Var med Juniors klass och lyssnade till Livia Frankel. En 80-årig kvinna som överlevt förintelsen. Mycket nyttigt för alla som var där.
Livia berättade om sin barndom i Transylvanien. Hur Hitler kom till makten och smygande tog sej an judeutrotningen. Hon berättade att världen igentligen redan visste vad som skulle hända iom hans bok "Mein Kampf", där han klart och tydligt skrivit att han skulle utrota alla som inte tillhörda den ariska rasen. Men som hon själv sa "alla trodde ju bara att han var galen". Tyvärr var han mer än galen...
Livia var 14 år när hon fördes med tåg till Auschwitz. När hon berättade kunde jag se alla platser famför mej, vi var ju där förra sommaren. Med hennes berättelse föll en del nya bitar på plats och allt kändes mycket obehagligt. Senare fördes hon vidare till Bergen-Beltzen, som vi besökte för 4 år sedan. Hon berättade om ett område som vi inte upplevt eftersom allt brändes vid fritagningen. Jag trodde att det brändes av tyskarna för att röja alla spår, men det gjorde för att minska spridningen av sjukdomar.
En av ungdomarna frågade hur hon upplevde fritagningen. Hon svarade "Jag kände ingenting, då var jag nästan medvetslös av svälten" Det fanns ingen mat där överhuvudtaget, men det gjorde inget - så länge det inte fanns några gaskammare... Hon såg röken av sin mor i Auschwitz men vägrade tro att någon kunde vara så grym att de faktiskt tog livet av folk på det sättet. Senare var hon tvungen att inse att det var sant.
Idag är Livia 80 år och säger själv att det inte är många år till som någon kommer orka att berätta om detta. Det finns inte så många "pigga" överlevande kvar som kan berätta så nu är det upp till oss andra att föra budskapet vidare. Så det gör jag på mitt sätt: genom att blogga om det.
Förintelsen och dess offer får aldrig förnekas eller glömmas bort. Så är det bara.
Det är jätteviktigt att aldrig glömma. När jag gick på gymnasiet kom Ferenc Göndör och berättade om sina upplevelser i Auschwitz. Det var enda gången det var knäpptyst i aulan. Senare läste jag hans bok och besökte Dachau och Bergen-Belsen och berättade i min tur för en gymnasieklass. Det här är jätteviktigt! Att fortsätta berätta så att det aldrig, aldrig glöms bort. Kram!
SvaraRadera