Långtidsdömda

Läste i en artikel idag att av dem som sitter av kortare fängelsestraff, har 1/4 adhd eller annan neuropsykiatrisk diagnos... eller borde ha rättare sagt. Av de långtidsdömda är det så många som hälften. Ser man till dem som är bostadslösa är det även där en hög andel som har dessa handikapp. Jag undrar hur dessa personer hade levt om de fått hjälp tidigt? Om någon sett dem som personer med problem istället för problembarn i nedre skolåldern. Hur mycket hade deras liv skiljt sej åt i jämförelse med idag? Det finns så många frågor kring detta. Om de här killarna, som det oftast handlar om, får diagnos och hjälp idag - kan de då ändra sitt beteende och rätta till sitt liv? Jag undrar när man ska fatta att tidig upptäckt, diagnos och hjälp/stöd/medicinering, är ekonomiskt hållbart för samhället....

 

Jag bara undrar....

 

Förskingring och annat "skoj"

Jaha, en låååång dag i tingsrätten är över. Idag var det mål om förskingring, narkotikabrott, misshandel och lite annat. Det där med förskingring är riktigt intressant... hur otroligt förslagna vissa kan vara är helt fascinerande. I detta fall en person som kommit på ett raffinerat sätt att knycka pengar från kassan i en vanlig konsumbutik. Nästan 300 000 kronor hade han knyckt innan man kom på honom. Jag fattar inte hur man vågar! Inser man inte att om någon kommer på en, så har man sumpat alla chanser på ett jobb som har med pengar att göra? Inser man dessutom inte att man kommer att få återbetala detta resterande delen av sitt liv...?

 

Det är synd om människorna, som Tage Danielsson sa...

 

Adhd och kriminalitet

Tänk att även regeringen sett att det faktiskt är ett problem att ha adhd eller annat neuropsykiatriskt funktionshinder. Det har tagit många år av påtryckningar, men till slut så... Tydligen ska man återigen tillsätta någon utrdningsgrupp och ha en försöksstudie. Då tar det säkerligen flera år innan de som verkligen behöver det får hjälp! Ska det vara så svårt att ge folk en utredning inom en acceptabel tid och sedan medicinering? Det skulle spara många sköna tusenlappar åt samhället...

Sexbrott...

hade vi inga idag. Däremot ett bedrägeri, ett ringa narkotikabrott och en mm mm, dvs en person som begått en himla massa gärningar. Den här grabben var inte ens 30 år och hade hur mycket som helst i bagaget; narkotikabrott, våld mot tjänsteman, olovliga körningar mm. Jag kan sitta och titta på de här grabbarna och bara undra vad som gick fel från början. Vad skulle man gjort annorlunda för att hans liv skulle tagit en annan vändning? Är det föräldrarna som brustit i omsorg? Har dagis och skola gjort fel? Har samhället för höga eller fel ställda krav? Hur ska vi göra för att vända trenden med de överfulla häktena?

 

Jag känner att detta gått alldeles för långt och vill verkligen göra något. Men vad kan man göra? Jag är kontaktperson och jag försöker förändra lagarna, men det känns som om detta inte är ett viktigt ämne. De som sitter inne ska man tydligen glömma bort, det är bara jag som bryr mej... Den som suttit av ett brott måste få hjälp när han/hon muckar! Hjälp med bostad och jobb, så de har en chans att få ett normalt liv. Får de inte den hjälpen så har de ingen morot och då kan de återgå i brott utan att bry sej. Är det så vi vill ha det?

 

Inte jag!

 

Adhd och andra funktionshinder

Mötet är slut och jag kan bara säga att det finns så många duktiga föräldrar där ute! På mötet ikväll var det fyra mammor som berättade om sitt liv med sina "speciella" barn. Hur de kämpat från dag 1 med sina underbara ungar. Många med handikappade barn är skilda, men alla dessa hade faktiskt sina män kvar.

