lördag 1 november 2008

Är det självklart?

Hur mycket ska man hjälpa sina ungar med skolarbete? Är det självklart att hjälpa dem och varför?


 


Flera av mina bekanta kan inte förstå hur jag orkar hjälpa ungarna med skolarbetet. Jag hjälper ju inte bara mina egna, utan även andra ungdomar som väljer att komma hit och plugga. Mina bekanta säger att de inte orkar, har tid eller att de redan gått i skolan en gång och gjort sitt. Jag kan inte riktigt förstå resonemanget.


 


Jag hjälper inte mina ungar för att det är kul eller för att jag hoppas att de ska få högsta betyg. Jag gör det för att de ska kunna nå sina egna ställda mål och för att de ska ha en bättre chans i framtiden, när det gäller studier och arbete, än vad jag hade. Jag hade urusla betyg i nian och ingen som hjälpte eller pushade mej.


 


Jag avsätter tid för att ge dem den hjälp de behöver och jag lär mej massor udner tiden. Jag trodde jag var ganska allmänbildad, men har förstått att jag nog ändå var ganska okunnig i tex historia. Visst, jag kan inte jobba heltid, men det är ju ett val jag gjort - jag tror inte att jag hade klarat att jobba heltid ändå med tanke på allt annat som Senior behöver hjälp med. Senior är ju den som kräver mest och som har diagnoser som gör att han behöver mer hjälp än andra ungar. Tack o lov är han smart och lär sej snabbt, det är tålamodet som tryter först...


 


För mej är det självklart att ge barnen den hjälp de behöver oavsett om det är måndag, lördag eller julafton. Jag gör ju inte uppgifterna åt dem, som många tycks tro - däremot sitter jag brevid och styr dem genom uppgifterna så att de inte missar något. De får själva leta information och skriva ner allt, sen går vi tillsammans igenom arbetet och ser så de fått med allt som krävs av läraren.


 


Det tar tid, mycket tid. Bara den här veckan har vi pluggat engelska, säkert 2-3 timmar per dag i genomsnitt. I stort sett hela min lediga tid, utanför jobbet. Senior har kommit långt, men är inte färdig. Vi är bägge väldigt trötta och skulle gärna skicka engelskauppgifterna ut i atmosfären nånstans. Just nu sitter Vännen och Senior med de sista uppgifterna, som nog kommer ta resten av dagen. Men sen är han klar fram till jul!


 


Nästkommande vecka ska han boka in redovisningar och visa vad han lärt sej. Allt han gjort måste redovisas i omgångar och vara helt färdigt senast v50 när betygen ska sättas. Hade vi inte gjort detta hade han sänkt sitt betyg och det är han fullt medveten om.


 


Jag är säker på att alla föräldrar vill sina barns bästa. Jag tror att vi bara har lite olika sätt att visa det på. Men att skylla på ork eller tid, det köper jag inte... sorry!


 


 

5 kommentarer:

  1. Att man inte orkar eller hinner hjälpa sina barn med skolarbete är så sjukt! Man skulle ju knappast säga att man inte hinner byta blöja på sin bebis, eller att man orkar ge dom mat?! Barn är ju ett livstidsåtagande, och då ska man finnas där när man behövs - oavsett om det är läxor, blöjor, mat eller att lappa hjärtesorg!

    SvaraRadera
  2. Syrliga karameller1 november 2008 kl. 21:19

    ...att aldrig, ALDRIG, vad det än gäller, göra mer än HÄLFTEN åt den som behöver all hjälp. Resten måste de göra själv, om alla, de också, ska må bra och växa. Du är rätt ute, men håll koll - tills de fyllt arton, då ska de myndiga i båda ändar. Men nyfiken i en strut så fortsätter du och ALLA andra morsor, så är det bara...

    SvaraRadera
  3. Syrliga karameller1 november 2008 kl. 21:22

    ...på ord som försvinner mitt i en mening, så ordföljden blir lite sned. I min förra kommentar försvann ett "vara", bara...

    SvaraRadera
  4. Tittade in första gången hos Dig. Ja, man kan aldrig hjälpa sina barn för mycket. Om man annars har vissa krav på dom, och de är delaktiga i alla sätt i vardagslivet, som Dina syns vara, är det ingen fara. Mina barn, som nu är vuxna allihopa, vill inte att jag ska hjälpa dom med läxor. Barn är sååå olika. Men det var andra saker, som de vill, att jag skulle hjälpa dom med. Tror, att om jag hade jobbat mindre, hade jag ändå kunnat göra mer. Det enda man ångrar, när dom är stora, att man inte fanns ganske tillräkligt mycket där för dom. Har förlorat tragiskt äldsta sonen. Det som pinar mest, är alla momenter, när jag ganske kunnat göra mera för honom, när han var liten. Göra läxor med honom- men nu är det för sent. De växer snabbt, tro mig, oavsett att just nu känns det som evighet. Flyger ut- o Du kan inte hjälpa dom mera med läxor. Och då börjar de verkligen svara tider.(för mamma). Gratulerar för Dina fina barn! Du gör allt rätt! Vivian

    SvaraRadera
  5. Jag lovar och svär att när de flyttat hemifrån ska de få sköta sej själva :-)

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: