Vi hann färdigt!!!! Besiktningsmännen, de var faktiskt två, kom några minuter sent och var så imponerade!!! Båda tyckte att allt var perfekt och de lovade att skriva ett utförligt intyg om detta. De skulle maila över sitt besked snarast, så att vi tillsammans med bilderna kunde maila till soc.
Jodå, jag har fotat, massor - 16 bilder ska de få att titta på minsann! Tom hundens matskål ska de få beskåda, så inte har de tid att ringa oss mer än kanske 4 gånger idag... Ska bara hem och fixa bilderna, vänta på intyget och sen komma tillbaka till E och hjälpa henne att skriva ett beskt mail! Gott nytt år, soc-kärringar!!!
Så nu sitter vi och pustar ut, har smakat på sockerkakan och mår allmänt bra. Inatt kommer vi nog att sova väldigt bra alihopa...
Tack för peppande tillrop, E har också läst dem nu.
Visst har Ni gjort ett gott arbete...efter Dina beskrivningar, MEN: med lite eftertanke-så verkar det ju faktiskt som om Din Kompis-familj levde i någon sorts misär faktiskt.
SvaraRaderaDu beskrev också, att ett av barnen var funktionshindrad(utvecklingsstörd)så...det kanske var behjärtansvärt att det inkom en anmälan? Socialtjänsten HAR många strängar på sin Lyra och Du som politiker eller Ex-politiker borde med en politikers sunda förnuft (?)inse att det ibland...måste till lite *hårdhandskar* för att göra tillvaron dräglig. Förhoppningsvis, har Du med Din insats räddat en familj från att splittras. Man kan också verkligen hoppas,att familjen fick sig en riktig tankeställare-och låter inte sitt hem förfalla till den grad-Du beskrivit!
Hälsningar från en *soc-kärring*
att ni klarade det...
SvaraRaderaIbland är det inte så lätt att ta tag i saker och ting själv, när man har jobbat på så hårt man kan och bett om hjälp av soc, men inte fått den hjälpen man har bett om eller någon hjälp alls, och därmed är helt slutkörd... Kan säga av egen erfarenhet att soctanter av olika kön inte alltid lyssnar och förstår det man säger till dem. Har själv bett om hjälp av dem, och när jag gjorde det fick jag bara veta "inte den lilla rara tonåringen". Efter ett år och en massa händelser senare bad soctanten om ursäkt och sa att jag hade rätt, och att jag var den som kände min tonåring bäst... Tänk att det ska behöva ta så lång tid, det fattar inte jag!
SvaraRadera