, så tyckte jag att det priset var rimligt eftersom vi var så många om den. Direkt när jag fick hem den testade jag och klev av väldigt snabbt! Det gjorde ju skitont! Jag klarade typ 3 minuter innan jag höll på att dö. Men alla sa att om jag bara fixar 5-6 minuter så känns det på en gång bättre. Det var ju inte så lockande att prova igen, men skam den som ger sej. Och tänk så rätt alla hade! Fixade man bara de där första 5-6 minutrarna så var det ok, inte skönt men ok...
Känslan efteråt är ändå det jag strävar efter. Då känns det nästan som ryggen lever sitt eget liv. Blodet får fart och man blir behagligt varm över hela baksidan. När jag låg på mattan härom kvällen kunde jag utan problem ligga 30 minuter och då kunde jag känna hur huvudvärken "rann" av mej. Igår klarade jag 10, sen dog jag nästan. Alltså beror allt på dagsformen, hur länge jag klarar. Jag har flera kompisar som somnar på mattan och det kan jag inte förstå, så skönt är det inte! En kompis har blivit beroende, hon kan inte gå och lägga sej utan att första ligga på spikmattan en stund.
Sen är det klart att man får använda sunt förnuft. Spikmattan botar inget, men den kanske koncenterar smärtan någon annan stans? Min rygg känns iaf bättre. Å alla som köpt mattan och faktiskt använder den kan ju inte ha fel. Något gott gör den säkert. Sen är det klart att den inte passar alla. Min pappa vill testa den, men han kommer nog att kasta den all världens väg... han är inte mycket för smärta ;-)
Man får tro vad man vill om Spikmattans egen lilla värld. Jag tror iaf att det kommer att bli Årets Julklapp! Det var från mej ni hörde det först....
.
Sådär ja! Matsedel för v36
Bara fredag och jag har hela nästa veckas matsedel färdig redan! Shit pommesfrites va bra!
Må
Kassler med tomat och basilika
Skaldjur och bröd
Ti
Fläskkotletter och grönsakswok
-
On
Tacogryta
Fisk med chillisås + dessert: hemlagad chokladmousse (Junior ska testa recept inför Hemkunskapen)
To
-
Biffstroganoff
Fr
Prosciuttopasta med Sparris
Fylld lövbiff och rotfruktsgratäng
Lö
Vitlöksräkor med ris
Taco
Sö
Smal spagetti carbonara
Kyckling med rostad vitlökskräm
Sådär ja!
Det blir mat nästa vecka också :-)
.
torsdag 27 augusti 2009
Facebook!
De flesta comunitys, eller vad det nu heter, har jag bojkottat. Men så hade jag en dag när jag skulle passa en reception på gamla jobbet. Det vara bara jag på hela kontoret och jag hade inget annat att göra än att roa med på nätet. Så tänkte jag att jag iaf skulle kolla in den där "Facebook", vad nu det kunde vara...
Så jag fixade till en profil och sen var jag fast! Jag hittade gamla skolkompisar, fd arbetskompisar, en kusin som jag inte haft kontakt med på många, många år, grannar och en hel del andra kul människor. Nätterna efter gick åt till att leta fler nätverk och ännu fler gamla bekanta. Sömnen var inte den bästa just då, men den världen jag upptäckte var så otroligt rolig. Sen tröttnade jag och var inte inne så ofta. Men så upptäckte jag hur enkelt det var att söka efter folk och att hålla kontakt med dem - så någon gång om dagen loggade jag in.
Så i våras hände en så otroligt rolig grej. Jag fick ett mail från någon som påstod att vi var släkt! Det visade sej att min mormor och hans farfars far var syskon. Av en ren slump kunde vi träffas ganska snart efter första kontakten och sedan igen nu för några veckor sedan på Öland. Så otroligt häftigt! Tack var facebook har jag nu kontakt med folk som jag förlorat kontakten med av olika skäl och som jag faktiskt saknat. De senaste i skaran är bla en kille som jag var på språkresa med 1982! Och en kollega från Oscarsteatern när vi jobbade med Fantomen 1989! Hur kul som helst!
Så jag kan verkligen rekomendera Facebook pga alla de tappade kontakter man kan återuppta. Visst finns en massa tramsiga grupper och quizer, men dem behöver man ju inte göra. Jag återknyter kontakter och hoppas vi kan träffas igen; särskilt kul skulle det vara att samla ihop gänget från Gamla Filmstaden och Oscarsteatern - vilka fester vi hade!
Jag har som princip att bara lägga till personer jag träffat eller på annat sätt haft konakt med. Många verkar "samla" på kontakter bara för att ha så många som möjligt. De som skickar förfrågan till mej säger jag ok till om jag känner dem på något sätt, inte annars - men det är väldigt många okända som frågar. Jag undrar varför? Varför vill man ha mej på en kontaktlista om man inte känner mej? Nån som kan förklara det?
.
Så jag fixade till en profil och sen var jag fast! Jag hittade gamla skolkompisar, fd arbetskompisar, en kusin som jag inte haft kontakt med på många, många år, grannar och en hel del andra kul människor. Nätterna efter gick åt till att leta fler nätverk och ännu fler gamla bekanta. Sömnen var inte den bästa just då, men den världen jag upptäckte var så otroligt rolig. Sen tröttnade jag och var inte inne så ofta. Men så upptäckte jag hur enkelt det var att söka efter folk och att hålla kontakt med dem - så någon gång om dagen loggade jag in.
Så i våras hände en så otroligt rolig grej. Jag fick ett mail från någon som påstod att vi var släkt! Det visade sej att min mormor och hans farfars far var syskon. Av en ren slump kunde vi träffas ganska snart efter första kontakten och sedan igen nu för några veckor sedan på Öland. Så otroligt häftigt! Tack var facebook har jag nu kontakt med folk som jag förlorat kontakten med av olika skäl och som jag faktiskt saknat. De senaste i skaran är bla en kille som jag var på språkresa med 1982! Och en kollega från Oscarsteatern när vi jobbade med Fantomen 1989! Hur kul som helst!
Så jag kan verkligen rekomendera Facebook pga alla de tappade kontakter man kan återuppta. Visst finns en massa tramsiga grupper och quizer, men dem behöver man ju inte göra. Jag återknyter kontakter och hoppas vi kan träffas igen; särskilt kul skulle det vara att samla ihop gänget från Gamla Filmstaden och Oscarsteatern - vilka fester vi hade!
Jag har som princip att bara lägga till personer jag träffat eller på annat sätt haft konakt med. Många verkar "samla" på kontakter bara för att ha så många som möjligt. De som skickar förfrågan till mej säger jag ok till om jag känner dem på något sätt, inte annars - men det är väldigt många okända som frågar. Jag undrar varför? Varför vill man ha mej på en kontaktlista om man inte känner mej? Nån som kan förklara det?
.
Ibland kör det ihop sej...
Idag åker Martins föräldrar till Polen och självklart får de då erbjudande om visning av en lägenhet. De har stått i kö för lägenhet i närheten av oss sedan september förra året och nu börjar det trilla in lite visningar. Å självklart så får de alltså visning samma dag som de åker... men det hade vi fixat med hjälp av en fullmakt! Så 10.30 var vi och tittade på en lägenhet åt dem som låg helt ok. Nu får vi se vad som händer...
Jag har ett problem. Jag har vaknat med huvudvärk de senaste 5 dagarna. Jag sover gott, men vaknar med ett tryck runt huvet som inte alls är behagligt. De brukar gå bort utan åtgärd under förmiddagen, men är nog så irriterande. Frågan är om det kan vara början på något...? I morse var jag dessutom snuvig... hmmm. Martin tror på vätskebrist och en kollega tycker jag ska amputera skallen :-) Oj, va många som skulle bli glada då! Jag vet inte, men skulle inte tacka nej till en massage eller något annat avslappnande. Igår la jag mej på tortyr... flåt, spikmattan och klarade hela 30 minuter! Ryggen kändes alldeles varm och go efteråt, och jag dog inte! När jag var färdig la sej Baileys på spikmattan, han gillar den... konstig hund!
Har ni några flera förslag på varför jag har ont i huvet varenda morgon eller vad jag ska göra åt det - skriv en kommentar!!!
.
Jag har ett problem. Jag har vaknat med huvudvärk de senaste 5 dagarna. Jag sover gott, men vaknar med ett tryck runt huvet som inte alls är behagligt. De brukar gå bort utan åtgärd under förmiddagen, men är nog så irriterande. Frågan är om det kan vara början på något...? I morse var jag dessutom snuvig... hmmm. Martin tror på vätskebrist och en kollega tycker jag ska amputera skallen :-) Oj, va många som skulle bli glada då! Jag vet inte, men skulle inte tacka nej till en massage eller något annat avslappnande. Igår la jag mej på tortyr... flåt, spikmattan och klarade hela 30 minuter! Ryggen kändes alldeles varm och go efteråt, och jag dog inte! När jag var färdig la sej Baileys på spikmattan, han gillar den... konstig hund!
Har ni några flera förslag på varför jag har ont i huvet varenda morgon eller vad jag ska göra åt det - skriv en kommentar!!!
.
onsdag 26 augusti 2009
ADHD-unge eller unge med ADHD?
Att leva med en person som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder är... omväxlande... kanske man kan säga... Senior har ADHD och Tourettes syndrom (TS). ADHD vet de flesta något om, men TS är än så länge ganska okänt. Har man sett olika komedier på tv så kanske man sett något som ropat svordommar eller könsord, eller någon som har mysko tics - men TS är väldigt mycket mer än så. De verbala ticsen är faktiskt ganska ovanliga, men det är tydligen de som är roliga att skämta om?
När Senior föddes var det inte särskilt vanligt att man satte diagnos på hyperaktiva eller ticsande personer. Han var min förstfödde och jag borde alltså inte tyckt att han var särskilt annorlunda, men det gjorde jag direkt på BB. Han ville hela tiden ha ögonkontakt med mej och blev hysterisk om jag inte fanns i närheten. Jag blev väldigt sjuk när jag fick honom och höll faktiskt på att dö, så de försökte ha honom i barnrummet för att jag skulle få vila. Han gallskrek och var helt hysterisk så fort han inte var hos mej. De hade aldrig sett sådan panik hos ett spädbarn tidigare. När han låg hos mej var allt lugnt. När vi kom hem från BB sov han dåligt och var som sagt tvungen att ha ögonkontakt hela sin vakna tid, han var mycket orolig och otrygg om jag inte fanns där. Det gick ok med pappa också, men ingen annan. Inte ens mormor, som han verkligen kände väl redan från början.
Hela ungen gick på högvarv och hade ett gäng andra sjukdomar vid sidan om allt annat. Men när han började harkla sej, snörvla utan att vara förkyld och en massa annat mysko. Då började jag leta information och läsa. Min mamma stack till mej en artikel om Tourette och bitarna föll på plats. På 4-årskontrollen sa jag till barnläkaren att jag trodde att Senior hade TS och kanske ADHD, då får jag till svar: "Det finns inte i Sverige!". Jag trodde inte mina öron! Vi det här laget hade vi skilt oss och då skyllde alla hans symptom på skilsmässan, det var ju "såååå synd" om barnen. "Klart de reagerar som de gör"... vaddå "DE"? Det var bara Senior som "reagerade" och isf hade han reagerat sedan han föddes!
När han vid 5-årsålder skulle ta livet av sej ringde jag till BUP och vi fick komma dit direkt. De bekräftade mina misstankar och satte igång en utredning. Knappt 2 år senare fick vi diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom samt hyperkänslig hud. YES! Att man kan bli så glad över att få veta att något är fel... det är ganska sjukt. Men nu visste vi vad vi hade att utgå ifrån och kunde planera hur nästa drag skulle bli. När han var 9 fick han prova medicin, en medicin som de flesta har en stark åsikt om. Ritalina. När han tagit den några dagar sa ha: "Mamma, vet du? Jag kan tänka en tanke i taget!" Han städade sitt rum!!! Han kunde ta motgångar, förr hade han gått ner sej i djupa depressioner när något gått emot honom. Vi hade ett liv!
Nu är han 16 år och har Concerta, Risperdal och lite annat smått och gott. Han är väl fungerande, men klara inte stress särskilt bra. Han måste fortfarande förberedas på förändringar och nya situationer/miljöer. Senior är väldigt spontan, han pratar med allt och alla om precis allt. Vill han göra något så gör han det NU! Att leva med honom är aldrig tråkigt, det händer alltid något kring honom. När han var liten var allt väldigt jobbigt och jag kämpade verkligen för att få veta vad det var för "fel" på honom. Idag är jag glad att jag var så påstridig och jobbig som mamma och att jag inte lyssnade på korkade barnläkare. Att vi tog chansen till medicinering, trots att så många är emot. Jag är också stolt att jag hela tiden kunnat ha en öppen dialog med Senior om hans problem och att jag hela tiden lyssnat på honom och min egen intuation.
Hade han inte haft sitt handikapp hade jag inte varit den person jag är idag. Då hade jag förmodligen var en egotrippad, karriärgalen kvinna i kostym som inte alls brytt mej särskilt mycket om andras problem. En ganska enkel tillvaro alltså... mycket enklare än att försöka lösa hela världens problem ;-) Så jag är ändå ganska "glad" att jag fått den här erfarenheten, den har gjort oss alla till mycket bättre människor. Å vi har aldrig tråkigt i vår familj. Vi skrattar mycket och har en stor portion galghumor. Det måste man ha när man är på akuten fjärde gången på någon vecka pga motoriska problem eller att ytterligare en sak går sönder... bara för att Senior skulle "pilla lite" på den... Skulle jag bli arg varje gång något gått sönder skulle jag varit konstant arg, eller ledsen för att något var borttappat. Man får lixom inse att det har med handikappet att göra och inte med klantighet.
Senior handskas med detta på ett väldigt bra sätt. För honom kommer allt att gå hur bra som helst i framtiden. Senior är en person med ett funktionshinder, han är inte funktionshindret. Det är en viktig skillnad!
.
När Senior föddes var det inte särskilt vanligt att man satte diagnos på hyperaktiva eller ticsande personer. Han var min förstfödde och jag borde alltså inte tyckt att han var särskilt annorlunda, men det gjorde jag direkt på BB. Han ville hela tiden ha ögonkontakt med mej och blev hysterisk om jag inte fanns i närheten. Jag blev väldigt sjuk när jag fick honom och höll faktiskt på att dö, så de försökte ha honom i barnrummet för att jag skulle få vila. Han gallskrek och var helt hysterisk så fort han inte var hos mej. De hade aldrig sett sådan panik hos ett spädbarn tidigare. När han låg hos mej var allt lugnt. När vi kom hem från BB sov han dåligt och var som sagt tvungen att ha ögonkontakt hela sin vakna tid, han var mycket orolig och otrygg om jag inte fanns där. Det gick ok med pappa också, men ingen annan. Inte ens mormor, som han verkligen kände väl redan från början.
Hela ungen gick på högvarv och hade ett gäng andra sjukdomar vid sidan om allt annat. Men när han började harkla sej, snörvla utan att vara förkyld och en massa annat mysko. Då började jag leta information och läsa. Min mamma stack till mej en artikel om Tourette och bitarna föll på plats. På 4-årskontrollen sa jag till barnläkaren att jag trodde att Senior hade TS och kanske ADHD, då får jag till svar: "Det finns inte i Sverige!". Jag trodde inte mina öron! Vi det här laget hade vi skilt oss och då skyllde alla hans symptom på skilsmässan, det var ju "såååå synd" om barnen. "Klart de reagerar som de gör"... vaddå "DE"? Det var bara Senior som "reagerade" och isf hade han reagerat sedan han föddes!
När han vid 5-årsålder skulle ta livet av sej ringde jag till BUP och vi fick komma dit direkt. De bekräftade mina misstankar och satte igång en utredning. Knappt 2 år senare fick vi diagnoserna ADHD, Tourettes syndrom samt hyperkänslig hud. YES! Att man kan bli så glad över att få veta att något är fel... det är ganska sjukt. Men nu visste vi vad vi hade att utgå ifrån och kunde planera hur nästa drag skulle bli. När han var 9 fick han prova medicin, en medicin som de flesta har en stark åsikt om. Ritalina. När han tagit den några dagar sa ha: "Mamma, vet du? Jag kan tänka en tanke i taget!" Han städade sitt rum!!! Han kunde ta motgångar, förr hade han gått ner sej i djupa depressioner när något gått emot honom. Vi hade ett liv!
Nu är han 16 år och har Concerta, Risperdal och lite annat smått och gott. Han är väl fungerande, men klara inte stress särskilt bra. Han måste fortfarande förberedas på förändringar och nya situationer/miljöer. Senior är väldigt spontan, han pratar med allt och alla om precis allt. Vill han göra något så gör han det NU! Att leva med honom är aldrig tråkigt, det händer alltid något kring honom. När han var liten var allt väldigt jobbigt och jag kämpade verkligen för att få veta vad det var för "fel" på honom. Idag är jag glad att jag var så påstridig och jobbig som mamma och att jag inte lyssnade på korkade barnläkare. Att vi tog chansen till medicinering, trots att så många är emot. Jag är också stolt att jag hela tiden kunnat ha en öppen dialog med Senior om hans problem och att jag hela tiden lyssnat på honom och min egen intuation.
