Man blir lixom sårbar

Efter många, långa, ensamma år, har alltså Ensamma Mamman hittat en man. Och nä.... jag byter inte namn på bloggen än. Då kanske ni inte hittar mej!

 

Det här med att plötsligt vara två är inte helt lätt. Jag skulle aldrig ta en annan människa för given, inte ens om vi levt tillsammans i flera år tror jag. Det är för värdefullt att en annan människa vill ha MEJ vid sin sida, för att jag ska våga ta det för givet. Tyvärr kan den här inställningen leda till att jag kan kännas avståndstagande och lite kall. Att jag inte VILL släppa någon inpå mej. Inget kan vara mer fel!

 

Dessutom blir man mer sårbar när man till slut träffar någon som man vill ha nära sej. Just nu kan jag inte tänka mej en tillvaro utan Vännen, men vad är det som säger att det inte är nyhetens behag? Han har inte haft några längre, seriösa förhållanden. Vem säger att jag är den rätta? Eller att han vill kolla in utbudet ännu mer? Det är det ingen som kan svara på, bara tiden kan visa oss hur det blir.

 

Å hur skulle jag isf klara en brytning? Förmodligen bedrövligt... Jag klarar att vara ensam, det har jag gjort länge. Jag klarar att vara tillsammans med någon, har jag upptäckt... jag skulle klara ett uppbrott också - självklart! Men det skulle inte vara plättlätt... jag har ju dessutom barnen att tänka på. Killarna som tycker att Vännen borde flytta hit för gott och vara med oss jämt. Det handlar inte bara om mej och Vännen, det handlar om barnen och även våra föräldrar.

 

Vem har sagt att livet är enkelt? Inte jag...