Sitter och tittar på simningen på tv. Tänk att vara 16 år och världmästare i det man är mest intresserad av - häftigt! Tänk va olika vi är som männisor och vilka olika liv vi lever.
Jag har en 93:a, Senior. Han tycker om skytte och har sitt arbete på Mc Donalds. Han har väl inga direkta mål i livet mer än att gå färdigt skolan. Han läser mycket.
Ena kompisens 93:a sitter vid sin dator och spelar WOW eller andra online-spel 99% av sin vakna tid. Han planerar tillsammans med andra hur nästa drag i spelet ska se ut och det är nog det enda som intresserar honom.
Andra kompisens 93:a lever i stallet. Hon har sina hästar och tycker att människor är ganska överflödiga. Hennes största problem är att systern är allergisk mot hästar...
Tredje kompisens 93:a har bara killar, kläder och musik i huvudet. Hon är sur på sina föräldrar för jämnan och överdriver sitt liv när hon bloggar. Hon jobbar extra hos sin pappa ibland.
Fjärde kompisens 93:a fotograferar och redigerar superfina bilder. Hon har haft det jobbigt psykiskt iom mobbing och anorexi. En trevlig tjej som gör allt för att komma på fötter och verkar betydligt äldre än 16 år.
Alla är så olika och lever olika liv. Det ska bli väldigt intressant att se vad det blivit av dem om 5-10 år. Kommer Senior att öppna ett Mc Donalds på Öland som har pratar om? Kommer de andra att kanske jobba med och skapa nya dataspel, bli kläddesigner, veterinär eller kanske prisbelönt fotograf? Man vet aldrig, men visst är det spännande att följa våra ungdomar? Att se vad det blir av dem.
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
fredag 31 juli 2009
Gocart och gammal kärlek
Solen har skinit, även om det har varit tveksamt periodvis. Dock har temperaturen legat ganska lågt, så tyvärr blev det inte stranden idag heller. Efter lunch bestämde vi därför att vi skulle besöka gocart-banan!
Martin och jag avstod, medan killarna laddade för fullt ös. Strax innan de skulle ta sina bilar fick jag syn på en gammal kärlek, min första :-) Janne, ett namn med många minnen. Han smakade jordgubb... gav mej en ring som han köpte på en marknad... jag var 12 år... suck! Jag sa hej, han sken upp och gav mej en kram. Vi pratade lite, men han jobbade på banan och blev nog lite generad också tror jag, så det blev inte så mycket prat mer än vad han gjorde nu osv.
Killarna tog plats i sina bilar och körde som galna. När de var färdiga åkte vi tillbaka hem och busade med Bailyes. Han tycker inte att min lektioner är något roliga längre, så nu försöker han göra som han vill igen när vi är ute och går. Men jag är en ståndaktig matte och ger mej inte i första taget. Det gäller att vara konsekvent och det tänker jag vara. Jag ska vinna den här kampen, han ska göra som jag säger!
.
torsdag 30 juli 2009
Mordbrand?
Senior var ute och cyklade och ringde hem "Mamma, huset mitt emot Ica brinner. Lågorna slickar träden" Ok... jösses vad man hinner tänka mycket. 1. Vilket hus är det? Är det någon vi känner? 2. Är någon skadad? 3. Hur mycket överdriver sonen...? 4. Hur illa är det? 5. Stackars familj...
Jag får veta att det tydligen är ett hus som är uthyrt till eventuellt fd missbrukare. Ägaren bor alltså inte där, ingen barnfamilj finns där. Sen går ryktena... kvinnan som hyr där har blivit lämnad av sin kille och därför tänt eld på hela rasket medan kille ligger och sover. Den tredje boende kommer dit och drar ut honom. Ambulansen tar iaf med sej kvinnan, de andra står kvar och ser på. Även ägaren kommer till platsen en stund senare.
Det går fort. Huset
är inte så stort och brinner ner till grunden på bara några minuter. Jag funderar... tänk att komma hem och se sitt hem brinna. Tänk att förlora allt. Att se alla minnen gå upp i rök och försvinna. Fy så hemskt. En av mina bekanta var med om just det, han berättade att man blir så blockerad att man inte förstår vad som händer. Från början är man bara tacksam för att familjen lever, sen kommer chocken och sorgen över alla saker som gått förlorade. För mej är tanken så outhärdlig att jag knappt orkar tänka den.
är inte så stort och brinner ner till grunden på bara några minuter. Jag funderar... tänk att komma hem och se sitt hem brinna. Tänk att förlora allt. Att se alla minnen gå upp i rök och försvinna. Fy så hemskt. En av mina bekanta var med om just det, han berättade att man blir så blockerad att man inte förstår vad som händer. Från början är man bara tacksam för att familjen lever, sen kommer chocken och sorgen över alla saker som gått förlorade. För mej är tanken så outhärdlig att jag knappt orkar tänka den.Just nu regnar det ute, ett välkommet regn. Det utbrunna husets grannar har varit oroliga för att elden ska sprida sej. Vinden har varit stark idag och kunnat orsaka fler katastrofer. Men det ser ut som allt annat klarat sej och nu faller ett stilla regn som för att försäkra oss om att inget mer ska hända.
.
Kärleksfest!
Jag vill gå på Pridefestivalen men befinner mej 50 mil från Stockholm, så det kan jag glömma. Jag tycker festivaler är kul, spelar ingen roll varför det är fest bara jag får vara med :-)
Pride är en viktigt manifestation som jag önskar inte behövdes. Tycker nog att man i dagens läge inte skulle behöva manifestera olika sexuella läggningar, alla borde vara accepterade i nuläget. Jag menar... vad spelar det för roll VEM man älskar, det är väl kärleken i sej som är viktig? Vad spelar det för roll VEM man gifter sej med så länge man älskar varandra, är myndiga och behandlar varandra med respekt.
Inför Gud är alla lika står det väl nånstan? Varför är då kyrkan den som är mest emot bögar, flator och transor. Vad består då likheten i och vem har rätt att dömma? Jag fattar inte... kan nån förklara?
I have a dream! Att vi om några få år kan lägga undan själva manifesterandet i Pride och bara ha en Kärleksfestival. En festival där allas vår kärlek inte bara är accepterad utan naturlig och inte ett dugg ifrågasatt. Där det inte spelar någon roll vem du går hand i hand med, där vi alla faktiskt är lika värda oavsett kärlekspartner. En festival där vi alla accepteras. Visst vore väl det något att sträva efter?
.
onsdag 29 juli 2009
Bonusförälder?
Jag vet hur det är att komma in som bonusmorsa till ett gäng tjejer och trevliga svärföräldrar. För mej var det inga som helst problem. Tjejerna accepterade mej direkt och likaså gjorde svärföräldrarna. Nu fungerade inte den relationen i längden, bla pga avståndet. Det var 65 mil mellan oss, men även pga särbons inställning till min äldste sons problematik. Men tecken på den totala acceptansen får jag nästan dagligen eftersom tjejerna fortfarande håller kontakten med mej. De är idag 21 resp 23 år gamla. Jag måste alltså ha gjort en ganska ok insats i deras liv...
Hur det är att komma in i just min familj däremot är ganska svårt att föreställa sej. Mina ungar är inte särskilt knepiga, men min pappa kan vara ganska svår att förstå sej på. Att komma in i min familj betyder också att man måste lägga alla fördommar åt sidan när det gäller olika sjukdomar och handikapp. Man måste dessutom vänja sej vid att det ligger mediciner överallt och att varje moment måste förberedas noga. Ska man hälsa på någon måste detta funderas över ett par varv extra; har de något vi inte tål, är Senior i form för besök idag osv. Vi kan oftas inte göra något spontant, utan allt måste planeras och förberedas.
Martin hade inga större problem att komma in i vår familj. Han tog allt väldigt naturligt och lät oss leda honom. Mina barn accepterade honom innan vi blev ett par, för min pappa tog det något längre tid. Martin är från Polen och har ett riktigt tjej-jobb... min pappa har några små fördomar om både pollacker och Viktväktarna... dessa har han numera fått lägga åt sidan. Nu tycker han att Martin är en himla bra person som bryr sej om mina barn, stöttar mej, kan datorer och inte är rädd för att hugga i där det behövs.
Jag frågar ofta Martin hur han står ut i vår familj. Han svarar alltid att det inte alls är särskilt svårt. Han har aldrig skrattat så mycket som hos oss... å det låter ju bra. Vi har lika värderingar och ungefär samma mål. Som Bonusfarsa är han helt suverän och det håller ungarna med om. De busar hjärtligt med varandra, han säger till dem precis som jag gör osv. Han säger också att oavsett vad som händer... OM det skulle ta slut mellan oss - så skulle han ändå ha kvar kontakten med killarna. Han älskar dem precis som om de vore hans egna, trots att han egentligen inte ens tycker om barn... :-)
.
Hur det är att komma in i just min familj däremot är ganska svårt att föreställa sej. Mina ungar är inte särskilt knepiga, men min pappa kan vara ganska svår att förstå sej på. Att komma in i min familj betyder också att man måste lägga alla fördommar åt sidan när det gäller olika sjukdomar och handikapp. Man måste dessutom vänja sej vid att det ligger mediciner överallt och att varje moment måste förberedas noga. Ska man hälsa på någon måste detta funderas över ett par varv extra; har de något vi inte tål, är Senior i form för besök idag osv. Vi kan oftas inte göra något spontant, utan allt måste planeras och förberedas.
Martin hade inga större problem att komma in i vår familj. Han tog allt väldigt naturligt och lät oss leda honom. Mina barn accepterade honom innan vi blev ett par, för min pappa tog det något längre tid. Martin är från Polen och har ett riktigt tjej-jobb... min pappa har några små fördomar om både pollacker och Viktväktarna... dessa har han numera fått lägga åt sidan. Nu tycker han att Martin är en himla bra person som bryr sej om mina barn, stöttar mej, kan datorer och inte är rädd för att hugga i där det behövs.
Jag frågar ofta Martin hur han står ut i vår familj. Han svarar alltid att det inte alls är särskilt svårt. Han har aldrig skrattat så mycket som hos oss... å det låter ju bra. Vi har lika värderingar och ungefär samma mål. Som Bonusfarsa är han helt suverän och det håller ungarna med om. De busar hjärtligt med varandra, han säger till dem precis som jag gör osv. Han säger också att oavsett vad som händer... OM det skulle ta slut mellan oss - så skulle han ändå ha kvar kontakten med killarna. Han älskar dem precis som om de vore hans egna, trots att han egentligen inte ens tycker om barn... :-)
.
Husets regler
Vilka regler gäller hemma hos er?
Då menar jag när det gäller användning av dator, husållsarbete, läsk & Godis osv.
Här finns inga restrektioner när det gäller användning av dator. Killarna sitter inte så mycket och när jag tycker att det går över styr så säger jag till och så kommer vi överrens om något som brukar accepteras. Hushållsarbetet har jag förrut berättat om. Killarnas rum bryr jag mej inte om, däremot ska vi hjälpas åt med de gemensamma ytorna.
Varje vecka ska ungarna laga mat minst en gång, dammsuga, tvätta och fixa diskmaskinen och minst en gång i veckan. När jag ber om något så vill jag inte höra "jag orkar inte" - då blir jag sur. För jag höra "vänta lite, snart" så får de en stund på sej innan jag gör det själv och är sedan sur en stund och fräser åt dem... Då brukar det fatta galoppen och gör det jag ber om direkt nästa gång.
Läsk dricker vi bara på helgen och godis får köpas på lördagar. Det kanske låter hårt när det handlar om grabbar som är 14,5 resp 16 år? Men det accepteras faktiskt utan minsta gnäll. Nåja, ibland tycker Senior att vi ska dricka läsk när som helst. Men han tar aldrig utan att fråga, så det funkar ändå bra.
Jag tror på att ha några få regler som man verkligen håller på. Och att man inför dessa regler tidigt. Det funkar inte jättebra att inför stenhårda regler när ungarna redan är stora, det går men är ganska svårt. Vi har haft det så här sedan killarna var 3,5 resp 5 år. De vet vad som gäller och håller sej oftast till detta.
Hur gör ni? Vilka regler gäller hos er?
.
Då menar jag när det gäller användning av dator, husållsarbete, läsk & Godis osv.
Här finns inga restrektioner när det gäller användning av dator. Killarna sitter inte så mycket och när jag tycker att det går över styr så säger jag till och så kommer vi överrens om något som brukar accepteras. Hushållsarbetet har jag förrut berättat om. Killarnas rum bryr jag mej inte om, däremot ska vi hjälpas åt med de gemensamma ytorna.
Varje vecka ska ungarna laga mat minst en gång, dammsuga, tvätta och fixa diskmaskinen och minst en gång i veckan. När jag ber om något så vill jag inte höra "jag orkar inte" - då blir jag sur. För jag höra "vänta lite, snart" så får de en stund på sej innan jag gör det själv och är sedan sur en stund och fräser åt dem... Då brukar det fatta galoppen och gör det jag ber om direkt nästa gång.
Läsk dricker vi bara på helgen och godis får köpas på lördagar. Det kanske låter hårt när det handlar om grabbar som är 14,5 resp 16 år? Men det accepteras faktiskt utan minsta gnäll. Nåja, ibland tycker Senior att vi ska dricka läsk när som helst. Men han tar aldrig utan att fråga, så det funkar ändå bra.
Jag tror på att ha några få regler som man verkligen håller på. Och att man inför dessa regler tidigt. Det funkar inte jättebra att inför stenhårda regler när ungarna redan är stora, det går men är ganska svårt. Vi har haft det så här sedan killarna var 3,5 resp 5 år. De vet vad som gäller och håller sej oftast till detta.
Hur gör ni? Vilka regler gäller hos er?
.
tisdag 28 juli 2009
Flockledare - jag?
Jupp! Just precis så är det - jag är en flockledare jag :-)
Baileys har ju varit ganska knepig att tas med på sista tiden och nu har jag fått nog. Något måste göras. Jag har rådfrågat flera sk experter och fått ungefär samma svar från de flesta; antingen får han för lite motion eller också är han i "den åldern". Alternativt att det är faktiskt nåt fel på honom.
Hans problem består av att han skäller på i princip alla hundar han möter. Förut var det "bara" stora, svarta hundar, nu är det alla. Han skäller på cyklister och män i svarta/mörka kläder. Han drar i kopplet så min arm går ur led. Vad göra?
Jag har nu gett mej den på att lösa problemet och tog mej därför igenom lite böcker i ämnet hundpsykologi. Har insett att problemet ligger hos... MEJ! Jag har helt enkelt slarvat med både hans uppfostran, motion och mitt eget ledarskap. Stackars Baileys har varit uttråkad och inte vetat vem som bestämmer. Det har aboslut inte varit medvetet från min sida, jag tappade helt enkelt greppet om det mesta när jag först hade översvämning i köket, blev sjuk, träffade Martin, Junior började strula, Senior fick jobbigt med skolan. I mer än ett år har vi haft ett litet helvete hemma och knappt hängt ihop själva - hur skulle jag då fixa att leda en stissig hund också?
För Baileys är trots allt en jobbig hund. Han är väldigt aktiv och envis. Vi har alltså inte kastrerat honom i onödan, han mår väldigt mycket bättre nu. Med lite träning skulle det alltså bli ännu bättre och enklare för honom att vara hund i just vårt hus. Så i söndags började jag applicera allt jag läst om på oss två, plus de andra i familjen förståss. Martin och Junior lyssnar och lär, Senior är inte så intresserad... men vänta bara... han ska få sina fiskar varma han med.
Vi började med promenaderna. Först och främst fick han inte ens på sej kopplet förrän han var helt lugn. Han får inte längre gå ut före mej gwenom ytterdörren, han får vänta på sin tur och ska vara helt lugn innan han får gå ut. Baileys fick inte heller längre skutta runt som han ville när vi var ute. Vare sej han var kopplad eller lös fick han under inga vilkor gå före mej. Först var han lite fundersam, han som alltid sprungit runt lite hur han velat och sniffat på allt. Men det tog inte lång stund förrän han greppade läget och gick antingen brevid mej eller strax bakom. Redan på andra promenaden var allt slit i kopplet borta! Jag behöver bara knycka till lite lätt när han kommer för långt före mej, så går han fint igen.
Vi började i söndags och redan igår såg vi resultat. Vi mötte två hästar med ryttare och han sa inte ett pip, drog inte ens mot dem. Han stod bara fint och väntade på att de skulle rida vidare. Idag mötte vi fyra hundar som han bara tittade på, inte ett ljud. Trots att han tidigare skällt ute en av dem efter noter flera gånger. Idag såg han inte ens åt cyklisterna som han skällde ut igår. OCH han kommer när man ropar, direkt!
Det är så härligt! Han har fattat galoppen direkt å jag har fattat hur mycket som varit mitt fel. Nu fortsätter jobbet, varje dag, så får vi se om han även i fortsättningen växer mentalt. Idag har vi cyklat en bit, han var helt slut när vi kom hem. Det var så skönt att se honom helt utarbetad och nöjd. Han mår bra - jag mår bra - kan det bli bättre?
.
Lat eller ledig?
Varför känner jag mej så lat och gör det till något negativt?
Jag har semester. Då ska man ta det lugnt och ladda inför den långa vintern och mycket jobb. Eller? Kanske ska man passa på att göra allt man inte hinner: städa, tvätta fönster, ut och jogga, måla hus, laga något, bygga något, hälsa på den och den osv osv.