Hade han inte haft sitt handikapp hade jag inte varit den person jag är idag. Då hade jag förmodligen var en egotrippad, karriärgalen kvinna i kostym som inte alls brytt mej särskilt mycket om andras problem. En ganska enkel tillvaro alltså... mycket enklare än att försöka lösa hela världens problem ;-) Så jag är ändå ganska "glad" att jag fått den här erfarenheten, den har gjort oss alla till mycket bättre människor. Å vi har aldrig tråkigt i vår familj. Vi skrattar mycket och har en stor portion galghumor. Det måste man ha när man är på akuten fjärde gången på någon vecka pga motoriska problem eller att ytterligare en sak går sönder... bara för att Senior skulle "pilla lite" på den... Skulle jag bli arg varje gång något gått sönder skulle jag varit konstant arg, eller ledsen för att något var borttappat. Man får lixom inse att det har med handikappet att göra och inte med klantighet.
Senior handskas med detta på ett väldigt bra sätt. För honom kommer allt att gå hur bra som helst i framtiden. Senior är en person med ett funktionshinder, han är inte funktionshindret. Det är en viktig skillnad!
.
Jag bantar INTE!
Jag får ibland höra "javisst ja, Du bantar så du kan ju inte äta det här" eller "Bantar inte du?" Jag tillhör en minoritet av världens befolkning som ALDRIG bantat, eller jo... en hel vecka innan jag skulle i min brudklänningen åt jag någon äcklig kålsoppa... thats it!
Jag gick med i Viktväktarna i augusti 2000 för att gå ner i vikt efter ett gäng täta graviditeter. Jag hade ju sett flera kompisar som testat äppelmetoden, ägg-bantning, flygvärdinnedieten, nutrilett och en massa annat. Inget funkade. Visst funkar det för just den veckan man håller på, men så fort man börjar äta igen så går man upp allt man förlorat och lite till. Varenda kompis gick på samma nit och så ville inte jag göra. Min mamma föreslog VV och jag gick dit. Jag har alltså bara varit medlem EN enda gång, även där tillhör jag en minoritet - de flesta skriver in sej både två, tre och sju gånger - innan de fattar konceptet: Man lär sej äta och förändra sina matvanor för resten av livet, DET ÄR INGEN KUR!
Den som förstår att viktminskning handlar om att lära om ett beteende, klarar att först gå ner i vikt och sen hålla den vikten. Att se VV som en kurs som man går klart och sen faktiskt har lärt sej något är en helt annan grej än att banta. Banta är för mej en svordom, som borde bannlysas. Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt, det svåra är de där sista kilona och sen att hålla vikten - det är då problemen börjar. Många som skriver in sej hos oss går 5-6 veckor, eller tills de gått ner 4-5 kilo - sen tycker de att de kan programmet och ska köra på egen hand. De kommer ofta tillbaka något halvår senare och då vill de inte ens sitta på kostgenomgången eftersom "De redan kan detta". Varför är de då här igen?
Går man inte klart en kurs får man inget diplom som visar att man lärt sej något. Precis så är det med Vikvätktarna. Skillnaden är bara att på VV går man kursen olika lång tid, beroende på hur mycket man behöver gå ner. När man är färdig får man ett diplom i form av en ny medlemsbok som visar att man är sk guldmedlem. Då går man gratis resten av livet så länge man håller vikten. Det är det närmaste vaccination man kan komma. Varför tar inte folk den chansen? Det är ju gratis när man är färdig? Varför går inte folk klart? Jag vet inte. Jag är ju en av dem som faktiskt bara skrivit in mej en gång, gått klart och blivit guldmedlem. Dessutom började jag jobba på VV. Jag är ändå inte imun mot viktökning, men hade jag inte jobbat eller gått regelbundet efter målvikten då hade jag nog sett ut som en hubba-bubba.
Min slutsats är alltså att bantning är något galningar gör under perioder. Vill man gå ner i vikt på ett sunt sätt och sen hålla vikten, då får man lära om sitt beteende. Det går inte på något annat sätt. Om det sen är med VV eller någon annan har ingen betydelse - men bantning är inte lösningen!
.
Jag gick med i Viktväktarna i augusti 2000 för att gå ner i vikt efter ett gäng täta graviditeter. Jag hade ju sett flera kompisar som testat äppelmetoden, ägg-bantning, flygvärdinnedieten, nutrilett och en massa annat. Inget funkade. Visst funkar det för just den veckan man håller på, men så fort man börjar äta igen så går man upp allt man förlorat och lite till. Varenda kompis gick på samma nit och så ville inte jag göra. Min mamma föreslog VV och jag gick dit. Jag har alltså bara varit medlem EN enda gång, även där tillhör jag en minoritet - de flesta skriver in sej både två, tre och sju gånger - innan de fattar konceptet: Man lär sej äta och förändra sina matvanor för resten av livet, DET ÄR INGEN KUR!
Den som förstår att viktminskning handlar om att lära om ett beteende, klarar att först gå ner i vikt och sen hålla den vikten. Att se VV som en kurs som man går klart och sen faktiskt har lärt sej något är en helt annan grej än att banta. Banta är för mej en svordom, som borde bannlysas. Det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt, det svåra är de där sista kilona och sen att hålla vikten - det är då problemen börjar. Många som skriver in sej hos oss går 5-6 veckor, eller tills de gått ner 4-5 kilo - sen tycker de att de kan programmet och ska köra på egen hand. De kommer ofta tillbaka något halvår senare och då vill de inte ens sitta på kostgenomgången eftersom "De redan kan detta". Varför är de då här igen?
Går man inte klart en kurs får man inget diplom som visar att man lärt sej något. Precis så är det med Vikvätktarna. Skillnaden är bara att på VV går man kursen olika lång tid, beroende på hur mycket man behöver gå ner. När man är färdig får man ett diplom i form av en ny medlemsbok som visar att man är sk guldmedlem. Då går man gratis resten av livet så länge man håller vikten. Det är det närmaste vaccination man kan komma. Varför tar inte folk den chansen? Det är ju gratis när man är färdig? Varför går inte folk klart? Jag vet inte. Jag är ju en av dem som faktiskt bara skrivit in mej en gång, gått klart och blivit guldmedlem. Dessutom började jag jobba på VV. Jag är ändå inte imun mot viktökning, men hade jag inte jobbat eller gått regelbundet efter målvikten då hade jag nog sett ut som en hubba-bubba.
Min slutsats är alltså att bantning är något galningar gör under perioder. Vill man gå ner i vikt på ett sunt sätt och sen hålla vikten, då får man lära om sitt beteende. Det går inte på något annat sätt. Om det sen är med VV eller någon annan har ingen betydelse - men bantning är inte lösningen!
.
tisdag 25 augusti 2009
Bakslaget kom...
Här har man halvt panik för att vägaren har förhinder och försöker på alla sätt att få in en ersättare. Vi sätter tom upp en lapp där vi i förväg ber om ursäkt för att det kan bli kö... Så kommer det bara 26 pers på första klassen och 12 på andra... Vi som räknat iskallt med upp emot 40 på första och minst 25 på andra... Det betyder att jag inte får jobba sista klassen pga för lite folk :-(
Det betyder också att vi kommer tvingas slå ihop klasserna eller tom stänga om det fortsätter vara glest. Det värsta är inte att stänga, utan att man får dåligt samvete för de medlemmar som faktiskt kommer dit och kämpar med sin vikt. Vad ska man säga till dem? Ta med er 10 polare var så kan vi hålla öppet!
Sen kommer andra tankar... detta kanske är vad vi behöver för att faktiskt slå igen Kungsholmen och titta efter en lokal på närmare håll tex Salem. Tänk att tre kvällar i veckan ha nära till jobbet och kanske bara en klass per ställe så man kan åka hem i rimlig tid och äta middag med ungarna. En ganska trevlig tanke och ett bra mycket enklare sätt att hålla vikten på. Jag har väl aldrig ätit så dåligt och oregelbundet som sedan jag började jobba på VV.
Vi ger det en vecka till, då har folk fått lön och vi har skickat mängder med påminnelsekort. Kommer det inte fler folk nästa vecka, då måste vi göra något - frågan är bara vad?
.
Det betyder också att vi kommer tvingas slå ihop klasserna eller tom stänga om det fortsätter vara glest. Det värsta är inte att stänga, utan att man får dåligt samvete för de medlemmar som faktiskt kommer dit och kämpar med sin vikt. Vad ska man säga till dem? Ta med er 10 polare var så kan vi hålla öppet!
Sen kommer andra tankar... detta kanske är vad vi behöver för att faktiskt slå igen Kungsholmen och titta efter en lokal på närmare håll tex Salem. Tänk att tre kvällar i veckan ha nära till jobbet och kanske bara en klass per ställe så man kan åka hem i rimlig tid och äta middag med ungarna. En ganska trevlig tanke och ett bra mycket enklare sätt att hålla vikten på. Jag har väl aldrig ätit så dåligt och oregelbundet som sedan jag började jobba på VV.
Vi ger det en vecka till, då har folk fått lön och vi har skickat mängder med påminnelsekort. Kommer det inte fler folk nästa vecka, då måste vi göra något - frågan är bara vad?
.
Får man må så här bra?
Just nu är jag inne i ett positivt flöde. Sånt tycker jag är lite läskigt...
Senior älskar sin nya skola, trivs bra på jobbet och mår bra i största allmänhet. Junior är harmonisk, trivs i skolan och tycker att träningen är "asjobbig men skön". Martin trivs med sitt liv, går ner i vikt och får mer och mer jobb (precis som han vill). Och Baileys... han kräver ett helt eget blogg inlägg :-)
Som vi jobbat med vår lilla älskling! Och som vi blivit belönade! Nu är det fyra månader sedan vi kastrerade honom, ja alltså... inte vi, utan veterinären. Han har inte haft problem med magen en enda gång, innan var det diarre och kräkningar någon gång i månaden. Han är lugn och hyperkelig. Juckar aldrig, förut kunde han knappt gå... De senaste två månaderna har vi dessutom kämpat med hans fostran, han lyssnade ju inte innan så då var det lixom ingen ide´. Nu går han vid sidan om mej, utan att dra i kopplet det minsta. Han kan sätta sej ner och vänta om jag pratar med någon. Han drar lite efter cyklar, men inte alls som förr. Idag gick en stavgångare förbi oss, han vände inte ens på huvet! Igår mötte vi en grupp dagisbarn som han inte ens såg åt. När vi passerade varandra sa en av fröknarna "Se vilken fin hund, så lydig ska en hund vara när man är ute och går". Haha! Så sa de om oss alltså! Om oss!!!
Vi vet inte riktigt hur han reagerar på stora hundar just nu. För någon vecka sedan fick han leka med två STORA killar och det gick hur bra som helst. Men sen dess har vi inte lyckats träffa några, så vi vet inte men det kan ju inte vara lika illa som förr. All fostran har gått enligt Ceasar Milans principer: först motion, sen mat och sist kärlek. Låter kanske grymt, men det har fungerat och jag förstår nu varför det ska vara i den ordningen. Själv fungerar jag lite tvärtom: först kärlek, sen motion och mat.
Jag trivs alltså med livet just nu och det är jag inte alls van vid. Jag är van vid att leva i ett kaos och att inte ha lugn och ro mer än någon timme i taget. Sen brukar kaos infinna sej igen, ett kaos som jag behärskar ganska bra. Att må bra och ha harmoni är jag inte alls van vid och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till. Vågar jag vänja mej? Eller ringer telefonen när som helst och ger mej ett tråkigt besked? Kan jag må bra tills dess att kaoset infinner sej och kanske bortse från att det kommer....? Eller är det kanske så att kaoset faktiskt håller på att ta slut i mitt liv? Underlig tanke, men väldigt trevlig... Är mitt liv på väg att bli "normalt"? Vad nu det betyder...
Kan jag kanske lära mej leva i nuet utan att stå i försvarställning? Hur gör man det? Det har jag lixom aldrig gjort... Men jag är mer än villig att försöka och att öva. Jag kanske lyckas. Vad tror ni?
.
Senior älskar sin nya skola, trivs bra på jobbet och mår bra i största allmänhet. Junior är harmonisk, trivs i skolan och tycker att träningen är "asjobbig men skön". Martin trivs med sitt liv, går ner i vikt och får mer och mer jobb (precis som han vill). Och Baileys... han kräver ett helt eget blogg inlägg :-)
Som vi jobbat med vår lilla älskling! Och som vi blivit belönade! Nu är det fyra månader sedan vi kastrerade honom, ja alltså... inte vi, utan veterinären. Han har inte haft problem med magen en enda gång, innan var det diarre och kräkningar någon gång i månaden. Han är lugn och hyperkelig. Juckar aldrig, förut kunde han knappt gå... De senaste två månaderna har vi dessutom kämpat med hans fostran, han lyssnade ju inte innan så då var det lixom ingen ide´. Nu går han vid sidan om mej, utan att dra i kopplet det minsta. Han kan sätta sej ner och vänta om jag pratar med någon. Han drar lite efter cyklar, men inte alls som förr. Idag gick en stavgångare förbi oss, han vände inte ens på huvet! Igår mötte vi en grupp dagisbarn som han inte ens såg åt. När vi passerade varandra sa en av fröknarna "Se vilken fin hund, så lydig ska en hund vara när man är ute och går". Haha! Så sa de om oss alltså! Om oss!!!
Vi vet inte riktigt hur han reagerar på stora hundar just nu. För någon vecka sedan fick han leka med två STORA killar och det gick hur bra som helst. Men sen dess har vi inte lyckats träffa några, så vi vet inte men det kan ju inte vara lika illa som förr. All fostran har gått enligt Ceasar Milans principer: först motion, sen mat och sist kärlek. Låter kanske grymt, men det har fungerat och jag förstår nu varför det ska vara i den ordningen. Själv fungerar jag lite tvärtom: först kärlek, sen motion och mat.
Jag trivs alltså med livet just nu och det är jag inte alls van vid. Jag är van vid att leva i ett kaos och att inte ha lugn och ro mer än någon timme i taget. Sen brukar kaos infinna sej igen, ett kaos som jag behärskar ganska bra. Att må bra och ha harmoni är jag inte alls van vid och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till. Vågar jag vänja mej? Eller ringer telefonen när som helst och ger mej ett tråkigt besked? Kan jag må bra tills dess att kaoset infinner sej och kanske bortse från att det kommer....? Eller är det kanske så att kaoset faktiskt håller på att ta slut i mitt liv? Underlig tanke, men väldigt trevlig... Är mitt liv på väg att bli "normalt"? Vad nu det betyder...
Kan jag kanske lära mej leva i nuet utan att stå i försvarställning? Hur gör man det? Det har jag lixom aldrig gjort... Men jag är mer än villig att försöka och att öva. Jag kanske lyckas. Vad tror ni?
.
Ett bad är ljuvligt!
Att bada är nog det skönaste jag vet. Ja, inte att bada ute alltså - utan inne, i badkar. Det ska vara skum och väldigt varmt. Sen ska man ha något att läsa, spelar inte så stor roll vad, bara det inte kräver så mycket tankeverksamhet. Sen kan man ligga där huuuuur länge som helst! Problemet är bara att vattnet svalnar så snabbt, men då tappar man ur lite och fyller på med nytt :-)
Tyvärr hinner jag inte ligga i badet så länge som jag skulle vilja. När jag var yngre kunde jag bada i timmar, sådär så att man såg ut som ett russin när man var klar. Nu kanske det blir någon halvtimme, sen känner jag mej lite lat och får dåligt samvete. Men jag blir bättre och bättre.
Idag ska jag iaf ta ett låååångt, vaaarrrmt bad. Tillsammans med en "Allas" och massa badskum. Martin äter frukost, Baileys sover, Senior börjar inte förrän 10.30 idag och Junior har redan gått till skolan. Det finns inget jag måste göra förrän senare, så idag kan/får jag vara lite lat :-) Så lite frukost, sen ett bad - det låter väl bra?
måndag 24 augusti 2009
Sjuuukt trött!
Hade tänkt att skriva en blogg om adhd- men jag orkar inte riktigt tänka så pedagogiskt just nu. Jag är så sjukt trött! Vaknade och gick upp vid 8 imorse, sen har det gått i ett hela dagen.
Efter frukosten åkte Martin och handlade medan jag gick en lång runda med Baileys. När vi kom hem klippte jag gräset och när jag var nästan färdig kom Martin hem. Då plockade vi ihop oss och åkte till Tullinge för att titta på en lokal. Stället ligger perfekt och lokalen är superb! Jag hoppas verkligen att det fixar sej med hyra osv så att vi kan starta upp där den 30/9 som vi vill. Det kommer att bli ett superställe med många medlemmar! Håll tummarna för att det ska klaffa!
Sen blev det lunch och jag skulle ta en tupplur. Det gick inte. Var det inte Baileys som störde så var det telefonen. Till slut gav jag upp, det var ingen ide´ att försöka sova. När Junior kom hem pratade jag med honom en stund och när Senior kom hem hann jag kolla läget med honom innan det var dax att dra iväg till jobbet. Eftersom vi får leveransen till VV i Tumba hem till oss, så hade vi MYCKET att bära. Stackars Martin får väldigt mycket vardagsträning iom detta :-)
Så öppnade vi och det kom massor med folk! Förra veckan var det 11 nya, likaså den här veckan. Plus de "gamla" medlemmarna, så vi hade nästan 50 pers och då gick ena vågen sönder... jabba! Men det löste sej genom att Senior fick cykla över med reservdelar direkt. Vi mutade honom med ett chokladpaket :-)
När vi var färdiga körde jag hem Martin, medan jag själv åkte och hämtade Junior från träningen. När vi kom hem var både jag och Junior helt slut. Så nu ska jag ta en tidig kväll och lägga mej. Martin planerar för morgondagens företagsklass som han ska starta. Sånt slipper jag... jag ska bara lata mej imorrnförmiddag... eller hur? Skulle jag? Hur bra är jag på att lata mej? Nepp, jag ska fortsätta att söka stipendium - vi får väl se om jag hittar nåt spännande.
.