 

Några av barnen gick i särskilda klasser, andra i friskola och någon annan i vanlig klass utan hjälp i kommunal skola. Helt klart behöver dessa barn extra stöd, så är det bara!

 

Imorgon har jag en dag som nämndeman i tingsrätten. Då ska jag förmodligen möta en och anan kille som inte fått hjälp...

 

Om tanten med stekpannan varit en han...

Funderar på den där tanten med stekpannan. Om hon varit en han istället, vad hade då sopspionen gjort? Hade han fortfarande legat och kurat och sen stuckit fram huvudet med ett inbetalningkort eller hade han gett sej till känna och talat om för farbrorn att denne gjort fel? Det vet man inte...

 

Man kan bara spekulera och det gör jag gärna!

Klart den stackars tanten tycker detta är obehagligt, inte undra på. Att inte stekpannan fick plats i sopconteinern är ju ett problem. Om hon struntat helt i att sopsortera skulle hon ju aldrig gått dit. Men nu var allt annat i den conteinern det skulle, utom just stekpannan som inte fick plats. Hur svårt är det då för den där kontrollanten att tala om för henne vad hon ska göra?

 

Hur korkad och stelbent får man bli?

 

Gubbvälde 2...

Jag blir mer och mer irriterad ju mer jag tänker på hur vi kvinnor alltid kommer längst ner när det ska tillsättas något post. Förstår varför det finns kvinnoorganisationer, men det är ju så fel! De ska inte behöva finnas!

 

Avköna alla ansökningar, oavsett om det gäller en hög post i maktsits eller ett arbete på ICA. Jag vill vara kvinna med långa naglar, kjol och make-up. Jag ska inte behöva bli en kostymnisse med vassa armbågar för att komma nån vart!

 

Usch!

 

Skola på sommarlovet?

Hör just nu på tvnyheterna att skolminstern Baylan vill att barnen ska gå i skolan på sommarlovet - illa säger jag. Snacka om att ge barnen extra ok på sina axlar. Skolan får helt enkelt se till att barnen klarar sin skolgång under terminen. Skippa läxorna oxå så blir det säkert himla bra.

 

Dagens unga har för mycket läxor och för lite fritid. Våra barn och ungdomar blir allt fetare och behöver en mer aktiv fritid. Därför vill jag att vi tar bort läxorna. Inte om man bara har slarvat runt på lektionerna förståss, men inte läxor enbart för läxans skull. Säger läraren att man ska ha läst eller räknat till en viss sida, så ska man rimligen hinna detta på lektionen - hinner man inte får man ta hem. Men idag verkar det som om man ska ha en läxa bara för att...

 

Fler lärare och specialpedagoger i skolan och mindre klasser tror jag är lösningen. Vad tror ni?

 

Nyheterna just nu.

På tvnyheterna visar man kravallerna i Vitryssland. Jag var där för några år sedan med ungdomsförbundet och det var verkligen ingen upplyftande resa. Vi bodde på ett "hotell", var mer som en bordell... där vi vaknade av skottlossning på natten. En kollega stack ut näsan genom dörren och fick känna en kula vina genom luften strax framför honom.

 

Vi hade ungdomar i 15-16-årsåldern med oss och tyckte inte alls att detta var trevligt. Snarare väldigt olustigt. När vi skulle ha möte var våra värdar tvugna att gömma oss i källaren till ett café. Vi var ju "fiender", opposition. Vår möte skulle egentligen varit i Vitepsk, men flyttades till Vorsa (osäker på stavningarna) pga att det var farligt för oss. Vi skulle alltså bara dit och berätta om svensk media för några ungdomar - helt sjukt!

 

Medan vi åkte från flygplatsen i Minsk såg jag däremot att landskapet var otroligt vackert. Men det var som att förflyttas 75 år tillbaka i tiden, med oxar som plöjde åkrarna och kvinnor som hämtade vatten från en brunn. Detta inte långt ifrån oss.