Jag är uppfostrad med att "den som inte gör något konstruktivt är lat". Även om det är semester. Att ligga i solstolen och läsa är slappt. Att gå en lång promenad med hunden är godkänt, men lite av smitning. Kör du en tvätt samtidigt så kan det vara ok... Men att göra absolut ingenting flera dagar i sträck - det går inte! Då är man lat, även om man jobbat 70 timmar i veckan innan man gick på semester.
Det är sååå svårt att ändra de här tankarna! Igår stod Martin i köket IGEN och både lagade vår mat och städade upp efter oss efter maten. Jag slog armarna runt honom och bad om ursäkt för att jag inte gör något utan bara latar mej hela tiden. Han säger bara "va bra, fortsätt med det". Men det är ju så svårt att ta det lungt (som jag hellre kallar det) utan dåligt samvete. Jag hör i skallen "Du är LAAAT, du borde göra något". Å då är det svårt att koppla av helt och hållet.
Jag vet inte hur jag ska få ett annat tänk. Vet bara att jag måste för att kunna koppla av helt. Tips någon?
.
Jag har semester. Då ska man ta det lugnt och ladda inför den långa vintern och mycket jobb. Eller? Kanske ska man passa på att göra allt man inte hinner: städa, tvätta fönster, ut och jogga, måla hus, laga något, bygga något, hälsa på den och den osv osv.
Jag är uppfostrad med att "den som inte gör något konstruktivt är lat". Även om det är semester. Att ligga i solstolen och läsa är slappt. Att gå en lång promenad med hunden är godkänt, men lite av smitning. Kör du en tvätt samtidigt så kan det vara ok... Men att göra absolut ingenting flera dagar i sträck - det går inte! Då är man lat, även om man jobbat 70 timmar i veckan innan man gick på semester.
Det är sååå svårt att ändra de här tankarna! Igår stod Martin i köket IGEN och både lagade vår mat och städade upp efter oss efter maten. Jag slog armarna runt honom och bad om ursäkt för att jag inte gör något utan bara latar mej hela tiden. Han säger bara "va bra, fortsätt med det". Men det är ju så svårt att ta det lungt (som jag hellre kallar det) utan dåligt samvete. Jag hör i skallen "Du är LAAAT, du borde göra något". Å då är det svårt att koppla av helt och hållet.
Jag vet inte hur jag ska få ett annat tänk. Vet bara att jag måste för att kunna koppla av helt. Tips någon?
.
måndag 27 juli 2009
Belöning
Martin har lovat mej en belöning när jag är i mål med vikten. Jag fick välja vad jag ville...
I morse kom jag på TVÅ grejer. Antingen vill jag fixa håret, klippa mej och göra slingor. Eller också vill jag ha en ny mobil. Jag vet inte vilket som lockar mest faktiskt... kanske kan lura till mej bägge grejerna ;-)
.
I morse kom jag på TVÅ grejer. Antingen vill jag fixa håret, klippa mej och göra slingor. Eller också vill jag ha en ny mobil. Jag vet inte vilket som lockar mest faktiskt... kanske kan lura till mej bägge grejerna ;-)
.
-0,9!!!!!!
Fattar ni hur det är möjligt? Med stress, depp, pms, utsvävningar och en massa annat - jag gick ändå ner 0,9 och har nu tagit bort 1,7 kg på två veckor. Martin tog 2,1 och har nu gått ner 4,8 kg sammanlagt, en klädstorlek faktiskt! Så nog funkar Viktväktarna allt!
Det känns verkligen så bra efter deppen häromdagen. Men så skärpte vi oss ordentligt efter vår "unnardag" och återgick direkt till programmet. En väldigt bra andra vecka för oss båda, nu är det bara resten kvar... Vi har ingen tidsplan, det får gå i den takt det gör. Hade ju inte trott att det skulle gå så här snabbt ens första veckorna. Huvudsaken är att jag är färdig till jul när vi åker till Tanzania. Martin ska gärna ha tagit det mesta 10 oktober, när han ska på personalmöte och vägas där. Han har chans att bli guldkonsulent och då är det en fördel (inte ett måste) att vara på målvikten.
Det är viktigt att vara på sin målvikt inför medlemmarna. Hur ska vi annars kunna stötta dem och få dem att förstå att programet funkar om inte ens vi klarar det? Mej ser de kanske inte så mycket av där bakom kassalådan, men Martin syns ju. Klart vi ska vara målviktiga och visa att programet fungerar - så är det bara. Dessutom mår man så mycket bättre och kan ha mycket snyggare kläder. Snart kanske jag kan se mej i spegeln igen och faktiskt stanna upp...
En dag i taget blir till veckor blir till månader - det ska gå!
.
Det känns verkligen så bra efter deppen häromdagen. Men så skärpte vi oss ordentligt efter vår "unnardag" och återgick direkt till programmet. En väldigt bra andra vecka för oss båda, nu är det bara resten kvar... Vi har ingen tidsplan, det får gå i den takt det gör. Hade ju inte trott att det skulle gå så här snabbt ens första veckorna. Huvudsaken är att jag är färdig till jul när vi åker till Tanzania. Martin ska gärna ha tagit det mesta 10 oktober, när han ska på personalmöte och vägas där. Han har chans att bli guldkonsulent och då är det en fördel (inte ett måste) att vara på målvikten.
Det är viktigt att vara på sin målvikt inför medlemmarna. Hur ska vi annars kunna stötta dem och få dem att förstå att programet funkar om inte ens vi klarar det? Mej ser de kanske inte så mycket av där bakom kassalådan, men Martin syns ju. Klart vi ska vara målviktiga och visa att programet fungerar - så är det bara. Dessutom mår man så mycket bättre och kan ha mycket snyggare kläder. Snart kanske jag kan se mej i spegeln igen och faktiskt stanna upp...
En dag i taget blir till veckor blir till månader - det ska gå!
.
söndag 26 juli 2009
Nu e de bättre!
Mina föräldrar åkte tillbaka till Stockholm i morse. Så nu är det bara vår lilla familj kvar här, ensamma! Skönt! Nu är det återigen lugnt och vilsamt här, så som det ska vara på semestern.
Efter frukost passade vi på att göra alla "måsten" eftersom vädret inte dög till så mycket annat. Jag klippte gräset, 2000 kvm gräsmatta... Martin skrapade fönster och hjälpte mej när gräsklipparh-vetet stannade eller skulle tankas. Junior målade och Senior var ute med grannen och la nät. När Senior kom hem strax innan lunch var det mesta klart! Imorrn ska han ut redan kl 4 och hämta hem ett gäng flundror :-)
Efter lunch stupade jag på en filt ute i solen som hade börjat stråla från en blå himmel. Med Ola Salo i öronen låg jag och solade. Så skönt! Killarna kollade på sim-VM och sköt lite luftpistol. Martin fortsatt lite ute och gick sen och handlade. Baileys höll mej sällskap, fast under trädgårdsbordet i skuggan.
Stressen börjar rinna av mej och hoppet om den där viktnedgången börjar återvända. Det kanske kan gå ändå. Bara jag får lugnt runt mej. Nu har vi en hel vecka ensamma här, sen kommer Martins föräldrar. Men de är så coola och gör inget väsen av sej, så det är inget problem. Får se om vi kan komma till stranden då. Vädret har ju inte varit riktigt lockande för det. Idag kunde vi nog åkt dit, men det var ingen som kände för det. Alla ville bara vara hemma och koppla av och känna att vi är här i vårt paradis helt kravlöst. Nu är det skönt.
Bara vi - tillsammans - som det ska vara
.
Efter frukost passade vi på att göra alla "måsten" eftersom vädret inte dög till så mycket annat. Jag klippte gräset, 2000 kvm gräsmatta... Martin skrapade fönster och hjälpte mej när gräsklipparh-vetet stannade eller skulle tankas. Junior målade och Senior var ute med grannen och la nät. När Senior kom hem strax innan lunch var det mesta klart! Imorrn ska han ut redan kl 4 och hämta hem ett gäng flundror :-)
Efter lunch stupade jag på en filt ute i solen som hade börjat stråla från en blå himmel. Med Ola Salo i öronen låg jag och solade. Så skönt! Killarna kollade på sim-VM och sköt lite luftpistol. Martin fortsatt lite ute och gick sen och handlade. Baileys höll mej sällskap, fast under trädgårdsbordet i skuggan.
Stressen börjar rinna av mej och hoppet om den där viktnedgången börjar återvända. Det kanske kan gå ändå. Bara jag får lugnt runt mej. Nu har vi en hel vecka ensamma här, sen kommer Martins föräldrar. Men de är så coola och gör inget väsen av sej, så det är inget problem. Får se om vi kan komma till stranden då. Vädret har ju inte varit riktigt lockande för det. Idag kunde vi nog åkt dit, men det var ingen som kände för det. Alla ville bara vara hemma och koppla av och känna att vi är här i vårt paradis helt kravlöst. Nu är det skönt.
Bara vi - tillsammans - som det ska vara
.
Superdeppen orvar...
Deppade ihop helt igår när jag gick och la mej.
Varför skulle jag äta det där godiset? Varför åt jag TVÅ tacos? Hur korkad är man om man tror att nån som jag kan ha minsta utsvävning en enda gång under en vecka utan att gå upp i vikt? Varför är just jag 156 cm "lång" och har sveriges sämsta omsättning i kroppen? Varför deppar jag ihop totalt trots att jag planerat att unna mej att äta något gott en endaste liten gång på två veckor?
Jag är ju inte någon intelligenstberfriad individ direkt. Jag VET att jag moffade i mej mer mat igår än tidigare dagar och att jag med mer mat i kroppen väger mer. Men herregud! Är jag den enda som inte ska kunna halka av banan och sen återgå till programmet utan att deppa ihop totalt? Då har liksom något gott över styr i skallen...
Trodde på något sätt att den här gången skulle jag klara att ta de där kilona och att jag ändå skulle kunna fungera ganska normalt. Men faktum kvarstår: ska jag lyckas så kan jag inte unna mej något förrän jag är i mål. Å hur kul är det då? Så kan man inte leva när man har en familj att tänka på! Känns som moment22. Håller jag mej inte på banan kommer jag inte ta de där 6 kilona och då blir jag less för det. Får jag inte unna mej något på vägen så kommer min familj att bli lidande (eftersom inget gott får finnas hemma) och då blir jag less för det. Hur f-n ska jag göra???
Jag vill bara må bra!!!!!!
.
Varför skulle jag äta det där godiset? Varför åt jag TVÅ tacos? Hur korkad är man om man tror att nån som jag kan ha minsta utsvävning en enda gång under en vecka utan att gå upp i vikt? Varför är just jag 156 cm "lång" och har sveriges sämsta omsättning i kroppen? Varför deppar jag ihop totalt trots att jag planerat att unna mej att äta något gott en endaste liten gång på två veckor?
Jag är ju inte någon intelligenstberfriad individ direkt. Jag VET att jag moffade i mej mer mat igår än tidigare dagar och att jag med mer mat i kroppen väger mer. Men herregud! Är jag den enda som inte ska kunna halka av banan och sen återgå till programmet utan att deppa ihop totalt? Då har liksom något gott över styr i skallen...
Trodde på något sätt att den här gången skulle jag klara att ta de där kilona och att jag ändå skulle kunna fungera ganska normalt. Men faktum kvarstår: ska jag lyckas så kan jag inte unna mej något förrän jag är i mål. Å hur kul är det då? Så kan man inte leva när man har en familj att tänka på! Känns som moment22. Håller jag mej inte på banan kommer jag inte ta de där 6 kilona och då blir jag less för det. Får jag inte unna mej något på vägen så kommer min familj att bli lidande (eftersom inget gott får finnas hemma) och då blir jag less för det. Hur f-n ska jag göra???
Jag vill bara må bra!!!!!!
.
lördag 25 juli 2009
Hittills idag
Vi åkte hemifrån vid 10-tiden, marknaden i Byxelkrok var målet.
Först åkte vi till Valles för att köpa godis! Det är ju lördag. Jag köpte hela 1,16 hg, "bara" 6-7 points... De andra köpte MYCKET mer! Men jag drog i mej mitt på en gång :-)
Sen parkerade vi bilen hos bekanta och tog oss in på marknaden. Det första vi såg var båten mellan Öland och Oskarshamn. Vår båt är hel, till skillnad från vissa andra öars...
Väl hemma smaskar vi i oss våra kroppkakor och lyssnar på Morgan Allings sommarprogram. Gjorde ni inte det - så MÅSTE ni lyssna på reprisen eller på webben. Det var nog det mest berörande sommarprogram jag någonsin lyssnat på. Jag har gillat honom tidigare, nu måste jag nog säga att jag beundrar honom. Att han över huvudtaget står upp och kan skratta! Otrolig människa och ett otroligt livsöde. All heder åt Morgan som lämnade ut sin historia till oss.
Först åkte vi till Valles för att köpa godis! Det är ju lördag. Jag köpte hela 1,16 hg, "bara" 6-7 points... De andra köpte MYCKET mer! Men jag drog i mej mitt på en gång :-)
Sen parkerade vi bilen hos bekanta och tog oss in på marknaden. Det första vi såg var båten mellan Öland och Oskarshamn. Vår båt är hel, till skillnad från vissa andra öars...
Vi gick runt lite på marknaden. En gubbe sålde spikmattor, en sån vill jag ha! Godisremmar... vill jag inte ha. Och en massa annat! Vi köpte ett stort vykort, en slipsten och en vattenskål till Baileys. Vicka fynd va?!
Å för en gångs skull, så träffade jag inte enda människa som jag känner. Brukar annars träffa halva släkten och lite till på marknader. På väg hem från Byxelkrok åkte vi och hämtade kroppkakor. DÄR i kassan däremot säger damen brevid mej "Vi är nästan släkt tror jag..." Jahaja... fattades bara det. Då visar det sej att mina ungar är kusiner med hennes barnbarn. Det är alltså killarna gudfars svärmor som står brevid mej! Haha - kul! Världen är liten.
Väl hemma smaskar vi i oss våra kroppkakor och lyssnar på Morgan Allings sommarprogram. Gjorde ni inte det - så MÅSTE ni lyssna på reprisen eller på webben. Det var nog det mest berörande sommarprogram jag någonsin lyssnat på. Jag har gillat honom tidigare, nu måste jag nog säga att jag beundrar honom. Att han över huvudtaget står upp och kan skratta! Otrolig människa och ett otroligt livsöde. All heder åt Morgan som lämnade ut sin historia till oss.Nu ska jag återgå till solstolen en stund. Solen skiner och alla är för närvarande sams...
.
Mat för en dag
Just nu ser mitt matintag ut enligt följande en helt vanlig dag:
Frukost:
Ett käckebröd med kaviar och kokt ägg - får fart på omsättningen.
En halv liter vatten med en c-vitamin och en mugg te.
Lunch:
En tallrik gröt med en liten klick sylt och mjölk - håller mej mätt länge
alt
En tallrik Yoghurt och en käckemacka med mjukost.
Middag:
En halv kycklingfilé med wokgrönsaker - gott och lite points
alt
Grillad fläskfilé med potatis och grönsaker
alt
En matig sallad med bröd
Till mellanmål någon frukt.
Detta blir ungefär 12-13 points per dag och jag ska igentligen äta 17.
Med hjälp av detta har jag hittills gått ner 1,4 kg sedan förra måndagen. Men trots att jag åt så här igår och dessutom gick nästan en mil, så hade jag gått upp 2 hg. Det är så j-a surt! Men det är måndagsvägningen som räknas, då hoppas jag på bättre resultat. Men igår var jag stressad och jag fixar alltså inte minsta lilla stress i nuläget. Jag måste ha lugn och ro, äta mindre än jag ska och röra mej mer än normalt - DÅ går jag ner i vikt och jag ska ner 6 kg. Nu är jag taggad, men hur kul är det att sköta sej och sen går man upp?
Idag blir det däremot alldeles för många points. Kommer nog upp i sisådär 30... så imorrn har jag deifintivt gått upp. Men så får det vara och jag vet varför, dagens uppgång har lixom ingen förklaring. Kroppen kanske får en chock av all mat idag, men imorrn är vi på banan igen. Man måste ju få unna sej också, inte bara bli slav under maten.
Verkar jag fixerad? Det kanske man kan kalla det... jag kallar det fokuserad!
.
Frukost:
Ett käckebröd med kaviar och kokt ägg - får fart på omsättningen.
En halv liter vatten med en c-vitamin och en mugg te.
Lunch:
En tallrik gröt med en liten klick sylt och mjölk - håller mej mätt länge
alt
En tallrik Yoghurt och en käckemacka med mjukost.
Middag:
En halv kycklingfilé med wokgrönsaker - gott och lite points
alt
Grillad fläskfilé med potatis och grönsaker
alt
En matig sallad med bröd
Till mellanmål någon frukt.
Detta blir ungefär 12-13 points per dag och jag ska igentligen äta 17.
Med hjälp av detta har jag hittills gått ner 1,4 kg sedan förra måndagen. Men trots att jag åt så här igår och dessutom gick nästan en mil, så hade jag gått upp 2 hg. Det är så j-a surt! Men det är måndagsvägningen som räknas, då hoppas jag på bättre resultat. Men igår var jag stressad och jag fixar alltså inte minsta lilla stress i nuläget. Jag måste ha lugn och ro, äta mindre än jag ska och röra mej mer än normalt - DÅ går jag ner i vikt och jag ska ner 6 kg. Nu är jag taggad, men hur kul är det att sköta sej och sen går man upp?