Efter frukosten åkte Martin och handlade medan jag gick en lång runda med Baileys. När vi kom hem klippte jag gräset och när jag var nästan färdig kom Martin hem. Då plockade vi ihop oss och åkte till Tullinge för att titta på en lokal. Stället ligger perfekt och lokalen är superb! Jag hoppas verkligen att det fixar sej med hyra osv så att vi kan starta upp där den 30/9 som vi vill. Det kommer att bli ett superställe med många medlemmar! Håll tummarna för att det ska klaffa!
Sen blev det lunch och jag skulle ta en tupplur. Det gick inte. Var det inte Baileys som störde så var det telefonen. Till slut gav jag upp, det var ingen ide´ att försöka sova. När Junior kom hem pratade jag med honom en stund och när Senior kom hem hann jag kolla läget med honom innan det var dax att dra iväg till jobbet. Eftersom vi får leveransen till VV i Tumba hem till oss, så hade vi MYCKET att bära. Stackars Martin får väldigt mycket vardagsträning iom detta :-)
Så öppnade vi och det kom massor med folk! Förra veckan var det 11 nya, likaså den här veckan. Plus de "gamla" medlemmarna, så vi hade nästan 50 pers och då gick ena vågen sönder... jabba! Men det löste sej genom att Senior fick cykla över med reservdelar direkt. Vi mutade honom med ett chokladpaket :-)
När vi var färdiga körde jag hem Martin, medan jag själv åkte och hämtade Junior från träningen. När vi kom hem var både jag och Junior helt slut. Så nu ska jag ta en tidig kväll och lägga mej. Martin planerar för morgondagens företagsklass som han ska starta. Sånt slipper jag... jag ska bara lata mej imorrnförmiddag... eller hur? Skulle jag? Hur bra är jag på att lata mej? Nepp, jag ska fortsätta att söka stipendium - vi får väl se om jag hittar nåt spännande.
.
Surt sa räven...
Jag är veckans Biggest Looser, trots att jag inte gått ner ett gram! Jag har inte gått upp heller, jag har nämligen stått still. Men får jag bara de här kräftresterna ur kroppen så kommer vågen få ett glädjefnatt nästa måndag. Martin gick upp, mer än så säger jag inte...
Det gick så bra hela veckan. Jag gick ner massor, sparade points och var sååå duktig. Så kom lördagen och kräftskivan. Jag åt mängder med kräftor - jag älskar skaldjur! Lite vitlöksbröd och vin - inte så mycket tyckte jag... Vågen höll inte med mej :-(
Igår åt vi upp resterna och idag kör vi på som vanligt igen. Den här veckan blir lite strulig med mat och speciellt luncherna. Martin ska starta en företagsklass och fortsätta med en, så både tisdag och onsdag äter vi vid olika tider. Idag ska vi titta på ny lokal, så att vi kan starta upp verksamheten i Tullinge - spännande! Hoppas allt klaffar, för där behövs vi och man vill ha dit oss.
Men det är iaf inga festligheter förrän till jul. Så nu ska de sista kilona också bort. 3,2 kg borta, 3,9 kilo kvar!!! Sen kommer jag i alla mina gamla, snygga kläder igen. Å då åker vi till Tanzania! Jabba!
.
Det gick så bra hela veckan. Jag gick ner massor, sparade points och var sååå duktig. Så kom lördagen och kräftskivan. Jag åt mängder med kräftor - jag älskar skaldjur! Lite vitlöksbröd och vin - inte så mycket tyckte jag... Vågen höll inte med mej :-(
Igår åt vi upp resterna och idag kör vi på som vanligt igen. Den här veckan blir lite strulig med mat och speciellt luncherna. Martin ska starta en företagsklass och fortsätta med en, så både tisdag och onsdag äter vi vid olika tider. Idag ska vi titta på ny lokal, så att vi kan starta upp verksamheten i Tullinge - spännande! Hoppas allt klaffar, för där behövs vi och man vill ha dit oss.
Men det är iaf inga festligheter förrän till jul. Så nu ska de sista kilona också bort. 3,2 kg borta, 3,9 kilo kvar!!! Sen kommer jag i alla mina gamla, snygga kläder igen. Å då åker vi till Tanzania! Jabba!
.
söndag 23 augusti 2009
Alla ni som tvekar...
Många av Er där ute går just nu runt och tänker att "Jag borde nog ta tag i det där med vikten". En del har slutat se sej i spegeln, en del har svårt att böja sej ner och plocka upp saker, någon känner sej rent av äcklig och någon annan kanske drabbats av sjukdom pga övervikten. Det finns lika många skäl som det finns människor... och sätten är också lika många att gå ner i vikt.
Men om du nu funderat på att faktiskt gå till en Viktväktar-klass så kan jag varmt rekomendera detta just precis NU. ett par veckor till är det nämligen gratis första veckan. Så Du kan komma till oss eller någon annan, skriva in dej och få allt material HELT GRATIS! Gör du bara som det står i första häftet och följer våra rekomendationer så LOVAR jag att Du kommer se resultat redan efter en vecka!
Om du dessutom bor på Kunsgholmen eller söderort kan Du träffa oss! På måndagar finns vi i Tumba kl 17.30, på tisdagar på Kungsholmen 16.30 resp 18.30. Inom kort öppnar vi försmodligen en klass i Tullinge också, men det är än så länge preliminärt. Vi tror på det vi gör och på VV´s program. Martin har ju faktiskt gått ner drygt 60 kg med VV och jag drygt 11 kg. Så det funkar och vi vill gärna hjälpa fler att
* få ett rörligare liv
* leva längre
* bli friskare
* känna sej snyggare
* bli mer hälsosamma
Så gör som många, många andra: kom till oss, träffa trevliga människor i samma situation och få hjälp med Er viktminskning! Första veckan är det ju gratis - så vad har Du att förlora?
.
Men om du nu funderat på att faktiskt gå till en Viktväktar-klass så kan jag varmt rekomendera detta just precis NU. ett par veckor till är det nämligen gratis första veckan. Så Du kan komma till oss eller någon annan, skriva in dej och få allt material HELT GRATIS! Gör du bara som det står i första häftet och följer våra rekomendationer så LOVAR jag att Du kommer se resultat redan efter en vecka!
Om du dessutom bor på Kunsgholmen eller söderort kan Du träffa oss! På måndagar finns vi i Tumba kl 17.30, på tisdagar på Kungsholmen 16.30 resp 18.30. Inom kort öppnar vi försmodligen en klass i Tullinge också, men det är än så länge preliminärt. Vi tror på det vi gör och på VV´s program. Martin har ju faktiskt gått ner drygt 60 kg med VV och jag drygt 11 kg. Så det funkar och vi vill gärna hjälpa fler att
* få ett rörligare liv
* leva längre
* bli friskare
* känna sej snyggare
* bli mer hälsosamma
Så gör som många, många andra: kom till oss, träffa trevliga människor i samma situation och få hjälp med Er viktminskning! Första veckan är det ju gratis - så vad har Du att förlora?
.
Härlig kväll!
Seniors firande igår blev alldeles perfekt! Det var en mycket nöjd pojke som gick och la sej framåt ett-tiden :-)
Vid 17-tiden hade vi dukat klart och jag satte mej ner för att måla naglarna, något jag gör ungefär 2 ggr per år. När man varit ledig länge och inte pysslat i trädgården för mycket är naglarna faktiskt så långa och snygga att man kan ha naggelack utan att skämmas. Så nu har jag ett knalloranget nagellack, ska bli kul att höra kommentarerna på jobbet imorrn.
Strax efter 17 kom min kusin. Vi hann prata lite innan fler dök upp vid 18-tiden. Sist kom Stora M (fd Särbons äldsta) hon hade gått fel och irrat kring mellan husen här i området. Alltså är hon här för sällan... Å nu ska hon ut och resa, så vi vet inte när vi får se henne igen. Vid 18.30 var alla 16 på plats och vi högg in på kräftorna. Såååå gott! Vi (läs jag) åt alldeles för mycket! Vi hade köpt 3 paket med extra kräftsjärtar, till oss 4 plus Stora M och en kompis till Junior. När vi var färdiga med våra kräftor, gav vi oss på de kräftor som Martins föräldrar lämnat... Ett gäng vitlöksbröd senare var jag ganska mätt :-)
När kräftorna var slut dukade vi fram fika och de två tårtorna. Jag tog en mini-bit, det verkar ingen annan ha gjort... tårtorna tog nästa slut! De var väldigt goda tydligen, särskilt den med choklad. Lite vin och lite grönsaker med dipp gjorde att vågen pekade väldigt mycket åt fel håll idag. Finns nog risk för mitt första plus imorrn, men det var det värt.
Vid 10 bröt de flesta upp. Då hade vi bara killarna, Stora M och Juniors kompis kvar här. Kompisen var med i filmen "Låt den rätte komma in" så vid 22.30 började ungdomarna kolla på den, då gav jag upp och gick och la mej. Hörde att filmen var slut och att ett gäng gick och la sej vid 1 - sen var jag väck! Senior som annars brukar vakna vid 8 sover fortfarande, eller också är han vaken med ligger tyst för att inte väcka Stora M som sover i hans rum.
Idag skiner solen. Så det blir till att se över matintaget, ta en promenad, röja hemmet och sen åka till mamma och bada Baileys. Kanske är sista dagen man kan använda poolen, så det är väl bara att passa på. Känns iaf väldigt bra med gårdagen, Senior har all anledning att vara nöjd!
.
Vid 17-tiden hade vi dukat klart och jag satte mej ner för att måla naglarna, något jag gör ungefär 2 ggr per år. När man varit ledig länge och inte pysslat i trädgården för mycket är naglarna faktiskt så långa och snygga att man kan ha naggelack utan att skämmas. Så nu har jag ett knalloranget nagellack, ska bli kul att höra kommentarerna på jobbet imorrn.
Strax efter 17 kom min kusin. Vi hann prata lite innan fler dök upp vid 18-tiden. Sist kom Stora M (fd Särbons äldsta) hon hade gått fel och irrat kring mellan husen här i området. Alltså är hon här för sällan... Å nu ska hon ut och resa, så vi vet inte när vi får se henne igen. Vid 18.30 var alla 16 på plats och vi högg in på kräftorna. Såååå gott! Vi (läs jag) åt alldeles för mycket! Vi hade köpt 3 paket med extra kräftsjärtar, till oss 4 plus Stora M och en kompis till Junior. När vi var färdiga med våra kräftor, gav vi oss på de kräftor som Martins föräldrar lämnat... Ett gäng vitlöksbröd senare var jag ganska mätt :-)
När kräftorna var slut dukade vi fram fika och de två tårtorna. Jag tog en mini-bit, det verkar ingen annan ha gjort... tårtorna tog nästa slut! De var väldigt goda tydligen, särskilt den med choklad. Lite vin och lite grönsaker med dipp gjorde att vågen pekade väldigt mycket åt fel håll idag. Finns nog risk för mitt första plus imorrn, men det var det värt.
Vid 10 bröt de flesta upp. Då hade vi bara killarna, Stora M och Juniors kompis kvar här. Kompisen var med i filmen "Låt den rätte komma in" så vid 22.30 började ungdomarna kolla på den, då gav jag upp och gick och la mej. Hörde att filmen var slut och att ett gäng gick och la sej vid 1 - sen var jag väck! Senior som annars brukar vakna vid 8 sover fortfarande, eller också är han vaken med ligger tyst för att inte väcka Stora M som sover i hans rum.
Idag skiner solen. Så det blir till att se över matintaget, ta en promenad, röja hemmet och sen åka till mamma och bada Baileys. Kanske är sista dagen man kan använda poolen, så det är väl bara att passa på. Känns iaf väldigt bra med gårdagen, Senior har all anledning att vara nöjd!
.
lördag 22 augusti 2009
16 år idag!
Min äldste grabb fyller 16 år idag!
Tiden går så fort! Tänk på det alla ni som har små barn...
Detta blir förmodligen den mest spännande födelsedag han haft hittills, eftersom han precis har börjat gymnasiet och faktiskt har kompisar! Det har trillat in sms och medelanden på facebook halva natten och dagen här och han strålar med hela ansiktet :-)
Igår var vi och storhandlade och när Martin kom hem frågade han mej:
-Vad är det för dag imorrn?
-Lördag, svarade jag.
- Å vad händer då?
- Vi ska ha kräftskiva, sa jag.
- Mer?
-Senior fyller år!
- Å vad har man då... frågade han
- JÄKLAR VI HAR GLÖMT ATT KÖPA GREJER TILL TÅRTA!!!
Senior fick sätta sej ner och fundera på hur han ville ha sina tårtor och skriva inköpslista. Så det första vi gjorde i förmiddags var att åka och handla... igen... Nu har vi fixat tårtorna, kolla va fina de blev. Den ena är med chokladmouse och banan i fyllningen och chokladgodis ovanpå. När vi var i Spanien köpte vi choklad man kan skriva med, så den har vi använt. De andra tårta är med jordgubbar och banan i fyllningen och smågodis ovanpå. Två tårtor i äkta Viktväktar-klass :-D
Nu blir det en snabb tupplur och sen ska vi skära sallad, fixa vitlökssmör och duka. Klockan 18 kommer ca 15 pers och ska äta kräftor med oss. Hälften är "närmast sörjande", men den här gången kommer faktiskt några till och det är jag så tacksam för. Senior kan få ett riktigt firande med många glada människor som har trevligt tillsammans. Bättre kan det inte bli!
fredag 21 augusti 2009
En känsla av saknad
För ganska precis 9 år sedan (12/8-00) dog min bästa kompis. Idag fick jag en sån där känsla av saknad som man kan få ibland. Trots att det är så länge sen och jag för länge sedan sörjt färdigt, så kände jag idag att jag ville ringa henne och bara prata.
Jag ville berätta om allt som hänt mej under de senaste åren och jag vet att hon skulle vara så glad för min skull. Men det kan jag ju inte... så det får bli en blogg istället...
Eva och jag träffades när Senior och hennes S var små, bara något år. Av en slump, men det var ändå meningen, för vi blev riktiga konpisar. Vi pratade om allt och när jag skilde mej stöttade hon, när hon skilde sej stöttade jag. När jag träffade min dåvarande särbo var hon glad för min skull och när hon träffade sin blivande man, var jag glad för hennes skull. När hon blev riktigt sjuk ringde jag hennes läkare, trots att hon hotat med att säga upp bekantskapen om jag gjorde det. Min trots räddade hennes liv den gången... Och hon slutade inte prata med mej, jag fick tom vara värdinna på hennes bröllop.
När jag fick dödsbudet stannade världen. Det var nog det värsta jag varit med om och jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Lilla S var bara 6 år och stod nu utan mamma och en frånvarande pappa. Vad skulle hända med henne? Kunde jag ta henne? Det var många frågetecken som skulle rätas ut mitt i sorgen, då hjärnan funkar som sämst. Jag och Evas nya man rensade ur hennes saker. Hur rensar man ut en människa? Ett helt liv? Privata saker som jag inte ville att någon skulle se eller röra runt i. Det tog många dagar, men var en bra terapi. Hennes nyblivna man (de hann bara vara gifta 3 månader) och jag pratade mycket och lärde känna varandra otroligt bra de här dagarna. Han bodde delvis hos mej för att slippa vara ensam. Allt var upp och ner, men på något vis tog vi oss igenom tiden fram till begravningen.
På begravningen skulle jag sjunga, men det insåg jag ganska snart att det skulle jag aldrig klara. Jag höll tal istället, anekdoter om allt vi varit med om. Runt Eva hände väldigt mycket hela tiden, både roliga och mindre roliga saker. Det gick bra även om tårarna strömmade nerför mina kinder under hela talet. Jag går aldrig på begravningskaffe, tycker inte om det helt enkelt - men den här gången var jag tvungen eftersom jag hade varit med och arrangerat begravningen. Jag kommer ihåg att jag satt där och petade i någon form av snitt eller nåt. Jag såg på S som såg så ensam och sårbar ut.
Det gick ändå bra för S. Hon fick så småningom bo hos sin morbror och hans familj. Ett kärleksfullt hem som gav henne allt hon behöver både känslomässigt och materielt. Det tog ett tag innan vi kunde umgås med henne naturligt igen, men numera träffas vi och hon känns som en extra unge i mitt hjärta. Imorrn kommer hon hit och firar Senior som fyller 16, de är jämngamla och har känt varandra hela livet. Vi kommer prata lite om Eva, då brukar hon krypa ihop tätt intill mej och mest lyssna. Hon vill gärna att jag berättar om hennes mamma, själv kommer hon inte ihåg så mycket. Brukar vara en mysig pratstund.
Just idag är saknade stor. Imorrn när jag sitter där med S kommer den vara ännu större. Men det är väl som det ska vara; kära vänner ska man både sakna och minnas. Jag önskar bara att hon fått uppleva S som stor, duktig och ung vuxen. Att jag fått berätta om min lycka. Men hon kanske är med oss på något sätt ändå. Hon kanske sitter där uppe och tittar ner på oss? Vad vet jag? Vad vet man om döden när man inte har någon tro? Jag vet bara att hon inte finns och det stör mej!
.
Jag ville berätta om allt som hänt mej under de senaste åren och jag vet att hon skulle vara så glad för min skull. Men det kan jag ju inte... så det får bli en blogg istället...
Eva och jag träffades när Senior och hennes S var små, bara något år. Av en slump, men det var ändå meningen, för vi blev riktiga konpisar. Vi pratade om allt och när jag skilde mej stöttade hon, när hon skilde sej stöttade jag. När jag träffade min dåvarande särbo var hon glad för min skull och när hon träffade sin blivande man, var jag glad för hennes skull. När hon blev riktigt sjuk ringde jag hennes läkare, trots att hon hotat med att säga upp bekantskapen om jag gjorde det. Min trots räddade hennes liv den gången... Och hon slutade inte prata med mej, jag fick tom vara värdinna på hennes bröllop.
När jag fick dödsbudet stannade världen. Det var nog det värsta jag varit med om och jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Lilla S var bara 6 år och stod nu utan mamma och en frånvarande pappa. Vad skulle hända med henne? Kunde jag ta henne? Det var många frågetecken som skulle rätas ut mitt i sorgen, då hjärnan funkar som sämst. Jag och Evas nya man rensade ur hennes saker. Hur rensar man ut en människa? Ett helt liv? Privata saker som jag inte ville att någon skulle se eller röra runt i. Det tog många dagar, men var en bra terapi. Hennes nyblivna man (de hann bara vara gifta 3 månader) och jag pratade mycket och lärde känna varandra otroligt bra de här dagarna. Han bodde delvis hos mej för att slippa vara ensam. Allt var upp och ner, men på något vis tog vi oss igenom tiden fram till begravningen.
På begravningen skulle jag sjunga, men det insåg jag ganska snart att det skulle jag aldrig klara. Jag höll tal istället, anekdoter om allt vi varit med om. Runt Eva hände väldigt mycket hela tiden, både roliga och mindre roliga saker. Det gick bra även om tårarna strömmade nerför mina kinder under hela talet. Jag går aldrig på begravningskaffe, tycker inte om det helt enkelt - men den här gången var jag tvungen eftersom jag hade varit med och arrangerat begravningen. Jag kommer ihåg att jag satt där och petade i någon form av snitt eller nåt. Jag såg på S som såg så ensam och sårbar ut.
Det gick ändå bra för S. Hon fick så småningom bo hos sin morbror och hans familj. Ett kärleksfullt hem som gav henne allt hon behöver både känslomässigt och materielt. Det tog ett tag innan vi kunde umgås med henne naturligt igen, men numera träffas vi och hon känns som en extra unge i mitt hjärta. Imorrn kommer hon hit och firar Senior som fyller 16, de är jämngamla och har känt varandra hela livet. Vi kommer prata lite om Eva, då brukar hon krypa ihop tätt intill mej och mest lyssna. Hon vill gärna att jag berättar om hennes mamma, själv kommer hon inte ihåg så mycket. Brukar vara en mysig pratstund.
Just idag är saknade stor. Imorrn när jag sitter där med S kommer den vara ännu större. Men det är väl som det ska vara; kära vänner ska man både sakna och minnas. Jag önskar bara att hon fått uppleva S som stor, duktig och ung vuxen. Att jag fått berätta om min lycka. Men hon kanske är med oss på något sätt ändå. Hon kanske sitter där uppe och tittar ner på oss? Vad vet jag? Vad vet man om döden när man inte har någon tro? Jag vet bara att hon inte finns och det stör mej!
.
torsdag 20 augusti 2009
På tåget...
Jag åker inte pendeltåg så ofta, men idag gjorde jag iaf det. Imorse klev jag på strax innan 8 (det borde vara kriminellt att gå upp före 8 på mornarna - man är ju helt död!) och träffade då ett par grannar som kommenterade att jag gått ner i vikt. Jag älskar mina grannar! :-)
Nu på eftermiddagen tog jag tåget som gick strax efter 16 från t-centralen och då åkte jag ensam och kunde studera folk... en ung kvinna satt och grät stilla. Vad hade hänt henne? En tjej grälade med någon på telefon "Jag känner mej kränkt när du mummel mummel..." Så bra att hon säger hur hon känner istället för att attackera och så bra att hon sätter ner foten och markerar att hon känner sej kränkt. En mamma pratade med sin lilla dotter om hur de haft det i skolan. Förmodligen hade dottern börjat sexårs eller första klass, de höll nämligen på att lära sej alla namnen med hjälp av olika lekar. Bakom mej stod två tjejer som pratade tyska, den ena hade nog varit här ett tag för hon berättade för den andra vad man skulle se när man var i Stockholm. Wasamuseet och Djurgården var värda ett besök fick alla som förstod tyska veta. Killen bredvid mej satt och läste korsord, det var han inget vidare på... "står upp på ängen" Skulle vara gräs, men det fick han inte dit. Tjejen framför mej sov gott, med lite öppen mun. Eftersom hon sov kunde jag titta på henne ganska ostört, hon var väldigt vacker. Kille brevid henne hade väldigt svårt att ta ögonen från henne :-)
Jag älskar att titta på folk! Se på dem och fundera på deras liv. Kvinnan som grät... hade hon fått veta att hon var sjuk? Hade hennes vän gjort slut? Hade hon fått sparken? Varför var hon så ledsen. Vad hade hänt kvinnan som grälade och vad tänkte killen på när han tittade på den vackra tjejen? Visst är det spännande?!
Sen måste jag berätta en annorlunda ursäkt från ett av målen vi hade idag. En man blev av med körkortet på två månader pga fortkörning. Han hävdade att han behövde bilen eftersom han hade 5 km till golfbanan och det är för dyrt att åka taxi dit. Jag kan inte tala om hur vi dömde än, men ni får gärna tala om hur ni skulle dömma :-)
.
Nu på eftermiddagen tog jag tåget som gick strax efter 16 från t-centralen och då åkte jag ensam och kunde studera folk... en ung kvinna satt och grät stilla. Vad hade hänt henne? En tjej grälade med någon på telefon "Jag känner mej kränkt när du mummel mummel..." Så bra att hon säger hur hon känner istället för att attackera och så bra att hon sätter ner foten och markerar att hon känner sej kränkt. En mamma pratade med sin lilla dotter om hur de haft det i skolan. Förmodligen hade dottern börjat sexårs eller första klass, de höll nämligen på att lära sej alla namnen med hjälp av olika lekar. Bakom mej stod två tjejer som pratade tyska, den ena hade nog varit här ett tag för hon berättade för den andra vad man skulle se när man var i Stockholm. Wasamuseet och Djurgården var värda ett besök fick alla som förstod tyska veta. Killen bredvid mej satt och läste korsord, det var han inget vidare på... "står upp på ängen" Skulle vara gräs, men det fick han inte dit. Tjejen framför mej sov gott, med lite öppen mun. Eftersom hon sov kunde jag titta på henne ganska ostört, hon var väldigt vacker. Kille brevid henne hade väldigt svårt att ta ögonen från henne :-)
Jag älskar att titta på folk! Se på dem och fundera på deras liv. Kvinnan som grät... hade hon fått veta att hon var sjuk? Hade hennes vän gjort slut? Hade hon fått sparken? Varför var hon så ledsen. Vad hade hänt kvinnan som grälade och vad tänkte killen på när han tittade på den vackra tjejen? Visst är det spännande?!
Sen måste jag berätta en annorlunda ursäkt från ett av målen vi hade idag. En man blev av med körkortet på två månader pga fortkörning. Han hävdade att han behövde bilen eftersom han hade 5 km till golfbanan och det är för dyrt att åka taxi dit. Jag kan inte tala om hur vi dömde än, men ni får gärna tala om hur ni skulle dömma :-)
.
onsdag 19 augusti 2009
Tjocka barn
Hur talar man om för ett barn/ungdom att han/hon behöver gå ner i vikt? Ska man lägga fram det varligt och nästa be om ursäkt för att man säger det? Eller ska man bara säga hur det ligger till utan att linda in budskapet?
Förra året skulle Senior ta emot ett stipendium och vi såg verkligen fram emot att få besöka Berwaldhallen med honom. Visst var han lite rund, men inget alarmerande tyckte jag. Så kom den stora dagen och vi letade fram snyggbyxorna. Han kunde inte ha dem. Vi tog ett annat par. Han kunde inte ha det paret heller. Vi provade morfars byxor som var ett par storlekar större... han kunde inte ha dem heller... När vi till slut hittade ett par byxor som gick över lår, rumpa och mage var de alldeles för långa istället. Han fick ta emot stipendiet i kvartsbyxor och skjorta.
När vi kom hem pratade jag med Martin länge. Martin var riktigt tjock som barn och klev över 100-strecket som 12-åring. Martin ville inte att Senior skulle utsättas för samma skam och orörlighet som han smakat på under nästan hela sitt liv. Vi bestämde därför att inte linda in något, utan prata rätt ut med Senior. Dagen därpå sa jag till honom att jag ville att han skulle må bra, kunna ha vilka kläder han ville och kunna röra sej utan problem och därför tänkte vi ta lite tuffare tag när det gällde mat och motion. Han hade blivit väldigt ledsen när han provade kläderna och blev självklart upprörd när vi faktiskt rent ut sa att han var tjock. Samtidigt så hade han ju förr eller senare fått höra det av andra om vi inte sagt det. Vilket är värst?
Han gick därefter med oss på promenader och slutade småäta. Vi har aldrig haft godis eller läsk på vardagarna, så det var inte där problemet låg. Han stora problem var småätandet och de dagar han tillbringade hos mormor. Så han slutade att vara där under en period. Vi var inte stenhårda med något utan bad honom bara tänka sej för. Han gick ner 7 kilo utan någon större ansträngning! Den vikten passade honom perfekt och han var en normal Medium i alla kläder. I år kunde han hämta sitt stipendium i vilka kläder han ville! Han var nöjd och vi var glada att han kunde vara sej själv igen. Han rörsej mer nu eftersom han nu kan röra sej obehindrat. När han fick jobb på Mc donalds var lyckan total. Vi trodde nog att han skulle gå upp lite, men det blev faktiskt värtom! Han rör sej så mycket på jobbet och går oftast dit, så han har ist gått ner i vikt.
Nu i sommar har både han och Junior gått upp 3-4 kilo var. Men det kommer nog rätta till sej när terminen börjar på riktigt. Killarna växer ju också på längden och så länge M passar, så är det inget att oroa sej över. Vi kör med öppna kort och håller koll på varandra - inte av illvilja, utan av omtanke. Så hjälps vi åt när det blir för tungt.
Så vad tycker ni? Hur talar man vikt med sina barn/ungdomar?
.
Förra året skulle Senior ta emot ett stipendium och vi såg verkligen fram emot att få besöka Berwaldhallen med honom. Visst var han lite rund, men inget alarmerande tyckte jag. Så kom den stora dagen och vi letade fram snyggbyxorna. Han kunde inte ha dem. Vi tog ett annat par. Han kunde inte ha det paret heller. Vi provade morfars byxor som var ett par storlekar större... han kunde inte ha dem heller... När vi till slut hittade ett par byxor som gick över lår, rumpa och mage var de alldeles för långa istället. Han fick ta emot stipendiet i kvartsbyxor och skjorta.
När vi kom hem pratade jag med Martin länge. Martin var riktigt tjock som barn och klev över 100-strecket som 12-åring. Martin ville inte att Senior skulle utsättas för samma skam och orörlighet som han smakat på under nästan hela sitt liv. Vi bestämde därför att inte linda in något, utan prata rätt ut med Senior. Dagen därpå sa jag till honom att jag ville att han skulle må bra, kunna ha vilka kläder han ville och kunna röra sej utan problem och därför tänkte vi ta lite tuffare tag när det gällde mat och motion. Han hade blivit väldigt ledsen när han provade kläderna och blev självklart upprörd när vi faktiskt rent ut sa att han var tjock. Samtidigt så hade han ju förr eller senare fått höra det av andra om vi inte sagt det. Vilket är värst?
Han gick därefter med oss på promenader och slutade småäta. Vi har aldrig haft godis eller läsk på vardagarna, så det var inte där problemet låg. Han stora problem var småätandet och de dagar han tillbringade hos mormor. Så han slutade att vara där under en period. Vi var inte stenhårda med något utan bad honom bara tänka sej för. Han gick ner 7 kilo utan någon större ansträngning! Den vikten passade honom perfekt och han var en normal Medium i alla kläder. I år kunde han hämta sitt stipendium i vilka kläder han ville! Han var nöjd och vi var glada att han kunde vara sej själv igen. Han rörsej mer nu eftersom han nu kan röra sej obehindrat. När han fick jobb på Mc donalds var lyckan total. Vi trodde nog att han skulle gå upp lite, men det blev faktiskt värtom! Han rör sej så mycket på jobbet och går oftast dit, så han har ist gått ner i vikt.
Nu i sommar har både han och Junior gått upp 3-4 kilo var. Men det kommer nog rätta till sej när terminen börjar på riktigt. Killarna växer ju också på längden och så länge M passar, så är det inget att oroa sej över. Vi kör med öppna kort och håller koll på varandra - inte av illvilja, utan av omtanke. Så hjälps vi åt när det blir för tungt.
Så vad tycker ni? Hur talar man vikt med sina barn/ungdomar?
.
Målvikt?
Många som skriver in sej hos oss på Viktväktarna vill direkt veta hur mycket de ska väga. Vi brukar då säga att vi väntar lite med att sätta en målvikt och istället koncentrera oss på att komma in i programmet och först och främst ta 10% av startvikten. De allra flesta accepterar detta, men kan ibland undra varför man inte pratar målvikt direkt.
Tänk dej att du är tex 170 cm lång och väger 120 kg när du skriver in dej. Att då få veta att man ska gå ner 50 kg kan vara ganska smärtsamt även om man vet om det. Att bara ta beslutet att gå till VV är stort och jobbigt, att få en målvikt skriven på näsan gör inte saken lättare. Att istället få som första mål att gå ner 12 kg är inte alls lika jobbigt. Då får man ett mål som känns mer verkligt och ett mål som man kan klara av, SEN tar man nästa steg. Kan man gå ner ett halvt kilo, kan man gå ner ett och kan man gå ner ett kan man gå ner ett till. Som att äta en elefant... man får göra det en tugga i taget...
För det är ju inte lätt att vara överviktig och ha ett mål som ligger långt bort. Även om jag "bara" hade 5-7 kg, så känns det lättare att dela upp det i små delmål. Att ge sej en belöning vid varje avklarat delmål är inte heller helt fel :-) Och självklart måste man trilla av spåret ibland och unna sej saker, men sen är det bara att ta tag i det igen och fortsätta framåt.
Jag fick en aha-upplevelse när vi var ute och gick för en stund sen. Jag kände mej lätt! Jag tyckte inte att rumpan och benen var lika tunga längre och ju mer jag kände efter desto lättare blev jag! Idag passerade jag halvlek på vågen, har alltså tagit drygt hälften av det jag ska gå ner. Måste vara lite extra duktig idag, fredag och söndag, eftersom jag kommer äta på TV4´s lunchrestaurang imorrn och vet att deras hembakta bröd är riktigt gott OCH kräftskiva på lördag. Så nu gäller det att samla points så det inte är ett plus på vågen på måndag. JAG ska nämligen bli veckans Biggest Looser!
.
Tänk dej att du är tex 170 cm lång och väger 120 kg när du skriver in dej. Att då få veta att man ska gå ner 50 kg kan vara ganska smärtsamt även om man vet om det. Att bara ta beslutet att gå till VV är stort och jobbigt, att få en målvikt skriven på näsan gör inte saken lättare. Att istället få som första mål att gå ner 12 kg är inte alls lika jobbigt. Då får man ett mål som känns mer verkligt och ett mål som man kan klara av, SEN tar man nästa steg. Kan man gå ner ett halvt kilo, kan man gå ner ett och kan man gå ner ett kan man gå ner ett till. Som att äta en elefant... man får göra det en tugga i taget...
För det är ju inte lätt att vara överviktig och ha ett mål som ligger långt bort. Även om jag "bara" hade 5-7 kg, så känns det lättare att dela upp det i små delmål. Att ge sej en belöning vid varje avklarat delmål är inte heller helt fel :-) Och självklart måste man trilla av spåret ibland och unna sej saker, men sen är det bara att ta tag i det igen och fortsätta framåt.
Jag fick en aha-upplevelse när vi var ute och gick för en stund sen. Jag kände mej lätt! Jag tyckte inte att rumpan och benen var lika tunga längre och ju mer jag kände efter desto lättare blev jag! Idag passerade jag halvlek på vågen, har alltså tagit drygt hälften av det jag ska gå ner. Måste vara lite extra duktig idag, fredag och söndag, eftersom jag kommer äta på TV4´s lunchrestaurang imorrn och vet att deras hembakta bröd är riktigt gott OCH kräftskiva på lördag. Så nu gäller det att samla points så det inte är ett plus på vågen på måndag. JAG ska nämligen bli veckans Biggest Looser!
.
Vad gör man en ledig dag?
Det bästa med mitt jobb är att jag är ledig mitt i veckan! Medan andra går upp tidigt och knallar iväg till jobbet, ligger jag kvar och sover eller iaf drar mej. Sen tar jag oftast ett varmt skumbad och äter frukost i lugn och ro ute, om vädret tillåter.
Idag är det onsdag och jag är ledig. Vad ska jag göra idag då? Listan är inte såååå lång:
* skriva färdigt och skicka iväg ansökan om stipedium för killarna
* förbereda styrelsmötet imorrn
* göra färdigt lite jobba från igår... trist, men men...
* påbörja ett medlemsblad
* gå en långpromenad
* ringa lite samtal och kolla av fler stipendium
* klippa Baileys klor
* köra Senior till skyttet
* gå ut i skogen och kolla efter kantareller
* plocka lite och kanske köra en dammsugare
* tvätta...
Har faktiskt redan skickat iväg en beställning till VV och kollat av lite inbetalningar till loppisen. Å klockan är bara 9! Idag ska jag nog ta en middagslur också efter lunch :-)
.