 

Jag håller på oppositionen i Vitryssland, sparka ut den där läskiga Lukatjenka!

 

Vanliga jag...

Konstigt ändå...

Jag är en ganska vanlig mamma, med massor att göra, precis som alla andra. Men så fort folk får veta att jag sysslar med politik, så verkar jag med ens bli väldigt ovanlig...

 

Tydligen kan man göra det mesta som "normal" svensson, men politiker, det får man absolut inte bli om man vill hålla sej inom normal-mallen.

 

Som kommunpolitiker har man knappt ens betalt för uppdragen, 500 spänn per nämndmöte som är en gång i månaden, lika mycket om man sitter i fullmäktige - det är allt! Inget att bygga en förmögenhet på alltså. Ändå får man bara höra att politiker tjänar för mycket och bara ljuger. Tack för den kängan.

 

Att några riksdagspolitiker gör bort sej är en sak. Vi som sitter som förtroendevalda i kommunen gör så gott vi kan, även om det sitter rötägg även här. Men man måste inse att alla politiker inte är dåliga. Vi gör ju detta för att vi är engagerade och brinner för att samhället ska bli bättre.

 

Många av oss jobbar dygnet runt, vi blir hotade, är nästan alltid upptagna när andra är lediga, vi bli idiotförklarade och baktalade - hur många skulle finna sej i det utan att byta jobb? Jag tror att jag kan bidra med något bra, kanske förändra världen!Vad vet jag?!

 

Håna dem som verkligen gör fel, låt oss andra göra vårt jobb som vi är valda till.

 

Att räcka till

Det är svårt att få tiden att räcka till för alla ensamstående föräldrar. Det är ett faktum. Med alla "måsten" är det en hel del man inte kan välja bort även om man prioriterar hårt. I mitt fall handlar det om att barnen har en massa medicinska grejer som måste tas om hand i första hand. Det är läkarbesök, medicineringar, kontakter med skola mm. Sånt som man bara inte kan lägga åt sidan. 

 

Att vara ensam med detta är inte helt lätt, men det är ändå inte det värsta. Det värsta med att vara ensam förälder är att man inte har någon att dela framgångar med, varken barnens eller sina egna framgångar. När barnen skrivit bra på ett prov eller gjort något extra fint, då är man ensam stolt förälder när man egentligen skulle varit två... Eller som när min nominering till Riksdagen kom, då hade jag ingen vuxen att dela detta med. Visst, barnen fixade fest-middag åt oss för att gratulera sin mamma - men saknaden av en annan vuxen fanns där ändå.

 

Vi ensamstående måste få mer hjälp, så enkelt är det. Drömmen vore att ha en egen chaufför. Tänk att slippa komma ihåg alla körningar, hur mycket tid skulle man inte spara på det? Eller ha någon som städar åt en, men det finns det ju inte ekonomi för...

 

Att kombinera mitt intresse för politik med att vara ensamstående förälder är väl inte mitt smartaste val, men det är bara att kämpa på!

 

Parti?

Jag har fått frågan om vilket parti jag tillhör. Det tänkte jag hålla för mej själv ett tag, men jag kan säga så mycket att det inte är något parti i majoriteten...

 

Jag är en glad, stolt, ensamstående, tvåbarns mamma. Jag tycker om när det händer saker, men kan lika gärna ligga i solstolen med en tjock bok. Som ensamstående mamma till två aktiva barn på väg in i tonåren, finns inte mycket egen tid. Tycker mest jag driver taxiservice till och från träningar och tävlingar. Äldsta grabben spelar tennis och skjuter luftgevär, yngsta tävlingssimmar. Så jag lever mitt liv med barnen aktiviteter som högsta prioritet - jag älskar att vara med dem på deras tävlingar.