Idag blir det däremot alldeles för många points. Kommer nog upp i sisådär 30... så imorrn har jag deifintivt gått upp. Men så får det vara och jag vet varför, dagens uppgång har lixom ingen förklaring. Kroppen kanske får en chock av all mat idag, men imorrn är vi på banan igen. Man måste ju få unna sej också, inte bara bli slav under maten.
Verkar jag fixerad? Det kanske man kan kalla det... jag kallar det fokuserad!
.
Håll tummarna för en bra dag
Solen skiner iaf... det är bra. Ser ut att kunna bli fint väder hela dagen, det är också bra. Vågen pekade upp... inte bra. Hittills inga bråk, det är himla bra.
Idag ska vi på marknad i Byxelkrok. Jag tar med kameran så ska ni få se hur en "riktig" marknad ska se ut. Sen blir det att köpa lördagsgodis på "Valles", men inte för mycket... bara en liiiiten påse. På väg hem från marknaden köper vi kroppkakor, men åker hem och äter dem.
Å ikväll blir det Taco! Då får alla hjälpas åt att göra mat. Ska bli gott.
Så håll nu tummarna för en konfliktfri dag och sol på himlen.
.
Idag ska vi på marknad i Byxelkrok. Jag tar med kameran så ska ni få se hur en "riktig" marknad ska se ut. Sen blir det att köpa lördagsgodis på "Valles", men inte för mycket... bara en liiiiten påse. På väg hem från marknaden köper vi kroppkakor, men åker hem och äter dem.
Å ikväll blir det Taco! Då får alla hjälpas åt att göra mat. Ska bli gott.
Så håll nu tummarna för en konfliktfri dag och sol på himlen.
.
fredag 24 juli 2009
Kollissionsrisk...
Mina föräldrar kom hit igår med Junior. Nu är det lite jobbigt kanske man kan säga...
Senior har varit utan sin medicin sedan ungefär en vecka tillbaka. Han tar Concerta för hans adhd och Risperdal för hans depressioner. Losec var han tvungen att ta efter två dagars uppehåll, eftersom magen sa upp sej - men de andra har han klarat sej utan fram till idag. Imorrn ska han ta dem igen, tills mormor och morfar har åkt härifrån.
Senior klarar inte när så många starka viljor samlas under ett och samma tak. Han blir splittrad och klarar inte att sortera händelser och tankar. Resultatet blir aggressioner och så blir han sååå ledsen. Kollissionerna mellan morfar och Senior blir stora och täta och svåra att medla i. Bara idag har jag suttit med Senior två gånger och tröstat och pratat. Nu kom vi fram till att han får ta sin medicin ett par dagar, trots att det igentligen är fel sätt. Han ska ju inte behöva ta sin medicin pga andra, men nu får det vara så. Morfar gör sitt bästa för att förstå, men det fungerar inte alltid till 100%. Det fungerar bättre när vi är hemma i Tumba, då bägge är på hemmaplan och kan smita ifrån lite.
Nu handlar det bara om ett par dagar med medicin, men ändå. Tanken var ju att hans kropp skulle få andas ut alla mediciner innan de skulle in igen till skolstarten. Men jag orkar inte reda ut alla knutar och ta hand om ledsen son och frustrerad morfar. Blir inte mycket till semester då. Så nu är jag förberedd på viktuppgång igen... tyvärr. Har hittills gått ner 1,5 kg, men går upp direkt av stress. Så visar vägningen ett minus på måndag är det ett mirakel!
Fy fan för adhd, tourettes syndrom, onda magar, vågar, stress, folk som inte riktigt förstår och allt annat som är jobbigt. Ge mej en redig öroninflamation eller ett nageltrång som går snabbt att läka!
.
Senior har varit utan sin medicin sedan ungefär en vecka tillbaka. Han tar Concerta för hans adhd och Risperdal för hans depressioner. Losec var han tvungen att ta efter två dagars uppehåll, eftersom magen sa upp sej - men de andra har han klarat sej utan fram till idag. Imorrn ska han ta dem igen, tills mormor och morfar har åkt härifrån.
Senior klarar inte när så många starka viljor samlas under ett och samma tak. Han blir splittrad och klarar inte att sortera händelser och tankar. Resultatet blir aggressioner och så blir han sååå ledsen. Kollissionerna mellan morfar och Senior blir stora och täta och svåra att medla i. Bara idag har jag suttit med Senior två gånger och tröstat och pratat. Nu kom vi fram till att han får ta sin medicin ett par dagar, trots att det igentligen är fel sätt. Han ska ju inte behöva ta sin medicin pga andra, men nu får det vara så. Morfar gör sitt bästa för att förstå, men det fungerar inte alltid till 100%. Det fungerar bättre när vi är hemma i Tumba, då bägge är på hemmaplan och kan smita ifrån lite.
Nu handlar det bara om ett par dagar med medicin, men ändå. Tanken var ju att hans kropp skulle få andas ut alla mediciner innan de skulle in igen till skolstarten. Men jag orkar inte reda ut alla knutar och ta hand om ledsen son och frustrerad morfar. Blir inte mycket till semester då. Så nu är jag förberedd på viktuppgång igen... tyvärr. Har hittills gått ner 1,5 kg, men går upp direkt av stress. Så visar vägningen ett minus på måndag är det ett mirakel!
Fy fan för adhd, tourettes syndrom, onda magar, vågar, stress, folk som inte riktigt förstår och allt annat som är jobbigt. Ge mej en redig öroninflamation eller ett nageltrång som går snabbt att läka!
.
Självförtroende vs Självkänsla
Tack för alla era komentarer på förra inlägget - det värmer! Sånt ökar självkänslan några pinnhål åt rätt håll :-)
Min självkänsla behöver stärkas en hel del tyvärr. Självförtroendet är det inte så mycket fel på, det är värre med självkänslan. Det är viktigt att höra att man är bra, inte bara att höra att det man gör är bra. Det är stor skillnad på att vara och att göra.
Alla behöver få höra att den egna personen duger som den är. Man säger ofta till små barn att det är fina, duktiga, söta osv. Men hur ofta säger man att de är bra? Att de duger som de är? Att de är älskade? Jag kommer inte ihåg att jag fått höra det som liten. Gör ni?
Jag vet att jag är bra på en massa saker och att folk kommer till mej när något ska göras. Jag lämnar sällan ifrån mej något som inte är i det närmaste perfekt. Då får jag bekräftelse och vet att jag duger. Men hur får man bekräftelse som person, inte som "fixare"? Det får man när någon säger att de älskar en, när någon ringer bara för att höra ens röst eller när folk faktiskt vill ha ens närvaro lite när som helst.
Martin säger ofta att han älskar mej. Barnen visar det på sitt sätt. Baileys är översvallande i sina känslor och dyrkar marken jag går på :-) Ändå tvivlar jag på det... det sitter lixom inte i ryggen att jag är något att ha. Därför är jag extra noga med att säga det till barnen. Att SE dem och bekräfta dem så mycket jag kan. Att prata med dem och verkligen vara närvarande i deras liv. Jag vet att jag är en bra mamma, men människan Marléne.... njae, håller kanske på att bli en bra människa... kanske alltså...
Hur har ni det med er/t självkänsla/självförtroende?
Kan vi peppa varandra?
.
Min självkänsla behöver stärkas en hel del tyvärr. Självförtroendet är det inte så mycket fel på, det är värre med självkänslan. Det är viktigt att höra att man är bra, inte bara att höra att det man gör är bra. Det är stor skillnad på att vara och att göra.
Alla behöver få höra att den egna personen duger som den är. Man säger ofta till små barn att det är fina, duktiga, söta osv. Men hur ofta säger man att de är bra? Att de duger som de är? Att de är älskade? Jag kommer inte ihåg att jag fått höra det som liten. Gör ni?
Jag vet att jag är bra på en massa saker och att folk kommer till mej när något ska göras. Jag lämnar sällan ifrån mej något som inte är i det närmaste perfekt. Då får jag bekräftelse och vet att jag duger. Men hur får man bekräftelse som person, inte som "fixare"? Det får man när någon säger att de älskar en, när någon ringer bara för att höra ens röst eller när folk faktiskt vill ha ens närvaro lite när som helst.
Martin säger ofta att han älskar mej. Barnen visar det på sitt sätt. Baileys är översvallande i sina känslor och dyrkar marken jag går på :-) Ändå tvivlar jag på det... det sitter lixom inte i ryggen att jag är något att ha. Därför är jag extra noga med att säga det till barnen. Att SE dem och bekräfta dem så mycket jag kan. Att prata med dem och verkligen vara närvarande i deras liv. Jag vet att jag är en bra mamma, men människan Marléne.... njae, håller kanske på att bli en bra människa... kanske alltså...
Hur har ni det med er/t självkänsla/självförtroende?
Kan vi peppa varandra?
.
torsdag 23 juli 2009
Passar du in?
Jag har nog aldrig passat in. Nånstans. Jag har alltid känt mej annorlunda och lite utanför, trots att jag nog aldrig visat det. Någon kanske har noterat det, men ingen har någonsin sagt något till mej.
Alla tror att jag har så mycket för mej, många intressen, många vänner och aldrig någon tid. Den som följt min blogg vet att jag har mycket att göra, men väldigt sällan träffar några vänner. Jag har ju knappt några vänner... En riktigt vän har jag, som vet nästan allt om mej (förutom Martin alltså). Sen har jag 2-3 kompisar som jag vet tycker om mej, men vi umgås knappt. Sen finns en massa "bekanta" från politiken, från när ungarna var små, gamla arbetskamrater osv.
När man är lite utanför som jag är, så verkar det som om alla har precis hur stort umgänge som helst och mängder med vänner. När jag någon gång blir bortbjuden (händer kanske vartannat år eller så) blir jag överlycklig och ser fram emot det från det jag fått inbjudan till flera dagar efter jag varit där. Någon bjöd MEJ - JABBA! Som på Rikstinget för en månad sedan, då blev vi injudna på en lite förfest hos två kollegor och jag blev jätteglad. Kvällen innan hade vi suttit på en uteservering med ett par andra kollegor och fler hade faktiskt anslutit sej. Kul! Att vi sen blev "bortglömda" på kvällen och alla försvann åt något håll som vi inte fick veta, det kändes... men jag är lixom van...
Jag vet inte varför det blivit så här. Eller blivit. Så har det alltid varit. Jag var alltid den som fick ta hand om nya elever i klassen, vi var kompisar tills den nya eleven hittat någon "bättre". Jag fick alltid vara någon slags "stand-in" när andras bästa kompisar var sjuka. På mina olika jobb har det varit likadant. Jag har aldrig varit på någon tjejmiddag och när jag försökt bjuda in till en så har det alltid kommit återbud och aldrig blivit något av det. Jag vet inte varför? Jag ser inte så illa ut, jag är nog inte otrevligare eller tråkigare än någon annan... Jag kanske är hemsk, men säg det till mej då så jag slipper undra!
Vi bjuder på kalas två gånger per år i nuläget; ett när jag och Junior fyller år i Januari och ett när Senior fyller år i augusti. Trots att jag bjuder in över 70 (!) pers, så kommer alltid mina föräldrar, en gammal klasskompis med barn och kompisen R som jag var i Indien med. Numera kommer även Martins föräldrar. Jag är väldigt tacksam för att de kommer, men ändå... Vad gör jag för fel?!
Är det bara jag som har det så här?
.
Alla tror att jag har så mycket för mej, många intressen, många vänner och aldrig någon tid. Den som följt min blogg vet att jag har mycket att göra, men väldigt sällan träffar några vänner. Jag har ju knappt några vänner... En riktigt vän har jag, som vet nästan allt om mej (förutom Martin alltså). Sen har jag 2-3 kompisar som jag vet tycker om mej, men vi umgås knappt. Sen finns en massa "bekanta" från politiken, från när ungarna var små, gamla arbetskamrater osv.
När man är lite utanför som jag är, så verkar det som om alla har precis hur stort umgänge som helst och mängder med vänner. När jag någon gång blir bortbjuden (händer kanske vartannat år eller så) blir jag överlycklig och ser fram emot det från det jag fått inbjudan till flera dagar efter jag varit där. Någon bjöd MEJ - JABBA! Som på Rikstinget för en månad sedan, då blev vi injudna på en lite förfest hos två kollegor och jag blev jätteglad. Kvällen innan hade vi suttit på en uteservering med ett par andra kollegor och fler hade faktiskt anslutit sej. Kul! Att vi sen blev "bortglömda" på kvällen och alla försvann åt något håll som vi inte fick veta, det kändes... men jag är lixom van...
Jag vet inte varför det blivit så här. Eller blivit. Så har det alltid varit. Jag var alltid den som fick ta hand om nya elever i klassen, vi var kompisar tills den nya eleven hittat någon "bättre". Jag fick alltid vara någon slags "stand-in" när andras bästa kompisar var sjuka. På mina olika jobb har det varit likadant. Jag har aldrig varit på någon tjejmiddag och när jag försökt bjuda in till en så har det alltid kommit återbud och aldrig blivit något av det. Jag vet inte varför? Jag ser inte så illa ut, jag är nog inte otrevligare eller tråkigare än någon annan... Jag kanske är hemsk, men säg det till mej då så jag slipper undra!
Vi bjuder på kalas två gånger per år i nuläget; ett när jag och Junior fyller år i Januari och ett när Senior fyller år i augusti. Trots att jag bjuder in över 70 (!) pers, så kommer alltid mina föräldrar, en gammal klasskompis med barn och kompisen R som jag var i Indien med. Numera kommer även Martins föräldrar. Jag är väldigt tacksam för att de kommer, men ändå... Vad gör jag för fel?!
Är det bara jag som har det så här?
.
onsdag 22 juli 2009
Svårt säga nej?
Många tycker det är svårt att säga nej. Det gör inte jag... längre...
Dagens föräldrar är oftast engagerade på mer än ett sätt. Man sitter som klassförälder, i förenings styrelser osv osv. Höjer man rösten vid något möte, så nog sjutton blir man tillfrågad om man kan göra ytterligare en sak. Jag sa ALLTID ja, förut... Nu har jag lärt mej att säga nej.
Det är alltid samma gäng som fixar klassfester, skolresor och basarer och som sitter i styrelsen både för ishockey och fotboll. Och det är alltid samma föräldrar som säger nej och som har såååå mycket att göra och därför inte kan engagera sej. Man får höra de längsta och mest fantastiska förklaringar på varför de inte kan engagera sej i minsta lilla grej - när det egentligen räcker med ett enkelt nej.
Jag säger inget om att folk inte har tid (det har iofs ingen), det jag tycker är jobbigt är alla dessa förklaringar. Jag vill inte veta varför, det tar bara tid att lyssna, jag vil bara ha ett NEJ. Men har man dåligt samvete så lägger man ut en lång förklaring, så funkar människan. Det gjorde jag med. Tills jag rannsakade mej själv och såg hur långa mina bortförklaringar var, trots att jag alltså oftast sa JA. Då slutade jag att förklara mej och upptäckte hur mycket enklare det var att säga NEJ. Jag behövde inte vara med överallt och jag behövde inte ha dåligt samvete.
Det är mycket lättare att bara säga: tyvärr - jag kan inte. Än att säga: oj, jo det kanske jag skulle kunna, eller nä fresten, det går nog inte eftersom jag kör X till scouterna och måste fixa middag till Y och sen ska Å till gympan och när jag kör henne måste jag hämta X och sen se till att Y kommer till fotbollen och sen.... Men hallå? Säg nej istället, det är mycket enklare.
Vad tycker ni - har ni svårt att säga nej?
.
Dagens föräldrar är oftast engagerade på mer än ett sätt. Man sitter som klassförälder, i förenings styrelser osv osv. Höjer man rösten vid något möte, så nog sjutton blir man tillfrågad om man kan göra ytterligare en sak. Jag sa ALLTID ja, förut... Nu har jag lärt mej att säga nej.
Det är alltid samma gäng som fixar klassfester, skolresor och basarer och som sitter i styrelsen både för ishockey och fotboll. Och det är alltid samma föräldrar som säger nej och som har såååå mycket att göra och därför inte kan engagera sej. Man får höra de längsta och mest fantastiska förklaringar på varför de inte kan engagera sej i minsta lilla grej - när det egentligen räcker med ett enkelt nej.
Jag säger inget om att folk inte har tid (det har iofs ingen), det jag tycker är jobbigt är alla dessa förklaringar. Jag vill inte veta varför, det tar bara tid att lyssna, jag vil bara ha ett NEJ. Men har man dåligt samvete så lägger man ut en lång förklaring, så funkar människan. Det gjorde jag med. Tills jag rannsakade mej själv och såg hur långa mina bortförklaringar var, trots att jag alltså oftast sa JA. Då slutade jag att förklara mej och upptäckte hur mycket enklare det var att säga NEJ. Jag behövde inte vara med överallt och jag behövde inte ha dåligt samvete.
Det är mycket lättare att bara säga: tyvärr - jag kan inte. Än att säga: oj, jo det kanske jag skulle kunna, eller nä fresten, det går nog inte eftersom jag kör X till scouterna och måste fixa middag till Y och sen ska Å till gympan och när jag kör henne måste jag hämta X och sen se till att Y kommer till fotbollen och sen.... Men hallå? Säg nej istället, det är mycket enklare.
Vad tycker ni - har ni svårt att säga nej?
.
En massa pyssel
Idag mår jag lite bättre. Har inte lika ont i kroppen och känner mej inte lika "vissen". Trots att jag sov nästan hela dagen igår, kunde jag sova gott inatt - då är man nog inte riktigt frisk...?
Jag plöjde Tjock av Jenny Dahlberg igår. En tänkvärd bok skriven på ett kul sätt. Tål att läsas både av den som är/har varit tjock, men även den som aldrig varit det. Det finns många dråpliga situationer (som när hon fastnar i badkaret) och rent diskriminerande situationer som behöver belysas. Ett boktips helt enkelt!
Imorrn verkar det som om mina föräldrar kommer hit. Så idag ska vi: plocka upp hundbajset på tomten, städa sista rabatten, städa inne, fixa garagetaket och tvätta. Idag skiner solen, men sen ska det regna i två dagar igen och då går det inte att göra något utejobb. Så vi fixar det vi måste idag och sen blir det väl läsning och pussel några dagar.
En långpromenad har vi redan tagit med Baileys. Ikväll ska vi ta med kameran och fota lite i skogen där vi går. Vi behöver bilder till årets julklapp, nästa års fotokalender.
Vad pysslar ni andra med då?
.
Jag plöjde Tjock av Jenny Dahlberg igår. En tänkvärd bok skriven på ett kul sätt. Tål att läsas både av den som är/har varit tjock, men även den som aldrig varit det. Det finns många dråpliga situationer (som när hon fastnar i badkaret) och rent diskriminerande situationer som behöver belysas. Ett boktips helt enkelt!
Imorrn verkar det som om mina föräldrar kommer hit. Så idag ska vi: plocka upp hundbajset på tomten, städa sista rabatten, städa inne, fixa garagetaket och tvätta. Idag skiner solen, men sen ska det regna i två dagar igen och då går det inte att göra något utejobb. Så vi fixar det vi måste idag och sen blir det väl läsning och pussel några dagar.
En långpromenad har vi redan tagit med Baileys. Ikväll ska vi ta med kameran och fota lite i skogen där vi går. Vi behöver bilder till årets julklapp, nästa års fotokalender.
Vad pysslar ni andra med då?
.
tisdag 21 juli 2009
Hur blir det då?
Förmodligen kommer Junior OCH mina föräldrar hit på torsdag. De vill "överraska" oss och berättar inte riktigt hur planen ligger...
Jag har berättat att vi kör stenhårt med vikten här nere. Att allt vi äter mäts och skrivs upp. Att den som kommer hit inte får ha med sej minsta godisbit eller sötsak och att vi äter vår mat, duger det inte får man göra något eget - men inte med VÅR mat. Jag har maila vår matsedel till pappa och beställt mer av olika varor som inte kommer räcka till när de kommer hit. Kycklingfiléer och lite sånt.
Jag vet nämligen hur mina föräldrar funkar med mat... inte särskilt sunt eller kalorisnålt. Min pappa äter inte så mycket, men en hel del fel men har ändå inga problem med vikten. Min mamma däremot skulle behöva gå ner en hel del, men det vill hon inte erkänna. Att hon inte kan röra sej som hon vill skyller hon ist på åldern... Mina föräldrar är "rest-människor". Alla måltider bli en slags buffé eftersom man tar alla rester man har och lägger till lite till hela tiden. Det blir inga hela måltider med alla tillbehör, utan man plockar liten här och lite där. Omöjligt att hålla koll på hur mycket och vad man äter alltså. Jag HATAR det!
Men nu är de förberedda och kommer inte undan. Vi har kommit igång jättebra och känner oss motiverade. Jag får snart plocka fram skärpet till mina miltärbyxor igen, de trillar av när jag går :-) Martin bara garvar åt mej. Vi äter som vi ska, går minst 10 000 steg om dagen och stressar inte och för mej är detta faktiskt det enda som behövs. Jag har varit fruktansvärt godissugen, men det börjar gå över nu och jag vet att jag på lördag får köpa min godispåse och smocka i mej hur mycket jag vill. På lördag ska vi skita i att räkna points, då blir det både kroppkakor, godis och taco - jabba!
Men både före och efter ska vi sköta oss - för nu är vi taggade!
.
Jag har berättat att vi kör stenhårt med vikten här nere. Att allt vi äter mäts och skrivs upp. Att den som kommer hit inte får ha med sej minsta godisbit eller sötsak och att vi äter vår mat, duger det inte får man göra något eget - men inte med VÅR mat. Jag har maila vår matsedel till pappa och beställt mer av olika varor som inte kommer räcka till när de kommer hit. Kycklingfiléer och lite sånt.
Jag vet nämligen hur mina föräldrar funkar med mat... inte särskilt sunt eller kalorisnålt. Min pappa äter inte så mycket, men en hel del fel men har ändå inga problem med vikten. Min mamma däremot skulle behöva gå ner en hel del, men det vill hon inte erkänna. Att hon inte kan röra sej som hon vill skyller hon ist på åldern... Mina föräldrar är "rest-människor". Alla måltider bli en slags buffé eftersom man tar alla rester man har och lägger till lite till hela tiden. Det blir inga hela måltider med alla tillbehör, utan man plockar liten här och lite där. Omöjligt att hålla koll på hur mycket och vad man äter alltså. Jag HATAR det!
Men nu är de förberedda och kommer inte undan. Vi har kommit igång jättebra och känner oss motiverade. Jag får snart plocka fram skärpet till mina miltärbyxor igen, de trillar av när jag går :-) Martin bara garvar åt mej. Vi äter som vi ska, går minst 10 000 steg om dagen och stressar inte och för mej är detta faktiskt det enda som behövs. Jag har varit fruktansvärt godissugen, men det börjar gå över nu och jag vet att jag på lördag får köpa min godispåse och smocka i mej hur mycket jag vill. På lördag ska vi skita i att räkna points, då blir det både kroppkakor, godis och taco - jabba!
Men både före och efter ska vi sköta oss - för nu är vi taggade!
.
Resultatet av bilblioteksbesöket
Sådärja! Nu har vi varit och inventerat på biblioteket. Det blev en del, inget som jag tänkt mej, men en del annat spännande.
Senior har redan lagt sej till rätta med sina böcker. Det blir Bert - som vanligt...
Martin ska bara fixa lunchen och när vi ätit är jag beordrad sängläge. Jag har nämligen ont i kroppen, är trött och känner mej allmänt olustig. Han tyckte att jag kändes varm och har bestämt att jag ska ligga och läsa resten av dagen. Kan jag väl... Ska bara välja ut vilken bok jag ska börja med... hmmmm... tror jag tar Alexandra Pascalidos Taxi. Den har jag både hört och läst om och den verkar skoj.
Vädret är väldigt växlande idag. Det är sol men blåser halv storm och rätt vad det är så kommer några regndroppar också. Så man kan ändå inte göra något ute, alltså blir läsning en bra aktivitet idag.
Baileys har redan lagt sej, så jag gör honom sällskap. Han vet precis hur en lathund ska se ut :-).
måndag 20 juli 2009
Är det bara jag....
som skiter i hur det ser ut på ungarnas rum?
Läste en artikel idag och har reagerat över diskussionen tidigare också. Krav som de flesta föräldrar ställer på sina barn är att de ska städa sina rum. Det har jag aldrig haft. Jag tycker det är ungarnas problem om de inte hittar sina grejer eller inte har några rena kläder att ha på sej. Om det trivs i sitt röriga rum, så är det lixom inte min grej att tjata på dem om att städa SÅ LÄNGE de inte blir sjuka av röran OCH ser till att våra gemensamma ytor är beboliga.
Mina krav på ungarna är att de ska göra det jag ber dem om och nu när de blivit stora, även se själva vad som kan behöva göras (tömma soppåsen, gå ut med hunden, köra ett varv med dammsugaren osv) utan att jag säger något. Hos oss har det aldrig hetat att de "hjälper till", vi gör det som ska göras helt enkelt. De har heller aldrig fått något för det, naturligtvis alltså inget avdrag på någon månadspeng heller. Vi har aldrig haft månadspeng, de har fixat pengar med jultidningar eller på annat sätt.
Jag har "haft förmånen" att vara ensam förälder, ja, det är faktiskt en förmån när det gäller att uppfostra barn. Jag blev ensam när barnen var 3,5 resp 5 år gamla och satte redan då igång att gemensamt göra det mesta hemma. De fick varsin dag att dammsuga, tvätta, diska och laga mat redan i den åldern. Det tog lite extra tid, men killarna tyckte det var kul att göra "vuxen-grejer". Haha tänkte jag, jag är ett geni! Å det var jag faktiskt. När killarna började högstadiet fixade de hemlagade rätter på egen hand medan mina kompisars ungar knappt orkade göra en macka åt sej själva.
Som sagt: deras rum har jag aldrig tjatat om och faktum är att när det blev för stökigt så städade de - alldeles frivilligt. Nu för tiden håller de undan innan det blir för rörigt och kläderna hamnar både i tvättkorgen och i tvättmaskinen utan min förtjänst. Jag är stolt! Jättestolt! Idag är de 14,5 resp 16 år gamla och jag VET att de skulle fixa att sköta ett hushåll själva. De vet det mesta om ekonomi, försäkringar, storhandling, proppbyten, gräsklipparfix, matlagning, hygien och allt annat som man kan behöva kunna.
Å det är därför som jag ställt dem i bostadskö och kommer kicka ut dem så fort de har ett fast jobb och avslutade studier! Elak mamma? Jag? Nä, kan bara inte förstå föräldrar som har ångest inför sina ungdomars flytt hemifrån. Det är ju då man får det ultimata beviset på att man lyckats som förälder. Tänk att bli bjuden på middag i sönernas hem, vilken lycka. För dem att visa att de kan och för mej att se att de kan.
Så tänker jag - hur tänker ni?
.
Läste en artikel idag och har reagerat över diskussionen tidigare också. Krav som de flesta föräldrar ställer på sina barn är att de ska städa sina rum. Det har jag aldrig haft. Jag tycker det är ungarnas problem om de inte hittar sina grejer eller inte har några rena kläder att ha på sej. Om det trivs i sitt röriga rum, så är det lixom inte min grej att tjata på dem om att städa SÅ LÄNGE de inte blir sjuka av röran OCH ser till att våra gemensamma ytor är beboliga.
Mina krav på ungarna är att de ska göra det jag ber dem om och nu när de blivit stora, även se själva vad som kan behöva göras (tömma soppåsen, gå ut med hunden, köra ett varv med dammsugaren osv) utan att jag säger något. Hos oss har det aldrig hetat att de "hjälper till", vi gör det som ska göras helt enkelt. De har heller aldrig fått något för det, naturligtvis alltså inget avdrag på någon månadspeng heller. Vi har aldrig haft månadspeng, de har fixat pengar med jultidningar eller på annat sätt.
Jag har "haft förmånen" att vara ensam förälder, ja, det är faktiskt en förmån när det gäller att uppfostra barn. Jag blev ensam när barnen var 3,5 resp 5 år gamla och satte redan då igång att gemensamt göra det mesta hemma. De fick varsin dag att dammsuga, tvätta, diska och laga mat redan i den åldern. Det tog lite extra tid, men killarna tyckte det var kul att göra "vuxen-grejer". Haha tänkte jag, jag är ett geni! Å det var jag faktiskt. När killarna började högstadiet fixade de hemlagade rätter på egen hand medan mina kompisars ungar knappt orkade göra en macka åt sej själva.
Som sagt: deras rum har jag aldrig tjatat om och faktum är att när det blev för stökigt så städade de - alldeles frivilligt. Nu för tiden håller de undan innan det blir för rörigt och kläderna hamnar både i tvättkorgen och i tvättmaskinen utan min förtjänst. Jag är stolt! Jättestolt! Idag är de 14,5 resp 16 år gamla och jag VET att de skulle fixa att sköta ett hushåll själva. De vet det mesta om ekonomi, försäkringar, storhandling, proppbyten, gräsklipparfix, matlagning, hygien och allt annat som man kan behöva kunna.
Å det är därför som jag ställt dem i bostadskö och kommer kicka ut dem så fort de har ett fast jobb och avslutade studier! Elak mamma? Jag? Nä, kan bara inte förstå föräldrar som har ångest inför sina ungdomars flytt hemifrån. Det är ju då man får det ultimata beviset på att man lyckats som förälder. Tänk att bli bjuden på middag i sönernas hem, vilken lycka. För dem att visa att de kan och för mej att se att de kan.
Så tänker jag - hur tänker ni?
.
Baileys och Senior
Sent igårkväll kom Senior med bussen från Stockholm och Baileys blev lycklig :-)
Nu är nästan hela familjen samlad igen och han är nöjd. Jag med, ska väl tilläggas - alltid skönt att samla ihop gänget. Senast på fredag kommer Junior hit och DÅ är alla tillsammans igen.
.
-0,8 på vågen!
Första riktiga vikt-veckan är över och resultatet var ju riktigt bra -0,8! Det måste jag ju vara nöjd med som annars har ett snitt på -0,2...
Vi har verkligen varit superduktiga. Vi har tom MÄTT allt vi ätit för att det ska bli exakt. Kanske låter petigt, men vi ville så gärna att det skulle blir helt rätt och ge resultat nu när vi hade chansen att verkligen följa kostprogramet. Sen har vi också varit duktiga med promenader, nästan varje dag iaf. Helgen blev väl inte som vi hade tänkt oss eftersom det var oväder halva lördagen och sen regnade hela söndagen.
Martin hade gått ner hela 2,7. Men han har mer att ta av och är man, de går ner snabbare. Skönt iaf att det visat resultat för oss båda och att vi kan se att vi är på rätt väg. Klart att detta gör det mycket enklare att fortsätta, nu när vi ser ett bra resultat. För det är ju där jag har mitt problem; positivt tänkande. I det mesta som gäller andra kan jag se positivt på saker, men när det gäller mej...
Men nu är det bara att fortsätta på den inslagna vägen!
Visst har vi varit duktiga?
.
Vi har verkligen varit superduktiga. Vi har tom MÄTT allt vi ätit för att det ska bli exakt. Kanske låter petigt, men vi ville så gärna att det skulle blir helt rätt och ge resultat nu när vi hade chansen att verkligen följa kostprogramet. Sen har vi också varit duktiga med promenader, nästan varje dag iaf. Helgen blev väl inte som vi hade tänkt oss eftersom det var oväder halva lördagen och sen regnade hela söndagen.
Martin hade gått ner hela 2,7. Men han har mer att ta av och är man, de går ner snabbare. Skönt iaf att det visat resultat för oss båda och att vi kan se att vi är på rätt väg. Klart att detta gör det mycket enklare att fortsätta, nu när vi ser ett bra resultat. För det är ju där jag har mitt problem; positivt tänkande. I det mesta som gäller andra kan jag se positivt på saker, men när det gäller mej...
Men nu är det bara att fortsätta på den inslagna vägen!
Visst har vi varit duktiga?
.
söndag 19 juli 2009
Tröki dag...
Såååå tråkigt! Det har nästan bara regnat hela dagen. Sånt där tungt duggregn som man blir dyngsur av. Alltså har vi hållit oss inne.
Baileys blir galen på alla flugor. Han jagar dem, men har inte riktigt fattat att det nästan är mission impossible att få tag dem. Han hoppar efter dem som han trillar av möbler, hoppar in i väggar osv. För oss ser det ganska kul ut, men när vi skrattar åt honom ser han väldigt kränkt ut :-)
Jag har legat på soffan och läst. Kollat runt lite på internet och tagit bort musikspelaren som ni ville. 100% enighet, inte illa! Så nu slipper ni min musik. Tänkte däremot ha enkäter då och då - statistiknörd som man är.
Just nu väntar vi på att Senior ska komma. Han sitter på bussen från Stockholm och ska vara här 23.15. Ska bli skönt att få hit honom. Ännu skönare när även Junior också är här, men det vet jag inte när det blir. Morfar ska försöka flyga ner honom till oss, men han vet inte när flygplanet han tänkte låna är ledigt. Så vi får se, tar det för lång tid får han också ta bussen. Den går från Cityterminalen 3 ggr om dagen, kostar 190 kr och går direkt utan stopp och stannar nästan utanför vårt hus här på Öland. Så smidigt!
Jag behöver fler boktips! Gärna biografier...
.
Baileys blir galen på alla flugor. Han jagar dem, men har inte riktigt fattat att det nästan är mission impossible att få tag dem. Han hoppar efter dem som han trillar av möbler, hoppar in i väggar osv. För oss ser det ganska kul ut, men när vi skrattar åt honom ser han väldigt kränkt ut :-)
Jag har legat på soffan och läst. Kollat runt lite på internet och tagit bort musikspelaren som ni ville. 100% enighet, inte illa! Så nu slipper ni min musik. Tänkte däremot ha enkäter då och då - statistiknörd som man är.
Just nu väntar vi på att Senior ska komma. Han sitter på bussen från Stockholm och ska vara här 23.15. Ska bli skönt att få hit honom. Ännu skönare när även Junior också är här, men det vet jag inte när det blir. Morfar ska försöka flyga ner honom till oss, men han vet inte när flygplanet han tänkte låna är ledigt. Så vi får se, tar det för lång tid får han också ta bussen. Den går från Cityterminalen 3 ggr om dagen, kostar 190 kr och går direkt utan stopp och stannar nästan utanför vårt hus här på Öland. Så smidigt!
Jag behöver fler boktips! Gärna biografier...
.
Hjälp mej med boktips!
Nu har jag snart läst mej igenom alla tidskrifter och all post som legat på hög sen i påskas... alltså är det dax för ett besök på biblioteket!
Jag har redan bstämt mej för att låna Bibliotekskatten och en bok av Elisabeth Pipping som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jessika Anderssons bok ligger också på planeringen. Men eftersom jag läser snabbt, vill ha böcker på lager och man måste beställa de flesta böckerna hit - så behöver jag fler förslag på bra sommarläsning.
Ge mej nu tips på bra böcker, please?!
.
Jag har redan bstämt mej för att låna Bibliotekskatten och en bok av Elisabeth Pipping som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jessika Anderssons bok ligger också på planeringen. Men eftersom jag läser snabbt, vill ha böcker på lager och man måste beställa de flesta böckerna hit - så behöver jag fler förslag på bra sommarläsning.
Ge mej nu tips på bra böcker, please?!
.
Hmmmmmmmm
För att lämna kommentarer på gamla bloggen var man tvungen att vara medlem. Jag fick kritik för detta, det var tydligen många som ville lämna en kommentar men inte ville/orkade bli medlemmar på Expressen.se. Alltså flyttade jag bloggen...
Var är ni nu då? Alla ni som ville kommentera? Inte är ni här iaf. Det är många som läser bloggen, men få lämnar fotavtryck. Vilka är ni? Vad tycker ni? Det var ju för Er skull som jag flyttade.
Visa nu att jag gjort rätt, skriv en liten kommentar till mej!
.
Var är ni nu då? Alla ni som ville kommentera? Inte är ni här iaf. Det är många som läser bloggen, men få lämnar fotavtryck. Vilka är ni? Vad tycker ni? Det var ju för Er skull som jag flyttade.
Visa nu att jag gjort rätt, skriv en liten kommentar till mej!
.
lördag 18 juli 2009
Kroppkake-VM
Dagen har varit omväxlande kanske man kan säga...
Vi började med att gå en promenda med Baileys. Både han och jag varit lite ledbrutna sedan gårdagens äventyr, så det blev bara en kortare promis på förmiddagen. Det var varmt, men moln och sol bytte plats lite för ofta för att vi skulle ligga och läsa ute - så det fick bli en fixar-dag istället.
Medan jag klippte buskar och rensade i rabatterna, städade Martin bilen och tvättade den. Baileys övervakade allt noggrannt...
När vi tyckte att vi var färdiga åkte vi iväg och kollade in Kroppkake-VM. Några kompisar hade nappat på idén från en av deras bekanta att påbörja en helt ny tradition här på Öland, nämligen att ha VM i kroppkakekokning. Vi åkte dit lagom till prisutdelningen för att hinna säga hej till kompisarna och kramas lite. En kul grej som definitvt kommer bli en tradition! Går nog att läsa om i olandsbladet.se på tisdag.
Medan vi var där mullrade det avlägset och vi hann precis hem innan det började vräka ner! Efter en stund började det blixtra och till slut gick blixtar och knallar i varandra. Två gånger hördes öronbedövande knallar som tydde på att blixten slog ner alldeles i närheten. Över fyra timmar höll ovädret på! En gång hade vi elavbrott och ljuset fladdrade till flera gånger. Så jag letade fram sterainljus och tändstickor, tog fram ficklampan och Martin kollade in elskåpet. Sen lagade vi mat lite snabbt och satte oss med varsitt glas vin - nu var vi redo för strömavbrott. Då avtog allt...
När ovädret var över gick jag ut och lekte lite med kameran. Resultatet kan ni se här:
.
Vi började med att gå en promenda med Baileys. Både han och jag varit lite ledbrutna sedan gårdagens äventyr, så det blev bara en kortare promis på förmiddagen. Det var varmt, men moln och sol bytte plats lite för ofta för att vi skulle ligga och läsa ute - så det fick bli en fixar-dag istället.
Medan jag klippte buskar och rensade i rabatterna, städade Martin bilen och tvättade den. Baileys övervakade allt noggrannt...När vi tyckte att vi var färdiga åkte vi iväg och kollade in Kroppkake-VM. Några kompisar hade nappat på idén från en av deras bekanta att påbörja en helt ny tradition här på Öland, nämligen att ha VM i kroppkakekokning. Vi åkte dit lagom till prisutdelningen för att hinna säga hej till kompisarna och kramas lite. En kul grej som definitvt kommer bli en tradition! Går nog att läsa om i olandsbladet.se på tisdag.
Medan vi var där mullrade det avlägset och vi hann precis hem innan det började vräka ner! Efter en stund började det blixtra och till slut gick blixtar och knallar i varandra. Två gånger hördes öronbedövande knallar som tydde på att blixten slog ner alldeles i närheten. Över fyra timmar höll ovädret på! En gång hade vi elavbrott och ljuset fladdrade till flera gånger. Så jag letade fram sterainljus och tändstickor, tog fram ficklampan och Martin kollade in elskåpet. Sen lagade vi mat lite snabbt och satte oss med varsitt glas vin - nu var vi redo för strömavbrott. Då avtog allt...
När ovädret var över gick jag ut och lekte lite med kameran. Resultatet kan ni se här:
.
Hahaha - skulle jag?!
Längst ner på min sida finns reklam som man kan klicka på. Man har tydligen läst min blogg och tyckt att man hittat passande material för att locka människor som besöker den och ämnen som passar ihop med det jag skriver om.
Idag var det reklam om Viktnedgång, nån föräldratidning, arbeta hemifrån OCH BRÖSTFÖRSTORING! Då har man inte tittat på bilderna av mej iaf :-)
Skulle en sån reklam passa ihop med mej? Jag har E-kupa! Är det mej annonsen väder sej till? Tycker man inte att min överkropp är stor nog? Eller är det mina läsare som ska lockas av mina behag och vilja ha likadana?
Jag vet inte! Jag vet bara att jag nog inte kommer att klicka på den länken!
.
Idag var det reklam om Viktnedgång, nån föräldratidning, arbeta hemifrån OCH BRÖSTFÖRSTORING! Då har man inte tittat på bilderna av mej iaf :-)
Skulle en sån reklam passa ihop med mej? Jag har E-kupa! Är det mej annonsen väder sej till? Tycker man inte att min överkropp är stor nog? Eller är det mina läsare som ska lockas av mina behag och vilja ha likadana?
Jag vet inte! Jag vet bara att jag nog inte kommer att klicka på den länken!
.
fredag 17 juli 2009
Nästan som Barcelona
Dagen blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mej, men vad gör det?
Vi skulle städa bilen... Vi plockade ur den och den fick torka iaf, städandet gör vi nog imorrn... kanske... om vi får lust...
Vi skulle städa bilen... Vi plockade ur den och den fick torka iaf, städandet gör vi nog imorrn... kanske... om vi får lust...
Vi skulle äta kyckling och ris... det blev Kroppkakor istället... skulle egentligen ätit det imorrn, men det blev ändrade planer. Gott var det iaf. Nu har jag ett riktigt lyxproblem: Är min favoriträtt Kroppkakor, Taco eller en biff med pommes och Bearnaise...?
Vi skulle åkt ner till sjön och badat med Baileys och tittat på solnedgången. Testat kameran lite. Men det blev ist en LÅNG promenad. Vi skulle bara se var en av vägarna tog vägen... och vips hade vi gått nästan en mil. På vägen passerade ett gäng kossor på ca 2 meters avstånd som var VÄLDIGT nyfika på oss och fick för sej att leka följa john med oss en bit. Vi trodde Baileys skulle få spader, men han fattade nog att det inte var lämpligt att skälla ut ett gäng fria kossor - så han höll tyst och travade på tills han var i säkerhet på andra sidan ett kogaller.
När vi kom hem hade vi lixom inte så stor lust att göra något mer, fötterna sa stopp. Så nu blir det en kopp te, morotsstavar och nåt på tv. Baileys kommer nog sova gott resten av kvällen och natten :-) Martin kommer drömma om kossor som förföljer honom :-D
Så det kändes nästa som när vi var i Barcelona, vi gick och vi gick och vi gick...
.
Regndrabbad
Idag skiner solen och allt är skönt. Men som ni alla vet så har det regnat en hel del den här sommaren. Ett regn som sabbat lite här och där.. och då menar jag inte förstörda semesterar.
För någon vecka sedan skulle vi lasta en massa grejer i bilen och var då tvugna att fälla sätena bak. När vi lyfte ena basätet upptäckte vi att det var plaskvått där... kollade under andra sättet och det var likadant. Tittade under skyddsgummit i bakluckan och det var lika illa där :-(
Då körde vi nödlösning och hade sätena uppe och la dit badhanddukar som fick suga upp det värsta. Idag har vi haft "operation biltorkning". Vi har lastat ur allt löst och öppnat alla dörrar på vid gavel. Idag är det 23 grader i skuggan och fläktar lite, perfekt torkväder :-)
När det är torrt och fint ska vi städa ur bilen ordentligt också. Torka av och dammsuga. Det är enklare här nere eftersom allt finns i garaget. Hemma har vi tex ingen dammsugare att jobba med, vi har bara centraldammsugare... Så nu ska bilen både bli torr och urstädad.
Men det va ju fasen att bilen tydligen inte är tät. Frågan är bara VAR det läcker in... det måste vara på mer än ett ställe eftersom det är blött på fler ställen. Hmmmm.......
.
För någon vecka sedan skulle vi lasta en massa grejer i bilen och var då tvugna att fälla sätena bak. När vi lyfte ena basätet upptäckte vi att det var plaskvått där... kollade under andra sättet och det var likadant. Tittade under skyddsgummit i bakluckan och det var lika illa där :-(
Då körde vi nödlösning och hade sätena uppe och la dit badhanddukar som fick suga upp det värsta. Idag har vi haft "operation biltorkning". Vi har lastat ur allt löst och öppnat alla dörrar på vid gavel. Idag är det 23 grader i skuggan och fläktar lite, perfekt torkväder :-)
När det är torrt och fint ska vi städa ur bilen ordentligt också. Torka av och dammsuga. Det är enklare här nere eftersom allt finns i garaget. Hemma har vi tex ingen dammsugare att jobba med, vi har bara centraldammsugare... Så nu ska bilen både bli torr och urstädad.
Men det va ju fasen att bilen tydligen inte är tät. Frågan är bara VAR det läcker in... det måste vara på mer än ett ställe eftersom det är blött på fler ställen. Hmmmm.......
.
Ni bestämmer!
Nu har jag haft bloggen här på blogger i drygt en vecka. Dax att göra lite ändringar och då lyssnar jag förståss på ER! Några tycker om när det är musik på sidan, andra gör det inte...
Alltså har jag ordnat en omröstning!
Så nu är det upp till ER! Ska jag har musikspelaren kvar eller inte?
Rösta här till höger --------------->
.
Alltså har jag ordnat en omröstning!
Så nu är det upp till ER! Ska jag har musikspelaren kvar eller inte?
Rösta här till höger --------------->
.
torsdag 16 juli 2009
Resor
Mitt största intresse är att resa. Att se världen, höra olika språk, lära om andra kulturer och allt det där andra som hör till, är bara hur kul som helst. En livsstil. En dyr hobby.
Mitt ex jobbar på SAS, klart vi utnyttjade det och reste. Vi hade dessutom en kompis som jobbade på Ericsson... så när han bytte land åkte vi efter honom :-) På det sättet såg vi bla Mexico och Venezuela. Vi var på Seychellerna (TVÅ gånger), körde i USA, var på VästIndienkryssning och en massa annat. Med barnen åkte vi till Dubai, Grekland, Lanzarote mm. Och resandet slutade inte iom skillsmässan.
När jag blev ensam med barnen blev resorna bara lite kortare. Vi började utforska "närområden" som Europa, Norden och Sverige. Jag började inse att barnen sett mer av Världen än av sitt eget land. Alltså packade jag in dem i bilen och gjorde Södra Sverige med lite Danmark. Något år senare blev det Norra Sverige med lite Norge och Finland. Så nu har de sett allt från Smygehuk till Treriksröset. Sen blev det en liten lätt tur i Europa på 750 mil också, efter det klappade jag mej själv på axeln och kunde belåtet konstatera att barnen har sett sitt eget land och Europa. Nu kunde vi fortsätta med världen och åkte till Sri Lanka.
Till favoriterna hör Dubai, Egypten, Island och Sri Lanka. Martin har inte rest så mycket, men han är villig att utforska världen med oss och dessutom bidra till reskassan. Så nu stundar min drömresa! Den 25/12 kl 21.00 går resan till Tanzania. Då åker vi på en veckas Safari och sen blir det ytterligare en vecka med sol och bad på Zanzibar. Vi har sparat länge och det blir till att leva på nudlar när vi kommer hem - men det är det värt!
"Bara" drygt 5 månader kvar...
.
Mitt ex jobbar på SAS, klart vi utnyttjade det och reste. Vi hade dessutom en kompis som jobbade på Ericsson... så när han bytte land åkte vi efter honom :-) På det sättet såg vi bla Mexico och Venezuela. Vi var på Seychellerna (TVÅ gånger), körde i USA, var på VästIndienkryssning och en massa annat. Med barnen åkte vi till Dubai, Grekland, Lanzarote mm. Och resandet slutade inte iom skillsmässan.
När jag blev ensam med barnen blev resorna bara lite kortare. Vi började utforska "närområden" som Europa, Norden och Sverige. Jag började inse att barnen sett mer av Världen än av sitt eget land. Alltså packade jag in dem i bilen och gjorde Södra Sverige med lite Danmark. Något år senare blev det Norra Sverige med lite Norge och Finland. Så nu har de sett allt från Smygehuk till Treriksröset. Sen blev det en liten lätt tur i Europa på 750 mil också, efter det klappade jag mej själv på axeln och kunde belåtet konstatera att barnen har sett sitt eget land och Europa. Nu kunde vi fortsätta med världen och åkte till Sri Lanka.
Till favoriterna hör Dubai, Egypten, Island och Sri Lanka. Martin har inte rest så mycket, men han är villig att utforska världen med oss och dessutom bidra till reskassan. Så nu stundar min drömresa! Den 25/12 kl 21.00 går resan till Tanzania. Då åker vi på en veckas Safari och sen blir det ytterligare en vecka med sol och bad på Zanzibar. Vi har sparat länge och det blir till att leva på nudlar när vi kommer hem - men det är det värt!
"Bara" drygt 5 månader kvar...
.
Leva i nuet
Har ni någon gång stannat upp och verkligen känt av det som sker just precis nu? Om inte: gör det!
Jag har de senaste dagarna verkligen försökt känna in dofter, smaker, synintryck mm. Alla sinnen har fått följa med och så har jag känt av dem ett efter ett. Som igår när jag vaknade och lyssnade på tystnaden. Eller nyss när vi var ute och gick med Baileys i skogen, då man bara hörde humlornas surrande och kände solen i nacken. Att vara närvarande i nuet med hela själen är ganska häftigt och gör att man coolar ner sej totalt.
Martin kommenterade olika vackra gräs som växer längs vägen vi går. Sånt såg han inte för ett år sedan. När jag då pekade ut en vacker blomma för honom tittade han bara på mej som om jag var lite lätt galen - idag njuter han av det precis som jag gör. Han har hittat skönheten i naturen och är precis lika ivrig som jag att se hur naturen utvecklas efter årstiderna. Vi tycker förståss det är trevligast att se hur vintern blir till vår och sommar, resten är kanske vackert med alla sina färger... men den där hösten och vintern är inte riktigt vad vi vill ha :-)
Jag har gått ner i varv totalt. Dagarna är väldigt lugna och sköna. Vi vaknar när vi vill, oftast går Martin upp före mej och Baileys. Sen äter vi frukost ute och går en lång promenad med Baileys. Dagen tillbringas i solen med nåt bra att läsa. Baileys är ute nästan hela tiden och går fritt på tomten. Efter kvällsmaten blir det en ny lång promenad med Baileys och sen ganska tidigt sänggående. Jag är väldigt bra på att lata mej :-)
Nu ska vi ta en cykelytur!
.
Jag har de senaste dagarna verkligen försökt känna in dofter, smaker, synintryck mm. Alla sinnen har fått följa med och så har jag känt av dem ett efter ett. Som igår när jag vaknade och lyssnade på tystnaden. Eller nyss när vi var ute och gick med Baileys i skogen, då man bara hörde humlornas surrande och kände solen i nacken. Att vara närvarande i nuet med hela själen är ganska häftigt och gör att man coolar ner sej totalt.