Idag är det onsdag och jag är ledig. Vad ska jag göra idag då? Listan är inte såååå lång:
* skriva färdigt och skicka iväg ansökan om stipedium för killarna
* förbereda styrelsmötet imorrn
* göra färdigt lite jobba från igår... trist, men men...
* påbörja ett medlemsblad
* gå en långpromenad
* ringa lite samtal och kolla av fler stipendium
* klippa Baileys klor
* köra Senior till skyttet
* gå ut i skogen och kolla efter kantareller
* plocka lite och kanske köra en dammsugare
* tvätta...
Har faktiskt redan skickat iväg en beställning till VV och kollat av lite inbetalningar till loppisen. Å klockan är bara 9! Idag ska jag nog ta en middagslur också efter lunch :-)
.
tisdag 18 augusti 2009
Ciderkyckling på begäran :-)
Nu kommer receptet:
(Ur VV´s kokbok, Lev Livet Lättare)
1 portion
1 kycklingfilé
2 dl cider light
2 krm örtsalt
1/2 krm svartpeppar
2-3 skivade champinjoner
1/2 grön paprika, tärnad
1 morot, skivad
1/2 tsk vetemjöl
1 msk matlagningsgrädde (max 7%)
1 1/2 dl kokt ris
1 tomat i skivor
Koka kycklingfilén hel i cider, krydda med örtsalt och peppar ca 20 min eller tills kycklingen är klar. Sila spadet och koka upp det, lägg i grönsakerna´, spara hälften av paprikan. Sjud ca 5 min- vispa i mjöl blandat i grädden. Skär kycklingen i bitar och lägg i, smaka av med salt och peppar. Servera med ris och tomat. Strö över resten av paprikan.
Detta bli 4,5 -5 points per portion beroende på vilken % man har på matlagningsgrädden.
Om det är gott? Det får vi se på fredag :-)
.
måndag 17 augusti 2009
Lite svårt att fatta!
Om mindre än ett dygn har Senior upprop i skolan... GYMNASIET! Min lilla unge ska börja GYMNASIET! Hur gick det till??? Men asså... han är ju liten... eller?
Den där klena lilla varelsen som föddes för snart 16 år sedan, bara 48 cm lång och med småååå söta fötter. Idag är han nästan 1,80 och har illaluktande fötter och finnar. Vad hände däremellan? Det har gått så himla fort!
Vi var i skolan idag och träffade rektor, mentor, specialpedagog och studievägledare. Personer som kommer ha en stor betydelse i Seniors fortsatta utbildning. De var jättetrevliga och kunde inte nog poängtera hur bra de tyckte det var att vi kom idag och förberedde alla på Seniors ankomst. Vi fick veta allt vi behövde om den närmaste tiden, de svarade på Seniors frågor och vi svarade på deras. Vi gick runt lite på skolan och kände av stämningen. Senior var mycket nöjd efter mötet och ser nu fram emot att få börja imorgon.
Han vill nog bli kameraman, men det är inte hugget i sten. Så Mediaprogrammet blir nog bra, då specialiserar han sej först när han provat alla inriktningar. Men han siktar nu på rörlig bild. Tre år... sen vill han jobba, inget universitet där inte. Han vill jobba! Göra något. Skapa.
Min lilla rörliga, intensiva och röriga pojke. Han ska börja gymnasiet - svårt att smälta, men så skönt. En triumf! Tänk att de faktiskt ville sätta honom i särskola... jag vägrade. Kommunen menade att det var bäst för honom, där hade man mer resurser. Jag sa: "Man sätter inte normalbegåvade ungar i särskoleklass", då fick jag till svar att jag inte kunde räkna med någon hjälp i fortsättningen. Fine, sa jag. Han gick ut grundskolan med 250 poäng, skit på er kommuntanter!
Senior och jag har tillsammans kämpat och vi har segrat! Han klarade av den vanliga skolan, inte utan problem - men vem gör det? Han kunde välja nästan vilken utbildning han ville och kan nu bli något han väljer själv, inte tvingas till. Det har inte varit enkelt, men vi klarade det - HAN klarade det. Nu är han stor, nästan vuxen. Svårt att fatta. Men jag är så stolt över honom och allt han lyckats med. Han som hade så många odds emot sej, men tog sej över alla hinder. Han är en stolthet och nu är han stor. Å jag kan släppa taget nästan helt nu, så skönt för oss båda.
Ett nytt liv börjar i morrn, spännande :-)
.
Den där klena lilla varelsen som föddes för snart 16 år sedan, bara 48 cm lång och med småååå söta fötter. Idag är han nästan 1,80 och har illaluktande fötter och finnar. Vad hände däremellan? Det har gått så himla fort!
Vi var i skolan idag och träffade rektor, mentor, specialpedagog och studievägledare. Personer som kommer ha en stor betydelse i Seniors fortsatta utbildning. De var jättetrevliga och kunde inte nog poängtera hur bra de tyckte det var att vi kom idag och förberedde alla på Seniors ankomst. Vi fick veta allt vi behövde om den närmaste tiden, de svarade på Seniors frågor och vi svarade på deras. Vi gick runt lite på skolan och kände av stämningen. Senior var mycket nöjd efter mötet och ser nu fram emot att få börja imorgon.
Han vill nog bli kameraman, men det är inte hugget i sten. Så Mediaprogrammet blir nog bra, då specialiserar han sej först när han provat alla inriktningar. Men han siktar nu på rörlig bild. Tre år... sen vill han jobba, inget universitet där inte. Han vill jobba! Göra något. Skapa.
Min lilla rörliga, intensiva och röriga pojke. Han ska börja gymnasiet - svårt att smälta, men så skönt. En triumf! Tänk att de faktiskt ville sätta honom i särskola... jag vägrade. Kommunen menade att det var bäst för honom, där hade man mer resurser. Jag sa: "Man sätter inte normalbegåvade ungar i särskoleklass", då fick jag till svar att jag inte kunde räkna med någon hjälp i fortsättningen. Fine, sa jag. Han gick ut grundskolan med 250 poäng, skit på er kommuntanter!
Senior och jag har tillsammans kämpat och vi har segrat! Han klarade av den vanliga skolan, inte utan problem - men vem gör det? Han kunde välja nästan vilken utbildning han ville och kan nu bli något han väljer själv, inte tvingas till. Det har inte varit enkelt, men vi klarade det - HAN klarade det. Nu är han stor, nästan vuxen. Svårt att fatta. Men jag är så stolt över honom och allt han lyckats med. Han som hade så många odds emot sej, men tog sej över alla hinder. Han är en stolthet och nu är han stor. Å jag kan släppa taget nästan helt nu, så skönt för oss båda.
Ett nytt liv börjar i morrn, spännande :-)
.
-0,4 till
Trodde det skulle vara mer, men stressen börjar krypa sej på och då går jag upp i vikt... shit!
Jag har tagit ytterligare 0,4 den här veckan och har nu gått ner 3,2 kg på fem veckor. Martin tog 1,6 kg och har nu gått ner 7,4 kg på lika lång tid. Han är alltså veckans Biggest Looser och kan rösta ut mej om han vill :-)
Den här veckan är inte kul!
Bara idag har jag tre möten och en lunchdate innan vi ska till jobbet vid 16-tiden. På jobbet kommer det vara kaos eftersom alla nya går gratis den här veckan... fatta hur mycket folk som kommer att komma!
Imorrn har Senior upprop och sen har jag lunchdate och efter det jobb.
Onsdag är ganska lugn...
Torsdag ska jag vara i Länsrätten hela dagen och döma i en massa konstiga mål. Hoppas jag får byta till Tingsrätten snart, please! Styrelsemöte på kvällen.
Fredag innebär planeringssamtal för Junior på hans skola och i bästa fall en sväng ut i skogen.
På lördag fyller Senior 16 och vi ska ha kräftskiva!
Söndag är heeeelt ledig!
I allt detta ska Junior köras till sin träning må, ti, to, fr och lö. Senior ska till skyttet på onsdag. Sen ska Baileys ha sitt, minst en timmes promenad i sträck per dag och ett par kortare. Det är tur man inte har ett heltidsjobb! Jag hoppas att jag åtminstonde kan fortsätta ta 4 hg i veckan, då är jag i mål om 10 veckor... hmmm, ett par veckor tidigare än planerat. Vi får väl se hur det går... en dag i taget låter bra just nu...
.
Jag har tagit ytterligare 0,4 den här veckan och har nu gått ner 3,2 kg på fem veckor. Martin tog 1,6 kg och har nu gått ner 7,4 kg på lika lång tid. Han är alltså veckans Biggest Looser och kan rösta ut mej om han vill :-)
Den här veckan är inte kul!
Bara idag har jag tre möten och en lunchdate innan vi ska till jobbet vid 16-tiden. På jobbet kommer det vara kaos eftersom alla nya går gratis den här veckan... fatta hur mycket folk som kommer att komma!
Imorrn har Senior upprop och sen har jag lunchdate och efter det jobb.
Onsdag är ganska lugn...
Torsdag ska jag vara i Länsrätten hela dagen och döma i en massa konstiga mål. Hoppas jag får byta till Tingsrätten snart, please! Styrelsemöte på kvällen.
Fredag innebär planeringssamtal för Junior på hans skola och i bästa fall en sväng ut i skogen.
På lördag fyller Senior 16 och vi ska ha kräftskiva!
Söndag är heeeelt ledig!
I allt detta ska Junior köras till sin träning må, ti, to, fr och lö. Senior ska till skyttet på onsdag. Sen ska Baileys ha sitt, minst en timmes promenad i sträck per dag och ett par kortare. Det är tur man inte har ett heltidsjobb! Jag hoppas att jag åtminstonde kan fortsätta ta 4 hg i veckan, då är jag i mål om 10 veckor... hmmm, ett par veckor tidigare än planerat. Vi får väl se hur det går... en dag i taget låter bra just nu...
.
söndag 16 augusti 2009
42 veckor kvar...
Idag är jag på ett riktigt uselt humör, men jag vet inte varför... det kan finnas ett gäng olika anledningar... förutom pms...
En anledning kan vara att vi aldrig blir färdiga med städningen. Bara sovrummet tog hela gårdagen, resten av huset skulle fixas idag. Vi får väl se hur långt vi kommit innan kvällen. En annan anledning kan vara att det är ett faktum att sommarlovet är slut nu och att hösten närmar sej med stormsteg. Ytterligare en anledning kan vara att vädret är mysko... eller att vi inte utnyttjat den barnfria veckan så mycket/bra som vi borde... en massa dåliga samveten mm.
För det ju så att när man pysslar inne blir Baileys lidande och ska man gå flera långpromenader med honom så blir städningen/hemmet lidande och då måste det bli en kompromiss och då blir det halvdant alltihopa :-( Det var en av anledningarna till att vi skulle städa ORDENTLIGT så att vi har mer tid sen över till annat.
Men faktum kvarstår; jag är på dåligt humör, huset är långt ifrån färdigstädat och Baileys behöver gå ut. Nästa vecka är fullstpäckad. Barnen kommer snart hem efter en vecka hos farmor i Jämtland och då är friden slut, fast det är skönt att få hem dem ändå förståss. Usch och fy och blääää, 42 veckor kvar till sommarlovet!
.
En anledning kan vara att vi aldrig blir färdiga med städningen. Bara sovrummet tog hela gårdagen, resten av huset skulle fixas idag. Vi får väl se hur långt vi kommit innan kvällen. En annan anledning kan vara att det är ett faktum att sommarlovet är slut nu och att hösten närmar sej med stormsteg. Ytterligare en anledning kan vara att vädret är mysko... eller att vi inte utnyttjat den barnfria veckan så mycket/bra som vi borde... en massa dåliga samveten mm.
För det ju så att när man pysslar inne blir Baileys lidande och ska man gå flera långpromenader med honom så blir städningen/hemmet lidande och då måste det bli en kompromiss och då blir det halvdant alltihopa :-( Det var en av anledningarna till att vi skulle städa ORDENTLIGT så att vi har mer tid sen över till annat.
Men faktum kvarstår; jag är på dåligt humör, huset är långt ifrån färdigstädat och Baileys behöver gå ut. Nästa vecka är fullstpäckad. Barnen kommer snart hem efter en vecka hos farmor i Jämtland och då är friden slut, fast det är skönt att få hem dem ändå förståss. Usch och fy och blääää, 42 veckor kvar till sommarlovet!
.
lördag 15 augusti 2009
När man var liten...
När man var väldigt liten tyckte man att folk i 20-årsålderna var vuxna, en 15-åring såg man upp till och var man 50 så var man nästa död. Jag väntade så länge på att bli vuxen... tänkte att när jag fyller 18, då är jag myndig, får bsetämma själv och alltså vuxen. Då får man köra bil och rösta - då måste man ju vara vuxen!?
Jag kände mej inte det minsta vuxen då... så jag tänkte att "när man får barn" då är man vuxen. Jag fick första sonen vid 23 andra strax innan 25 och kände efter... är jag vuxen nu? Nä, det kändes inte det minsta vuxet nu heller. Men herregud, har man både körkort, eget hus och barn - ja då finns det ju inget val. Oavsett hur du känner dej är du vuxen, punkt! Så det var lixom bara att växa i rollen som mamma, husägare och... vuxen...
Å visst gör jag allts om krävs av mej, jag tar ansvar (det där man längtade efter som barn; att få välja och bestämma själv), jag ställer krav, jag jobbar och jag får lön, jag skyddar och tjatar och allt annat som är "vuxet". Men känner jag mej vuxen nu då? Nääääää, varför ska jag göra det? Jag har nämligen upptäckt att jag inte vill bli vuxen längre - jag vill bara vara jag och få vara ansvarslös när jag vill och ansvarstagande (oftast förståss) när jag vill. Någon enstaka gång infinner sej vuxenkänsla, typ när jag är i skolan och försvarar barnen eller planerar vår ekonomi när det gäller större inköp. Men annars känner jag mej ungefär som 17 hela tiden, en ganska trevlig ålder tycker jag det var :-)
Känner du dej vuxen?
.
Jag kände mej inte det minsta vuxen då... så jag tänkte att "när man får barn" då är man vuxen. Jag fick första sonen vid 23 andra strax innan 25 och kände efter... är jag vuxen nu? Nä, det kändes inte det minsta vuxet nu heller. Men herregud, har man både körkort, eget hus och barn - ja då finns det ju inget val. Oavsett hur du känner dej är du vuxen, punkt! Så det var lixom bara att växa i rollen som mamma, husägare och... vuxen...
Å visst gör jag allts om krävs av mej, jag tar ansvar (det där man längtade efter som barn; att få välja och bestämma själv), jag ställer krav, jag jobbar och jag får lön, jag skyddar och tjatar och allt annat som är "vuxet". Men känner jag mej vuxen nu då? Nääääää, varför ska jag göra det? Jag har nämligen upptäckt att jag inte vill bli vuxen längre - jag vill bara vara jag och få vara ansvarslös när jag vill och ansvarstagande (oftast förståss) när jag vill. Någon enstaka gång infinner sej vuxenkänsla, typ när jag är i skolan och försvarar barnen eller planerar vår ekonomi när det gäller större inköp. Men annars känner jag mej ungefär som 17 hela tiden, en ganska trevlig ålder tycker jag det var :-)
Känner du dej vuxen?
.
Städa Städa varje fredag...
.... åsså varje juuuul , det tycker jag e kuuul...
Nä, vi städar faktiskt mer än en gång om året och idag är en sån dag. Tyvärr skiner solen lite för mycket för att det ska vara kul med innejobb... men men. Vi (jag...?) bestämde att vi skulle röja ordentligt, alltså inte bara plocka och dammsuga utan ta tag i skiten ordentligt!
Så i morse åkte täcken och kuddar in i maskin, alla sängar ska tvättas, dammsugas och bäddas rent i. Har en känsla av att tvättmaskinen kommer snurra konstant ett par dagar. Vi ska möblera om lite i sovrummet, en STOR hylla ska ersättas med en mindre för att så småningom helt förintas. Jag vill ha mer plats! Än så länge har jag bara hunnit till skrivbordet, men det tar sej :-)
Iom att en hylla ska ut, så blir det även en röjning av förrådet där den andra hyllan står och den första ska in. Det blir Martins jobb. Sånt gillar jag; när fler platser blir röjda pga av att en grej ska göras. Sen är det bara garaget som ska fixas så att bilen får plats i vinter. Så är det varje höst, det ser omöjligt ut - men fungerar efter ett riktigt grabbatag därinne :-)
Jag sitter med öppet fönster, så jag inte avlider av dammet som virvlar upp och har tv´n på så jag kan lyssna på friidrotten. Martin är just nu ute med Baileys, så han får sitt också. När vi väl är klara i kväll, ska vi ta en längre promenad tillsammans. Eller klara... det blir vi kanske imorrn...? Bara vårt sovrum tar väl halva dagen och sen har vi resten av huset kvar... Det blir nog ett och annat lass till sopen kan jag tro... härligt!
Men det är skönt att ha det gjort ordentligt, så här i början av hösten. När jobbet väl kommer igång nästa vecka kommer vi inte ha tid för så mycket. Så det är väl bara att fortsätta...?
.
Nä, vi städar faktiskt mer än en gång om året och idag är en sån dag. Tyvärr skiner solen lite för mycket för att det ska vara kul med innejobb... men men. Vi (jag...?) bestämde att vi skulle röja ordentligt, alltså inte bara plocka och dammsuga utan ta tag i skiten ordentligt!
