Har fått höra att jag utnyttjat Vännen och därmed fått honom att gå med på alla mina önskemål vad gäller det mesta i vårt nuvarande gemensamma liv. Detta gör mej väldigt ledsen.
Allt Vännen förändrat i sitt liv har varit hans beslut. Han har dessutom godkänt allt jag skrivit här på bloggen.
När jag var 25 fick jag mitt andra barn och bestämde mej för en strelisering. Ingreppet för kvinnor är ganska stort och även om jag var helt på det klara med att jag inte ville ha flera barn, så kändes det inte bra att göra en stor operation med narkos och allt. För killar är det mycket enklare. Eftersom jag skilde mej ett par år senare kom tanken i skymundan, det var helt enkelt inte aktuellt längre.
Sen träffade jag en man som jag träffade som särbo under flera år. Han var livrädd för allt vad läkare och sjukvård heter och kunde absolut inte tänka sej att göra ingreppet. Vi bodde inte ihop och träffades ganska lite, så inte heller nu tyckte jag att det var nödvändigt för mej att göra en stor operation. För ungefär 3 år sedan hade jag ingen partner, men tänkte ändå att det var dax. Jag tog kontakt med mödravården och fick prata med en läkare osv. Jag hade redan bestämt mej, men hade ingenstans att lämna barnen för att läggas in på sjukhus. De var fortfarande för små och behövde mej för mycket. Sen föll det i glömska igen, jag trodde helt enkelt inte att det fanns någon för mej där ute. Jag hade förlikat mej med tanken på att förbli ensam resten av livet.
Så kom Vännen in i mitt liv och alla pusselbitar föll på plats. Med honom var allt självklart och enkelt. Med honom kunde jag tänka mej att leva resten av livet. Det som jag aldrig trodde skulle hända - hade hänt och jag var lycklig. Jag sa direkt att jag inte ville ha barn, jag hade redan mina två och kunde inte tänka mej fler. Han var helt med på noterna. Jag berättade och visade en broschyr om sterilisering för både kvinnor och män och sa att jag redan bestämt mej men att det var ett stort ingrepp för kvinnor. Han fick sen smälta det han hört i lugn och ro. Jag varken övertalade eller tvingade honom, han fick ta beslutet helt på egen hand. Skulle han tvekat det minsta, hade jag själv bokat tid - nu fanns det iaf barnvakt...
Efter att han bestämt sej har jag frågat honom ungefär en miljon gånger om han är helt säker, vad som händer om det tar slut mellan oss och han träffar drömtjejen osv. Han har hela tiden lugnt talat om för mej att han är HELT säker och att det är HANS eget beslut. Detta har lugnat mej, men tydligen inte andra... jag har fått höra att jag ska ha dåligt samvete osv. Men hur ska jag kunna ha dåligt samvete för någon annans beslut? Jag gav honom alternativen och han fick välja helt fritt. Jag är tacksam för att han bryr sej så mycket om mej och oss, men dåligt samvete har jag inte. Och då får jag dåligt samvete för att jag inte tidigare haft dåligt samvete... fattar ni???
Frågan är nu: har jag utnyttjat min vän?
Jag kan inte se det så, eftersom han hade all fakta och fick ta belsutet själv.
Varför gjorde jag det inte själv, tidigare?
Det fanns ingen stadig partner som jag ville leva resten av livet med och jag hade ingen som kunde ta hand om barnen.
Har andra rätt att dömma mej/oss?
Nej! Vännen är trots allt vuxen och kan stå för sina egna beslut. Jag kan hålla med om att allt mellan oss gått väldigt fort, men vad har vi att förlora? Vi har mycket att ta igen. Vi älskar varandra och hoppas att få leva resten av livet tillsammans. Grumla inte vår lycka genom att ge oss skuld för något som vi inte är förtjänta av. Tack!