 

Egna intressen är att träna, pyssla i trädgården, läsa eller bara ligga i solen och må gott. Vi reser så mycket vi hinner och har ett hus i vårt paradis på Öland. Vår senaste långresa gick till Sri Lanka över jul och nyår 2005/06.

Vem är jag?

En liten presentation av mej kanske skulle vara på sin plats...?

 

Jag heter XXXX och bor tillsammans med mina två grabbar i ett litet hus i Tumba. Grabbarna är 11 resp 12,5 år gamla, den där ,5 är väldigt viktigt just nu... snart tonåring! Jag är 36 år ung!

 

Växte upp i Tullinge, gick de 6 första skolåren i Eklidsskolan, högstadiet i Falkbergsskolan och sen två år sociallinje på Tumba Gymnasiet innan jag tog en eftergymnasial linje: Turism och Reseliv.

 

Har alltid jobbat med något, från 14 års ålder. Första sommarjobbet var på dagis och sen har det fortsatt med bank, bio, teatrar, Expressen faktiskt (!), personlig assistent mm mm. Politiken kom in i mitt liv när jag var runt 20, men aktiv blev jag när jag var 25.

 

Allt är barnens "fel". Jag ville ha två barn tätt, helst av samma sort. Jag ville oxå vara hemma läääänge med dem, inga 18 månader där inte. Så får man inte tänka i dagens sverige, man måste följa normen. Men det gjorde inte jag och inte barnen heller...

 

Jag stannade hemma, men jobbade samtidigt hemifrån och en hel del extra utanför hemmet. Men barnen satte inte sin fot på dagis eller fritids och blev ändå ganska hyfsade små personligheter. En annan bidragade orsak till mitt politiska engagemang var att barnen hade olika sjukdomar och funktionshinder, den ena har bland annat adhd. Så när skolan startade insåg man att där fanns en hel del som behövde ändras på...

 

Mina huvudfågor är med andra ord familjepolitiken och handikappfrågor, ganska självklart tycker jag.

 

To be continued...

 

Nominerad

Så har det hänt!

 

Det jag trodde skulle hända om 4 år, hände i mitten av februari... jag blev vald att stå på listan i riksdagsvalet i höst. Helt ofattbart och såååå läskigt, men ändå hur kul som helst. Fattar ni? En sån där omtumlande känsla så man varken vet ut eller in, kul och läskigt samtidigt. Men vilket förtroende...

Tänk att det finns folk som tror att jag är lämplig att tillsammans med andra styra landet... hjälp!

 

Jag kanske ska berätta hur det går till att hamna på en lista.
Jo, först tillhör man en lokalavdelning och man har förmodligen jobbat jäkligt hårt politiskt under några år. I mitt fall har det bestått av styrelsearbete i 7 år och uppdrag i olika nämnder (Barn och ungdomsnämnden, byggnadsnämnden samt nämndeman i tingsrätten). Sen har man förmodligen deltagit i en massa kurser och utbilningar och varit med i ett par valkampanjer som valarbetare. Ungefär ett år innan valet har man ett provval som alla medlemmar röstar i. Här fick jag en herrans massa röster i landstingsvalet och några färre till riksdagen. Sen är det nomineringsstämma med länet där man bor och då fastställs alla listor till landsting och kommun. I vårt fall tog det 6 timmar att rösta fram de olika listorna. Detta var alltså lördagen den 11/2.

 

Sedan dess har jag försökt smälta detta och fatta vad det är jag ger mej in i. Politik är inte alltid kul och spelreglerna kan vara väligt luddiga... Men efter en vecka så hade jag i alla fall fattat att det kommer bli ett hårt jobb att profilera sej och ha personvalskampanj mm. Jobbigt, men kul!

 

Här tänkte jag berätta hur det är att jobba inför valet, som en helt vanlig, ensamstående mamma utan egen tid... hur sjutton jag ska hinna detta, det har jag ingen aning om. Men allt går! Hoppas ni hänger med!

 

Nästa gång ska berätta mer om mej och vad jag vill.