Mobbning finns överallt, inte bara på skolor bland skolbarn. Men det är ju i skolan det är värst och det är där vi måste börja. Egentligen ska man ju börja på dagis och lära barnen empati och sånt.
Men för att helt och hållet komma åt mobbningen, måste man ju ha kontakt med föräldrana - ALLA föräldrar till alla barn. Man måste vara med i skolan mer än bara första skoldagen i ettan och man måste våga lägga sej i och vara jobbig. Om barnet inte vill att man kommer och besöker det i skolan är det ju något som är fel. Vill h*n dölja något? Är det h*n som mobbas eller mobbar eller finns det andra problem?
Jag har varit en riktigt "pestmorsa". Jag har varit med i verksamheten oavsett vad lärare eller elever tyckt. I vår förra skola var det lärarna som inte tyckte om det, eleverna har aldrig uttryckt något negativt. I den här skolan som mina barn gå i nu, är alla positiva till att ha med mej. Jag har alltid elever runt mej som vill prata om ditten och datten.
Det som är konstigt är att jag nästan alltid är ensam förälder. Frågar man eleverna så säger de bara "min morsa är så knäpp, hon får inte vara här - du är ju.... hmm... normal..." Sen lägger de till "för att vara vuxen alltså!" Det tar jag som en komplimang ;-)
Jag har inte varit till skolan som jag brukar, på hela veckan och nu frågar de andra eleverna efter mej. Junior kom hem igår och sa "mamma, dom frågar efter dej - du måste följa med imorrn" Kan inte idag, men imorrn ska jag ta Baileys och gå till skolan på morgonen.
Jag tror att vi frågar våra ungar för mycket. Våga ta beslutet själv att gå med dem till skolan, hälsa på en liten stund över lunch eller komma med på utflykter. De misstycker inte, även om det kan se ut så...
Genom att delta i verksamheten, lära känna andras ungar och se hur de egna fungerar, tror jag att vi kan komma långt. Våga sätta gränser även för andras barn, det lär dem respekt och empati. Våga vara vuxen helt enkelt!
Men...Världen ser inte riktigt ut, som Din livsmodell.
SvaraRaderaDu har gjort ett val-frivilligt eller ej...att ha kontakt med Dina barns skolliv...en DEL av valet, är säkerligen sprunget ur...dina barns fysiska och psykiska situation. Alla föräldrar kanske inte KAN...eller har MODET...att engagera sig så som Du gör. Det är så lätt att döma...men man vet Aldrig vad det finns för resurser hos andra.
En del, är säkert *jakten på den röda Rubinen* dvs. pengar (tid)...andra har en helt annan kultur helt enkelt och ytterligare andra...har känt motståndet från Skolans personal.
Att delta i skolans verksamhet....KAN innebära både kännbara ekonomiska avbräck....men också kännbara konsekvenser för en del elever! Men framförallt...kanske en del VUXNA åtminstone kunde ta sig tid, att vara VUXNA hemma. Det är ju DÄR allt börjar!
Jag är också en så'n som "lägger mig i" och engagerar mig och även om mina ungar är för små för att tycka att det är "jobbigt" än så har det hänt mer än en gång att föräldrar suckat när jag ställt frågor & försökt väcka opinion på föräldramöten; men man jag väl bråttom hem till del 49 av tv-serien förstås... *suck*
SvaraRadera