Att bli sambo efter 10 år som ensam är inte så lätt. Nu har Vännen bott här i 15 månader och stöttat mej och barnen i precis allt - ändå har jag inte vant mej...
Jag vill absolut inte ta honom för givet, ändå vill jag att det ska vara självklart att ha honom runt mej. Lite svårt att förklara. Men tar jag det för självklart att han alltid ska komma så fort jag kallar, känns det som om jag utnyttjar honom. Å andra sidan så ska man ju hjälpas åt... svår balansgång tycker jag.
Hur som helst så har de här 15 månaderna varit betydligt lättare än åren som ensamstående. Ändå saknar jag ibland de där stunderna av tysthet och att vara helt ensam och kunna göra precis det man vill. Men det var ju bara de självvalda ensamma stunderna som var sköna, de flesta (typ 99%) var bara tråkiga. Men jag har ett behov av att vara ensam och det behovet försöker jag tillfredställa på dagarna när alla är i skolan.
Men även då kommer det dåliga samvetet... mina tre killar är i skolan och sliter, Vännen helt fratis med mina ungar. Då måste jag ju prestera och göra allt som behöver göras här hemma; tvätt, disk, hund osv. Inte ta det lugnt och göra det jag vill, då är jag lat. Har alltid fått höra det från mina föräldrar nämligen, sitter man bara och läser eller tar en tupplur - då är man lat. Det sitter i...
Vännen ber mej ofta ta det lugnt, men det är så svårt! Jag försöker verkligen och blir bättre och bättre, men det tar tid. Så det är inte bara enkelt att bli två, men det är väldigt mysigt!'
det är konsten det! Att ha en baravaradag. Jag känner igen det. Vi kvinnor får lätt dåligt samvete för att vi inte gör tillräckligt. Det får aldrig män, tror jag. Grunna på det. Kramgäddan (med lite krasslig puselbit).....
SvaraRaderaJag har bott själv i 8 år nu, och även om jag ibland kan önska mig att jag och Vännen skulle kunna flytta ihop så tror jag att det hade kunnat bli jobbigt också. Jag är så himla van att sköta mig själv och har med åren fått en väldigt behov av att få vara för mig själv, så jag skulle nog bli tokig om jag hade folk omkring mig hela tiden. Å andra sidan måste man ju sköta precis allting själv när man bor ensam, och det är inte heller lätt. Hur man än vänder sig så har man ändan bak, som de säger. Kram
SvaraRaderaDet är ju honom du lever med, eller hur? Må så gott.
SvaraRaderaOch säga tack för stöd inne hos mig i en svår stund.
SvaraRaderaHera finns inte längre med oss.
Kram
Vi har inte bara ont i fötterna, min pusselbit har cancer!!!!
SvaraRaderaJag vet, kära du... men av allt gående fick han väl ont i fötterna - det var så jag förstod det.
SvaraRaderaVi förstår varann, det handlar inte om föttterna, vi skrattar och ler ihop, ses till sommarn! Promise!
SvaraRaderafrån dina föräldrar. Du är vuxen. Du kan inte leva ditt liv efter deras sätt att se på saker. Om du är beroende av dem och tror att du måste leva ditt liv på ett speciellt sätt för att få deras hjälp tror du fel. Du är deras barn och det kommer du alltid vara, men du kan vara ett frigjort barn. Gå din egen väg. De verkar ju inte bekräfta dig som du önskar i alla fall, eftersom du hela tiden måste prestera för att få deras bekräftan. Och verkar kämpa med det hela tiden?!Du är inne i ett moment 22 som du måste bryta. Det är du och vännen nu. Och i den relationen är det bara att tillfredställa dina behov, det klarar han. Man måste få vara sig själv. Du måste få vara du. Vara ensam när du vill. Ligga och vila, läsa njuta när du vill. Varför låter du andra bestämma över ditt liv? Tror du verkligen inte att du kan bli älskad utan att lyda varje vink? Du är ju älskad för att du är du! Frigör dig, du kommer att vinna på det. Inte förlora ett dugg. Våga stå för den du är, du har bara ett liv och det är ditt, Mrinda!
SvaraRadera