Martin kommenterade olika vackra gräs som växer längs vägen vi går. Sånt såg han inte för ett år sedan. När jag då pekade ut en vacker blomma för honom tittade han bara på mej som om jag var lite lätt galen - idag njuter han av det precis som jag gör. Han har hittat skönheten i naturen och är precis lika ivrig som jag att se hur naturen utvecklas efter årstiderna. Vi tycker förståss det är trevligast att se hur vintern blir till vår och sommar, resten är kanske vackert med alla sina färger... men den där hösten och vintern är inte riktigt vad vi vill ha :-)
Jag har gått ner i varv totalt. Dagarna är väldigt lugna och sköna. Vi vaknar när vi vill, oftast går Martin upp före mej och Baileys. Sen äter vi frukost ute och går en lång promenad med Baileys. Dagen tillbringas i solen med nåt bra att läsa. Baileys är ute nästan hela tiden och går fritt på tomten. Efter kvällsmaten blir det en ny lång promenad med Baileys och sen ganska tidigt sänggående. Jag är väldigt bra på att lata mej :-)
Nu ska vi ta en cykelytur!
.
Varit flitig
Nu har jag gjort matsedel för hela vistelsen här. Vi vet alltså precis vad vi ska äta de närmaste tre veckorna om det inte händer något oförutsett alltså...
Det tog kanske en timme av eftermiddagen igår att bläddra igenom kokböcker och fundera lite. Planen var att äta så omväxlande och kalorisnålt som möjligt. Jag planerar - Martin lagar :-)
Den här första veckan är vi alltså ensamma, då äter vi mest vegetariskt och en del skaldjur. På söndag kommer Senior, då blir det mat som han tycker bättre om; fisk och en del kött och matiga sallader. När Junior kommer har vi satsat på en del nya rätter som verkar goda och som vi vill prova. Då kommer även en del grillat med på menyn.
Jag har tur! Grabbarna är inte särskilt kräsna när det gäller mat. Junior äter ALLT och provar gärna nya rätter. Senior har svårt med vissa konsistenser, men är i övrigt öppen för det mesta. Jag hatar att laga mat, medan Martin tycker det är kul. Så köksbiten brukar fungera bra nu för tiden. Värre var det när jag var ensam. Då gjorde jag storkok oftast för att slippa laga mat så ofta, frös in och sen tog barnen det som passade medan jag kunde hoppa över både en och två middagar... illa.
Målet för de här veckorna är att få ner mej och Martin i vikt. Vi har inget särskilt mål i kilon, detta är bara början på vår nystart. Till jul däremot SKA jag ha gått ner 6-7 kilo, och Martin satsar på 10 kg. Då åker vi till Afrika, då SKA jag kunna ha alla mina shorts och klänningar som ligger i graderoben och ser ledsna ut. Nu har jag iaf motivationen, det var länge sen - så det finns hopp!
.
Det tog kanske en timme av eftermiddagen igår att bläddra igenom kokböcker och fundera lite. Planen var att äta så omväxlande och kalorisnålt som möjligt. Jag planerar - Martin lagar :-)
Den här första veckan är vi alltså ensamma, då äter vi mest vegetariskt och en del skaldjur. På söndag kommer Senior, då blir det mat som han tycker bättre om; fisk och en del kött och matiga sallader. När Junior kommer har vi satsat på en del nya rätter som verkar goda och som vi vill prova. Då kommer även en del grillat med på menyn.
Jag har tur! Grabbarna är inte särskilt kräsna när det gäller mat. Junior äter ALLT och provar gärna nya rätter. Senior har svårt med vissa konsistenser, men är i övrigt öppen för det mesta. Jag hatar att laga mat, medan Martin tycker det är kul. Så köksbiten brukar fungera bra nu för tiden. Värre var det när jag var ensam. Då gjorde jag storkok oftast för att slippa laga mat så ofta, frös in och sen tog barnen det som passade medan jag kunde hoppa över både en och två middagar... illa.
Målet för de här veckorna är att få ner mej och Martin i vikt. Vi har inget särskilt mål i kilon, detta är bara början på vår nystart. Till jul däremot SKA jag ha gått ner 6-7 kilo, och Martin satsar på 10 kg. Då åker vi till Afrika, då SKA jag kunna ha alla mina shorts och klänningar som ligger i graderoben och ser ledsna ut. Nu har jag iaf motivationen, det var länge sen - så det finns hopp!
.
onsdag 15 juli 2009
Hur viktigt är semestervädret?
Hörde att det varit strålande sol och 27 grader varmt i Tumba idag. Här har det varit 22 och blev mulet vid 14-tiden. Surt.
Jag är soldyrkare! Jag misstänker att det någonstans på min kropp finns en panel med solceller, eftersom jag vid sol får en massa extraenergi och oftast exremt mycket gjort. Vid 30+ mår jag som bäst och flänger runt som en guttaperkaboll, medan andra ligger och pustar i skuggan. Nåja, inte alla - men väldigt många iaf.
Men bor man i Sverige så vet man att vädret är osäkert på sommaren, mej stör det faktiskt inte så mycket. Jo... om det regnar 2-3 veckor i rad då stör det mej, rejält! Vädret idag har varit perfekt för mej just idag iaf. Jag fick vakna till solen och sätta fötterna i gräset, jag fick äta frukost ute på alltanen. Sen sov jag iaf halva eftermiddagen och då var det ju ingen sol jag gick miste om utan kunde fortsätta sova i lung och ro med gott samvete. Man får lixom se positivt på saken :-)
Klart man vill ha fint väder på semestern! Klart det är mängder med turister på Öland och Gotland eftersom man vet att det är ganska solsäkert eller att folk åker till Grekland mm. Man vill ha sol eftersom man får förnyad energi av solens strålar. Man lever upp, känner sej fräsch, kan sitta ute på kvällarna osv. Klart vi vill ha sol. Men blir det nu ändå regn så får man leva med det... eller ta en sistaminuten resa och hoppas på bättre väder där...
.
Jag är soldyrkare! Jag misstänker att det någonstans på min kropp finns en panel med solceller, eftersom jag vid sol får en massa extraenergi och oftast exremt mycket gjort. Vid 30+ mår jag som bäst och flänger runt som en guttaperkaboll, medan andra ligger och pustar i skuggan. Nåja, inte alla - men väldigt många iaf.
Men bor man i Sverige så vet man att vädret är osäkert på sommaren, mej stör det faktiskt inte så mycket. Jo... om det regnar 2-3 veckor i rad då stör det mej, rejält! Vädret idag har varit perfekt för mej just idag iaf. Jag fick vakna till solen och sätta fötterna i gräset, jag fick äta frukost ute på alltanen. Sen sov jag iaf halva eftermiddagen och då var det ju ingen sol jag gick miste om utan kunde fortsätta sova i lung och ro med gott samvete. Man får lixom se positivt på saken :-)
Klart man vill ha fint väder på semestern! Klart det är mängder med turister på Öland och Gotland eftersom man vet att det är ganska solsäkert eller att folk åker till Grekland mm. Man vill ha sol eftersom man får förnyad energi av solens strålar. Man lever upp, känner sej fräsch, kan sitta ute på kvällarna osv. Klart vi vill ha sol. Men blir det nu ändå regn så får man leva med det... eller ta en sistaminuten resa och hoppas på bättre väder där...
.
Framme på Öland
Det började inte så bra kanske man kan säga...
Kom till jobbet som vanligt och skulle låsa upp. Vi hade glömt nycklarna hemma! Jag körde hem de 2 milen, medan Martin satt utanför och väntade och berättade för folk varför de inte kunde komma in. Väl tillbaka på jobbet fick allt förarbete går i racertakt och jag var helt slut när vi öppnade, bara 5 minuter sent. Sen gick allt smidigt iaf.
När vi kom hem åt vi, packade ihop det sista och gick en sväng med Baileys. Vi kom ändå inte hemifrån förrän 20.54. Lite väl sega var vi, tycker jag. Men men... vi kom iaf iväg. Knappt någon trafik, men en hel del dimma. Körde över bron 1.30, efter att ha fyllt på bensin i Kalmar. Sånt är alldeles för dyrt på Öland. Inga problem runt Borgholm. Framme vid huset ganska precis 2.20 och kunde lasta och kasta oss i säng. 2.45 sov iaf jag!
Vaknade kort av att Martin gick upp vid 9, själv låg jag kvar och sov till 10 ungefär. Sen klev jag ut i 21 graders värme och med sol och molfri himmel. Då är iaf jag i paradiset! Så skönt att vara här! När jag vaknade tänkte jag på tystnaden här, inte ett ljud hörs på morgonen. Inga bilar, eller andra "industriljud". Bara ljudet från surrande flugor, nån hund som skäller eller en kossa som råmar. Preciiiis så ska det vara på sommaren på landet :-)
Idag ska vi bara lata oss. Vi ska gå en sväng med Baileys, sola på alltan, läsa och bara ha det gott. Men det saknas faktiskt något: grabbarn! Visst är det skönt att bara rå sej själv, men jag är så van att ha dem runt mej att de lixom ska vara där. Har fått rapport från Junior att de kommit till Tallin och att allt är ok.
Over and out!
.
Kom till jobbet som vanligt och skulle låsa upp. Vi hade glömt nycklarna hemma! Jag körde hem de 2 milen, medan Martin satt utanför och väntade och berättade för folk varför de inte kunde komma in. Väl tillbaka på jobbet fick allt förarbete går i racertakt och jag var helt slut när vi öppnade, bara 5 minuter sent. Sen gick allt smidigt iaf.
När vi kom hem åt vi, packade ihop det sista och gick en sväng med Baileys. Vi kom ändå inte hemifrån förrän 20.54. Lite väl sega var vi, tycker jag. Men men... vi kom iaf iväg. Knappt någon trafik, men en hel del dimma. Körde över bron 1.30, efter att ha fyllt på bensin i Kalmar. Sånt är alldeles för dyrt på Öland. Inga problem runt Borgholm. Framme vid huset ganska precis 2.20 och kunde lasta och kasta oss i säng. 2.45 sov iaf jag!
Vaknade kort av att Martin gick upp vid 9, själv låg jag kvar och sov till 10 ungefär. Sen klev jag ut i 21 graders värme och med sol och molfri himmel. Då är iaf jag i paradiset! Så skönt att vara här! När jag vaknade tänkte jag på tystnaden här, inte ett ljud hörs på morgonen. Inga bilar, eller andra "industriljud". Bara ljudet från surrande flugor, nån hund som skäller eller en kossa som råmar. Preciiiis så ska det vara på sommaren på landet :-)
Idag ska vi bara lata oss. Vi ska gå en sväng med Baileys, sola på alltan, läsa och bara ha det gott. Men det saknas faktiskt något: grabbarn! Visst är det skönt att bara rå sej själv, men jag är så van att ha dem runt mej att de lixom ska vara där. Har fått rapport från Junior att de kommit till Tallin och att allt är ok.
Over and out!
.
tisdag 14 juli 2009
Nu är det tomt...
Grabbarna har åkt iväg. De ska med sin pappa på semester några dagar. När de gick började regnet vräka ner... kan himlen gråta? Jag fick en stor kram från varje unge innan de sa hejdå och gick iväg med den stora resväskan. De ska på kryssning minsann... till St.Petersburg. Där var jag för hundra år sen känns det som, så jag vet att de kommer att få se en hel del intressanta grejer. De kommer att ha det jättebra tror jag.
Så nu är det tomt här hemma. Ja, alltså... inte helt tomt... men tyst. Baileys ligger och sover, Martin fixar lunch. Det blir kycklinggryta med vitlök och pasta idag. Jag har bäddat sängar och försökt att röja en del i sovrummen. Tycker inte om att komma hem från semester och börja med att städa. En maskin till, sen är tvättkorgarna helt tomma!
Klockan 15 åker vi och jobbar, bara en klass idag. Sen skyndar vi oss hem. Medan Martin åker iväg och bankar pengar, hämtar mat mm så packar jag det sista. Efter att vi ätit packar vi bilen, går en runda med Baileys och kör. 45 mil senare är vi i Borgholm som i bästa fall lugnat ner sej då och 5 mil senare är vi "hemma". Öland är hemma, spelar ingen roll att jag faktiskt är skriven i Tumba. På Öland finns min själ, där kan jag andas och bara-vara. 3 veckor mmmmmm, det ska bli så skönt. Å tänk att de första 5 dagarna är vi där helt ensamma, sånär som på Baileys då.
Semester! Öland here we come!
.
Den största kärleken
Har ni tänkt på att kärlek ser ut på olika sätt? Kärleken till barnen är på ett, till mannen på ett annat osv. Den största kärleken för mej är förståss mina barn. Martin accepterade från början att ligga på delad andra plats tillsammans med Baileys :-)
Tänk ett par lena barnarmar som slingrar sej runt ens hals. Att få begrava näsan i bebismagen och höra det där gurglande skrattet. Att höra tonåringen stolt presentera "det här är MIN mamma". Allt detta som gör en så lycklig så man nästan spricker! Barnen är och kommer alltid vara det största i mitt liv.
Kärleken till Martin är en helt annan. Den bygger på ömsesidig respekt och total ärlighet. Vi har valt varandra och vill inte ha något annat än just detta. Vår relation är fantastisk! Martin har kommit in i vår familj på ett helt naturligt sätt. Han har från början vetat att barnen går först, att vi är en ganska komplicerad familj med många sjukdomar och behov som han inte alls är van vid. Han fick tom läsa på om en del av diagnoserna innan han fick flytta in här :-) Å han har svalt allt, utan minsta tvekan. Han älskar oss vilkorslöst och är helt säker på att vi är hans framtid.
Sen har vi Baileys. Kärleken till vår lilla voffsing är total! Baileys ger oss värme och kärlek i mängder. Han är alltid glad och tacksam över att vi finns där för honom. Han anklagar oss aldrig om vi missat en promenad eller varit borta för länge. Han överöser oss med sin kärlek bara vi gått ut för att hämta posten och bli lika glad oavsett om vi varit borta en minut eller en vecka. Baileys är glädje! Ren glädje!
Kärleken till föräldrar och vänner är på ett annat sätt, men finns där den också. Det är väl tur att ett hjärta kan rymma så mycket och att alla får plats där. Ta hand om varandra och älska varligt...
Tänk ett par lena barnarmar som slingrar sej runt ens hals. Att få begrava näsan i bebismagen och höra det där gurglande skrattet. Att höra tonåringen stolt presentera "det här är MIN mamma". Allt detta som gör en så lycklig så man nästan spricker! Barnen är och kommer alltid vara det största i mitt liv.
Kärleken till Martin är en helt annan. Den bygger på ömsesidig respekt och total ärlighet. Vi har valt varandra och vill inte ha något annat än just detta. Vår relation är fantastisk! Martin har kommit in i vår familj på ett helt naturligt sätt. Han har från början vetat att barnen går först, att vi är en ganska komplicerad familj med många sjukdomar och behov som han inte alls är van vid. Han fick tom läsa på om en del av diagnoserna innan han fick flytta in här :-) Å han har svalt allt, utan minsta tvekan. Han älskar oss vilkorslöst och är helt säker på att vi är hans framtid.
Sen har vi Baileys. Kärleken till vår lilla voffsing är total! Baileys ger oss värme och kärlek i mängder. Han är alltid glad och tacksam över att vi finns där för honom. Han anklagar oss aldrig om vi missat en promenad eller varit borta för länge. Han överöser oss med sin kärlek bara vi gått ut för att hämta posten och bli lika glad oavsett om vi varit borta en minut eller en vecka. Baileys är glädje! Ren glädje!
Kärleken till föräldrar och vänner är på ett annat sätt, men finns där den också. Det är väl tur att ett hjärta kan rymma så mycket och att alla får plats där. Ta hand om varandra och älska varligt...
.
måndag 13 juli 2009
Värsta dagen på året
Imorrn är det den 14 Juli. Vet ni vad det är för speciellt med den dagen? Jo, Kronprinsessan fyller år... och bor man i större delen av Sverige så märker man bara av det genom nyheterna. Men bor man på Öland (eller vistas där), märker man det desto mer...
Jag brukar undvika att åka söderut just den dagen. Det går helt enkelt inte att ta sej fram i trafiken under vissa klockslag. För två år sedan var jag tvungen att åka till just Borgholm, ingen hit... Jag skulle möta upp min pappa på flygfältet i Borgholm, han hade kört ner Damernas Världs hovfotograf och ville träffa mej och ungarna. Det gick smidigare än väntat att ta sej dit och både reporter som väntade på fotografen och fotografen him self visade sej vara himla trevliga, så det var iofs skoj ändå.
Förra året rörde vi oss inte ur fläcken. Då var vi kvar i vårt hus i lilla Löttorp och flyttade oss inte en millimeter. I år är det värre, eller också inte... Vi åker nämligen ner imorrn, den 14 Juli. Hur smart är det då? Nu kommer vi iofs att åka på kvällen, så det offentliga firandet är klart när vi passerar Borgholm. Men det kommer säkert vara en hel del trafik och poliser. Har det varit en lugn tillställning så kommer det att gå smidigt, men har det hänt något (som för några år sedan) då är poliserna på helspänn och stoppar allt som rör sej. Nu åker vi iofs åt "rätt" håll, norrut. De flesta andra åker söderut, tillbaka till fastlandet.
Så håll nu tummarna för att trafiken är gles och polisen snäll imorrn kväll, på Ölands egen Nationaldag.
.
Jag brukar undvika att åka söderut just den dagen. Det går helt enkelt inte att ta sej fram i trafiken under vissa klockslag. För två år sedan var jag tvungen att åka till just Borgholm, ingen hit... Jag skulle möta upp min pappa på flygfältet i Borgholm, han hade kört ner Damernas Världs hovfotograf och ville träffa mej och ungarna. Det gick smidigare än väntat att ta sej dit och både reporter som väntade på fotografen och fotografen him self visade sej vara himla trevliga, så det var iofs skoj ändå.