Så i morse åkte täcken och kuddar in i maskin, alla sängar ska tvättas, dammsugas och bäddas rent i. Har en känsla av att tvättmaskinen kommer snurra konstant ett par dagar. Vi ska möblera om lite i sovrummet, en STOR hylla ska ersättas med en mindre för att så småningom helt förintas. Jag vill ha mer plats! Än så länge har jag bara hunnit till skrivbordet, men det tar sej :-)
Iom att en hylla ska ut, så blir det även en röjning av förrådet där den andra hyllan står och den första ska in. Det blir Martins jobb. Sånt gillar jag; när fler platser blir röjda pga av att en grej ska göras. Sen är det bara garaget som ska fixas så att bilen får plats i vinter. Så är det varje höst, det ser omöjligt ut - men fungerar efter ett riktigt grabbatag därinne :-)
Jag sitter med öppet fönster, så jag inte avlider av dammet som virvlar upp och har tv´n på så jag kan lyssna på friidrotten. Martin är just nu ute med Baileys, så han får sitt också. När vi väl är klara i kväll, ska vi ta en längre promenad tillsammans. Eller klara... det blir vi kanske imorrn...? Bara vårt sovrum tar väl halva dagen och sen har vi resten av huset kvar... Det blir nog ett och annat lass till sopen kan jag tro... härligt!
Men det är skönt att ha det gjort ordentligt, så här i början av hösten. När jobbet väl kommer igång nästa vecka kommer vi inte ha tid för så mycket. Så det är väl bara att fortsätta...?
.
fredag 14 augusti 2009
Förarbetat
Nästa vecka börjar allvaret med jobb, skola och aktiviteter. I ett svagt ögonblick lovade jag dessutom en kompis att hon kunde äta hos oss alla luncher om hon vill, för att hjälpa henne ner i vikt. Nu kom frågan från henne: Vad blir det för lunch på måndag? Jag hade juu ingen aaaaning, gör alltid matsedlarna på helgen för kommande vecka. Men va sjutton, jag har ju inget bättre för mej... regnet öser ner och städa är inget kul :-)
Så här kommer faktiskt nästa veckas matsedel:
Må
Lövbiff med senap och paprikasås
Bakpotatis
Ti
Rödspättegratäng
Vi jobbar kvällen
On
Sallad eller gröt
Pasta med rökt lax
To
Jobbar på dagen
Korvstroganoff
Fr
Räkor och squash (med vitlök)
Ciderkyckling
Lö
Pastagratäng
KRÄFTOR Senior fyller 16 år!
Sö
Biffwok
Rester eller sallad
Så nu kan kompisen och alla ni andra välja själva när ni ska komma hit och äta ;-)
.
Så här kommer faktiskt nästa veckas matsedel:
Må
Lövbiff med senap och paprikasås
Bakpotatis
Ti
Rödspättegratäng
Vi jobbar kvällen
On
Sallad eller gröt
Pasta med rökt lax
To
Jobbar på dagen
Korvstroganoff
Fr
Räkor och squash (med vitlök)
Ciderkyckling
Lö
Pastagratäng
KRÄFTOR Senior fyller 16 år!
Sö
Biffwok
Rester eller sallad
Så nu kan kompisen och alla ni andra välja själva när ni ska komma hit och äta ;-)
.
Mina fem barn
Jag har två biologiska barn; Senior och Junior. De två är de personer som jag älskar mest av allt här i världen och skulle gå genom eld för. Så är det ju med ens barn, man kan dö för dem - eller hur?
Men sen har jag faktiskt tre barn till och det kände jag extra mycket igår. Jag var under 6 år särbo med en man i Skåne. Jag lärde känna hans barn när de var 9 resp 12 år gamla, det är nu drygt elva år sedan. Självklart har jag lärt mej älska dem också. Igår var en av tvillingarna här och vi pratade ut ordentligt om ganska många grejer.
Jag märkte ju att hon gick och grubblade och i små portioner kom vissa saker fram. Vi pratade bla om syskonskapet mellan de olika syskonparen. Trots att mina ungar inte träffat Skånetöserna så ofta, så ser iaf LillaM dem alla som syskon. Då blir modershjärtat lyckligt :-) Alla fem har träffats en del under åren, de har sett varandra växa upp och har nu egen kontakt via facebook och msn. När LillaM var här igår ringde hon killarna i Jämtland och de blev sååå glada! Grabbarna har alltid avgudat sina Skånesystrar, som de kallar dem.
Det är så fantastiskt med kärlek, att den bara blir större och starkare ju fler som delar den! Att jag kan känna precis lika mycket för en annan kvinnas barn som för mina egna. När LillaM satt med mej i soffan kände jag att hon är verkligen min unge! Så är det bara! Trots att hon nu är 21 år och det är fem år sedan jag bröt med hennes pappa, så kommer hon hit frivilligt för att träffa mej och killarna. Jag känner av hur hon mår och hon anförtror sej, vi har en kärlek och vänskap som jag hoppas aldrig ska ta slut. När hon åkte hem kändes det så tomt! Nu saknar jag de andra ungarna ännu mer.
Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dem alla och att de kommer hålla kontakten även i framtiden. Å LillaM lovade att snart komma tillbaka :-)
.
Men sen har jag faktiskt tre barn till och det kände jag extra mycket igår. Jag var under 6 år särbo med en man i Skåne. Jag lärde känna hans barn när de var 9 resp 12 år gamla, det är nu drygt elva år sedan. Självklart har jag lärt mej älska dem också. Igår var en av tvillingarna här och vi pratade ut ordentligt om ganska många grejer.
Jag märkte ju att hon gick och grubblade och i små portioner kom vissa saker fram. Vi pratade bla om syskonskapet mellan de olika syskonparen. Trots att mina ungar inte träffat Skånetöserna så ofta, så ser iaf LillaM dem alla som syskon. Då blir modershjärtat lyckligt :-) Alla fem har träffats en del under åren, de har sett varandra växa upp och har nu egen kontakt via facebook och msn. När LillaM var här igår ringde hon killarna i Jämtland och de blev sååå glada! Grabbarna har alltid avgudat sina Skånesystrar, som de kallar dem.
Det är så fantastiskt med kärlek, att den bara blir större och starkare ju fler som delar den! Att jag kan känna precis lika mycket för en annan kvinnas barn som för mina egna. När LillaM satt med mej i soffan kände jag att hon är verkligen min unge! Så är det bara! Trots att hon nu är 21 år och det är fem år sedan jag bröt med hennes pappa, så kommer hon hit frivilligt för att träffa mej och killarna. Jag känner av hur hon mår och hon anförtror sej, vi har en kärlek och vänskap som jag hoppas aldrig ska ta slut. När hon åkte hem kändes det så tomt! Nu saknar jag de andra ungarna ännu mer.
Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dem alla och att de kommer hålla kontakten även i framtiden. Å LillaM lovade att snart komma tillbaka :-)
.
torsdag 13 augusti 2009
Tyst och lugnt
Sitter här tillsammans med Baileys, vi är ensamma en stund - det var länge sen. Martin är iväg med vår kollega och flyttar Viktväktarna i Södertälje och jag bara är... väntar på att en av Skånetöserna ska dyka upp.
Nu hinner jag fundera och reflektera på sommaren som gått och kanske på hela förra läsåret. Vid den här tiden förra sommaren började vårt lilla helvete kan man väl säga. Junior trasslade och testade alla gränser som gick att testa. Han kallade oss kärlekslösa, att vi inte brydde oss om honom, han ville sluta simma, sa upp kontakten med flera kompisar, blev deprimerad och en massa annat. Så höll det på till i mars, det var som en känslomässig bergodalbana som var väldigt jobbig. Vi stod här och tog emot all kritik, tog emot när han föll, höll om när han var ledsen, stod bara ut och väntade ut krisen. Vi överlevde helvetet och då började nästa...
Senior fick problem med skolan och en specifik lärare. Han blev deprimerad och sjukskriven och allt var upp och ner. Konflikten med läraren trappades upp till såna proportioner att jag mådde dåligt bara jag kom till skolan. Men vi fick rätt! På sommarlovet fick vi veta att vår kritik var befogad och inte bara det... den läraren får ingen egen klass i år... det ni!
Det var alltså ett väldigt jobbigt läsår för oss alla och jag är väldigt glad att det är över och tacksamma för att vi klarade oss igenom så pass bra som vi gjorde. På avslutningsdagen kändes det som även jag gick på sommarlov! Junior åkte till Spanien nästan direkt och Senior jobbade eller var hos mormor. Jag fick lugnt runt mej. Martin och Jag åkte vill Västerås på Riksting och sen till Spanien och hälsade på Junior. Vi jobbade på som vanligt, men det kändes ändå som semester eftersom vi hade lugnt runt oss. Killarna åkte på semestern 4 dagar med sin pappa och vi drog till Öland. Efter några dagar kom killarna också dit. Även om vädret inte var det bästa så var det ändå 100% avkoppling. Vi kom hem och killarna åkte till Jämtland, vi jobbade - men det känns fortfarande som semester :-)
Detta har varit den absolut skönaste sommaren på 16 år! Så här lång och lugn har sommaren inte känts på så många år. Det har varit så välbehövligt och uppfriskande och jag kan leva länge på den vilan jag fått. Jag känner mej helt avstressad och har inte den minsta ångest inför hösten. Det kan inte bli värre än det varit senaste året, vi står enade och klarar allt. Jag har världens finaste familj! Junior satsar på skolan och simningen i år, han vet vad han vill; SM... och Senior ska börja gymnasiet och jobbar på på sitt Mc Donalds som han älskar. Å Martin och jag vi bara är... har en del planer som än så länge är lite småhemliga... Vi är friska och avslappnade och ser fram emot att få komma igång igen. Bara 4,5 mån tills vi har semester igen! Tanzania!
.
Nu hinner jag fundera och reflektera på sommaren som gått och kanske på hela förra läsåret. Vid den här tiden förra sommaren började vårt lilla helvete kan man väl säga. Junior trasslade och testade alla gränser som gick att testa. Han kallade oss kärlekslösa, att vi inte brydde oss om honom, han ville sluta simma, sa upp kontakten med flera kompisar, blev deprimerad och en massa annat. Så höll det på till i mars, det var som en känslomässig bergodalbana som var väldigt jobbig. Vi stod här och tog emot all kritik, tog emot när han föll, höll om när han var ledsen, stod bara ut och väntade ut krisen. Vi överlevde helvetet och då började nästa...
Senior fick problem med skolan och en specifik lärare. Han blev deprimerad och sjukskriven och allt var upp och ner. Konflikten med läraren trappades upp till såna proportioner att jag mådde dåligt bara jag kom till skolan. Men vi fick rätt! På sommarlovet fick vi veta att vår kritik var befogad och inte bara det... den läraren får ingen egen klass i år... det ni!
Det var alltså ett väldigt jobbigt läsår för oss alla och jag är väldigt glad att det är över och tacksamma för att vi klarade oss igenom så pass bra som vi gjorde. På avslutningsdagen kändes det som även jag gick på sommarlov! Junior åkte till Spanien nästan direkt och Senior jobbade eller var hos mormor. Jag fick lugnt runt mej. Martin och Jag åkte vill Västerås på Riksting och sen till Spanien och hälsade på Junior. Vi jobbade på som vanligt, men det kändes ändå som semester eftersom vi hade lugnt runt oss. Killarna åkte på semestern 4 dagar med sin pappa och vi drog till Öland. Efter några dagar kom killarna också dit. Även om vädret inte var det bästa så var det ändå 100% avkoppling. Vi kom hem och killarna åkte till Jämtland, vi jobbade - men det känns fortfarande som semester :-)
Detta har varit den absolut skönaste sommaren på 16 år! Så här lång och lugn har sommaren inte känts på så många år. Det har varit så välbehövligt och uppfriskande och jag kan leva länge på den vilan jag fått. Jag känner mej helt avstressad och har inte den minsta ångest inför hösten. Det kan inte bli värre än det varit senaste året, vi står enade och klarar allt. Jag har världens finaste familj! Junior satsar på skolan och simningen i år, han vet vad han vill; SM... och Senior ska börja gymnasiet och jobbar på på sitt Mc Donalds som han älskar. Å Martin och jag vi bara är... har en del planer som än så länge är lite småhemliga... Vi är friska och avslappnade och ser fram emot att få komma igång igen. Bara 4,5 mån tills vi har semester igen! Tanzania!
.
Planerar för loppis!
Ett par gånger om året hyr jag och en kompis vår gymnasieskolan här i närheten och har loppis. Från början var det klädbytardagar för barn, vi sålde mängder och kunde på så sätt finansiera våra egna klädinköp. Detta började för ca 12-13 år sedan och intresset har hela tiden varit enormt oavsett kristid eller ej.
När våra barn blev större försökte vi avveckla klädbytardagarna, men möttes av ramaski. Vad göra? Forsätta trots att vi inte hade något kvar att sälja eller utveckla...? Vi utvecklade! Klädbytardagen kombinerades med loppis för något år sedan och är nu i mina ögon ännu bättre!
Nu är det dax igen! Lördagen den 24/10 slår vi återigen upp dörrarna. Nu ska jag bara få ihop borden med säljare, ta emot fler anmälningar, skicka annonser till lokaltidningarna och sätta upp reklamlappar. Det är lite pyssel, men lönar sej när man ser alla tomma kartonger när dagen är slut.
Är ni också intresserade av att vara med? Hör av er bara!
Vi håller till på Tumba Gymnasium som ligger ca 2 mil söder om sthlm city. Så även om du inte bor i söderort är det enkelt att ta sej hit. Passa på att bli av med det du anser vara skräp, som i andras ögon kan vara väldigt nödvändigt :-)
.
När våra barn blev större försökte vi avveckla klädbytardagarna, men möttes av ramaski. Vad göra? Forsätta trots att vi inte hade något kvar att sälja eller utveckla...? Vi utvecklade! Klädbytardagen kombinerades med loppis för något år sedan och är nu i mina ögon ännu bättre!
Nu är det dax igen! Lördagen den 24/10 slår vi återigen upp dörrarna. Nu ska jag bara få ihop borden med säljare, ta emot fler anmälningar, skicka annonser till lokaltidningarna och sätta upp reklamlappar. Det är lite pyssel, men lönar sej när man ser alla tomma kartonger när dagen är slut.
Är ni också intresserade av att vara med? Hör av er bara!
Vi håller till på Tumba Gymnasium som ligger ca 2 mil söder om sthlm city. Så även om du inte bor i söderort är det enkelt att ta sej hit. Passa på att bli av med det du anser vara skräp, som i andras ögon kan vara väldigt nödvändigt :-)
.
onsdag 12 augusti 2009
Smygläsning
De flesta bloggar som jag läser får kommentarer av mej. Kanske inte varje gång jag besöker dem, men lite då och då iallafall. Så bloggförfattarna är medvetna om att jag läser och ser vad som händer i deras liv. De flesta...
Sen finns det några bloggar som jag läser, men inte ger mej till känna för. Några av killarnas lärare, gamla klasskompisar, fd arbetskompisars/chefers mfl. Bloggar som jag gärna läser, men kanske inte vill ska vet det. Då känns det nästan som man smygläser, fattar ni? Å det är ju en ganska korkad känsla eftersom den som skriver bloggen ju är medveten om att innehållet läses av vem som helst och förmodligen gärna vill att den ska läsas.
Jag ser ju att jag har en himla massa besökare, men väldigt få (och nästan alltid samma) lämnar kommentarer. På så sätt har ju isf jag flera smygläsare, men så uppfattar ju inte jag dem... så varför känner jag mej själv som en?
Hmmm, nu har jag fått något att tänka på. Smygläser ni bloggar?
.
Sen finns det några bloggar som jag läser, men inte ger mej till känna för. Några av killarnas lärare, gamla klasskompisar, fd arbetskompisars/chefers mfl. Bloggar som jag gärna läser, men kanske inte vill ska vet det. Då känns det nästan som man smygläser, fattar ni? Å det är ju en ganska korkad känsla eftersom den som skriver bloggen ju är medveten om att innehållet läses av vem som helst och förmodligen gärna vill att den ska läsas.
Jag ser ju att jag har en himla massa besökare, men väldigt få (och nästan alltid samma) lämnar kommentarer. På så sätt har ju isf jag flera smygläsare, men så uppfattar ju inte jag dem... så varför känner jag mej själv som en?
Hmmm, nu har jag fått något att tänka på. Smygläser ni bloggar?
.
Spikmattan testad!
Fy attsikens va ont det gjorde!
Jag har fött två barn och nästan dött när den första skulle ut, men det var nästan ingeting emot hur ont den där mattan gjorde! Då har jag tydligen hög smärttröskel, jag börjar undra...
Så här gick det till:
Jag la spikmattan på golvet och drog av mej kläderna. Tog en pall för fötterna och en filt att ha över mej. Så var jag redo att lägga mej till rätta... låååångsamt "rullade" jag ryggen mot mattan, la upp fötterna på pallen och drog över mej filten. Blundade. Det brände till och gjorde svinont! Men det står i anvisningen att smärtan avtar inom några minuter, så det var bara att ligga kvar och plågas. Visst avtog smärtan något... men inte sjutton var det så skönt att man somnade som någon påstått! Efter typ 3 minuter stod jag inte ut längre utan ropade på Martin som fick hjälpa mej upp. Fy sjutton inte skönt!
Testade igen några timmar senare och la då spikmattan i sängen istället. Då blir ju trycket lite mindre och borde inte göra lika ont. Jag klarade 6 minuter...
Känslan efteråt är ändå ganska skön. Man blir varm och det lixom hettar på ryggen på ett ganska behagligt sätt. Man får som en välbehagskänsla i kroppen. Om det beror på spikmattan i sej eller på att man sluppit den är väl frågan?
Men jag är inte avskräckt, jag ska testa igen. När jag repat tillräckligt med mod...
.
Jag har fött två barn och nästan dött när den första skulle ut, men det var nästan ingeting emot hur ont den där mattan gjorde! Då har jag tydligen hög smärttröskel, jag börjar undra...
