OK, då tar vi nästa unge! Junior föddes 17 månader efter Senior och eftersom jag hade lite mycket med Senior blev det lixom inte av att utreda Junior när hans problem började.
Junior fick en allergichock när han var 8 månader. Jag hade knäckt ett ägg i en pastasås och ungen blev blå. Det visade sej att han inte tålde varken ägg eller mjölk. Han hade dålig mage, trots att vi tagit bort alla mejeriprodukter - han blev aldrig bättre. Allergierna späddes på med katt, häst och de flesta andra pälsdjur (dock inte hund). Vissa färgämnen och gummi klarar han inte heller. Dessutom fick han svår astma och jobbig pollenallergi andra våren i sitt liv.
Flera gånger var vi inlagda pga astman och fick till slut en elektrisk inhalator att ha med oss överallt. 4-6 ggr per dag skulle han använda den. När han var runt 8-9 år hade han vattentunna diarréer 30-50 ggr per dag och nu började jag oroa mej över hur han egentligen mådde. Han gick, trots diarréerna, upp väldigt mycket i vikt, kunde öka 0,5 kg i veckan! Något var väldigt fel...
Till slut fick vi remiss till Gastroavdelningen på Huddinge sjukhus, även med honom. Senior gick ju redan där... och man påbörjade en stor utredning på Juniors mage. Alla prover togs för att utesluten glutenallergi och en massa annat. Vi fick tid för inläggning och man skulle ta en massa biopsier på tarmarna under operation. Då läste jag om enzymbrist och att det visar exakt de symptom som Junior då hade.
Jag berättar detta för läkaren som vägrar lyssna på mej. Narkosläkaren lyssnade däremot och trodde på min teori, han lyckades övertala läkaren att ta även dessa prover. 6 veckor senare får vi veta att jag hade rätt! Juniors tarmar har bara 30% funktion kvar och klarar inte att bryta ner fett och kolhydrater. Allt detta samlas alltså i tarmen och ger honom en viktökning. Det är bara det "lösa" som kan ta sej förbi och rinna ut.
Vi får en medicin som bara 2 andra personer i sverige tidigare provat, han är första barnet man testar detta på. Å det funkar!!! Efter bara två veckor är han nästan normal i magen och vikten börjar stabilisera sej. Nu har det gått två år och han har kvar sin vikt, men har vuxit nästan 20 cm. Numera är han alltså normalviktig! Men det viktigaste är ju att han mår bra!
Problemet med den nya medicinen är att den är flytande, ska hållas kall och tas innan varje måltid. Missar han en två dagar i sträck kommer diarrén som på beställning. Det är därför jag är med honom när han åker någonstans och är borta mer än två dagar. Jag måste fortfarande påminna honom om medicinen annars blir han helt utslagen.
Så nog har barnen fått sin beskärda del av sjukdomar alltid. Den som läst allt detta förstår säkert att det är lite knepigt för mej att ha ett normalt arbete på heltid. Vilken arbetsgivare som helst skulle ju bli galen på mej... Så jag behöver alltså ett arbete som är max 50%, med möjlighet att arbeta hemifrån. Barnen är speciella och är ofta sjuka och de behöver mej mer än sina jämnåriga. Så är det bara.
Nu vet ni hur vi har det här hemma.