Förra året rörde vi oss inte ur fläcken. Då var vi kvar i vårt hus i lilla Löttorp och flyttade oss inte en millimeter. I år är det värre, eller också inte... Vi åker nämligen ner imorrn, den 14 Juli. Hur smart är det då? Nu kommer vi iofs att åka på kvällen, så det offentliga firandet är klart när vi passerar Borgholm. Men det kommer säkert vara en hel del trafik och poliser. Har det varit en lugn tillställning så kommer det att gå smidigt, men har det hänt något (som för några år sedan) då är poliserna på helspänn och stoppar allt som rör sej. Nu åker vi iofs åt "rätt" håll, norrut. De flesta andra åker söderut, tillbaka till fastlandet.
Så håll nu tummarna för att trafiken är gles och polisen snäll imorrn kväll, på Ölands egen Nationaldag.
.
Inte bara jobb...
Allt man gör utanför hemmet behöver ju inte vara avlönat arbete. Jag har förutom mitt arbete på Viktväktarna en del andra uppdrag, mer eller mindre oavlönade. Som engagerad inom politiken har jag fått förtroendet att sitta som nämndeman i Länsrätten. Ett uppdrag som jag tar på fullaste allvar, men egentligen inte tycker om. Förra mandatperioden var jag i Tingsrätten, där trivdes jag superbt! Man får hela 500 kr i ersättning för en heldag, inte mycket med tanke på det ansvar man faktiskt har.
Jag har också ett uppdrag som kontaktperson, vilket jag sätter otroligt stort värde på. Båda mina "kontaktbarn" har Aspergers syndrom, men är otroligt olika. Detta får jag betalt för, men hade gjort det helt gratis också! Vi går och fikar, shoppar, äter lunch, går promenader osv. Inget särskilt betungande, bara trevligt!
Jag sitter som ordförande i en lokalavdelning för Astma & Allergiförbundet. Ett viktigt uppdrag som jag haft några år nu. Det har varit kul och lärorikt, men nu är jag redo att lämna över till någon annan som brinner för frågorna. Men det är inte lätt att hitta någon som vill/orkar/kan engagera sej. Trots att jag har drygt 200 medlemmar, verkar det omöjligt att hitta någon. Jag slutar inte för att det är tråkigt, nä... jag brinner helt enkelt inte lika mycket längre. Jag vill engagera mej i andra frågor som numera ligger mej närmare.
Så även om jag "bara" jobbar tre dagar i veckan, så har jag fullt upp. Lite då och då är jag med och fixar nån gala för något ämne. Har under flera år varit med och fixat med Rädda Barnens "Bara-Barn"-galor. Ibland ringer någon och vill att jag ska dra i en tråd här eller där och då gör jag det. Sånt är bara kul och blir lite omväxling för stunden.
Ni vet väl att det finns en organisation för alla som vill jobba som volontärer? Den heter Volontärbyrån och funkar jättebra. Man går in på webb-sidan och anmäler sitt intresse och sen får man förslag om olika uppgifter. En enkelt och roligt sätt både att engagera sej och hitta nya bekanta. Man får inget betalt, men det behöver man väl inte alltid få?
Det bästa i livet är gratis... eller?
.
Jag har också ett uppdrag som kontaktperson, vilket jag sätter otroligt stort värde på. Båda mina "kontaktbarn" har Aspergers syndrom, men är otroligt olika. Detta får jag betalt för, men hade gjort det helt gratis också! Vi går och fikar, shoppar, äter lunch, går promenader osv. Inget särskilt betungande, bara trevligt!
Jag sitter som ordförande i en lokalavdelning för Astma & Allergiförbundet. Ett viktigt uppdrag som jag haft några år nu. Det har varit kul och lärorikt, men nu är jag redo att lämna över till någon annan som brinner för frågorna. Men det är inte lätt att hitta någon som vill/orkar/kan engagera sej. Trots att jag har drygt 200 medlemmar, verkar det omöjligt att hitta någon. Jag slutar inte för att det är tråkigt, nä... jag brinner helt enkelt inte lika mycket längre. Jag vill engagera mej i andra frågor som numera ligger mej närmare.
Så även om jag "bara" jobbar tre dagar i veckan, så har jag fullt upp. Lite då och då är jag med och fixar nån gala för något ämne. Har under flera år varit med och fixat med Rädda Barnens "Bara-Barn"-galor. Ibland ringer någon och vill att jag ska dra i en tråd här eller där och då gör jag det. Sånt är bara kul och blir lite omväxling för stunden.
Ni vet väl att det finns en organisation för alla som vill jobba som volontärer? Den heter Volontärbyrån och funkar jättebra. Man går in på webb-sidan och anmäler sitt intresse och sen får man förslag om olika uppgifter. En enkelt och roligt sätt både att engagera sej och hitta nya bekanta. Man får inget betalt, men det behöver man väl inte alltid få?
Det bästa i livet är gratis... eller?
.
En natt kvar hemma
Idag är en fixar-dag. Imorrn är sista arbetsdagen. Sen: SEMESTER!!!!
Det konstiga är att det har känts som semester sen ungarna slutade skolan för en månad sedan. Det var ju en himla massa pluggandes och strulandes under våren och då särskilt i maj. När killarna slutade kändes det som den totala befrielsen. När Junior några dagar senare åkte till Spanien och Senior hängde hos mormor, då var det som att gå på semester trots att vi fortfarande jobbade 3 dagar i veckan. Men så jobbar vi ju mestadels på eftermiddagar och kvällar, dagen är fri och då känner man sej ledig.
Grabbarna åker med sin pappa på en kort semestertripp imorrn. Deras grejer är i stort sett packade. Bara några smågrejer som ska ner. Så nu är det våra Ölands-grejer som ska fixas. Vi ska strax åka och handla, måndagar på Ica Maxi är bra = många röda prislappar :-) Kött, ris, pasta och lite annat köper vi här hemma, sånt är dyrt på Öland. Jag vet att man borde stötta de lokala företagen, men vi har helt enkelt inte råd. Vi handlar det vi kan här hemma och fyller på med dagligvaror där nere. Vi är ensamma i bilen ner, så vi kan ta med oss massa grejer.
Martin och Senior ska klippa sej och Senior ska jobba några timmar. Jag ser en skinande sol, så den ska jag nog försöka ha en date med. Ikväll är det lite som sista natten med gänget, vi träffar grabbarna igen tidigast på söndag. Så det blir till att grilla ikväll och umgås så mycket vi kan. Min första semester i mitt paradis, utan barn - hur ska det gå till?!
.
Det konstiga är att det har känts som semester sen ungarna slutade skolan för en månad sedan. Det var ju en himla massa pluggandes och strulandes under våren och då särskilt i maj. När killarna slutade kändes det som den totala befrielsen. När Junior några dagar senare åkte till Spanien och Senior hängde hos mormor, då var det som att gå på semester trots att vi fortfarande jobbade 3 dagar i veckan. Men så jobbar vi ju mestadels på eftermiddagar och kvällar, dagen är fri och då känner man sej ledig.
Grabbarna åker med sin pappa på en kort semestertripp imorrn. Deras grejer är i stort sett packade. Bara några smågrejer som ska ner. Så nu är det våra Ölands-grejer som ska fixas. Vi ska strax åka och handla, måndagar på Ica Maxi är bra = många röda prislappar :-) Kött, ris, pasta och lite annat köper vi här hemma, sånt är dyrt på Öland. Jag vet att man borde stötta de lokala företagen, men vi har helt enkelt inte råd. Vi handlar det vi kan här hemma och fyller på med dagligvaror där nere. Vi är ensamma i bilen ner, så vi kan ta med oss massa grejer.
Martin och Senior ska klippa sej och Senior ska jobba några timmar. Jag ser en skinande sol, så den ska jag nog försöka ha en date med. Ikväll är det lite som sista natten med gänget, vi träffar grabbarna igen tidigast på söndag. Så det blir till att grilla ikväll och umgås så mycket vi kan. Min första semester i mitt paradis, utan barn - hur ska det gå till?!
.
söndag 12 juli 2009
Baileys älskar att bada!
Baileys älskar att bada, numera vågar han sej även på ett dopp i mina föräldrars pool. Först var det lite läskigt, men så tog badsuget över och han vågade sej ut i det blöta. Badar man med honom blir han helt galen av lycka och ska gärna preja en och simma på en. Det roliga är att han styr med svansen och blir han då så glad att han börjar vifta på svansen... ja... då sjunker han och måste simma fort fort igen för att komma på rätt köl :-)
Han är så jäkla cool vår kille!
.
Mitt tidigare liv
Jag vet inte hur många jobb ni haft tidigare eller hur många jobb ni har just nu... jag vet bara att jag haft en herrans massa olika jobb och aldrig tidigare haft endast En arbetgivare i taget.
Jag har jobbat som:
* kontorist på min fars företag
* barnskötare på dagis (en sommar bara tack o lov)
* vårdbiträde på långvården (två somrar)
* aktiehandläggare mm på Föreningsbanken
* smörgåsnissa på Etnografiska museets restaurang
* smörgåsnissa på nåt äldreboende...
* personlig assistent åt flera olika personer
* telefonist på Expressen
* kåsör och reporter på Södertäljeposten
* telefonist, kassör, festfixare mm på Sf Bio AB
* kassör, påklädare mm på Sandrews Teatrar (Oscars- och Vasateatern)
* marknadsundersökare på Ruab, Sifo och Intervjupoolen
* demontrastris i butiker
... jag har säkert glömt något...
Just nu är första gången som jag bara har en uppdragsgivare. Annars har jag haft sisådär 5-6 stycken i taget och det har varit helt ok och funkat bra. Lite knepigt bara när man ska deklarera... jag har dessutom haft eget företag nästa hela tiden. Skattemyndigheten älskar mej :-)
Nångång på tidigt 90-tal var det helt hysteriskt. Då började jag klockan 10 på Oscarsteatern, gick därifrån 14.30 för att börja på SF kl 15.00, gick därifrån vid 21-tiden för att hinna till Expressens växel till 22.00. Jobbade till 03.00 och åkte hem och sov några timmar. Jag tjänade grova pengar och reste upp allt! Så höll det på några år och jag hade urkul!
Hmmm, undrar om det är dax att söka ett par extrajobb...
.
Jag har jobbat som:
* kontorist på min fars företag
* barnskötare på dagis (en sommar bara tack o lov)
* vårdbiträde på långvården (två somrar)
* aktiehandläggare mm på Föreningsbanken
* smörgåsnissa på Etnografiska museets restaurang
* smörgåsnissa på nåt äldreboende...
* personlig assistent åt flera olika personer
* telefonist på Expressen
* kåsör och reporter på Södertäljeposten
* telefonist, kassör, festfixare mm på Sf Bio AB
* kassör, påklädare mm på Sandrews Teatrar (Oscars- och Vasateatern)
* marknadsundersökare på Ruab, Sifo och Intervjupoolen
* demontrastris i butiker
... jag har säkert glömt något...
Just nu är första gången som jag bara har en uppdragsgivare. Annars har jag haft sisådär 5-6 stycken i taget och det har varit helt ok och funkat bra. Lite knepigt bara när man ska deklarera... jag har dessutom haft eget företag nästa hela tiden. Skattemyndigheten älskar mej :-)
Nångång på tidigt 90-tal var det helt hysteriskt. Då började jag klockan 10 på Oscarsteatern, gick därifrån 14.30 för att börja på SF kl 15.00, gick därifrån vid 21-tiden för att hinna till Expressens växel till 22.00. Jobbade till 03.00 och åkte hem och sov några timmar. Jag tjänade grova pengar och reste upp allt! Så höll det på några år och jag hade urkul!
Hmmm, undrar om det är dax att söka ett par extrajobb...
.
Nu har jag ätit för mycket igen...
Efter att ha ätit alldeles för mycket mat igår sov jag halvtaskigt. Martins pappa fyllde år förra veckan, men valde att fira det igår eftersom Junior inte var hemma förra veckan. Så igår åkte hela gänget till Södertälje för att fira honom; Vännen & Jag, Senior & Junior, Baileys och mina föräldrar. Martins mamma hade lagat mat och då menar jag inte en lätt köttgryta lagom för 8 personer... NÄ! Då menar jag 27 olika bufféträtter som räcker till ett helt kompani!
Men gott var det och åt gjorde vi... när vi var proppmätta kom en gigantisk tårta fram också! Tårtan visade sej egentligen vara en supergod äppelkaka täckt med grädde och garnering. Jättegod! Men då var jag så mätt att jag knappt kunde få ner en smula till, så Martin och jag delade faktiskt på en bit. Han som annars brukar attackera allt ätbart höll sej på mattan riktigt bra. Jag behövde inte sparka honom på smabenet en enda gång, bara titta lite strängt på honom :-)
Igår var det faktiskt min pappa som var värst, han tog om fyra gånger av maten och lyckades sen pressa ner den där tårta också som var uppskuren i REJÄLA bitar. Så det blev till att rulla hem igår och sen trilla i säng. Tur det är långt till Martins mamma fyller år...
lördag 11 juli 2009
Vikten av vikten
Mycket i vår familj handlar om kilon.
Martin har gått ner 60 kg men kan inte slappna av för det, gamla mönster sitter i och han måste hela tiden tänka sej för. Junior har ett omsättningsfel i tarmen och går lätt upp i vikt, Senior rör på sej lite och måste därför ha lite extra koll för att inte lägga på sej. Jag går extremt lätt upp i vikt när jag är stressad, vilket jag är nästan jämt... Dessutom jobbar vi båda på Viktväktarna - klart mycket kretsar kring mat och motion. Detta kan mina föräldrar tycka är lite jobbigt, men även de behöver faktiskt tänka sej för ;-)
Nu är det inte så att vi maniskt väger allt vi äter eller tar tid på hur mycket vi rör oss. Vi gör en veckomatsedel varje söndag, storhandlar varje måndag, lagar mat från grunden, äter på bestämda tider, har stegräknare på oss när vi kommer ihåg det osv. Kanske låter lite hysteriskt, men gör vi inte så här kommer vi alla att se ut som hubba-bubbor ganska snart. Att vara överviktig är lixom inget för oss, vi vill kunna röra oss med enkelhet, vara friska och hälsosamma. Är man hysterisk bara för att man tänker sej för?
Våra vänner tycker nog att vi är lite jobbiga. VV-material ligger framme och Martin provar gärna nya recept ur våra VV-kokböcker. Många frågar oss om råd och vi svarar gärna, ibland kanske vi är lite för ivriga men det är ju bara av omtanke. Martin vet hur det känns att sitta sönder möbler, att inte kunna andas ordentligt, att få ont i kroppen när man rör sej osv. Han ville inte att någon ska ha det så, eftersom det går att göra något åt. Det är inte lätt, men det är inte omöjligt!
I nuläget ska Martin gå ner 10 kg, jag 5 kg och grabbarna ska stå still. Våra kilon jobbar vi med, de ska vara borta till jul. Då åker vi på vår drömresa; till Tanzania på Safari, då vill iaf jag kunna ha mina gamla sommarkläder som jag inte kan ha just nu. Det ska gå - Det måste gå!
.
Martin har gått ner 60 kg men kan inte slappna av för det, gamla mönster sitter i och han måste hela tiden tänka sej för. Junior har ett omsättningsfel i tarmen och går lätt upp i vikt, Senior rör på sej lite och måste därför ha lite extra koll för att inte lägga på sej. Jag går extremt lätt upp i vikt när jag är stressad, vilket jag är nästan jämt... Dessutom jobbar vi båda på Viktväktarna - klart mycket kretsar kring mat och motion. Detta kan mina föräldrar tycka är lite jobbigt, men även de behöver faktiskt tänka sej för ;-)
Nu är det inte så att vi maniskt väger allt vi äter eller tar tid på hur mycket vi rör oss. Vi gör en veckomatsedel varje söndag, storhandlar varje måndag, lagar mat från grunden, äter på bestämda tider, har stegräknare på oss när vi kommer ihåg det osv. Kanske låter lite hysteriskt, men gör vi inte så här kommer vi alla att se ut som hubba-bubbor ganska snart. Att vara överviktig är lixom inget för oss, vi vill kunna röra oss med enkelhet, vara friska och hälsosamma. Är man hysterisk bara för att man tänker sej för?
Våra vänner tycker nog att vi är lite jobbiga. VV-material ligger framme och Martin provar gärna nya recept ur våra VV-kokböcker. Många frågar oss om råd och vi svarar gärna, ibland kanske vi är lite för ivriga men det är ju bara av omtanke. Martin vet hur det känns att sitta sönder möbler, att inte kunna andas ordentligt, att få ont i kroppen när man rör sej osv. Han ville inte att någon ska ha det så, eftersom det går att göra något åt. Det är inte lätt, men det är inte omöjligt!
I nuläget ska Martin gå ner 10 kg, jag 5 kg och grabbarna ska stå still. Våra kilon jobbar vi med, de ska vara borta till jul. Då åker vi på vår drömresa; till Tanzania på Safari, då vill iaf jag kunna ha mina gamla sommarkläder som jag inte kan ha just nu. Det ska gå - Det måste gå!
.