Så här gick det till:
Jag la spikmattan på golvet och drog av mej kläderna. Tog en pall för fötterna och en filt att ha över mej. Så var jag redo att lägga mej till rätta... låååångsamt "rullade" jag ryggen mot mattan, la upp fötterna på pallen och drog över mej filten. Blundade. Det brände till och gjorde svinont! Men det står i anvisningen att smärtan avtar inom några minuter, så det var bara att ligga kvar och plågas. Visst avtog smärtan något... men inte sjutton var det så skönt att man somnade som någon påstått! Efter typ 3 minuter stod jag inte ut längre utan ropade på Martin som fick hjälpa mej upp. Fy sjutton inte skönt!
Testade igen några timmar senare och la då spikmattan i sängen istället. Då blir ju trycket lite mindre och borde inte göra lika ont. Jag klarade 6 minuter...
Känslan efteråt är ändå ganska skön. Man blir varm och det lixom hettar på ryggen på ett ganska behagligt sätt. Man får som en välbehagskänsla i kroppen. Om det beror på spikmattan i sej eller på att man sluppit den är väl frågan?
Men jag är inte avskräckt, jag ska testa igen. När jag repat tillräckligt med mod...
.
tisdag 11 augusti 2009
Två delmål avklarade!
Igår när jag stod och torkade händerna kunde jag helt plötsligt ta av mej ringarna på höger hand! Det har jag inte kunnat sedan februari förra året... 16 månader sen alltså. Idag när jag provade, gick det fortfarande :-)
När jag skulle klä mej tog jag fram en ny blus som jag inte kunde ha när jag köpte den i maj. Den satt som en smäck! Så nu ser tom jag resultatet - 3 kg senare! Tänk då om 2 resp 4 kg... då kan allt hända...
Jag har fortfarande 2 kg kvar till högsta BMI, men tycker det börjar kännas ganska bra. Den här gången är det inte ens svårt att gå ner i vikt. Det kan ju bero på att vi är två som kämpar tillsammans och att jag slipper laga maten.
Martin väntar nu på att ringen på vänster hand ska gå att ta av oxå, då har han nämligen tänkt sätta dit en annan. Nåja... får väl se hur det blir med den saken... en sak i taget :-)
.
Varför just Viktväktarna?
Det finns nog lika många sätt att gå ner i vikt som det finns kvinnor i Världen...
Jag har egentligen aldrig haft problem med vikten och innan jag började på VV hade jag inte ens bantat som vanligt folk. Enda gången jag tyckte det var dax att snabbt ta bort några kilon var när brudklänningen skulle på, så då blev det någon slags soppa under ett par veckor. Alltså var jag bantar-oskuld när jag klev in på VV första gången.
Anledningen var att tre täta graviditeter satt sina spår och att jag i stort sett levde på limpmackor. Jag hade i mitt tycke 10 kilo som skulle bort och min mamma hade positiva erfarenheter av VV. En dag när jag var ute och gick ringde hon mej och sa att jag skulle skynda mej till Tullinge, så skulle hon gå med mej och dessutom betala :-) Hon är gammal guldmedelm och har alltså gått i mål en gång, men hade fått "återfall".
På 5 månader hade jag tagit bort 11.4 kg men var inte nöjd. Jag skulle bara ta liiiite till... det gick inte. Jag började gå upp i vikt istället och blev frustrerad. Då hade jag redan börjat jobba som vägare och tyckte det var kul. Hur jag än slet så ville min kropp inte väga det jag ville, så det fick bli att sluta på 6,5 kg minus. En vikt som gick att hålla flera år, tills superstressen Orvar dök upp och sabbade allt. Då gick jag sakta men säkert upp i vikt igen, inte allt... men lite i taget.
Baileys blev en del av lösningen, med honom var jag iaf tvungen att gå ut och röra på mej. Juniors omsättningsfel var också en "bra" grej på så sätt att jag var tvungen att laga riktigt mat och tänka på innehållet. Han kunde inte äta mat med för mycket fett eller kolhydrater. Ändå gick jag upp... Stress påverkar mej mer än något annat. Jag åt rätt, kanske lite för stora portioner, och rörde på mej - ändå gick jag inte ner något. Stressen kunde jag tyvärr inte rå på, eftersom det mesta handlade om barnens sjukdomar och trassel i skolan.
Så det är inte förrän nu, när jag bad Martin ta tag i det som det funkar. Jag har fått lugnt i mitt liv, sommaren har varit fantastisk. Jag gör matsedel för en vecka i taget, han lagar, mäter upp och tom lägger på tallriken åt mej så mycket som jag får äta och sen räknar han och skriver upp allt åt oss båda. Det är lixom det som gäller för mej och för de flesta andra. Det är därför VV funkar!
Det handlar egentligen bara om sunt förnuft att inte ta in mer energi än man gör av med. Då måste man skriva upp, det går inte att komma ihåg även om man tror det. Vill man testa nutrilett, modifast, herbalife eller vad alla dessa preparat nu heter; gör det då. Men ska ni leva på ett pulver hela livet - eller vill ni faktiskt kunna äta mat? Det är upp till er. Viktväktarna funkar - så är det bara. MEN det är ingen snabb-fix! Det tar tid att lära in nya vanor, men då klara man också att hålla sej till vanorna under en längre period och kanske få förmånen att leva längre, se barnen växa upp, gifta sej och skaffa egna barn... Det kan det väl vara värt, även om det inte kommer gå jättesnabbt?
.
Jag har egentligen aldrig haft problem med vikten och innan jag började på VV hade jag inte ens bantat som vanligt folk. Enda gången jag tyckte det var dax att snabbt ta bort några kilon var när brudklänningen skulle på, så då blev det någon slags soppa under ett par veckor. Alltså var jag bantar-oskuld när jag klev in på VV första gången.
Anledningen var att tre täta graviditeter satt sina spår och att jag i stort sett levde på limpmackor. Jag hade i mitt tycke 10 kilo som skulle bort och min mamma hade positiva erfarenheter av VV. En dag när jag var ute och gick ringde hon mej och sa att jag skulle skynda mej till Tullinge, så skulle hon gå med mej och dessutom betala :-) Hon är gammal guldmedelm och har alltså gått i mål en gång, men hade fått "återfall".
På 5 månader hade jag tagit bort 11.4 kg men var inte nöjd. Jag skulle bara ta liiiite till... det gick inte. Jag började gå upp i vikt istället och blev frustrerad. Då hade jag redan börjat jobba som vägare och tyckte det var kul. Hur jag än slet så ville min kropp inte väga det jag ville, så det fick bli att sluta på 6,5 kg minus. En vikt som gick att hålla flera år, tills superstressen Orvar dök upp och sabbade allt. Då gick jag sakta men säkert upp i vikt igen, inte allt... men lite i taget.
Baileys blev en del av lösningen, med honom var jag iaf tvungen att gå ut och röra på mej. Juniors omsättningsfel var också en "bra" grej på så sätt att jag var tvungen att laga riktigt mat och tänka på innehållet. Han kunde inte äta mat med för mycket fett eller kolhydrater. Ändå gick jag upp... Stress påverkar mej mer än något annat. Jag åt rätt, kanske lite för stora portioner, och rörde på mej - ändå gick jag inte ner något. Stressen kunde jag tyvärr inte rå på, eftersom det mesta handlade om barnens sjukdomar och trassel i skolan.
Så det är inte förrän nu, när jag bad Martin ta tag i det som det funkar. Jag har fått lugnt i mitt liv, sommaren har varit fantastisk. Jag gör matsedel för en vecka i taget, han lagar, mäter upp och tom lägger på tallriken åt mej så mycket som jag får äta och sen räknar han och skriver upp allt åt oss båda. Det är lixom det som gäller för mej och för de flesta andra. Det är därför VV funkar!
Det handlar egentligen bara om sunt förnuft att inte ta in mer energi än man gör av med. Då måste man skriva upp, det går inte att komma ihåg även om man tror det. Vill man testa nutrilett, modifast, herbalife eller vad alla dessa preparat nu heter; gör det då. Men ska ni leva på ett pulver hela livet - eller vill ni faktiskt kunna äta mat? Det är upp till er. Viktväktarna funkar - så är det bara. MEN det är ingen snabb-fix! Det tar tid att lära in nya vanor, men då klara man också att hålla sej till vanorna under en längre period och kanske få förmånen att leva längre, se barnen växa upp, gifta sej och skaffa egna barn... Det kan det väl vara värt, även om det inte kommer gå jättesnabbt?
.
måndag 10 augusti 2009
-0,4 till!!!
Jag hade räknat med ett nollresultat den här veckan, absolut inte minus iaf. Men när jag ställde mej på vågen visade den 0,4 mindre än förra veckan. Nu är 2,8 kg borta på min trinda kropp och mer ska det bli! 4,3 kg kvar...
För Martin gick det lite sämre, han hade gått upp 1 hekto. Alltså är jag veckans Biggest Looser - IGEN! Men eftersom han lagar all vår mat, så tänker jag inte rösta ut honom den här veckan heller :-)
Jag tycker fortfarande inte att det syns på mej, men jag märker ju att kläderna bli större. Det värsta jag vet är byxor som sitter löst i midjan och det gör nu de flesta. Jag har ju snart tagit bort en hel storlek, så det borde ju märkas ändå. Men det är inte så att jag måste köpa några nya kläder för det, det ligger ganska mycket i garderoben som jag kan "krympa i".
Hur som helst så känns det väldigt bra! Den här veckan borde det bli minst lika mycket. Barnen är inte hemma och vi är lediga mycket, då är det enklare att sköta maten. Så det är väl bara att fortsätta. Ska bli kul att se om våra medlemmar noterar det, börjar jobba klockan 16 idag. Ska bli kul att se hur det gått för alla - spännande!
.
För Martin gick det lite sämre, han hade gått upp 1 hekto. Alltså är jag veckans Biggest Looser - IGEN! Men eftersom han lagar all vår mat, så tänker jag inte rösta ut honom den här veckan heller :-)
Jag tycker fortfarande inte att det syns på mej, men jag märker ju att kläderna bli större. Det värsta jag vet är byxor som sitter löst i midjan och det gör nu de flesta. Jag har ju snart tagit bort en hel storlek, så det borde ju märkas ändå. Men det är inte så att jag måste köpa några nya kläder för det, det ligger ganska mycket i garderoben som jag kan "krympa i".
Hur som helst så känns det väldigt bra! Den här veckan borde det bli minst lika mycket. Barnen är inte hemma och vi är lediga mycket, då är det enklare att sköta maten. Så det är väl bara att fortsätta. Ska bli kul att se om våra medlemmar noterar det, börjar jobba klockan 16 idag. Ska bli kul att se hur det gått för alla - spännande!
.
söndag 9 augusti 2009
Spikmatta och Tradera
Har ni testat Tradera? Inte? Gör det!
Vi har sålt grejer där, efter tips från min fd svärfar, sedan nyår ungefär. Vi har på så sätt finansierat stora delar av vår resa till Tanzania. Ett jättekul och enkelt sätt att sälja av grejer man inte behöver, men även köpa grejer man saknar.
Idag vann jag äntligen en auktion på en spikmatta. Jag tänkte inte ge en spänn över 200 kr plus frakt, det hade jag lovat mej själv. Familjen sa: du kommer aldrig att få någon för det priset. Jag sa: vänta ni bara, min tid kommer... Å idag kom den. En varm dag är perfekt om man verkligen letar efter något, det är inte många som sitter och budar då lixom.
Just idag fanns det en jäkla massa mattor också som gick ut samtidigt. Så jag tänkte att nu jäklar, ska det väl vara min tur. Å det var det! 195 spänn fick jag den för, plus 35 kr i frakt. Jag som tittade när vi var på marknaden i Byxelkrok och bara ville ha... nu har jag en. Eller ja... iaf när jag har betalat och fått den alltså. Ska betala så snart jag kan, så kanske jag har den i slutet av nästa vecka. DÅÅÅÅ ska jag prova. Återkommer med testresultat :-)
.
Vi har sålt grejer där, efter tips från min fd svärfar, sedan nyår ungefär. Vi har på så sätt finansierat stora delar av vår resa till Tanzania. Ett jättekul och enkelt sätt att sälja av grejer man inte behöver, men även köpa grejer man saknar.
Idag vann jag äntligen en auktion på en spikmatta. Jag tänkte inte ge en spänn över 200 kr plus frakt, det hade jag lovat mej själv. Familjen sa: du kommer aldrig att få någon för det priset. Jag sa: vänta ni bara, min tid kommer... Å idag kom den. En varm dag är perfekt om man verkligen letar efter något, det är inte många som sitter och budar då lixom.
Just idag fanns det en jäkla massa mattor också som gick ut samtidigt. Så jag tänkte att nu jäklar, ska det väl vara min tur. Å det var det! 195 spänn fick jag den för, plus 35 kr i frakt. Jag som tittade när vi var på marknaden i Byxelkrok och bara ville ha... nu har jag en. Eller ja... iaf när jag har betalat och fått den alltså. Ska betala så snart jag kan, så kanske jag har den i slutet av nästa vecka. DÅÅÅÅ ska jag prova. Återkommer med testresultat :-)
.
Ännu en bekräftelse...
För en liten stund sedan åkte killarna till Jämtland för att hälsa på fin farmor och farfar under en vecka. De kommer att fiska mycket, ha det bra och bli allmänt bortskämda :-)
Då tyckte Martin och jag att det skulle passa bra att fixa en facebook-kräftskiva, barnfritt och allt! Vi bjöd en himla massa folk och jag hade förberett mej på att det skulle bli en liten men gemytlig skara, inte särskilt många alltså... men att bara TVÅ av kanske 60 inbjudna skulle tacka ja hade jag inte räknat med. Så nu är det sista gången jag försöker hitta på något liknande. Att ha en kräftskiva för Senior när han fyller år är en sak, att försöka fixa fest är en annan! Aldrig mer!
Nu har jag gjort bort mej tillräckligt och inser att antingen är jag en hemsk människa som man inte vill umgås med eller också väljer jag alltid fel helg och så många gånger som jag försökt kan det inte handla om dagen. Men det kanske är så att alla ska tvätta håret just precis på lördagkväll...? Eller är folk för snåla? Vi skriver nämligen i inbjudan att man får ta med sej kräftor och dricka själv, så bjuder vi på resten. Jag vet inte.
Jag vet bara att det numera kommer att bli en kräftskiva när Senior fyller år i augusti och sen något annat när Martin, Junior och jag fyller i Januari. Jag tänker inte göra fler anträngningar och bli mer besviken. Skulle jag någon gång gifta om mej, så blir det i största hemlighet. Är man inte intresserad av mej annars, vill jag inte att någon bryr sej då heller!
De som faktiskt hörde av sej och tackade nej (som de flesta inte gjorde) ska inte ta åt sej av detta. Det konstiga är att jag inte ens är förvånad. Detta var ett sista försök och det gick åt skogen, så är det bara. Illa - eller hur?
.
Då tyckte Martin och jag att det skulle passa bra att fixa en facebook-kräftskiva, barnfritt och allt! Vi bjöd en himla massa folk och jag hade förberett mej på att det skulle bli en liten men gemytlig skara, inte särskilt många alltså... men att bara TVÅ av kanske 60 inbjudna skulle tacka ja hade jag inte räknat med. Så nu är det sista gången jag försöker hitta på något liknande. Att ha en kräftskiva för Senior när han fyller år är en sak, att försöka fixa fest är en annan! Aldrig mer!
Nu har jag gjort bort mej tillräckligt och inser att antingen är jag en hemsk människa som man inte vill umgås med eller också väljer jag alltid fel helg och så många gånger som jag försökt kan det inte handla om dagen. Men det kanske är så att alla ska tvätta håret just precis på lördagkväll...? Eller är folk för snåla? Vi skriver nämligen i inbjudan att man får ta med sej kräftor och dricka själv, så bjuder vi på resten. Jag vet inte.
Jag vet bara att det numera kommer att bli en kräftskiva när Senior fyller år i augusti och sen något annat när Martin, Junior och jag fyller i Januari. Jag tänker inte göra fler anträngningar och bli mer besviken. Skulle jag någon gång gifta om mej, så blir det i största hemlighet. Är man inte intresserad av mej annars, vill jag inte att någon bryr sej då heller!
De som faktiskt hörde av sej och tackade nej (som de flesta inte gjorde) ska inte ta åt sej av detta. Det konstiga är att jag inte ens är förvånad. Detta var ett sista försök och det gick åt skogen, så är det bara. Illa - eller hur?
.
lördag 8 augusti 2009
Min djungel!
Väl hemma ser jag att trädgården ser ut som en djungel. Gräsmattan är flera meter hög (ånej... jag överdriver inte alls ;-) ) och dessutom grön, den brukar vara gul/brun så här års... buskar och andra växter har blivit förväxta monster och ogräset härjar vilt! Efter en lätt frukost på trappen, tog jag tag i det värsta. Men det är för varmt att jobba i trädgården så det får vänta.
Nu ska jag ist gå en sväng med Baileys medan Martin gör ärenden i centrum. Killarna har åkt med mormor och morfar till Skärholmen och åker sen direkt till poolen hos mormor. Så det är väl bara att packa ihop badkläderna och åka efter antar jag. En dag vid poolen låter inte så dumt faktiskt.
Ikväll blir det 40-årsfirande av en fd klasskompis. Ska bli kul. Då får vi säkert träffa flera från skoltiden i Tullinge. Men middag blir det hemma, måste ju hålla koll på pointsen :-) Vägning på måndag, blir nog ett noll-resultat...
.