Tjat lönar sej :-)
Sambon har skaffat blogg :-D
Jag har väl tjatat på honom i ett år eller nåt, eftersom han alltid har så många tankar och åsikter om precis allt. Då kan man ju lika gärna skriva ner dem, eller hur?
När jag flyttade hit till blogger, fick han äntligen fart och började pilla med en blogg han med. Så nu kan ni läsa om hans liv med oss, som bonusfarsa till två tonårsgrabbar och nybliven hundälskare. Före han träffade oss fattade han inte varför folk sa att de aldrig hade tillräckligt med tid, det gör han nu. Datanörden har fått lägga sej själv och datorn på prio27 ungefär :-)
Han har numera knappt tid att gå på toa, då får han dessutom alltid sällskap av hunden. Han är oftast den som lagar mat, annars blir det inte så mycket gjort i köket eftersom jag hatar att laga mat. Så hans nya liv går mest ut på att skjutsa barn hit och dit, planera och fixa käk, gå ut med hund och passa upp på mej :-)
Å han älskar det!
Läs gärna hans blogg här...
.
Jag har väl tjatat på honom i ett år eller nåt, eftersom han alltid har så många tankar och åsikter om precis allt. Då kan man ju lika gärna skriva ner dem, eller hur?
När jag flyttade hit till blogger, fick han äntligen fart och började pilla med en blogg han med. Så nu kan ni läsa om hans liv med oss, som bonusfarsa till två tonårsgrabbar och nybliven hundälskare. Före han träffade oss fattade han inte varför folk sa att de aldrig hade tillräckligt med tid, det gör han nu. Datanörden har fått lägga sej själv och datorn på prio27 ungefär :-)
Han har numera knappt tid att gå på toa, då får han dessutom alltid sällskap av hunden. Han är oftast den som lagar mat, annars blir det inte så mycket gjort i köket eftersom jag hatar att laga mat. Så hans nya liv går mest ut på att skjutsa barn hit och dit, planera och fixa käk, gå ut med hund och passa upp på mej :-)
Å han älskar det!
Läs gärna hans blogg här...
.
Molnig lördag
Blev en hel del gjort igår, men inte började jag packa inte...
Så idag gäller operation packa - för ALLA. Grabbarna får lägga fram sina grejer i två olika högar; en "pappa-semester-hög" och en "Ölands-hög". Så får jag gå igenom ffa den första högen och se till så att allt är med.
Grabsen ska på kryssning med sin pappas familj och får säkert se massor. Vad jag inte riktigt förstår är varför de ska vara klara kl 9 på tisdagmorgon, när båten går först kl 17.00... Såååå långt är det ju inte in till stan... men men, det finns säkert en bra anledning.
Alltså: Frukost, morgonpuss, dusch, packa och promenad med Baileys.
.
Så idag gäller operation packa - för ALLA. Grabbarna får lägga fram sina grejer i två olika högar; en "pappa-semester-hög" och en "Ölands-hög". Så får jag gå igenom ffa den första högen och se till så att allt är med.
Grabsen ska på kryssning med sin pappas familj och får säkert se massor. Vad jag inte riktigt förstår är varför de ska vara klara kl 9 på tisdagmorgon, när båten går först kl 17.00... Såååå långt är det ju inte in till stan... men men, det finns säkert en bra anledning.
Alltså: Frukost, morgonpuss, dusch, packa och promenad med Baileys.
.
fredag 10 juli 2009
Vår bebis
Baileys 2 år
Här är en bild på vår "bebis". Martins och mitt enda gemensamma barn :-)Kommer inte bli fler bebisar i den här familjen, det är ett som är säkert!
Han är det finaste vi har (efter grabbarna förståss)!
.
Kanske skulle...
... berätta vem jag är för eventuellt nytillkomna läsare?
Jag är en 39-årig, tonårsmorsa till två grabbar. Senior blir snart 16 och Junior fyllde 14 i vintras. Killarna och jag har varit ensamma under 10 år och är ett väl sammasvetsat team. För 3 år sedan stod jag på Riksdagslistan för Kristdemokraterna (nej, jag är varken homofob eller abortmotståndare) och hade som vallöfte att köpa en hund om jag inte kom in i Riksdagen. Jag visste ju att jag inte skulle komma in vid första försöket och hunden var efterlängtad, så det var iaf inget tomt löfte :-)
Så i april 2007 blev vi med hund! Borderterriern Baileys flyttade in hos oss och förgyller verkligen vårt liv. Men han är en riktigt terrier... med allt vad det innebär... det är nog jag med, vi närmare eftertanke...
Efter 10 år som ensamstående supermorsa träffade jag Martin. Eller ja... vi hade igentligen träffast 6-7 år tidigare som arbetskompisar då och då - men nu började vi jobba mer frekvent och då trillade polletten ner. Han skulle bli MANNEN i mitt liv, förutom de två tonåringarna och hunden alltså. Vi konstaterade att vi var ett par 4/2 2008 och ett par veckor senare bodde han hos oss. Allt har gått supersmidigt med hundar och ungar - alla har accepterat varandra på ett strålande sätt.
Min politiska karriär ligger just nu lite i träda, jag skriver lite och försöker hålla mej aktiv. Men det är inte så lätt när man blivit utsatt för utfrysning och härskartekniker. I bästa fall får jag chansen igen till hösten att komma tillbaka inför nästa val. Det man ska vara väl medveten om är att det inte är lätt att vara kvinna inom politiken! Särskilt inte när man är 1 1/2 meter hög som jag och knappt når upp till mikrofonen i talarstolen :-S
Under tiden jobbar jag på Viktväktarna och tar han om familjen. Jag jobbar 3 dagar i veckan och stöttar grabbarna så mycket jag kan resterande tiden. Senior har adhd, tourettes syndrom och lite annat. Junior har ett omsättningsfel i magen och bägge har astma och allergier - så det finns att göra även utan ett heltidsjobb. Sen måste ju Baileys få sitt också, många promenader blir re...
Jaha... det var väl jag det...
.
Jag är en 39-årig, tonårsmorsa till två grabbar. Senior blir snart 16 och Junior fyllde 14 i vintras. Killarna och jag har varit ensamma under 10 år och är ett väl sammasvetsat team. För 3 år sedan stod jag på Riksdagslistan för Kristdemokraterna (nej, jag är varken homofob eller abortmotståndare) och hade som vallöfte att köpa en hund om jag inte kom in i Riksdagen. Jag visste ju att jag inte skulle komma in vid första försöket och hunden var efterlängtad, så det var iaf inget tomt löfte :-)
Så i april 2007 blev vi med hund! Borderterriern Baileys flyttade in hos oss och förgyller verkligen vårt liv. Men han är en riktigt terrier... med allt vad det innebär... det är nog jag med, vi närmare eftertanke...
Efter 10 år som ensamstående supermorsa träffade jag Martin. Eller ja... vi hade igentligen träffast 6-7 år tidigare som arbetskompisar då och då - men nu började vi jobba mer frekvent och då trillade polletten ner. Han skulle bli MANNEN i mitt liv, förutom de två tonåringarna och hunden alltså. Vi konstaterade att vi var ett par 4/2 2008 och ett par veckor senare bodde han hos oss. Allt har gått supersmidigt med hundar och ungar - alla har accepterat varandra på ett strålande sätt.
Min politiska karriär ligger just nu lite i träda, jag skriver lite och försöker hålla mej aktiv. Men det är inte så lätt när man blivit utsatt för utfrysning och härskartekniker. I bästa fall får jag chansen igen till hösten att komma tillbaka inför nästa val. Det man ska vara väl medveten om är att det inte är lätt att vara kvinna inom politiken! Särskilt inte när man är 1 1/2 meter hög som jag och knappt når upp till mikrofonen i talarstolen :-S
Under tiden jobbar jag på Viktväktarna och tar han om familjen. Jag jobbar 3 dagar i veckan och stöttar grabbarna så mycket jag kan resterande tiden. Senior har adhd, tourettes syndrom och lite annat. Junior har ett omsättningsfel i magen och bägge har astma och allergier - så det finns att göra även utan ett heltidsjobb. Sen måste ju Baileys få sitt också, många promenader blir re...
Jaha... det var väl jag det...
.
Ledig (regnig) fredag
Idag är jag ledig. Nåja... från jobb iaf.
Mina lediga dagar är ofta mer fullspäckade än arbetsdagar av någon mysko anledning.
Igår blev familjen komplett igen. Då kom även Senior och Baileys hem. Så efter drygt tre veckor är hela familjen återigen samlad och det känns så skönt! Idag blir det alltså en hel del umgänge med grabbarna plus en del annat. Junior har önskat sej svensk mat, och överst på önskelistan står Korvstroganoff. Så det får HAN fixa till kvällsmat, lunchen blir lite nyttigare och kommer bestå av någon slags fisk.
Men innan dess ska Martin och jag packa ur bilen. Vi stängde VV i Södertälje igår och nu ligger allt i bilen och ska in i garaget tills vi får ny lokal. Sen ska vi handla och gå en lång promenad med Baileys. Vi måste börja packa lite också, iaf se vad som ska med. Killarna åker på semester med sin pappa fyra dagar nästa vecka och vi drar till Öland på tisdag. Killarna kommer efter med mormor och morfar dit. Så det ska packas i olika högar lixom... sånt där som är så jobbigt.
Men först: frukost, gos med hund, morgonpuss på Martin och skaka liv i Junior :-)
.
Mina lediga dagar är ofta mer fullspäckade än arbetsdagar av någon mysko anledning.
Igår blev familjen komplett igen. Då kom även Senior och Baileys hem. Så efter drygt tre veckor är hela familjen återigen samlad och det känns så skönt! Idag blir det alltså en hel del umgänge med grabbarna plus en del annat. Junior har önskat sej svensk mat, och överst på önskelistan står Korvstroganoff. Så det får HAN fixa till kvällsmat, lunchen blir lite nyttigare och kommer bestå av någon slags fisk.
Men innan dess ska Martin och jag packa ur bilen. Vi stängde VV i Södertälje igår och nu ligger allt i bilen och ska in i garaget tills vi får ny lokal. Sen ska vi handla och gå en lång promenad med Baileys. Vi måste börja packa lite också, iaf se vad som ska med. Killarna åker på semester med sin pappa fyra dagar nästa vecka och vi drar till Öland på tisdag. Killarna kommer efter med mormor och morfar dit. Så det ska packas i olika högar lixom... sånt där som är så jobbigt.
Men först: frukost, gos med hund, morgonpuss på Martin och skaka liv i Junior :-)
.
torsdag 9 juli 2009
Lite konstigt...
... är det iaf. Jag har hängt på Expressen i drygt 3 år. Började blogga där inför Riksdagsvalet 2006. Stod på alla tänkbara listor i valet och var ju tvungen att synas! Expressen var välbesökt då men hade inte så många bloggare. De tyckte tydligen att jag och några andra var av lite större intresse och petade upp oss lite här och där för att vi skulle synas bättre. Vilket resulterade i mängder av besökare. Sen ökade bloggarna och vi blev mer och mer anonyma.
Expressen har haft lite strul av teknisk art och fler och fler har flyttat därifrån. Jag har hängt kvar både av gammal vana och av viss lojalitet. Jag har nämligen jobbat där... Dessutom har man bett mej att blogga från vissa politiska sammanhang, så det har varit ganska skoj. Men det är bara registrerade medlemmar som kan lämna kommentarer och jag vill ju att ALLA ska kunna säga sitt. Demokrati ni vet :-)
Å efter att ha kollat runt på mängder med ställen, fastnade jag för denna som verkar ha snyggast sidor. Sen att jag inte är så bra på att bygga sidor är en heeeelt annan grej. Det får lixom lösa sej. Så nu vet ni varför jag flyttat hit!
.
Expressen har haft lite strul av teknisk art och fler och fler har flyttat därifrån. Jag har hängt kvar både av gammal vana och av viss lojalitet. Jag har nämligen jobbat där... Dessutom har man bett mej att blogga från vissa politiska sammanhang, så det har varit ganska skoj. Men det är bara registrerade medlemmar som kan lämna kommentarer och jag vill ju att ALLA ska kunna säga sitt. Demokrati ni vet :-)
Å efter att ha kollat runt på mängder med ställen, fastnade jag för denna som verkar ha snyggast sidor. Sen att jag inte är så bra på att bygga sidor är en heeeelt annan grej. Det får lixom lösa sej. Så nu vet ni varför jag flyttat hit!
.
Sol & Värme i Barcelona
Barcelona i lördags. Varmt och skönt!
Varför är inte sommaren i Sverige lika go´?
Försöker förstå...
Sitter här och klurar på hur man designar sin sida... inte så lätt inte...
Det får nog komma ändringar med tiden, tror jag. Tänkte flytta hit till Blogger, inte så mycket för att jag vill flytta utan för att bara medlemmar kan kommentera Expressens bloggar. Expressen har funkat helt ok, förutom en del driftstörningar, men nu vill jag ha kommentarer från alla som vill kommentera - mycket roligare!
Så nu får ni ge med kredit för att jag flyttade, efter dryga tre år på Expressen. Give me some feeeeedback :-)
.
Det får nog komma ändringar med tiden, tror jag. Tänkte flytta hit till Blogger, inte så mycket för att jag vill flytta utan för att bara medlemmar kan kommentera Expressens bloggar. Expressen har funkat helt ok, förutom en del driftstörningar, men nu vill jag ha kommentarer från alla som vill kommentera - mycket roligare!
Så nu får ni ge med kredit för att jag flyttade, efter dryga tre år på Expressen. Give me some feeeeedback :-)
.
onsdag 8 juli 2009
En unge hemma
Efter många om och men lyckades jag klippa både häcken och gräset mellan regnskurarna. Vi fick slut på sopsäckar så jag kunde inte klippa färdigt alla buskar, men det kanske jag kan göra till helgen?
På vägen till Arlanda kastade vi dessutom allt skräp både från trädgården och huset, så det är inget som står kvar ute och lockar till sej småkryp heller! Jabba!
Klockan 16.50 landade Juniors plan, 17.15 hade han fått sin väska och kom ut till mej. Efter ett mindre kram/avskedskalas med sina spanienkompisar kunde vi gå till bilen och väl inne i bilen somnade han. Det var en väldigt trött liten pojke som åkte med oss hem. Hemma blev det krabba, räkor, sallad, svenskt, grovt bröd och lite annat - precis som han beställt. Medan vi åt tittade vi på gårdagens avsnitt av Morden i Midsumer.
Junior sitter vid sin dator nu, men ska strac krypa i säng. Jag ska lägga mej och kolla på tv i sängen, verkar som jag får sällskap av Vännen. Imorrn är det jobb igen, nästsista passet innan semestern!
tisdag 7 juli 2009
AjAjOj!
Jag sov som en död inatt.
Vi har gått ca 7 mil på fyra dagar. Jag har ont i hela kroppen och blåsor under fötterna, men jag hävdar fortfarande att man ser en stad bäst via fötterna. När jag vaknade i morse var kroppen helt ok, så länge jag höll mej på övervåningen... när jag skulle gå ner och äta frukost var det inte kul längre. Mina vader har sagt upp sej!
Jaja, efter ett varmt bad med ordentlig scrub av hela kroppen var alla muskler ok igen. Det var så skönt att få skrubba sej ordentligt och sen smörja in sej. Nu kan tom jag säga att jag är ganska brun, det syntes inte innan :-) Solen i Barcelona tog kan man väl säga...
Nu när vi är rena och fina (Vännen har också klämt ner sej i badet och skrubbat alla sina 195 centimetrar) så ska vi åka till Maxi och fylla på matförråden. Veckomatsedeln och inköpslistan är färdig, nu ska vi bara utföra inhandlingen. I eftermiddag ska vi jobba en sväng och sen gå på bio med min kompis Å. Änglar & Demoner står på programmet, ska bli kul.
En vecka kvar till semester...
Barcelona!
Ok, vi tar det från början...
Vi kom till Barcelona i fredags och träffade Junior direkt när vi kom till hotellet. Han har verkligen mognat som person och lärt sej massor med spanska :-)
Vi började med att gå till stranden via strandpromenaden. En otroligt härlig sträcka att gå och med massor att titta på. 35 grader varmt var det och vi var jättetrötta efter att ha gått upp kl 4 på morgonen.
Här vilar vi på en bänk brevid Segrada Familia, kyrkan som man byggt på i 100 år men som aldrig blir klar... Nu har man sagt att den ska vara klar 2030 - så vi ska åka tillbaka då :-)
På kvällen tog Junior med oss till fontänen. Jaha... tycker vi ända tills vi fick sen den otroliga showen med musik och ljus. När mörkret faller är det helt fantstiskt och med klassisk musik eller Freddie Mercury/Monserat Caballet (?) sjungades Barcelona... OSLAGBART!!!
Resten av helgen har vi tittat på underliga, fina byggnader. Vi har åkt bergbana upp i bergen och sett ut över hela Barcelona. Vi har ätit en fantastisk middag hos Juniors värdfamilj och vi har...
... svärmat lite... ;-)
Vi har iaf haft en jättebra resa och ångrar oss inte en sekund att vi valde att hälsa på Junior. Han tyckte det var kul att visa oss runt i "sin"stad och hade inte det minsta emot att presentera oss för sina nya kompisar. Jag är så otroligt stolt över honom och allt han klarat av de här veckorna.
På onsdag kommer han hem, det är inte klokt va snabbt tre veckor går...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)