Nu ska jag ist gå en sväng med Baileys medan Martin gör ärenden i centrum. Killarna har åkt med mormor och morfar till Skärholmen och åker sen direkt till poolen hos mormor. Så det är väl bara att packa ihop badkläderna och åka efter antar jag. En dag vid poolen låter inte så dumt faktiskt.
Ikväll blir det 40-årsfirande av en fd klasskompis. Ska bli kul. Då får vi säkert träffa flera från skoltiden i Tullinge. Men middag blir det hemma, måste ju hålla koll på pointsen :-) Vägning på måndag, blir nog ett noll-resultat...
.
fredag 7 augusti 2009
Hemfärd och Smultronstället!
Så har vi då kommit hem efter drygt tre veckor på Öland. Vi kom iväg strax efter 9, så det var nästan som beräknat. Det gick lååångsamt fram till bron, trafiken var seeeg. Men vi fick se våra kameler som fått kalvar, det var lixom viktigast :-)
Vid Påskallavik var det en husvagnsolycka. Som tur var hörde vi det redan vid Ölandsbron, så vi kunde köra av vid Mönsterås och ta vägen om Fliseryd. När vi kom ut på E22 igen, var det inte en bil söderifrån. Ingen kom förbi olycksplatsen.
I Gamleby visade vi Martins föräldrar gården som killarna är på med skolan två gånger per år, samtidigt som vi passade på att bada Baileys. Tyvärr var personalen ledig idag, så vi fick inte träffa någon mer än trädggårdsmästaren. Men ett litet snack på telefon med skolans Vaktmästare O blev det iaf. Hans fru ska ha barn vilken dag som helst, så han var hemma med henne och väntade. Hoppas allt går bra :-)Sen var vi bara tvugna att köra av i Söderköping och äta glass. På Smultronstället får man STORA och GODA glassar. Det var kö när vi kom, så vi fick vänta en liten stund. När vi väl kom in fick vi genast menyerna och en skål vatten till Baileys. När vi beställde våra glassar frågade de om vi vill ha en hundglass också - gratis förståss! Självklart ville Baileys ha en glass! Så kom glassarna in... Inte en kalori ;-)
Så kom vi iaf hem och kunde lasta ur bilen och sänga oss i soffan. Baileys har varit så duktig hela vägen och knappt sagt pip. När vi kom hem sprang han snabbt runt hela tomten och skällde på några skator. Sen kolapsade han i solen som sken in genom fönstret. Han längtade nog tillbaka till Öland.
Nu ska vi åka och handla, vi kommer nog vara ganska ensamma på Ica Maxi vid den här tiden. Skönt! Det är faktiskt himla skönt att vara hemma igen.
.
torsdag 6 augusti 2009
Så packar vi hop sommaren...
Imorrn är vår Ölandsvistelse slut för den här gången. Då har vi varit här dryga 3 veckor och haft det sååååå skönt! På måndag återgår vi till jobb och vardag, ganska skönt faktiskt.
Så idag var vi på sista rean här och jag fick faktiskt lite nya kläder. Nån födelsedagspresent till Senior blev det också, han är såååå nyfiken :-) Jag har tvättat det sista och packat ihop alla kläder. Det är inte så mycket att plocka ihop, så det går ganska fort. Alla rester åt vi till lunch och till middag blir det kroppkakor - Yummi!
Vi har slängt all metall, kartonger, papper mm och ska bara gräva klart en rabatt. Ikväll packar vi bilen så allt är klart när vi går och lägger sej. Så drar vi iväg senast 9 imorrnbitti. Då är vi i Söderköping lagom till lunch för att äta på glasscaféet Smultronstället (smultronstallet.se). De har sveriges största och godaste glassar och det måste vi ju visa Martin. Gott ska det bli och pointsen försvinner alla världens väg... men men. Jag är tillbaka på banan efter tisdagens matorgie och har tom gått ner något hg. Imorrn spårar vi ur lite och sen kör vi på igen på lördag.
Solen skiner, så även om semestern är slut, finns det hopp om mer sol och värme.
.
Så idag var vi på sista rean här och jag fick faktiskt lite nya kläder. Nån födelsedagspresent till Senior blev det också, han är såååå nyfiken :-) Jag har tvättat det sista och packat ihop alla kläder. Det är inte så mycket att plocka ihop, så det går ganska fort. Alla rester åt vi till lunch och till middag blir det kroppkakor - Yummi!
Vi har slängt all metall, kartonger, papper mm och ska bara gräva klart en rabatt. Ikväll packar vi bilen så allt är klart när vi går och lägger sej. Så drar vi iväg senast 9 imorrnbitti. Då är vi i Söderköping lagom till lunch för att äta på glasscaféet Smultronstället (smultronstallet.se). De har sveriges största och godaste glassar och det måste vi ju visa Martin. Gott ska det bli och pointsen försvinner alla världens väg... men men. Jag är tillbaka på banan efter tisdagens matorgie och har tom gått ner något hg. Imorrn spårar vi ur lite och sen kör vi på igen på lördag.
Solen skiner, så även om semestern är slut, finns det hopp om mer sol och värme.
.
onsdag 5 augusti 2009
Kors i taket!
Idag var vi på rea i Borgholm. Vi shoppade loss ganska bra, men inte alls som förra året. Inte en enda julklapp blev det för mej! Martin handlade några tröjor, Junior köpte julklapp till mormor och morfar (så han är alltså mer förutseende än jag i år) och så köpte vi bajspåsar till Baileys och ett par födelsedagspresenter till Senior. Så alla fick alltså något, utom jag... men jag får nog mitt imorrn...
Hur som helst så hände något revolutionerande! Junior köpte en hood-tröja som inte var svart! För första gången på 3 år kommer han ha färg på en tröja! Han köpte en jättesnygg militär/camoflage-färgad tröja som jag sa ok till direkt. Bara för att den inte var svart hade den nästan fått kosta vad som helst :-) Men nu var det halva priset och alla var nöjda och glada.
Och jo... Senior var med fiskarn ut och sålde på eftermiddagen och ångrade sej ganska rejält. Han blev stressad att äta lunch redan 10.30, men fick ändå vänta ända till 12.20 innan de åkte iväg. Han hann alltså inte sova något eftersom han var så stressad. När han kom hem vid 19-tiden hade han bara ätit mackan han själv haft med sej plus en glass och var alltså vrålhungrig. När han blev avsläppt här fick han bara ett halvlamt tack och var ganska besviken när han kom in. Han sa "man ska lita på sin mamma...", vi får väl se om han gör det i fortsättningen... Så somnade han innan 20.00 av ren utmattning efter mat och dusch, så kunde vi inte umgås med honom.
Jag själv har fortfarande inte fått någon sömn sedan 03.38 imorse och ska alltså lägga mej nu vilket är ganska tidigt för att vara mej. Jag vet att ingen ska upp tidigt imorrn, det jag får hoppas på är att Martin inte snarkar och att Baileys inte vill ut. Jag ska sova! Gonatt!
.
Hur som helst så hände något revolutionerande! Junior köpte en hood-tröja som inte var svart! För första gången på 3 år kommer han ha färg på en tröja! Han köpte en jättesnygg militär/camoflage-färgad tröja som jag sa ok till direkt. Bara för att den inte var svart hade den nästan fått kosta vad som helst :-) Men nu var det halva priset och alla var nöjda och glada.
Och jo... Senior var med fiskarn ut och sålde på eftermiddagen och ångrade sej ganska rejält. Han blev stressad att äta lunch redan 10.30, men fick ändå vänta ända till 12.20 innan de åkte iväg. Han hann alltså inte sova något eftersom han var så stressad. När han kom hem vid 19-tiden hade han bara ätit mackan han själv haft med sej plus en glass och var alltså vrålhungrig. När han blev avsläppt här fick han bara ett halvlamt tack och var ganska besviken när han kom in. Han sa "man ska lita på sin mamma...", vi får väl se om han gör det i fortsättningen... Så somnade han innan 20.00 av ren utmattning efter mat och dusch, så kunde vi inte umgås med honom.
Jag själv har fortfarande inte fått någon sömn sedan 03.38 imorse och ska alltså lägga mej nu vilket är ganska tidigt för att vara mej. Jag vet att ingen ska upp tidigt imorrn, det jag får hoppas på är att Martin inte snarkar och att Baileys inte vill ut. Jag ska sova! Gonatt!
.
Vad göra?
Senior har varit med grannen ut några gånger i sommar och lagt nät. De har gått ut vid 15 på eftermiddagen och lagt, sen har han gått upp 4 morgonen därefter för att hjälpa till och hämta upp det. När de kommit hem vid 7.30 har de rensat fisken och sen varit ute och sålt den, ibland har han inte varit hemma förrän vid 18-tiden. För detta har han fått hela 152 kr vid ett tillfälle... Jag tycker det är att utnyttja honom, han själv tycker det är jätte kul.
Sist var han tveksam om han skulle fortsätta och vi bestämde att det var sista gången. När han ska upp vaknar nämligen jag och är vaken eller sover dåligt tills han kommer hem. Jag vet att han är ute med någon som varken använder flytväst eller kan simma och som han dyrkar. Grannen är en helt ok kille på 45 år, men som kanske inte riktigt tänker hela vägen ibland.
Igår frågade Senior om han ändå kunde följa med en sista gång, även om vi sagt att det var den sista förra gången och att vi inte skulle ha flera sömnlösa nätter när Martins föräldrar var här. Men han ville verkligen och lovade mej vad som helst, så jag la fram mitt bud som han köpte rakt av. Då sa jag bara ok till att hämta, inget annat. Nu funderar jag ändå på om han ska få följa med och sälja, bara han kommer hem och sover en stund och umgås med oss. På så sätt får grannen resan sina flundror själv och kanske fattar hur mycket Senior hjälpt honom, PLUS att han får en chans att sova en stund och inte behöver gå och lägga sej 8 ikväll som han gjorde sist.
Men jag vet inte... Martin tycker att jag ska hålla fast vid mitt nej och jag tvekar. Han tycker verkligen att det är kul och känner sej lite viktigt. När jag säger att han blir utbyttjad blir han arg och frågar hur man kan bli det när man vill göra en sak. Jag har svårt att förklara det.
Vad säger ni - ska jag låta honom åka eller inte?
.
Sist var han tveksam om han skulle fortsätta och vi bestämde att det var sista gången. När han ska upp vaknar nämligen jag och är vaken eller sover dåligt tills han kommer hem. Jag vet att han är ute med någon som varken använder flytväst eller kan simma och som han dyrkar. Grannen är en helt ok kille på 45 år, men som kanske inte riktigt tänker hela vägen ibland.
Igår frågade Senior om han ändå kunde följa med en sista gång, även om vi sagt att det var den sista förra gången och att vi inte skulle ha flera sömnlösa nätter när Martins föräldrar var här. Men han ville verkligen och lovade mej vad som helst, så jag la fram mitt bud som han köpte rakt av. Då sa jag bara ok till att hämta, inget annat. Nu funderar jag ändå på om han ska få följa med och sälja, bara han kommer hem och sover en stund och umgås med oss. På så sätt får grannen resan sina flundror själv och kanske fattar hur mycket Senior hjälpt honom, PLUS att han får en chans att sova en stund och inte behöver gå och lägga sej 8 ikväll som han gjorde sist.
Men jag vet inte... Martin tycker att jag ska hålla fast vid mitt nej och jag tvekar. Han tycker verkligen att det är kul och känner sej lite viktigt. När jag säger att han blir utbyttjad blir han arg och frågar hur man kan bli det när man vill göra en sak. Jag har svårt att förklara det.
Vad säger ni - ska jag låta honom åka eller inte?
.
tisdag 4 augusti 2009
Så haver vi firat
Klockan 17.45 gick bilen mot Lammet & Grisen! Här skulle vår 18-månadersdag minsann firas. Som ni redan vet så firar vi allt som går att fira, det livar lixom upp vardagen tycker vi :-)
På Lammet & Grisen äter man (precis som det låter) helstekt lamm eller gris. Det är VÄLDIGT gott! Innan vi åkte ställde vi alla på vågen, bara för att se hur gott det faktiskt är. Jag kan väl säga så här... den som gått upp minst var Martins pappa som "bara" ätit 9 hg och den som tyckte det var godast var Martin som ätit 3,2 kg!!!!! Då frossar man... Men Junior var inte långt efter; 3,1 kg :-D
Alltså har vi slirat av banan ganska rejält, men det är bara att köra på som vanligt igen imorrn. Står vi still på vågen på måndag är det ganska otroligt.
En rolig sak hände iaf och det var att jag fick träffa min gamla klasskompis L. Vi gick i samma klass från ettan till nian. Ingen av oss tyckte särskilt mycket om vår klass, men varandra hade vi inget emot. Så det var ett kul återseende där ca 15 år skulle avhandlas på några minuter. Nu ska vi försöka hålla kontakten så gott det går.
När vi ätit blev det en liten fotosession på taket. Tyvärr var det lite molnigt, så bilderna är väl inte jättebra... men men - håll till godo.
Till Martin
Idag har Martin och jag varit tillsammans i 1 och 1/2 år. Tiden har gått fort! Det kanske inte låter så länge, men nånstans ska man ju börja :-)
Vår realtion började med att vi pratade, mycket, djupt och om allt! Det har vi fortsatt med. Vi pratar, har kul och respekterar varandra. Vi pratar hela dagarna och ändå kan vi ligga och prata flera timmar på nätterna, häromnatten slutade vi nångång efter 2... av att vi somnade tror jag. Sen fortsatte vi att prata på morgonen igen.
Vi bor ihop, jobbar ihop och gör allt tillsammans. Då ska man tydligen tröttna på varandra, men det har vi inte förstått som tur är. Martin är romatisk, det kan jag väl inte ens med godaste vilja påstå att jag är. Han köper blommor eller hittar på något den 4:e varje månad för att fira oss. Jag fick inte gå med till Ica nu, undrar varför... :-)
Jag är lite sämre på sånt, men försöker visa uppskattning i vardagen istället och hitta på en överraskning då och då istället. Martin säger att det är helt ok, jag behöver inte försöka göra om mej till den romantiker jag inte är.
Jag älskar min Martin just för att han respekterar mej, vi har kul och skrattar mycket, han älskar mina ungar som om de vore hans egna, han är galen och otroligt snäll. Just för att han är han antar jag. Jag hoppas verkligen att det är för resten av livet, men tar inget förgivet och försöker vårda vår relation så den inte dör.
Grattis älskling på 18-månadersdagen!
.
Jahaja...
Försöker hitta ett förhållningssätt till att sommaren och semestern snart är slut. För mej är sånt inte så lätt. Jag är nämligen helt övertygad om att jag är född och bor på fel breddgrad.
Sommaren för mej är sol, värme, energi och välmående. På sommaren lever jag upp och mår bra. Just den här sommaren har varit total avkoppling, jag har aldrig haft så mycket egen tid som i år. Direkt när sommarlovet började åkte Junior till Spanien på språkresa, då "flyttade" Senior till mormor några dagar. Så där fick vi vips nästan en vecka utan barn! Sådär helt oplanerat, vi hade ju tänkt göra en massa saker med Senior då - men han ville inte. Då kunde vi bara koppla av och faktiskt vara ett par, bara Martin och jag.
När Junior kom hem var vi tillsammans hela familjen några dagar, sen åkte killarna på semester med sin pappa och vi åkte till Öland. Då fick vi ytterligare 6 dagar utan barn -IGEN! Här i mitt paradis fick jag för första gången sedan jag var barn upptäcka Öland på egen hand som vuxen. Det var annorlunda och väldigt skönt. Nu har barnen varit här, föräldrar har passerat och på fredag åker vi hem. På söndag åker barnen till Jämtland för att träffa farmor och farfar och blir borta ytterligare en vecka. Barnfria IGEN!
Så den här sommaren har vi haft tre veckor helt för oss själva. Så mycket har jag inte varit utan barnen på 16 år! Det känns som om sommaren och semestern varit väldigt lång, trots att den igentligen varit kortare än vanligt. Det har varit otroligt avkopplande och jag är redo för höst och jobb. I december får vi semester och sol igen. Så det känns faktiskt inte så illa att sommaren och semestern är slut, faktiskt inte...
.
Sommaren för mej är sol, värme, energi och välmående. På sommaren lever jag upp och mår bra. Just den här sommaren har varit total avkoppling, jag har aldrig haft så mycket egen tid som i år. Direkt när sommarlovet började åkte Junior till Spanien på språkresa, då "flyttade" Senior till mormor några dagar. Så där fick vi vips nästan en vecka utan barn! Sådär helt oplanerat, vi hade ju tänkt göra en massa saker med Senior då - men han ville inte. Då kunde vi bara koppla av och faktiskt vara ett par, bara Martin och jag.
När Junior kom hem var vi tillsammans hela familjen några dagar, sen åkte killarna på semester med sin pappa och vi åkte till Öland. Då fick vi ytterligare 6 dagar utan barn -IGEN! Här i mitt paradis fick jag för första gången sedan jag var barn upptäcka Öland på egen hand som vuxen. Det var annorlunda och väldigt skönt. Nu har barnen varit här, föräldrar har passerat och på fredag åker vi hem. På söndag åker barnen till Jämtland för att träffa farmor och farfar och blir borta ytterligare en vecka. Barnfria IGEN!
Så den här sommaren har vi haft tre veckor helt för oss själva. Så mycket har jag inte varit utan barnen på 16 år! Det känns som om sommaren och semestern varit väldigt lång, trots att den igentligen varit kortare än vanligt. Det har varit otroligt avkopplande och jag är redo för höst och jobb. I december får vi semester och sol igen. Så det känns faktiskt inte så illa att sommaren och semestern är slut, faktiskt inte...
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)